Google

Translate blog

onsdag 31 juli 2019

Europeiska satellitnavigeringssystemet Galileo är återställt


Galileo är ett system för satellitnavigering som utvecklats på uppdrag av Europeiska unionen (EU) och Europeiska rymdorganisationen (ESA). Systemet innehåller 26 satelliter  och togs i bruk i december 2016 men är ännu inte fullt utbyggt. Galileo är kompatibelt med de tidigare systemen GPS och Glonass (ryska GPS) på så sätt att samma chips även kan användas för att ta emot Galileo-signaler.


 Galileo ska möjliggöra positionsbestämning med meterprecision för vanliga användare över hela jordklotet och millimeterprecision för avancerade användare som till exempel myndigheter och byggbolag.


Systemet består i dag av 26 satelliter men det planeras för ytterligare tolv stycken.

Systemet fick problem den 12 juli med 22 av satelliterna vilket resulterade i att det inte gick att visa gps för smartphone eller liknande system i Europa  eller ge data överhuvudtaget.


Men nu fungerar det igen efter att systemen kom igång fullt ut den 18 juli igen.

Dock drabbades inte de fyra satelliter vilka har betydelse för sök och räddningstjänsterna. Sök- och räddningstjänster används för att lokalisera och hjälpa människor i akuta situationer, exempelvis på havet eller i avlägsna, bergiga områden. Dessa var inte påverkade och förblev fyllt operativa.


Störningarna påverkade olika element på kontrollcentraler i Fucino (Italien) och webbplatsen DLR i Oberpfaffenhofen.


Ett team av experter från Galileo Service operatör ledda från Spaceopal GmbH, arbetade så snabbt som möjligt och i nära samarbete med Europeiska GNSS byrån (GSA), samt de industriella markinfrastrukturnas leverantörer tillsammans med den Europeiska rymdorganisationen (ESA) för att rätta felet. På grund av den höga tekniska komplexiteten i systemet tog dessa ansträngningar flera dagar innan tjänsterna återupptogs den 18 juli 2019.


Det visar hur sårbart vårt samhälle är med den nya teknik vi använder i dag. En fientlig makt från Jorden eller om en främmande makt från rymden skulle vilja slå ut jordens kommunikation vore det en bagatell då dagens teknik är inte bara är sårbar utan jämförelsevis mer sårbar är all annan teknik som tidigare använts på Jorden.


Om rymdvarelser (skulle finnas och vara fientliga) skulle de säkert ironisera över hur sårbart samhälle vi byggt upp här på Jorden.


Bild De 27 Galileo-satelliternas konfiguration. Bild från wikipedia.

tisdag 30 juli 2019

Snart två av sju veckor avklarade i Indiens pågående månfärd till månen.


Indiens rymdfarkost Chandrayaan-2 är nu på väg till månen. Resan längd blir sammanlagt sju veckor att jämföra med Apollo 11 vilken tog 4 dagar på sig för att nå månen. Skillnaden är att Appolo använde raketer av mycket kraftfullare slag och på dennas uppdrag var även människor ombord.


Chandrayaan-2 är mindre och obemannad och ska även tillbringa en tid runt Jorden innan den fortsätter mot månen.


Det är Indian Space Research Organisation (ISRO), som övervakar uppdraget. Enligt uppdragets nya schema efter en försening kommer att Chandrayaan-2 att tillbringa 23 dagar kretsande kring jorden och gradvis höja sig från jorden varje gång den kommer på ena sidan av sin elliptiska bana runt jorden.


I mitten av augusti, kommer farkosten att slutföra en rad manövrar och lämna jordomloppet och påbörja färden till månen vilken den ska nå den första veckan i september. Väl på plats släpper Chandrayaan-2 ifrån sig månlandaren Vikram som sedan kommer att sjunka ner till månens yta och om allt går enligt planerna ska månbilen  Pragyan  några timmar senare släppas ut från månlandaren.


Allt sker på månens sydpol. Ett område på månen som forskare är mycket intresserade av då här finns ett tunt lager is i kratrars skuggor. Uppdraget är att kartlägga och analysera denna is.


Ett nog så spännande och viktigt uppdrag. Detta med anledning av att vi vid framtida kolonisering av månen (om den sker) är viktigt att veta hur vattenförsörjningen ska gå till. Om det finns drickbart vatten på månen underlättar det mycket.


Bild från vikimedia på modell av den medföljande månbilen 

måndag 29 juli 2019

Jordklotets kärna läcker.


Jordklotets kärna läcker. Inte att förväxla med manteln som är flytande och varifrån magma och lava kommer ut i vulkaner och är utgångsplatsen för plattornas rörelser och jordbävningar.


En ny studie visar att den innersta delen av planeten kärnan som i första hand innehåller järn och nickel men även andra metaller läcker. Läcker volframisotop 182 och 184.

Läcker till  i manteln plymer, av vilket  en del så småningom når jordytan.

Fynd tyder läckage av isotoperna har skett till manteln under de senaste 2,5 miljarder åren, säger forskarna i The Conversation, en webbplats där forskare skriver om sin forskning för allmänheten.


Detta kemiska utbyte mellan kärnan och mantelns plymer kunde upptäcktas i havets basalt och har sitt ursprung från plymer i manteln säger forskarna i studien.

Men denna skillnad i volfram från ickeläckage är mycket liten volfram-182:s sammansättning i mantel och kärna förväntades skilja sig med endast ca 200 delar per miljon (ppm). ”Färre än fem laboratorier i världen kan göra denna typ av analys som visar detta”, skrev forskarna i The Conversation.


Beloppet för volfram i de bergarter som undersöktes avslöjade en läcka från kärnan. Under Jordens livstid fanns det en stor förändring i W-182-till-W-184 förhållandet i jordens mantel fann forskarna. Konstigt nog har jordens äldsta bergarter högre W-182-till-W-184 förhållande än de flesta senare bildade stenar.


”Förändringen i förhållandet 182W/184W av manteln anger att volfram från kärnan har läckt in i manteln under lång tid”, skrev forskarna i The Conversation.


Jorden är ca 4,5 miljarder år gammal. Jordens äldsta stenar från manteln från vulkanutbrott hade dock inte några betydande förändringar av volfram isotoper. Detta tyder på att från 4,3 miljarder fram till 2,7 miljarder år sedan, det var lite eller inget utbyte av material från kärnan till den övre manteln säger  forskarna.



Men under de senaste 2,5 miljarder åren har volfram isotoperna sammansättningen i manteln förändrats avsevärt. Varför hände detta?


Ingen kan med säkerhet säga detta. Min uppfattning (min anm) är att det tagit så lång tid från Jordens kärnas skapelse till det att volfram kunde läckas ut. Det behövdes en transporttid kanske från det innersta av kärnan till dess yttersta delar innan läckage kunde ske.
  

Bild från Vikipedia

söndag 28 juli 2019

Välkommen till solsystemet PDS 70. Här bildas planeter just nu.


Innan vi går in på dagens ämne vill jag åter en gång visa att nu har det hänt igen. En överraskande asteroid kom in mellan månen och jorden utan att vi först upptäckt den. Det var under torsdagen den 25 juli det skedde.


Asteroiden har fått namnet  2019 OK och  passerade  mellan jorden och månens omloppsbana på ett avstånd av 73 000 kilometer.


Asteroiden kom in mot jorden från solens riktning vilket försenade dess upptäckt till bara ett par dagar innan den passerade. Vid kollision med jorden hade den utplånat en hel stad, enligt forskare. Storleken av den var ca 50-130 i diameter och dess hastighet 24 km i sekunden.


Den hade om den träffat oss haft en kraft av ca 30 gånger större än atombomben i Hiroshima, säger Alan Duffy, docent i astrofysik vid Swinburne University till The Sydney Morning Herald. Åter visar det hur usel koll vi har på närområdet av vårt närområde av rymden (min anm). 


Men nu till dagens huvudämne.

Med hjälp av jordens mest kraftfulla radioteleskop har astronomer gjort de första observationerna av en skiva gas och stoft runt en mindre sol. En skiva av detta slag bör även en gång varit utgångspunkten till Jupiters månar.


De flesta slag av planetbildning sker på detta vis men skeendet är enbart av en längd av 10 miljoner år. Det innebär att det var 4 miljarder år sedan en skiva av detta slag fanns i vårt solsystem.



I tidskriften Astrophysical Journal Letters har publicerats historien om planet PDS 70 c som just nu tillsammans med PDS 70b bildas i en gasskiva runt stjärnan PDS 70, 370 ljusår bort från oss i riktning mot stjärnbilden Kentauren.


 Med hjälp av det stora  66-antenner Atacama Large Millimeter/submillimeter Array (ALMA-telekopet) i Chile har Rice University astronomen Andrea Isella med kollegor undersökt detta solsystem med millimeterbandet av radiosignaler. Detta visade förekomsten av stoftkorn i hela det stjärnsystem där PDS 70 c och dess systerplanet, PDS 70 b håller på att bildas.


Stjärnan där detta sker är PDS 70 en dvärgstjärna ungefär av tre fjärdedelar av massan av solen i vårt solsystem. Båda dess planeter (PDS 70 b och PDS 70 c) är 5 - 10 gånger större än Jupiter och den innersta av dem (mot dess sol) PDS 70 b, kretsar ca 1,8 miljarder miles (amerikanska miles) från stjärnan vilket motsvarar ca 2870 km och det är ungefär avståndet från solen till Uranus i vårt solsystem. PDS 70 c är en miljard miles (amerikanska miles) längre ut och har storleken av ungefär Neptunus hos oss. Både PDS 70 b och PDS 70 c är gasplaneter.


Ännu en kunskap är inhämtad och kan fortsatt studeras av astronomer i förståelsen av hur vårt solsystems planeter en gång bildades och då kanske i första hand dess gasplaneters Jupiter, Saturnus, Uranaus och Neptunus. Kanske dessas stora antal av månar sedan till viss del bildades från en gas och dammskivor runt dessa planeter.


Bild från vikipedia på skeendet som omtalas ovan.

lördag 27 juli 2019

Nytt observatorium byggs på heligt berg


Mauna Kea är en inaktiv vulkan och det högsta berget på Hawaii, 4 207 meter över havsytan. Här finns sedan tidigare 13 observatorier på toppen av berget som sysselsätter cirka 500 personer. Många upptäckter har gjorts här bland annat var det här som den interstellära asteroiden Oumuamua upptäcktes och namngavs med ett hawaiianskt namn. Luften och klarheten här är gör platsen till en av de bästa i världen för observationer av rymden. Mycket arbete görs här för att lära mer om svarta hål mm.


Nu har Hawaii: s guvernör utfärdat en nödproklamation då protester sker över byggandet av ett nytt trettio meter stort teleskopet på berget. Protesterna riktas över att berget av vissa ses som heligt och ett teleskop på den plats där det nu ska byggas stör de avlidnas andar enligt de troende på ön.


Polisen har arresterat 33 demonstranter nyligen men de släpptes nästan omedelbart enligt Dan Dennison, talesman för Hawaii Department of Land and Natural Resources.

Infödda Hawaiiaer ser toppen som en helig plats. Vördade förfäder är begravda där och platsen ses som en plats där människor kan komma in i himmelen.


 Astronomer värderar dock platsen som en bland de bästa i världen för att fånga en tydlig glimt av ursprunget till universum. Teleskopet som ska byggas ska ha mycket känsliga instrument som behöver bli omhändertagna dagligen av besättningar av tekniker som går upp på berget varje dag för att underhålla systemen.


Vägen upp till observatorierna som redan finns här är nu tillfälligt osäker på grund av demonstrationerna och stängd av myndigheterna men ska öppnas upp igen så snart situationen tillåter.


”Allas säkerhet på berget, observatoriepersonal, lag verkställighet och demonstranterna är av största vikt för oss”, säger Jessica Dempsey, den biträdande direktören för observatoriet i East Asian.


Vi får hoppas situationen nu löses och att teleskopet kan byggas då det är svårt eller kanske omöjligt att finna en ersättningsplats på Jorden för anläggningen (min anm).


Bilden är på det i inlägget nämnda heliga berget Mauna Kea på Hawai.

fredag 26 juli 2019

Det finns ett tomrum därute som kallas Barnard 68. Men är det tomt?


Barnard 68 är ett molekylmoln vilket finns i riktning mot stjärnbilden Ormbäraren inom vår egen galax på ett avstånd av ungefär 400 ljusår bort. Den amerikanske astronomen Edward Emerson Barnard kallade det en mörk nebulosa. En mörk nebulosa ett mörkt moln som skymmer bakomliggande stjärnor.


Trots denna ogenomskinlighet av Barnard 68 av synliga våglängder har Very Large Telescope på Cerro Paranal avslöjat förekomsten av ca 3700 blockerade ljuspunkter bakom molnet varav några 1000 kan ses på infraröda våglängder.


Genom noggranna mätningar av graden av förmörkelse resulterade detta i en fint samplade och korrekt kartläggning av dammdistribution inifrån molnet.

Herschel rymdobservatorium har lyckats tränga in i molnet och bakom detta för därför förstår vi mer nu om detta.


– Vad vi faktiskt mäter är förvrängningen i positionerna av galaxer runt moln av detta slag, säger Seshadri Nadathur, forskare vid University of Portsmouth i Storbritannien och huvudförfattare till en rapport om ämnet.  ”Det spännande med håligheter i rymden är att de är regioner kring vilket vi kan mycket exakt se modeller av galaxrörelser”. Av ny data framgår fås fram nytt i dessa tidigare missuppfattat tomma områden. För att försöka förstå resonemanget se följande länk 


I resonemanget finns även tankar om mörk energi. 


Själv tvekar jag till om det finns mörk energi. Istället tror jag att detta som kallas mörk energi är vanlig energi som är i ett tillstånd vi inte ännu förstår och genom detta gett upphov till fantasin om ett okänt helt annorlunda mystiskt energislag.


Jag anser även att mörk materia även det om den finns enbart är ett tillstånd av vanlig materia vi ännu inte förstår eller kunnat detektera då vi inte vet hur det uppstått från vanlig materia.


Bilden är från vikipedia och visar Barnard 68

torsdag 25 juli 2019

ESA har förklarat att Vi ska klara oss från Asteroid 2006 QV89 den 9 september.


Asteroid 2006 QV89 är ett litet objekt, 20 till 50 meter i diameter och på väg i sin bana till jordens närområde. Men en orolig astronomkår som ett tag förlorade kontakten med objektet har nu beräknat att det enbart finns en mycket liten risk enbart 1 till 7000:del risk för nedslag på jorden den 9 September 2019, dagen då den är som närmst.


ESA (Europeiska sydobservatoriet) har nu visat att asteroid 2006 QV89 den är ofarlig för oss under sin färd denna gång. Men oroligheten fanns då de förlorade kontakten med objektet efter tio dagar den gången den först upptäcktes.


Objektet upptäcktes första gången  i augusti 2006 och då observerades det bara under tio dagar. Efter den tionde dagen kunde det inte hittas, Först i år 2019 fann man det igen. Uträkningen 2006 att risken för kollision i år med jorden var 1 till 7000 visade sig ännu i vår tid stämma.


 Asteroider i denna lilla storlek är svåra att hitta och svåra att behålla kontakten med om man nu inte hela tiden följer dem sekund för sekund. Men vi får hoppas något slag av automatisk avsökning av universum kan hitta dem alla eller så många som möjligt och hålla kontroll på var de är och vad de gör i sina banor på deras väg och vilken vissa tar eller har mot oss. Det är mer övervakningsutrustning som behövs för detta. Men om vi kan finna alla objekts möjliga farofyllda färder är tveksamt.


Bilden visar mycket pedagogiskt hur asteroidbältet ser ut varifrån flertalet objekt kommer från eller kommit från. Undantag, kometer vilka kan komma betydligt längre bort från. Utöver det finns interstellära objekt som kan komma då och då.

onsdag 24 juli 2019

Här uttalas varför allt besökande och forskande på plats på månen plötsligt upphörde i dec 1972


Den gången månprogrammet var i gång trodde vi lekmän och unga då att detta var början på koloniseringen av rymden. Inte att det fick ett abrupt slut med landstigningen på månen i december 1972 och att allt som återstod av rymdframtid var rymdstationer med personalombyte då och då.


Fyrtio år senare har inget fortfarande skett. Månen ligger där den ligger ensam och utan besök. Mars diskuteras bli besökt av människor långt fram i tiden.

Varför hände inget efter 1972 av människobesök på månen???


 NASA administrator Jim Bridenstine har nu gett en förklaring till varför USA slutade med  bemannade månbesök och nu avvaktat i över 40 år med besöken.


"Det fanns och finns en teknisk risk då och nu i att fortsätta med besöken  och då finns det en politisk risk. Vi skulle vara på månen just nu om det inte var för den politiska risken. Vi skulle även ha varit på Mars i dag, uppriktigt sagt, men den politiska risken är för stor"


Jag (min anm) är att jag antar han menar att presidenten som ska ge klartecken för ett så dyrt program inte vågar detta sedan Kennedys dagar. Detta då kostnaden är enorm i dollar och det vid en teknisk katastrof däruppe skulle varit en risk att ex en demokratisk president då skulle fått avgå genom ett sådant kostsamt misslyckande.



Bridenstine säger till  CBS News."Jag talar om finansiering,-----" Under  1990-talet och början av 2000-talet gjordes ansträngningar att gå tillbaka till månen och vidare till Mars. Men det kostade för mycket pengar, säger han. Vi vill gå tillbaka till månen på ett hållbart sätt med andra ord att stanna inte bara för ett enstaka besök. Men vi vill också hålla ögonen på vad som är President Trumps mål? Vad är hans vision? Vill han exempelvis ha en amerikansk flagga på Mars.


Min (anm,) nog är skulle det vara intressant med ett snart besök på Mars. Men det ena utesluter inte det andra. Månens kolonisering och ett första besök på Mars. Fast visst kostar det. Jag anser att det var fel att hålla upp i fyrtio år då det gäller månkolonisering och början till Marsbesök. Varför inte byggt en rymdstation på månen istället för en bit ovan Jorden?


Mitt tips är att Triump först och främst önskar mänskligt besök på Mars med amerikanska flaggan där, Han vill likt John Kennedy som bestämde att månen skulle besökas innan 1960-talets slut troligen gärna ge order om att Mars ska besökas senast ett visst år.


Bild på när Eugene Cerman kör månbil. Han blev den sista att besöka månen under apolloprogrammet under den sista månlandning i dec 1972 under expeditionen Apollo 17.

tisdag 23 juli 2019

Åter en ny mätning av mysteriet med expansionsökningen av universum.


Ju längre bort från oss en galax är desto snabbare avlägsnar den från oss (expanderar) . (Man kan man förklara det med ballongtanken (min anm)? Min idé att det är samma sak med en ballongs utvidgning ju större den blir desto större och snabbare utvidgning av den sker.


Hubbleteleskopet har nu åter mätt expansionen utifrån Hubbles konstant med en ny utgångspunkt av mätpunkt.


Bakgrunden för Hubbles konstant är från 1924 då meddelade den amerikanske astronomen Edwin Hubble (vars namn namngivet Hubbleteleskopet) att han upptäckt galaxer utanför Vintergatan med hjälp av det då nya  kraftfulla Hookerteleskopet utanför Los Angeles.


Genom att mäta avståndet till dessa galaxer insåg han att ju längre bort en galax är desto snabbare verkar den avlägsna sig från oss. Detta bevisade att universum expanderar i alla riktningar. Men i större hastighet ju längre från oss ett objekt är. Det var en stor överraskning för astronomer då och det även för Albert Einstein som förutspått ett välbalanserat, statiskt universum.


 Expansionstakten är grunden för hubble-konstanten. Det är ett värde som ger  ledtrådar till ursprung, ålder, utveckling och framtida öde för universum.


Under nära ett århundrade har astronomer arbetat minutiöst med att exakt mäta dess utvidgning, ålder  och avstånd med Hubbles konstant. Innan Hubble Space Telescope lanserades 1990, var universums ålder tänkt ligga mellan 10 och 20 miljarder år, baserat på olika uppskattningar av Hubbles konstant. I dag anses det enligt de senaste mätningarna med Planckteleskopet, från 2013 vara13,798±0,037 miljarder år.


Astronomer har nu gjort en ny mätning av hur snabbtt universum expanderar och för detta använt en helt annan typ av stjärna som utgångspunkt än tidigare men Hubbles konstant använd fortfarande som mätkonstant.


 Den reviderade mätning, som kommer från NASA: s Hubbleteleskop kan leda till en ny tolkning av universums grundläggande egenskaper.


Forskare har under nästan ett århundrade vetat att universum expanderar vilket innebär att avståndet mellan galaxerna i universum blir allt mer omfattande varje sekund. Men exakt hur snabbt har sökts länge genom uträkning av Hubble konstant. Men ett säkert värde har inte kunnat ges.


Professor Wendy Freedman och kollegor vid University of Chicago har nu gjort arbetat utefter en ny mätningsmetod för expansionstakten av universums utvidgning med hjälp Hubbletelskopet, Hubbles konstant och en ny utgångspunkt.


 Eventuellt behövs nu enligt dessa forskare en ny modell för den underliggande fysiken  av universum för att förklara resultatet.


Freedman och hennes team meddelade att de vid den nya mätningen av Hubbles konstant använt en typ av stjärna som tidigare inte använts vid detta slag av mätning.
 En röd jätte. 

Deras nya observationer gjorda med Hubbletelekopet indikerar att expansionstakten av universum i närområdet är strax under 70 kilometer per sekund per megaparsec (km/s/Mpc). (ju längre bort vi mäter stiger värdet på expasionstakten)  En parsec motsvarar 3.26 ljusårs avstånd. En rapport om resultatet av deras undersökning är antagen för publicering i Astrophysical Journal.


För min del anser jag att min ballongteori håller men säkert behövs omtolkningar av dagens fysik. Det finns mycket motsägningar och undringar i många resultat i den fysiska forskningen.


Bild på Hubbleteleskopet från vilket så mycket nya rön kommit oss till godo som är intresserade av universum och verkligheten utanför vårt planethem Jorden. Bilden  från vikipedia.

måndag 22 juli 2019

Det saknade järnet i universum är troligen hittat


I interstellära rymden ska det enligt den teori vi arbetar efter om verkligheten finnas mycket järn. Men forskare har upptäckt endast låga mängder av det hittills. Mycket järn är bundet i manteln i Jorden och troligast i alla nadra planeter men det saknas järn i alla fall.


Nu, en ny studie visat järn troligen inte saknas men är dolt därute.


En grupp forskare föreslår nu att interstellärt järn kombinerat med en viss typ av en kolkedja av molekyler kallat ” iron pseudocarbynes” döljer järnet i sig. Detta genom att dessa ” ironpseudocarbynes” visar samma signatur som kolmolekyler (och inte visar på sitt järninnehåll)  vid forskarnas mätningar enligt ett uttalande från Arizona State University (ASU).


Dessa torn av kosmiskt stoft och gas utgör bland annat delar av Örnnebulosan.

I den extremt kalla temperaturen av interstellära rymden, kan kolkedjor kondensera på järnkluster av damm och bilda dessa ” iron pseudocarbynes”. Under miljarder år skulle järn ha kombinerats med kol till ” iron pseudocarbynes” och bli dolt i dessa kolkedjors täckning och blandning.


Tarakeshar och hans team av forskarkolleger undersökte strukturen och egenskaperna hos dessa molekyler i labbet. De använde infraröd spektroskopi för att titta på molekylens spektrum eller mönster av ljus och kom då fram till att detta kan vara förklaringen till det saknade järnet i rymden. Detta genom att efter experimentet förstå att järn döljs i dess kolkedjor.


Bild från vikipedia visande Örnnebulosan som omtalas ovan.

söndag 21 juli 2019

Växelström på Jupiter


Den analys som nu kommit fram genom Junos uppdrag vid Jupiter visar att norrskenet på Jupiter drivs med växelström inte likström som uppstår vid Jordens norrsken vilket ibland stör elproduktionen här. Det är även likström solen slungar ut.

För att mer förstå vad som sker här på Jorden vid kraftiga solutbrott och hur likström ställer till det följ denna länk, 



Jupiter är en den största planeten i solsystemet och har en aurora med en strålande effekt på 100 terawatt, eller 100 miljarder kilowatt. Det är den ljusaste auroran i vårt solsystem. Likt jordens norrsken är Jupiters centrerat kring polerna. Norrskenet drivs av ett system av elektriska strömmar vilka löper genom gasjättens magnetosfär.


”' Jupiters elektriska nuvarande system drivs av stor centrifugalkraft i Jupiters snabbt roterande magnetosfär” Joachim Saur, forskare vid universitetet i Köln sade i ett pressmeddelande följande. ”På grund av Jupiters snabba rotation där en dag på Jupiter varar endast tio timmar flyttar sig centrifugalkraften i den joniserade gasen i Jupiters magnetfält och genererar elektriska strömmar”.


Junos instrument (Rymdsonden Juno besökte Jupiter under juli 2016) användes för att mäta de direkta elektriska ström som löper genom Jupiters magnetosfär. Analysen av Junos insamlade data visade att ström riktas längs gasjättens magnetiska fältlinjer med en styrka som uppgick till 50 miljoner ampere.


Här var växelström den ström som bildades i motsatt till vad som sker på Jorden. 

Kunde denna styrka användas av oss hade det varit eller kommer att bli en stor elkälla den gången vi eventuellt koloniserar eller har stationer på månar vid Jupiter. På dessa kan vi inte använda sol eller vindkraft. Men el finns i otroliga mängder vid Jupiter om vi skulle kunna hämta denna vid dess poler till månarna när vi en gång kommer dit. Hur det ska gå till kan man undra men jag ser inte det som omöjligt med någon slags överföring av elkraften dock självklart inte med ledningar av fast material.


Jupiter blir kanske en gång ett tankställe för elkraft vid fortsatta färder längre ut i solsystemet.

lördag 20 juli 2019

En speciellt osäker asteroid och de övriga därute i vårt närområde


Vi såg inte meteoren som flög in och exploderade över Tjeljabinsk i Ryssland den 15 februari 2013 förrän den kom in i atmosfären och exploderade.  Ingen dog som ett direkt resultat av explosionen men många sakades av glassplitter efter tryckvågen.

  Nästa gång kanske det blir värre. Även från kända asteroider existerar risken att de kan kollidera med jorden de närmsta hundra åren. För okända vet vi inget då de just är okända.


För närvarande finns det sex kända asteroider med minst 0,1% chans att krascha  med jorden innan det 23: e århundradet. En katastrof uppifrån har hänt förr historiskt och överraskande och kan ske igen. Därför behövs övervakning över vårt närområde.


Vi har exempelvis en asteroid som kallas 2019 LF6 vilken gör ett varv runt solen varje 151;e dag. Den har tidigare upptäckts och då haft ett annat namn men nu återupptäckts och förhoppningsvis ska vi nu inte förlora kontakten med den igen.


Denna är ett exempel på asteroid vi kan vara orolig över. Asteroider vi vet finns men som vi förlorar kontakten med.


Det finns ett hundratal jordnära asteroider vilka vi hoppas få kontroll över då det gäller deras rörelser. Möjligheten är stor att vi får detta. Men sedan finns det ett okänt antal asteroider av skilda storlekar som då och då som helt okända objekt dyker upp och ibland inte ses förrän de drämmer in i jordens atmosfär.


Det är problem och skrämmande. Frågan är om vi någonsin kan få full kontroll på rymden i vårt närområde?


Bild Explosionen av meteoren över Tjeljabinsk.

fredag 19 juli 2019

Hubbleteleskopet har upptäckt virvlande av materia vid ett svart hål.


Spiralgalaxen NGC 3147 finns 130 miljoner ljusår bort i riktning mot stjärnbilden Draken. Här har astronomer upptäckt virvlande gas nära det svarta hål som finns i galaxens centrum. Ett svart hål med en   vikt av  ungefär 250 miljoner gånger massan av vår sol. 


Intressant är att gasmassan runt hålet är så djupt inbäddat i det svarta hålets gravitationsfält men likväl inte försvinner in i hålet. Det är en unik demonstration av Einsteins relativitetsteori. 


Det är Hubbleteleskopet som hittat fenomenet. Det är en gåta är att gasmassan finns där utifrån nuvarande astronomiska teorier. Men det erbjuder en unik möjlighet att testa Albert Einsteins teorier relativitetsteorier. Allmän relativitetsteori beskriver gravitationen som krökning av rymden och speciell relativitetsteori beskriver förhållandet mellan tid och rum.


”Vi har aldrig sett effekterna av både allmänna och speciella relativitetsteorin i synligt ljus med denna klarhet”, sade Marco Chiaberge av Europeiska rymdorganisationen, och Space Telescope Science Institute och Johns Hopkins University, Baltimore, Maryland, en av medlemmarna i teamet som bakom Hubble-studien.


Disken är så djupt inbäddade i det svarta hålets intensiva gravitationsfält att ljuset från gasmassan ändras helt enligt Einsteins teorier. Relativitetsteorin ger astronomer en unik blick på de dynamiska processerna nära ett svart hål.


Vad detta kommer att ge för besked får framtida forskning om fenomenet visa. Det intressanta nu är att detta fenomen finns och att det visar att vi ännu har mycket mer att försöka förstå då det gäller vad universum är och vad det fungerar som. Det visar även att Einsteins teorier ännu en gång bekräftas.


Bilden är från vikipedia tagen av Hubbleteleskopet och visar galax NGC 3147.

torsdag 18 juli 2019

Ska det bli skyddade kulturminnesplatser (fornminnesplatser) på månen?


När Neil Armstrong satte sin fot på månen den 21 juli 1969 som den första människan någonsin inträffade ett historiskt ögonblick i tid och rum.  Det var första gången en människa satt sin fot på en annan kropp i vårt solsystem.


Femtio år senare diskuterar nu experter hur man bevarar mänsklighetens första steg bortom jorden.


Kan en nationalpark på månen vara lösningen där Armstrongs fotavtryck kan bevaras för nyfikna framtida turister?  Andra platser i området är flaggan som astronauterna satte på månen då. Troligen blekt i dag på grund av den hårda ultravioletta strålningen från solen.


Andra platser finns även att bevara från första spåren efter månlandaren mm.

Går vi vidare finns även första månbilen på Mars. Landningsspåren från den första landningen där.


Frågan om vi ska minnesskydda dessa platser och fler kan säkert nämnas. Jag anser att vi ska detta. Det är viktigt att för eventuella framtida människor och kanske turister bevara dessa platser så inga marodörer i framtiden förstör dem.


Det finns ju alltid risk för att historieförfalskare förstör platserna annars och sedan påstår att de aldrig ägt rum. Redan nu finns historieförfalskare som påstår att månlandningen aldrig ägt rum, jorden är platt och att judeutrotningen aldrig skett.

Det är farligt med sådana förfalskningsläror och att människor lyckats övertygas om sådana sjuka villoläror.
  

Bild: Buzz Aldrin andremannen vid den första månlandningen vid landningsplatsen på månen den 21 juli 1969. Obs: månlandningen skedde den 20 20:17:39 UTC juli men det var den 21 juli 02:56 UTC 1969 det första steget togs på månen.

onsdag 17 juli 2019

På södra stjärnhimlen ses stjärnbilden Örnen ut som ett flygplan denna vecka på väg över himlavalvet med riktning åt söder.


Om du ser upp på södra stjärnhimlen i veckan kommer du att se ett mönster av stjärnor som kan tolkas som ett flygplan (alternativt örn) som flyger i södergående riktning. Just denna veckan ses stjärnbilden ut som ett flygplan.


Likheten med flygplan är enligt många mer slående än en örn. Men den gången stjärnbilden fick sitt namn fanns inga flygplan så stjärntydarna tydde det som en örn.

I denna stjärnbild Örnen ser man en linje av tre stjärnor. Denna trio är ibland kallad ” Aquilafamiljen (Örnen)” eller ”axeln av Aquila”. 


De består av en svagt lysande stjärna, en medelstarkt lysande och den mellersta överlägset ljusaste stjärnan: en gulvit med namnetAltair, den 12: e ljusstarkaste stjärnan på himlen.  Altair ligger bredvid Alpha Centauri, Sirius och Procyon, vår närmaste granne bland de ljusstarkaste stjärnorna på bara 16,7 ljusår bort.


Altair roterar kring sin axel. Vår sol tar ungefär 25 dagar för ett varv runt sin axel. Altair tar bara 9 timmar!


Bild på stjärnbilden ovan.

tisdag 16 juli 2019

Pentagon vill bygga en rymdstation


Från Pentagon (USA;s försvarsdepartement)  har en önskan framförts om samtal för idéer till byggande av en mindre autonom militär rymdstation.


En lösning för att bygga och sända upp en fritt flygande station. Lösningen måste vara kapabel att stödja behövt utrymme, montering, mikrogravitation experimenterande, logistik och lagring, tillverkning, utbildning, test och utvärdering på plats för nyttolaster och andra funktioner.
  

Storleken bör vara högst 35 kubikfot vilket räcker för experimenterande utrymme. Stationen blir däremot inte är lämplig för mänsklig närvaro ombord.


Materialet i stationen ska bidra till låg omloppsbana runt jorden och stationen ska vara redo för flygning två år efter att en entreprenör är vald.


Men än så länge är allt på idéstadiet berättar överste Steve Bulow på försvarsdepartementet.


Jag kan inte se några problem själv (min anm) till att inte detta projekt snart kan eller kommer att realiseras.
  

Bilden ovan är en Flygbild över Pentagon, med USA:s huvudstad Washington, D.C. i bakgrunden. (från vikipedia)

måndag 15 juli 2019

NASA har upptäckt en vätgasplanet som fått beteckningen GJ 3470b


NASA: s Hubble och Spitzer rymdteleskop har upptäckt en planet varifrån gas sprids ut i rymden.


Planeten finns runt den röda dvärgstjärnan GJ 3470 i riktning mot stjärnbilden kräftan och har fått beteckningen Gliese 3470 b (GJ 3470 b). Den är nästan 13 gånger större än jorden och i storlek mer jämförbar med Neptunus som är 17 gånger större än jorden.


Forskare förutspådde vid upptäckten av  GJ 3470b att den skulle ha en  atmosfär innehållande syre och kolföreningar samma element som är roten till vattenånga och metangas som observerats på Neptunus.  Men det hittades en atmosfär som har en sammansättning av väte och helium likt solen har.


Björn Benneke, huvudförfattare av den nya forskningsrapporten om solsystem GJ 3470 och astronom vid universitetet i Montreal har tidigare  upptäckt många mycket större exoplaneter som kretsar väldigt nära sina solar kända som ”heta Jupitrar” (obs i vårt solsystem finns inte heta jupitrar) Namnet jupitrar kommer från att de är stora som vår Jupiter i vårt solsystem men ligger mycket närmre sin sol och därmed är betydligt hetare.
  

Men denna planet är annorlunda. Många forskare misstänker dock att Jupiterlika planeter bildas längre ut i sina respektive solsystem innan du migrerar in mot sin sols närområde.


Det är emellertid inte fallet för GJ 3470 b. Planeten har sannolikt bildats där den finns nu mycket nära en röd dvärg stjärna som är ungefär hälften så stor som vår egen sol.

 Planeten började förmodligen som en torr klippa vilken efterhand  plockade upp väte och helium från gasdisken som omger den röda dvärgstjärna som är centrum i detta solsystem. Därefter bildades efterhand gashöljet och det blev en gasplanet. Något som kanske även kunde skett med Merkurius om denna legat än närmre solen.


Bilden är en illustration av hur GJ 3470 b kan se ut framför sin sol.

söndag 14 juli 2019

NASA har godkänt att planetolog Elizabeth Tuttle får sända en drönare till Titan.


Planetologist Elizabeth Tuttle fick den 26 juni ett samtal från Nasa. Samtalet var ett klartecken till henne om att  hennes projekt att skicka en drönare till Titan Saturnus största måne var godkänt. Kostnaden för projektet är beräknat till ungefär en miljard dollar.


Men först 2026 kommer drönaren att sändas iväg och kommer fram för att börja sitt uppdrag (att undersöka Titan) först 2034.


Elizabeth  Tuttle är utbildad vid MIT (Massachusetts Institute of Technology) och University of Arizona berättar att hon minns de första flyktiga bilderna av Titan tagna av rymdteleskopet Hubble under 1990-talet. Hon var då bland de första att få se närbilder av Titan tagna 2004 av Cassinisonden som då var framme efter en sju år lång resa.
  

”Det kommer inte att kännas som en lång tid. Det kommer att gå mycket snabbt”, säger ”Elisabeth” Tuttle, i dag 52 år och verksam som planetologist vid Johns Hopkins universitet där hon arbetar vid Applied Physics Laboratory, ett forskningscentrum utanför Washington som sysselsätter 7.000 personer.


Jag hoppas (min anm) jag får uppleva den dag resultatet på denna spännande ges.


Bilden är från NASA och visar Titan. Man ser tydligt hur molntäckt månen är och även dess atmosfärtjocklek i kanten (det blå). Drönaren som nämns ovan är ej färdigbyggd men en modell på hur den kan se ut visas om man följer länken i inlägget.

lördag 13 juli 2019

Mars 2020 Rover ska sändas upp med mycket avancerad utrustning för att söka spår av liv på Mars.


 Ingenjörer på NASA:s Jet Propulsion Laboratory i Pasadena i Kalifornien, har installerat SuperCam Mast enheten på Mars 2020 rover. Detta nya  instrumentets kamera, laser och spektrometrar kan kemiskt identifiera minerals innehåll av en pennas storlek på ett avstånd av 20 meter.


SuperCam är nästa generations version av instrumentet ChemCam vilket i dag finns på NASA:s Mars rover (rymdbilarna). Super Cam har tagits fram gemensamt av USA, Frankrike och Spanien. När nu Frankrike levererat den sista delen av maskinvaran, integreras instrumentet fullt ut på Mars 2020 rover (rymdbilen som ska sändas upp 2021 och nu byggs) från den 25 juni 2019 i alla rymdfarkoster.


  SuperCam var en djärv och ambitiös idé för ett avancerat instrument som nu förverkligats”, sade Sylvestre Maurice, den SuperCam biträdande projektledare vid Institut de Recherche en Astrophysique et Planétologie i Toulouse, Frankrike.


”Medan det fortfarande är en lång väg kvar i tid innan det kan användas på Mars då Mars 2020 rover landar. Forskare kommer att använda SuperCam för att undersöka Mars sten och jord i sökndet efter organiska föreningar som kan relateras till tidigare liv på Mars.


Mars 2020 kommer att starta från Cape Canaveral Air Force Station i Florida i juli 2020. Den kommer att landa i Jezero Crater den  18 Feb., 2021.


NASA ska även använda Mars 2020 fordonen till andra uppdrag inklusive till månen. NASA planerar att etablera en hållbar mänsklig närvaro på och runt månen 2028 genom NASAS Artemis.
  

Om du vill skicka ditt namn till Mars och få ett diplom som bevisar att det kommer med NASAS Mars 2020 rover kan du göra det fram till 30 september 2019. Lägg till ditt namn i listan och få en souvenir ett boardingkort till Mars.


Bilden visar hur Mars 2020 rover kommer att arbeta (från vikipedia).

fredag 12 juli 2019

Kanske en annan form av mörk energi fanns redan vid Big Bang och denna är förklaringen till universums expansion


Det kan finnas en exotisk form av mörk energi dold i universum. Alternativt en tidig form av mörk energi från tiden vid BigBang.


En form som kan förklara det tidiga universums expansion. Kanske denna form är lösningen på den accelererande expansionen av universum redan vid BigBang och det då inte behövs en ny fysik ( som diskuterats för att förklara skeendet då) för att förklara vad som skedde då.


Med nuvarande fysik finns mysterier vi inte kunnat lösa.


Denna så kallade tidiga mörka energi kan har funnits i universums barndom och sedan försvunnit. Själv kan jag tänka mig att den omvandlades till den mörka energi vi anser finns i dag och vilken är 72% av universums innehåll.


Mörk energi är den okända, mystiska formen av energi som genomsyrar allt och vilken är den troliga förklaringen till universums ökande expansion.


Men under de senaste två decennierna har  forskare som studerar universums accelererande expansion hittat två mycket olika energier. Genom att studera bakgrundsstrålningen från supernovor och pulsarer har man förstått att det inte var så stor expansion av universum i början.


Det verkar ha skett något senare tidsmässigt som ökat expansionen av universum och i dag ökar denna expansion hela tiden.


I en nyligen publicerad rapport i tidskriften Physical Review Letters, föreslås att den tidiga formen av mörk energi kan vara den saknade pusselbiten som förändrat universums tidiga expansionstakt. Framtida högupplösta observationer av bakgrundsstrålningen skulle kunna visa om tidig mörk energi verkligen existerade i det unga universum och om denna ändrat form eller helt enkelt uppstod senare.


”Det finns många modeller på marknaden (teorier) som kunde producera [tidig mörk energi]”, säger  Vivian Poulin, huvudförfattare av rapporten. Hon är forskare vid Laboratoire Univers et de Montpellier, en division vid det franska nationella centrumet för Vetenskaplig forskning i Frankrike Live Science och tillägger  ”Det som vi föreslagit är inspirerat av strängteorin”.


Själv anser jag (min anm) att expansionen av universum kan förklaras av ballongmodellen. När man blåser upp en ballong ökar den snabbare i storlek ju större den blir.

torsdag 11 juli 2019

Det har hittats damm på Antarktis äldre än vårt solsystem



En liten bit av en meteorit hittad på Antarktis har undersökts med mikroskop. Meteoriten visade sig ha dammstora korn insprängda i materialet  äldre än vår sol. Solens ålder och med det solsystemets är 4,6 miljarder år. Universums över 13 miljarder år.


En gång måste detta damm slungats runt i området där vår sol och vårt solsystem vår plats i universum skulle uppkomma. Damm från för länge sedan novaexploderande solar som kollapsat kanske miljarder år tidigare än vi fick vår sol.

 Detta damm består av kolrikt material (rött) och syrerikt material (blått) sannolikt bildat i en stjärnexplosion resulterande i en nova.


 Arbetet med undersökning av meteoriten gjordes av Heather Roper på University of Arizona.


Detta antika damm är endast 1/25 000 tum vilket är mycket litet  men kunde berätta en sak eller två om ursprunget för vårt solsystem, säger forskarna i en rapport från den  29 April i tidskriften Natur astronomi.


Vid novabildande utbyts energi mellan en vanlig stjärna och en vit dvärg. En stjärna blir efter explosionen en vit dvärg efter att en stjärna har bränt bort det mesta av sitt kärnbränsle (vår sols slut blir däremot uppsvällande och kollaps till en vit dvärg, det finns ingen vanlig stjärna som därefter finns i vårt närområde så att en nova kan uppstå här). Vid denna explosion slungas materia ut i rymden.


Detta är ursprunget till LAP-149 som dammet benämns. Var explosionen skett kan vi inte veta då det kommer från någonstans från (okänd riktning) i den interstellära rymden.

Bilden är på Antaktis där meteoriten hittats på isen. (från vikipedia)