Vad man i dag anser ät att alla galaxer i universum har ett
svart hål i centrum eventuellt med undantag av mindre stjärnhopar. Men var
gränsen går för svart hål eller ej är okänt.
Det finns en galax därute, 1ES 1927 +654 som
befinner sig 275 ljusår bort. Även denna galax har ett svart hål i sitt
centrum. Detta svarta hål har en storlek av miljontals eller miljarder gånger större än
vår sol (osäkert vilket). Hålet växer genom att konsumera gas som finns i
dess accretion disk (skivan av gas och damm runt hålet se bild ovan).
Svarta hål i sig avger inte eller reflekterar ljus därför
kan de inte ses direkt om det inte finns en accretiondisk omkring dem. Det är
materialet i denna disk som dras in i det svarta hålet. All form av materia som
kommit nära hålet över tid och fortfarande är på väg mot disken (skivan)
försvinner efterhand in i det.
Ett ständigt inflöde av gas mm dras in mot det
svarta hålet i galax 1ES 1927 +654. Det var inte länge sedan det härifrån sågs ett bleknade av ljuset med en faktor på 10000 i ca 40 dagar. Nästan omedelbart efter denna tid började ljusets styrka öka igen och cirka 100 dagar senare hade det blivit nästan 20 gånger
ljusare än före nedtoningen. Något hade stängt ner ljuset och strålningen för att sedan öka det 20 gånger starkare innan nedtoningen skedde.
I en ny
studie publicerad i Astrophysical Journal Letters lägger forskare fram hypotesen
att en skenande stjärna kan ha kommit för nära det svarta hålet och slitits
sönder. Om så varit fallet har snabbrörligt material från stjärnan kraschat genom
en del av disken och gasen spritts vida omkring vilket kan förklara
nedtoningen. När sedan stjärnan kollapsat i sina delar kan ljuset eller skenet
ha blivit betydligt starkare än innan händelsen då mycket mer energi nu blivit
följden i disken.
Händelseförloppet fick astronomen Ricci och hans
kollegor att begärde uppföljning av övervakning av det svarta hålet från NASA:
s NICER ett röntgenteleskop ombord på
den internationella rymdstationen ISS. Totalt observerade NICER systemet 265
gånger under 15 månader. Ytterligare röntgenövervakning erhölls med NASA: s
Neil Gehrels Swift Observatory - som också observerade systemet i ultraviolett
ljus - liksom NASA: s Nuclear Spectroscopic Telescope Array (NuSTAR) och ESA
(Europeiska rymdorganisationen) XMM-Newton observatorium där även NASA är en
part.
Ovan nämnda förklaring behöver inte vara enda
förklaringen till händelsen astronomerna noterar att det kan finnas andra
förklaringar. Ett anmärkningsvärt inslag i observationerna var att den totala
nedgången i ljusstyrka inte var en långsam övergång.
Från den ena dagen till
den andra skedde stor förändring i röntgenfältet enligt observationen från
NICER. På bara åtta timmar förändrades ljusstyrkan med en faktor på 100.
Tidigare observationen har visat på liknande scener
i andra galaxer men då under en mycket längre tidsperiod av nedtoning. Så snabb
nedtoning som här har aldrig tidigare uppmärksammats.
För min del (min anm.) ser jag stjärnteorin som
troligast då händelseförloppet var snabbt. Men varför inte denna närmande
stjärna då upptäckts tidigare är en gåta. Det kan dock berott på att inget
teleskop haft systemet under uppsikt under en tid. En annan lösning kan vara
ett stort förorenat gasmoln som kommit i vägen men som sedan dragits ner i
disken eller farit vidare i periferin.
Bild från vikipedia på accretiondisken runt det
svarta hålet i mitten i centrum av den elliptiska galaxen Messier 87. Från systemet ovan finns ingen bra bild på en disk och bilden ovan visar klart vad som menas med en accretiondisk.
