Ovanligt damm på månsten

 

Forskare har nyligen upptäckt att endast ett fåtal stenblock på månen har ett lager av stoft och att detta stoft har speciella reflekterande egenskaper. Till exempel reflekteras dammet på dessa stenblock solljus på ett annat sätt än på tidigare kända stenar på månen. Den nya upptäckten hjälper nu forskare att förstå de processer som bildar (at) och förändrar månskorpan. Det var sedan tidigare känt att det finns magnetiska anomalier på månens yta särskilt i närområdet av de områden som kallas ReinerGamma. Reiner Gamma är månvirvlar i marken där det finns magnetism. 

Den nuvarande kunskapen om månens magnetiska egenskaper är begränsad så de här nya stenarna kastar ljus över månens historia och dess magnetiska kärna, beskriver Ottaviano Rüsch från Institut für Planetologie. För första gången har vi undersökt växelverkan mellan stoft och bergarter i Reiner Gamma-området, närmare bestämt variationerna i dessa bergarters reflekterande egenskaper. Vi kan till exempel sluta oss till i vilken utsträckning och i vilken riktning solljuset reflekteras av dessa stora stenar.

Forskargruppen var ursprungligen intresserad av spruckna bergarter. De använde först artificiell intelligens för att söka igenom cirka en miljon bilder efter spruckna stenar - dessa bilder togs också av Lunar Reconnaissance Orbiter. Moderna databehandlingsmetoder gjorde det möjligt för oss att få helt nya insikter i globala sammanhang. Samtidigt som vi hela tiden hittar okända objekt på det här sättet till exempel de avvikande bergarter som vi undersöker i den här nya studien, beskriver Valentin Bickel från Center for Space and Habitability vid universitetet i Bern.

Sökalgoritmen identifierade cirka 130000 intressanta stenar varav hälften granskades av forskarna. Vi kände igen ett stenblock med distinkta mörka områden på bara en bild. Denna sten skilde sig mycket från alla andra eftersom den reflekterar mindre ljus än andra stenar. Vi misstänker att det beror på den speciella dammstrukturen, till exempel dammets densitet och kornstorlek, förklarar Ottaviano Rüsch.

– Normalt är måndamm väldigt poröst och reflekterar mycket ljus tillbaka i belysningsriktningen. När dammet komprimeras ökar vanligtvis den totala ljusstyrkan. Detta är inte fallet med de observerade dammtäckta stenarna", tillägger Marcel Hess från TU Dortmund University. Forskarna är fortfarande i ett tidigt skede av att förstå detta stoft och dess interaktioner med stenen. Under de kommande veckorna och månaderna vill forskarna ytterligare undersöka de processer som leder till interaktionen mellan stoft och sten och till bildandet av den speciella stoftstrukturen.

Resultaten av studien har publicerats i tidskriften "Journal of Geophysical Research – Planets och bilderna togs av NASA:s rymdfarkost Lunar Reconnaissance Orbiter, som kretsar runt månen.

Bild vikipedia Koordinater 7.5°N 59.0°V Diameter 70 km (43 mi) Eponym Reiner-kratern på månen.

Ett dammhöljt objekt har sin bana runt stjärnan TIC 400799224

Rymdteleskopet TESS lanserades 2018 med uppdraget att upptäcka exoplaneter runt solens närmsta stjärnor. Hittills har TESS upptäckt 172 exoplaneter och sammanställt en lista över 4703 eventuella exoplaneter. Tess känsliga kamera tar bilder som sträcker sig över ett stort synfält mer än dubbelt så stort som konstellationen Orion. Ur detta material har en stjärnkatalog konstruerats innehållande över 1 miljard objekt.

Uppföljande studier av TIC-objekt görs hela tiden (objekt funna av TESS). Det handlar om att få veta om det som upptäcks är eller beror på pulsarer, supernovor, sönderfallande planeter, gravitationellt självlinsade binära stjärnor, förmörkande trippelstjärnsystem, diskockultationer etc och inte exoplaneter.

CfA-astronomen Karen Collins (vid Harwards university) medlem i det stora team som upptäckte det mystiskt variabla objektet stjärnan TIC 400799224. De sökte i TESS- katalogen med hjälp av maskininlärningsbaserade beräkningsverktyg som utvecklats från observerade beteenden hos hundratusentals kända variabla (objekt som varierar över tid av ljus och strålstyrka) objekt. Metoden har tidigare exempelvis funnit sönderfallande planeter och objekt som periodvis döljs av damm .

Objektet TIC 400799224 (stjärnan) upptäcktes på grund av dess snabba minskning av ljusstyrka med nästan 25 % på bara fyra timmar följt av flera starka ljusstyrkevariationer som var och en kunde tolkas som en solförmörkelse.

 

Astronomerna studerade TIC 400799224 från en mängd olika anläggningar, inklusive insamlad data från några teleskop som kartlagt himlen längre tillbaks i tid än TESS. De fann att stjärnan förmodligen ingår i ett binärt stjärnsystem och att en av stjärnorna pulserar med en 19,77- dagarsperiod förmodligen i en omloppsbana som periodvis går in och ur ett dammoln som då tillfälligt försvagar ljuset från stjärnan.

Periodiciteten är strikt tidsbunden men däremot är stjärnans dammockultationer oberäkneliga i form, djup och varaktighet och kan upptäckas (åtminstone från jorden) endast ungefär en tredjedel av tiden eller mindre under banan. Naturen hos själva omloppskroppen är förbryllande eftersom mängden damm som avges är stor (det skiftar).

 Om det producerades genom upplösning av ett objekt exempelvis av storleken som asteroiden Ceres i vårt solsystem skulle objektet överleva bara cirka åtta tusen år innan det försvann. Men periodiciteten under de sex år som detta föremål har observerats har förblivit strikt och föremålet som avger dammet har uppenbarligen förblivit intakt. Teamet planerar att fortsätta övervaka objektet och införliva historiska observationer av området för att försöka bestämma dess variationers förklaring under många årtionden framåt.

Kan det vara ett dammoln det svävas igenom (min anm.). Ett dammoln vilket följer samma  bana men långsammare så objektet far igenom det vid varje banomgång och då förmörkar den andra stjärnan. Något som skulle ge en solförmörkelse. Det skulle även innebära att detta dammoln kunde få vilken form som helst vid förmörkelsen och förbli intakt. Inget säger att det skulle upplösas efterhand. Förändringarna i form och rörelser skulle då bero på att den troligen (neutronstjärna) som sveper igenom dammet förändrar dess densitet eller rörelser något varje gång den sveper igenom men att dammet därefter dras samman i rörelser av gravitation igen. Jag tror inte det är ett objekt som släpper ifrån sig damm utan helt enkelt ett dammoln som inte påverkas nämnvärt av den svala stjärna som sveper igen det eller kanske det inte är en stjärna utan en större planet som sveper igen molnet. En planet av mycket liten densitet och därför inte drar till sig dammet gravitationen blir för svag för den effekten.

Bild från https://pweb.cfa.harvard.edu

 En optisk/nära-infraröd bild av himlen runt rymdteleskopet från TESS Input Catalog.  (TIC)-objektet TIC 400799224 (hårkorset markerar objektets plats och synfältets bredd anges i bågminuter). Astronomer har dragit slutsatsen att de mystiska periodiska variationerna i ljuset från detta objekt orsakas av ett kretsande objekt som med jämna mellanrum släpper ifrån sig dammoln som döljer stjärnan. 

Dammet runt stjärnan Beta Pictoris undersöks

 

Snart ska forskare använda NASA:s kommande James Webb Space Telescope (uppskjuning i slutet av året) för att studera stjärnan Beta Pictoris vilken finns 63 ljusår bort och  vars solsystem innehåller minst  två planeter, ett virrvarr av mindre, steniga kroppar och en intressant skiva bestående av damm.

Målet med undersökningen är att få en bättre förståelse av dammets struktur och egenskap för att förstå vad som sker i detta solsystem. Solsystemet finns cirka 63 ljusår från oss och dess mängd av damm  ger ett ljust sken i det  infraröda fältet. Det visar  att det finns mycket information för det kraftfulla James Webbtelekopet att samla in om dammets karaktär.

Beta Pictoris har regelbundet studerats i radiovågsfältet, infrarött och synligt ljus sedan 1980-talet. Stjärnan i sig är dubbelt så massiv som vår sol och mycket hetare men också betydligt yngre. (Solen är 4,6 miljarder år gammal, medan Beta Pictoris är cirka 20 miljoner år gammal.)

Stjärnan är värd för minst två planeter som båda är massivare än Jupiter. Planetsystemet är anmärkningsvärt eftersom det är här de första exokometerna (kometer i andra system) upptäcktes. Det finns en hel del kroppar som glider runt i detta system. Likt i vårt eget solsystem har Beta Pictoris en skräpskiva, som innehåller kometer, asteroider, stenar av olika storlekar och mycket damm som kretsar runt stjärnan. (En skräpskiva som är mycket yngre och kan vara mer massiv än den i vårt solsystems Kuiperbälte som börjar nära Neptunus omloppsbana och varifrån många kometer härstammar.)

 

Denna yttre ring av damm och skräp är också där mycket aktivitet händer. Småsten och stenblock kolliderar och bryts ner till  mindre bitar – och damm bildas.

Spännande tider väntar tillsammans med James Webbteleskopet (min anm,).

Bild vikipeda med följande text "Olika planetformationsprocesser, inklusive exokometer och andra kroppar runt omkring Beta Pictoris (NASAs konstnärliga framställning)".

Betelgeuse vilken ansågs snart explodera som en supernova kanske enbart var lite dammig

Jag har tidigare beskrivit hur astronomer tagit ljusminskningen (inlägget 20 februari) som setts i perioder vid denna stjärna som tecken på att den snart skulle bli en supernova.


Men den röda jättestjärnan är nu på väg till återhämtning och har en för sin storlek normal ljusstyrka vilket nu krossar förhoppningarna hos astronomer som trodde den var på väg att explodera som en supernova och spänt väntade sig att få se detta.

Nu anser många astronomer inte längre att stjärnan ska explodera.   Betelgeus dimmereffekt än borta enligt en ny studie som ska publiceras i Astrophysical Journal Letters. Rapporten kommer att visa att effekten anses kommit från ett stort dammoln som svepte runt stjärnan. 


Studien bygger på observationer som togs den 14 februari 2020 vid Lowell Observatory i Arizona. Astronomen Philip Massey medförfattare till den nya studien och hans kollegor upptäckte stjärnans att genomsnittliga yttemperatur var normal nu vilket den inte skulle varit om något annat var på gång eller varit det.

En mycket trolig slutsats är dragen (min anm.) då dammoln sveper i stora mängder i universum likt även stora vätemoln gör.


Bild från vikipedia på Betelgeuses position i Orion som det ser ut med blotta ögat.

Komet 67P. Här dansar damm i en vind som en dag troligen delar kometen till två.

Komet 67P antogs vara en tyst smutsig snöboll på sin bana i solsystemet. Men efter rymdfarkosten Rosetta Missions undersökning ovan kometen under 2014 till 2016, då den programmerades att störta ner på dess yta har fotografierna från denna farkost förundrat forskare.


 Både kometens form och händelser på ytan var en överraskning se medföljande länk här. 



Vad som avslöjades var att ytan inte är en stilla plats utan här sveper blåsten fram innehållande sand, iskorn och damm vilket virvlar runt i fördjupningarna.


Alex Hayes en engelsk docent i astronomi, presenterade forskningen utifrån Rosettas datainsamling vid den amerikanska geofysiska unionens höstmöte den 10 december 2019.


Det vi förväntat var sten och grusmaterial i en slät terräng den terräng som täcker halva kometen där is ansågs inte finnas. Men dessa regioner var istället överraskande isiga och var  de mest aktiva delarna av kometen. Rörelserna här är anledningen till urgröpningarna av kometen. Teoretiskt har nu utarbetats en modell för hur denna process började och har fortsatt agera. Något som sker säsongvis.


Kometen har en form som påminner om en skivstång, med två lober och en hals där en av de största släta terrängområdena är på halsen i en region på kometen.


Kometens hastighet genom solsystemet i 135185 km/tim och ett år (runda runt solen) är 6,45 år. Under denna resa värmer solen kometen under några  månader och effekten blir att isigt material kommer i rörelse. 


Jag)min anm,) undrar om inte denna process en gång slutar med att kometen blir delad i två stycken. Urholkningen delar till slut kometen genom att vinden urholkar dess mjuka yta än mer.



Bild från vikipedia på komet 67P eller 67P/Churyumov-Gerasimenko som den även kallas.

Det har hittats damm på Antarktis äldre än vårt solsystem

En liten bit av en meteorit hittad på Antarktis har undersökts med mikroskop. Meteoriten visade sig ha dammstora korn insprängda i materialet  äldre än vår sol. Solens ålder och med det solsystemets är 4,6 miljarder år. Universums över 13 miljarder år.


En gång måste detta damm slungats runt i området där vår sol och vårt solsystem vår plats i universum skulle uppkomma. Damm från för länge sedan novaexploderande solar som kollapsat kanske miljarder år tidigare än vi fick vår sol.

 Detta damm består av kolrikt material (rött) och syrerikt material (blått) sannolikt bildat i en stjärnexplosion resulterande i en nova.


 Arbetet med undersökning av meteoriten gjordes av Heather Roper på University of Arizona.


Detta antika damm är endast 1/25 000 tum vilket är mycket litet  men kunde berätta en sak eller två om ursprunget för vårt solsystem, säger forskarna i en rapport från den  29 April i tidskriften Natur astronomi.


Vid novabildande utbyts energi mellan en vanlig stjärna och en vit dvärg. En stjärna blir efter explosionen en vit dvärg efter att en stjärna har bränt bort det mesta av sitt kärnbränsle (vår sols slut blir däremot uppsvällande och kollaps till en vit dvärg, det finns ingen vanlig stjärna som därefter finns i vårt närområde så att en nova kan uppstå här). Vid denna explosion slungas materia ut i rymden.


Detta är ursprunget till LAP-149 som dammet benämns. Var explosionen skett kan vi inte veta då det kommer från någonstans från (okänd riktning) i den interstellära rymden.

Bilden är på Antaktis där meteoriten hittats på isen. (från vikipedia)

VVV-WIT-07 är en än mer mystisk stjärna än Tabbys star vilken för ett tag sedan skapade rubriker över hela världen

Tabbys,  KIC8462852  eller Tabby Star ellerBoyajian's Star är en stjärna i konstellationen Svanen cirka 1 470 ljusårs från jorden. De ovanliga ljusfluktrationerna från  stjärnan  på upp till ca 20% ljusstyrkeminskning upptäcktes av forskare som en del i projektet Planet Hunters. 


Flera hypoteser har föreslagits för att förklara stjärnans stora oregelbundna förändringar i ljusstyrka över tid. Men ingen teori förklarar fullt ut vad som sker. En förklaring är att det är en ojämn ring av damm som kretsar kring KIC 8462852 (Tabbys star). Detta kan till viss del illustreras av bilden ovan. Dammhypotesen är vad man tror i dag är den mest troliga då ett fast objekt skulle dämpat ljuset än mer.


Men det finns fler stjärnor än Tabbys star som visar en svårförklarlig ljusreglering. Astronomer vilka har använt teleskopet VISTA i Atacamaöknen i norra Chile har upptäckt en stjärna vars udda ljusreglering påminner om Tabby star.


Från 2010 till 2018 har en stjärna med beteckningen VVV-WIT-07visat samma ljusregleringsfenomen som Tabbys star. Dess ljus minskade med upp till 80 procent över tid för att sedan öka igen medan Tabbys star nedtonas endast med cirka 20 procent.


VVV-WIT-07 är en gammal röd stjärna i riktning mellan oss och Vintergatans centrum. Tabbys star däremot ligger i Svanens stjärnbild.


Fenomenet med ljusreglering har haft många teorier då det gäller Tabbys star. Allt från damm till att en  supercivilisation använder stjärnan energi och vars solceller är det som reglerar solljuset sett från Jorden. Idag är dock den vanligaste uppfattningen att det handlar om damm som skymmer solen då och då.


Om damm är anledningen till att även VVV-WIT-07 ses som skymd emellanåt är det tätare damm här då ljuset minskar betydligt mer för denna stjärna än för Tabbys star (80% för VVV-WIT-07 och 20% för Tabbys star).


Jag frågar mig om dammet finns i närområdet vid stjärnorna i form av ringar eller om det är en ring betydligt längre ut från stjärnorna mellan oss och dem som reglerar ljusflödet? Troligen vid stjärnorna  annars skulle ljusregleringen drabbat betydligt fler stjärnor i bakgrunden. Jag är dock anhängare av teorin om dammringar som förklaring av ljusregleringsfenomenet.


Bilden är en illustration av hur det kan se ut vid Tabbys star där ljuset minskar över tid.

På rymdfärjorna Sojus och Atlantis radar damm upp sig linjeformigt. Det borde inte kunna ske.

Damm under ex soffor arrangeras i radformat om inga luftflöden påverkar dammet. Detta beror på gravitationen och elektromagnetism av samma slag som får en kompassnål att peka mot norr.


Forskare har nu upplevt samma fenomen där man inte trodde det fanns. På rymdfarkosterna Atlantis och Sojus. Här är gravitationen av mikrokaraktär. Det är på elektriskt laddat damm experiment utförts. 

Damm  bestående av små sfärer 10 gånger mindre än bredden på ett människohår. Detta damm blir elektriskt laddat när det samlar in elektroner från en energirik gas och ses då som ett plasma.


I stället för att dammet studsar runt slumpmässigt vilket var väntat formade det sig i raka linjer även vid den mikrogravitation som finns i farkosterna.


”Gravitationen på jorden är minst lika stark som de elektriska krafterna mellan dammkornen. I mikrogravitation förväntades dammpartiklar att sprida ut sig då gravitation så gott som saknades ”, sade Truell Hyde forskare vid centrum för astrofysik, rymdfysik och teknisk forskning (CASPER), vid Baylor University vilken ledde studien.


 ”Istället såg vi att de små krafterna mellan dammpartiklar och atomerna i plasma införde ordning på systemet”. Säger Dr. Hyde och hans forskargrupp.


Resultatet och kunskapen som kom ut av studien är att dammkorn radas upp även i mikrogravitation. En kunskap som blir och är potentiellt viktig för att förstå hur grupper av saker uppnår struktur. Vid små storlekar finns krafterna mellan atomers struktur för molekyler och proteiner medan det vid mycket stora storlekar är gravitation som ger struktur som för stjärnor och galaxer. Hyde sa även att  ”Detta experiment kan hjälpa oss förklara hur strukturer och  form sker både  mellan mycket små och mycket stora storlekar”.


Vi kan med detta förstå att makro och mikrovärlden hör samman och agerar likvärdigt (enligt mig).


Första bilden ovan är på rymdfarkosten Atlantis andra är på Sojus.

Damm kan vara förklaringen på livet här på Jorden

Ännu är ingen helt säker på hur livet kom hit till Jorden. Spekulationer om att kometer och asteroider kan ha kraschat på Jorden och haft frön av liv med sig i form av  molekyler etc har florerat och gör så än.

Skapelseberättelsen i bibeln är en annan. En Gud som skapar.

Nu har det börjat diskuteras om inte istället damm är förklaringen. 

Dammoln vilka far genom rymden  med ett skiftande innehåll av  molekyler vet vi existerar. Molekylmoln kan därför vara det som en gång från andra platser i universum och släppte av organiskt material när det svepte förbi i vårt solsystem och var ursprunget till livets att början på Jorden.

Dammoln vilka gått samman med moln i Jordens övre skikt och sedan blivit en utgångspunkt till livets början. 

Av damm är du kommen och damm ska du åter bli. Stoff är samma sak. 

Bilden är på Hästhuvudnebulosan belägen vid stjärnan Alnitak i Orions stjärnbild. Det röda är vätgas det mörka stoff eller dammoln.

Han sökte i takrännor i Paris, Oslo och Berlin. Fann damm från solsystemets födelse.

Den kände jazzmusikern från Norge Jon Larsen letade damm i takrännor. En idé han fått om att här kunde finnas intressant damm från universum.

Han fick rätt. Damm vilket ursprungligen kommet från vårt solsystems födelse.

Otroliga 300 kg smuts från rännor undersöktes. Kontentan är att universum och atmosfären är fullt av damm från tidernas begynnelse. Kanske inte så konstigt men få har tänkt på detta.

Dolt av gas och damm bildas just nu en ny stjärna därute

Just nu i detta ögonblick bildas en ny stjärna och i förlängningen kanske det runt denna även kommer att bildas ett planetsystem. Men allt är dolt av gas och damm.

Det är Nasas teleskop Chandra X-ray som upptäckt var och vad som sker.

20000 ljusår från oss finns minikvasaren Cygnus X-3 och i nära anslutning till denna ett gasmoln där just ovanstående stjärnbildning sker.

CygnusX-3 ligger en bit utanför spiralarmarna av Vintergatan och antas ha förlorat sin plats inom en av dessa genom att ett svart hål bildats vilket gett en skjuts ut från Vintergatan av kvasaren. Den ligger som en ö ensam utanför närmsta spiralarm.

En fråga som kan ställas är om det moln där gas och damm just nu är materialet för ett idag bildande av en ny stjärna kommer att resultera i ett mycket ensamt solsystem utanför Vintergatan.

Damm och asteroider från exploderande stjärnor når oss nu och tidigare.

Rymddamm och asteroider når oss från den förgångna ännu idag. Gamla minnen från stjärnor som en  gång exploderat långt innan vårt solsystem fanns eller hade börjat bildas.

Av detta stoff har visst av vårt solsystem och Jorden konstruerats. Ännu idag når oss dessa historiskt miljard års små och större stoft oss.

Vårt solsystem är inte äldst det finns system som redan gått under innan vårt skapades.

Plutos rörliga isberg och isbergskedjor och rött damm vilket finns långt upp atmosfären.

Berg av metan och kväveis rör sig likt Jordens glaciärer på ytan.  Rött sken runt planeten antas bero på atmosfärens kollaps i nutid. Dammpartiklar vilka stiger och ses lämna Pluto med den atmosfär som finns.

Att det verkar hända nu är en gåta. Men något sker här som forskarna med spänning hoppas lära och förstå mer av.

Pluto var ingen kall och dödvärld som många trodde. Här händer saker och mycket kommer att upptäckas de närmaste månaderna när bilder kommer och analyseras efter bästa förmåga här på Jorden.

Är Ceres en dammtäckt isklump?

Ceres mystiska ljusfläckar är fler och av fler skilda storlekar än man först tog för givet. Flera nya mindre har upptäckts och ännu har ingen förklaring kunnat getts av vad de är. Teorier finns och många av dessa handlar om is.

Men konstigt nog har NASA ännu inte gjort en spektrumanalys av skenet från desamma vad jag vet.

Min uppfattning att det är det starkt reflekterande materialet rodium står fortfarande fast. En dag får vi förhoppningsvis en förklaring till ljuset från Ceres och från min synpunkt om jag hade rätt.

Alternativet är ren is och då skulle planeten vara en på ytan  dammfylld isklump.