Astronomer upptäckte för länge sedan att universum
bestod av gigantiska galaxkluster vart och ett innehållande tusen eller fler
galaxer. Men det finns också mycket mindre grupper av galaxer och även ensamma galaxer
i tomrummen mellan klustren. Observationerna såg ut som om det inte fanns något
övergripande mönster för kosmos.
Den kosmologiska principen rådde inom fysiken. Det
vill säga att universum är mestadels homogent (ungefär likartat från plats till
plats) och isotropiskt (ungefär likartat oavsett vilken riktning du tittar mot).
I denna syn passar ett gäng slumpmässiga galaxer och kluster in.
Men i slutet av 1970-talet blev galaxundersökningar
sofistikerade nog att avslöja början på ett mönster i arrangemanget av galaxer.
Förutom klustren fanns det också långa, tunna filament av galaxer. Det fanns
breda väggar. Utöver det fanns tomrummen – stora vidder av ingenting. Ett
förslag till lösningen av dessa upptäckter kom från matematikern Benoit
Mandelbrot. Teorin om, fractals fars. Fraktaler finns överallt. Om du zoomar in
mot centrum av en snöflinga ser du miniatyrer av snöflingor. Om du zoomar in på
grenarna i ett träd ser du miniatyrgrenar. Om du zoomar in på en kustlinje ser
du miniatyrkustlinjer. Fraktaler omger oss i naturen, och fractals inom matematiken
har gjort det möjligt för oss att förstå en mängd olika strukturer i universum.
Om fraktaler finns överallt vilket många då trodde, föreslog
Mandelbrot att då kanske hela universum är en fraktal. Kanske var det vi såg
som mönstret i arrangemanget av galaxer det första av än större fraktaler.
Kanske, om vi gjorde sofistikerade undersökningar att vi skulle hitta
strukturer - kosmiska vävar inuti kosmiska vävar som fyllde hela universum till
oändlighet (det skulle inte finnas något
som kunde ses som största eller minsta möjliga objekt och allt kunde ses som
större och större eller mindre och mindre fraktaler (mönster av samma slag (min
anm).
Efterhand upptäckte astronomer mer i den kosmiska
webben lärde sig mer om BigBangs historia och kom på nya sätt att förklara
förekomsten av de storskaliga mönstren i universum. De nya teorierna visade att universum fortfarande var
homogent (likartat som man antaget före 1970-talet), bara i mycket, mycket
större skala än astronomer hade observerat tidigare.
Det ultimata testet av om ett fraktaluniversum
var sant skulle komma under detta århundrade, när verkligt gigantiska
undersökningar med hjälp av ex Sloan Digital Sky Survey, har kunnat kartlägga platserna
för miljontals galaxer och utarbeta ett porträtt av den kosmiska webben på
skalor som aldrig observerats tidigare.
Om fractal universum idé är sant då borde vi se vår
lokala kosmiska webb inbäddad i en mycket större kosmisk webb. Om det är fel
bör den kosmiska webben någon gång sluta vara en kosmisk webb och en
slumpmässig tillräckligt stor del av universum se ut som alla
andra slumpmässiga bitar.
Resultatet blev
homogenitet. Men man måste gå upp till cirka 300 miljoner ljusår innan
universum ses som homogent. Universum är definitivt inte en fraktal konstruktion
anses det nu. Men delar av den kosmiska webben har fortfarande intressanta
fraktalliknande egenskaper. Klumpar av mörk materia som kallas
"halos" som är värdar för galaxer och deras kluster bildar till
exempel kapslade strukturer och understrukturer, med halos som har underhalos
och sub-under-halos inuti dessa. (låter
krystat som teori (min anm. jag tvekar till detta senaste resonemang med mörk
materia)
Tomrummen (områden mellan stora galaxhopar eller
större galaxer) i vårt universum är dock inte som man tidigare antaget helt
tomma. De innehåller svaga dvärggalaxer (små galaxer med kanske några hundratal
eller tusental stjärnor).
Bild pxhere.com en blick ut i det okända.