Solsystemet passage genom ett interstellärt moln för 2 miljoner år sedan förändrade allt.

 

För cirka två miljoner år sedan var jorden en plats där våra mänskliga förfäder levde sida vid sida med sabeltandade tigrar, mastodonter och enorma gnagare. Det var en kallare tid klimatmässigt än nu. Detta då Jorden hade fallit in i en djupfrysningsperiod, med flera istider som kom och gick något som upprepades i intervaller fram till för cirka 12 000 år sedan. Forskare har teorier om att istider uppstår av skilda anledningar, ex planeters förändrade  lutning och rotation, plattektonik, vulkanutbrott med medföljande förändrade koldioxidnivåer i atmosfären.

I en ny artikel publicerad i Nature Astronomy visar forskare under ledning från BU (Boston university) nya bevis för att solsystemet för cirka två miljoner år sedan stötte på ett interstellärt moln som var så kraftigt att det troligen störde solvinden. En händelse som visar att solvindens position i rymden kan forma jordens historia mer än vad man tidigare trott.

Hela vårt solsystem är insvept i en skyddande plasmasköld (heliosfären)som utgår från solen. Den består av ett konstant flöde av laddade partiklar (solvinden) och sträcker sig långt förbi Pluto och sveper in planeterna i vad NASA kallar en "gigantisk bubbla". Det skyddar oss från strålning som kan förändra DNA och anses vara en del av anledningen till att livet utvecklats på jorden som det gjorde.

– Den här artikeln är den första som kvantitativt visar att det fanns ett möte mellan solen och något utanför solsystemet som ska ha påverkat jordens klimat, beskriver rymdfysikern Merav Opher, expert på heliosfären och huvudförfattare till artikeln. Opher och hennes medarbetare såg i huvudsak bakåt i tiden och använde sofistikerade datormodeller för att visualisera var solen befann sig två miljoner år tillbaka i tiden – och med den heliosfären och resten av solsystemet. De kartlade också vägen för Local Ribbon of Cold Clouds-systemet, en rad stora, täta, mycket kalla moln som mestadels består av väteatomer. Deras datasimuleringar visade att ett av molnen nära slutet av denna tid med namnet Local Lynx of Cold Cloud kan ha kolliderat med heliosfären.

Om det har hänt, beskriver Opher att jorden då varit helt exponerad för det interstellära mediet, där gas och stoft blandas med de överblivna atomelementen från exploderade stjärnor, inklusive järn och plutonium. Normalt filtrerar heliosfären bort det mesta av dessa radioaktiva partiklar. Men utan skydd kan de lätt nå jorden.

Enligt artikeln stämmer detta överens med geologiska bevis som visar ökade isotoper av 60Fe (järn 60) och 244Pu (plutonium 244) i havet, snö och iskärnor i Antarktis – och även på månen – från denna tidsperiod. Tidpunkten stämmer också överens med temperaturrekord som indikerar en avkylningsperiod.

"Det är sällan som vårt kosmiska grannskap bortom solsystemet påverkar livet på jorden", beskriver Avi Loeb, chef för Harvard Universitys Institute for Theory and Computation och medförfattare till artikeln. – Det är spännande att upptäcka att jordens passage genom täta moln för några miljoner år sedan kan ha utsatt jorden för ett mycket stort flöde av kosmisk strålning och väteatomer.

- Våra resultat öppnar ett nytt fönster till förhållandet mellan livets utveckling på jorden och vårt kosmiska grannskap. Det är omöjligt att veta exakt vilken effekt det molnet hade på jorden – som ex om det kunde ha utlöst en istid. Men det finns ett par andra  moln i det interstellära mediet som solen sannolikt har stött på under de miljarder år som gått sedan solen kom till, beskriver Ofer. Jorden kommer förmodligen även att hamna i fler interstellära moln i framtiden.

Opher och hennes medarbetare arbetar nu vidare med att spåra var solen befann sig för sju miljoner år sedan och ännu längre tillbaka. Att fastställa solens position miljontals år tillbaka i tiden är möjligt med data som samlats in genom Europeiska rymdorganisationens Gaia-uppdrag, som byggt den största 3D-kartan över Vintergatan som gjorts och ger en aldrig tidigare skådad titt på stjärnornas utveckling över tid. 

"Det här molnet tillhör vårt förflutna och då vi for igenom något så massivt utsattes vi för det interstellära mediet", beskriver Ofer. Effekten av att korsa dess väg för Jorden med så mycket väte och radioaktivt material är oklar. Opher och hennes team vid BU:s NASA-finansierade SHIELD (Solar wind with Hydrogen Ion Exchange and Large-scale Dynamics) DRIVE Science Center undersöker nu genom skilda datasimuleringar vilken effekt denna strålning kan ha haft på jordens atmosfär och klimat.

Bild https://www.bu.edu  Under en kort tidsperiod för miljontals år sedan kan jorden ha varit utan solens skyddande plasmasköld, (heliosfär) som här avbildas som den mörkgrå bubblan över bakgrunden av den interstellära rymden. Enligt ny forskning kan detta ha utsatt jorden för höga strålningsnivåer av radioaktivitet och påverkat klimatet. Foto med tillstånd av Opher, et al., Nature Astronomy

I Universum finns Molekylmoln som återuppstår kontinuerligt

 

Astronomer har nyligen upptäckt stora moln bestående av molekylärt väte platser där  stjärnor uppstår. Dessa moln kan existera i tiotals miljoner år fastän enskilda molekyler ständigt förstörs och de därefter sätts ihop igen. Den nya forskningen ger en övergripande bild av hur stjärnor kommer till.

För att producera stjärnor behövs mycket stora moln av molekylär vätgas. De här molnen fungerar som reservoarer till stjärnbildning men genomgår även katastrofala kollapser. När detta sker blir dussintals eller till och med hundratals stjärnor som varit dolda i molnet synliga. Utvecklingen i dessa moln kan berätta om ett galaxens stjärnbildningshistoria.

Nya observationer visar att när nya stjärnor dyker upp i ett gigantiskt molekylrikt moln bildas  bubblor upp runt stjärnan som innehåller mindre väte än i omgivningen. Med den minskade densiteten av molekyler som omger nya stjärnor i dessa bubblor drabbas de återstående molekylerna i bubblorna av bombardemang från utifrån joniserad strålning vilket bryter  sönder det lilla molekylära vätet till ett joniserat tillstånd. Men det finns  observationer som visat att dessa jättemoln dock håller otroligt länge. Forskare frågar sig varför nybildade stjärnor sliter sönder molnen.

Ett team av forskare från Steward Observatory / University of Arizon använde sofistikerade datorsimuleringar för att  svara på frågan. De simulerade en del av en galax och undersökte beteendet hos molekylära moln  då stjärnor bildades. De fann att  deras datasimuleringar överensstämde med observationerna av att nya stjärnor lätt kan riva sönder ett molekylärt moln (och då bildas bubblor vars innehåll är av mindre densitet än omgivningens) . Men de hittade också en balanserande faktor. Stora molekylära moln suger ständigt till sig det  omgivande väte som råkar komma i dess väg i en galax. Denna ackumuleringsåtgärd fyller då på molnets lager av väte. 

Forskarna fann att enskilda molekylära moln kan existera i upp 100 miljoner år. Men varje enskild vätemolekyl kommer bara att finnas upp till fyra miljoner år inom molnet. Men för varje molekyl som avdunstar kommer en ny in i molnet så molnet förblir i balans. Så länge ett moln kan fortsätta samla in nytt väte för att ersätta det förlorade kommer det att existera.

Resultatet visar därför hur stora molekylära moln kan existera under lång tid. Detta fastän enskilda molekyler försvinner.

Det vore intressant att förstå varför och hur balansen i ett vätemoln kan bestå och varför det blir så? Även frågan om det egentligen finns en gräns för hur länge det kan existera om det kan fyllas på med väte utan gräns i tid?

Bild vikipedia, Inom ett par miljoner år kommer ljus från starka stjärnor ha kokat bort detta molekylmoln av gas och stoft. Molnet har knoppats av från Carinanebulosan. Nyligen bildade stjärnor är synliga i närheten. Bilden spänner över ungefär två ljusår.

Rekordstor molekyl funnen vid den unga stjärnan IRS 48

 

Med hjälp av Atacama Large Millimeter/submillimeter Array (ALMA) i Chile har astronomer vid Leidenobservatoriet i Nederländerna nu för första gången identifierat dimetyleter i en planetbildande gas- och stoftskiva. Med sina nio atomer är detta den största molekyl som hittills har upptäckts i skiva av detta slag. Molekyler av detta slag är en byggsten till större organiska molekyler vilka kan ge upphov till liv.

“Resultatet kan lära oss mer om livets ursprung på vår planet och därför ge en bättre förståelse för möjligheterna till liv i planetsystem. Det är spännande att se hur dessa resultat kan bidra till mer kunskap” säger Nashanty Brunken, forskarstuderande vid Leidenobservatoriet och huvudförfattare till den artikel som publicerats i dagarna i Astronomy & Astrophysics.

Dimetyleter är en organisa molekyl som ofta finns i stjärnbildande gas- och stoftmoln men den har aldrig tidigare upptäckts i en planetbildande skiva. Forskarna gjorde också en preliminär detektion av metylformiat även denna en komplex molekyl som liknar dimetyleter och även den en byggsten för större organiska molekyler.

Molekylerna identifierades i den planetbildande skivan runt den unga stjärnan IRS 48 även känd som Oph-IRS 48 med hjälp av ALMA, ett observatorium med Europeiska sydobservatoriet (ESO) som delägare. IRS 48 finns 444 ljusår bort från oss i stjärnbilden Ormbäraren.

Regionen formades troligast av en nybildad planet eller en liten stjärnkompanjon belägen mellan stjärnan och stoftmolnet vilket nu drar till sig mängder av millimeterstora stoftkorn som över tid kan växa till kilometerstora objekt som kometer, asteroider och även dvärgplaneter.

Forskarna tror att många komplexa molekyler likt dimetelyter bildas i stjärnbildande moln redan innan stjärnorna bildats. I dessa då kalla miljöer fastnar atomer och enkla molekyler som kolmonoxid på stoftkornens ytor och bildar en isskorpa där kemiska reaktioner sker och komplexa molekyler då kan uppstå.

Nyligen upptäcktes att stoftfällan i IRS 48 även är en isreservoar där det samlas isiga stoftkorn på komplexa molekyler. Det var i denna region av skivan som ALMA registrerade tecknen på diemetyleter: det var då den unga stjärnan IRS 48 värmer upp isen som gas sublimeras varvid molekylerna som är fångade i isen frigörs och blir detekterbara.

“Det som gör denna upptäckt spännande är att vi nu vet att dessa större komplexa molekyler sedan kan ingå i de planeter som bildas i skivan” förklarar Booth. ”Detta var inte känt tidigare eftersom de komplexa molekylerna gömde sig i isen”.

Upptäckten av dimetyleter kan betyda att många andra komplexa molekyler som förekommer i stjärnbildningsområden också kan finnas i isen i planetbildande skivor. Dessa molekyler är byggstenar för prebiotiska molekyler som aminosyror och sockerarter och vissa av dessa är nödvändiga för utveckling av liv på en planet.

“Det är mycket spännande att se dessa större molekyler i gas- och stoftskivor. Vi trodde att det kanske inte var möjligt att observera dem över huvud taget” säger Alice Booth, forskare vid Leidenobservatoriet.

Upptäckten ger stor möjlighet att förstå livets ursprung på en planet men bör även ge idén att liv bör vara mindre unikt därute än vi ser just nu (min anm.)

PR-bild eso2205f. ALMA-observatoriet i Chile:s bild av stoftfällan/kometfabriken omkring Oph-IRS 48

Det man ansåg vara en gasmassa i centrum av vintergatan var något mer.

 

Astronomer har nyligen identifierat tre unga stjärnor i centrum av vår galax. Det finns i ett område som tidigare ansågs bestå endast av ett gasmoln och damm.

 

Upptäckten skedde av forskare från Universitetet i Köln i Tyskland med hjälp av European Southern Observatorys "Very Large Telescope" (VLT) i Chile. Resultatet  deras publicerades för några dagar sedan i The Astrophysical Journal.

Dessa stjärnors sken upptäcktes ursprungligen av VLT under 2011. Men då drog forskarna slutsatsen att fenomenet var ett moln av gas och damm vilket de då namngav till G2. Men under årens lopp har bevis anhopats som tyder på att G2 är mer än gas och damm. 

Skytten A*, förkortad SgrA*, är namnet på det svarta hålet i centrum av r Vintergatan. Forskare antog tills nyligen att det svarta hålet skulle kollidera med G2 och blossa upp och det skulle då ge en fyrverkeriliknande effekt. Men de kunde  inte observera den förväntade effektens snara skeende i dataanalys.

 

Astronomer observerade även att temperaturen i G2: är nästan dubbelt så hög som för andra säkerställda gaskällor i området. Enligt en möjlig förklaring ansågs då att stjärnorna i centrum galaxen kan värma upp G2. Men de säkerställda andra gaskällorna  i centrum av vintergatan är kallare än G2 vilket utesluter den förklaringen. När forskarna nu  analyserade data insamlade från VLT mellan 2005 och 2019 blev resultatet  att i G2 finns tre nybildade stjärnor vilka värmer upp gasen i molnet.

 

– Att G2 faktiskt består av tre unga stjärnor under utveckling är sensationellt. Aldrig tidigare har så unga stjärnor upptäckts runt SgrA*", säger huvudförfattaren till rapporten Florian Peißker.

En intressant iakttagelse vilket visar att vi inte alltid tolkar ting som de är utan som vi med vår förförståelse anser att de ska (bör)  vara (min anm.) Tänker ex på mörk materia och mörk energi.

 

Bild från wikimedia Vyn visar flera av ALMA-antennerna i Chile och de centrala regionerna i Vintergatan. I denna breda fältvy ses det zodiaka ljuset uppe till höger och längst ner till vänster ses Mars. Saturnus är lite högre på himlen mot mitten av bilden. Bilden togs under ESO Ultra HD (UHD) Expedition. Datum den juni 2014.

Mysteriet om att gasmoln klarar färden förbi vintergatans svarta hål intakta

Sommaren 2014 upptäckte astronomer att ett gasmoln känt numera som G2 kom farligt nära det supermassiva svarta hålet i centrum av Vintergatan. Man förväntade sig att det skulle dras in i det svarta hålet och ge upphov till ett gnistregn. Men inget skedde. Det kom nära men tog färden förbi intakt.

Nu säger astronomer i ett försök att ge en förklaring till fenomenet att det supermassiva svarta hålet i mitten av vår galax inte alls är ett svart hål utan snarare en fluffig boll av mörk materia och att detta förklarar att inget hände. Ny forskning tyder på att denna märkliga hypotes kan förklara för det "omöjliga" mötet samt alla observationer av galaxens centrum lika bra som svarta håls teorin och utöver det även ovan passage.

Astronomer har länge trott att det i centrum av Vintergatan, känt som Skytten A *, finns ett supermassivt svart hål. Detta svarta hål kan inte ses eftersom det inte avger ljus. Istället dras slutsatsen att beviset för dess existens är rörelserna hos ett kluster av stjärnor som kallas S-stjärnorna. S-stjärnorna kallas så eftersom de kretsar runt ett dolt osynligt centralt objekt. Genom att kartlägga deras banor genom åren har astronomer härlett massan och storleken på det centrala objekt dessa kretsar runt.

Den mest sannolika kandidaten för det dolda centrala objektet är ett svart hål, med en uppskattad massa som är mer än 4 miljoner gånger solens vilket också är den  teori som finns i läroböckerna. Men S-stjärnorna är inte det enda som hänger runt detta objekt eller centrum av galaxen. Klumpar av gas finns även där och en av dessa klumpar av gas är gasmolnet G2 vilket var det som drog särskild uppmärksamhet till sig och som nämnts ovan.

Men efter G2:s närmande till det svarta hålet 2014 –det  passerade 260 AU (260 gånger avståndet jorden-solen) och var helt intakt efter passagen förundran blev då stor. Den mest troliga förklaringen till G2:s överlevnad är  (och då är vi kvar i svarta hål teorin) att det innehåller mer än gas. En stjärna eller två kan finnas dolt i molnet och dess gravitation kan då ha räddat gasmolnet under dess passage nära det svarta hålet. Avståndet vid passagen och gravitationen från dessa eller denna stjärna och det svarta hålet tog ut varandra och inget av katastrofalt skeende hände.

Men det finns även en annan, mer radikal förklaring: Kanske är det supermassiva svarta hålet inte riktigt ett svart hål. Kanske är det en luddig klump av mörk materia enligt vissa. För vidare diskussion om nämnda fenomen läs vidare här. 

För min del är det slutdiskuterat (min anm.) jag ser teorin om stjärnor som håller gasen kvar vid passagen som troligast. Men för att detta skulle vara lösningen måste balansen mellan det svarta hålet och stjärnornas gravitation stämma balansmässigt vilket det tydligen gjorde här genom ett rätt avstånd för detta. För min del påstår jag åter det finns ingen svart materia. Det är en annan form av vanlig materia vi inte förstår ännu, samma sak med mörk energi det är en energiform med samband med den okända formen av materia men likväl en ännu okänd form av vanlig energi. Svarta hål anser jag vara enbart starkt gravitation där allt dras samman till sitt ursprung, strängar.

Bild pxhere.com 

Gasmoln därute är transportörer av vatten till planeter mm.

 

Ett interstellärt moln är en ansamling av gas, plasma.

Den holländska astronomen Ewine van Dishoeck (Leiden College, Nederländerna) har tillsammans med  kollegor över hela världen gett en översikt över vad vi lärt oss om vatten i interstellära moln. Översikten baseras på analyser från Herschel  observatory som är utgångspunkten i observationsmaterialet. Översikten är tryckt i tidskriften Astronomy & Astrophysics där en sammanfattning av aktuell data  om vattnets ursprung i bildade planeter (jorden tillhör dessa planeter).

Artikeln förväntas fungera som ett referensarbete för de följande tjugo årens arbete i ämnet. Hur och var i interstellära moln  vatten bildas och hur det hamnar på en planet som jorden förstods inte för bara 10 år sedan. En orsak är att observationer gjorda med markbaserade teleskop påverkas av vattenånga i vår egen personliga miljö.

2009 lanserade ESA det infrarödfältsökande teleskopet Herschel. Ett av Herschels viktigaste mål var att söka efter vatten därute. Herschel var i tjänst fram till 2013. Av särskild betydelse var HIFI-instrumentet som konstruerades under holländsk ledning även kallat "molekyljägaren". På senare tid har dussintals vetenskapliga artiklar tryckts baserade främst på Herschels vatteninformation.

Den helt nya forskningen beskriver vattensökandet genom hela stjärnbildningsförfarandet tillsammans med de mellanliggande nivåerna som hittills hade fått mycket mindre intresse. Artikeln visar att mycket av vattnet är utformat som is på små partiklar i kyliga och svaga interstellära moln. När ett moln kollapsar till nya stjärnor och planeter är detta vatten i huvudsak bevarat och förankrat i de små partiklarna som sedan är utgångsmaterialet till nya planeter inom den roterande skivan över den unga stjärnan utformar sedan stenar och därefter block  efterhandr nya planeter där vattnet blir en del.

Dessutom har forskarna beräknat att de flesta nya fotovoltaika händelser ger tillräckligt med vatten för att fylla ett antal tusen hav. 

 Ewine van Dishoeck: "Det är fascinerande att uppskatta att när du dricker ett glas vatten har de flesta av dessa molekyler uppstått för mer än 4,5 miljarder år sedan  i det intergalaktiska moln från vilket vår sol och planeterna skapades."

Jag ser detta (min anm) som det löser mysteriet med vatten och is som finns på flera av månarna och även på Mars i vårt solsystem.

 

Bild vikipedia som visar det interstellära molnet (nebulosan NGC 604) där mer än 200 nybildade stjärnor är utspridda. Stjärnorna bestrålar gasen med energirikt ultraviolett ljus som river loss elektroner från atomer och tillför energi vilket åstadkommer en karakteristisk diffus glöd.

Det handlar om gasmoln i Vintergatans centrala delar

 

Vintergatans centrala del innehåller molekylära gasmoln som sträcker sig över galaxens innersta 1600 ljusår i diameter (solen själv är 26600 ljusår från det galaktiska centret) och innehåller ett stort komplex av molekylära moln som innehåller cirka sextio miljoner solmassor av molekylär gas. Gasen i dessa moln finns under mer extrema fysiska förhållanden här än någon annanstans i galaxen i genomsnitt har den högre densitet och temperatur och mer intensivt tryck, magnetfält och turbulens inklusive påverkan från  högre kosmiska strålförekomster ultraviolett och röntgenstrålning än moln i utkanten av galaxen eller för den delen de moln som finns i mindre galaxer eller mellan galaxer.

Dessa moln är därför ett unikt laboratorium för att studera stjärnbildning då här finns alla förutsättningar och skeenden för detta i stort antal.

Det finns dock ett problem att lösa varför stjärnbildningshastigheten här är mycket mindre än vad som kan förväntas, knappt en tiondel av en solmassa per år. Stjärnornas födelseplatser anses vara de tätaste regionerna i gigantiska molekylära moln i så kallade "klumpar", vars karakteristiska storlekar är 1 – 10 ljusår. Astronomerna Cara Battersby, Eric Keto, Daniel Callanan, Nimesh Patel, Qizhou Zhang och Volker Tolls och deras kollegor som forskar på SMITHSONIAN astrophysical  observatory på Cambridge inom detta har släppt en rapport om detta. En komplett och opartisk karta över gasen och dess densitet i regionen. Regioner med hög densitet kvantifieras som mängden molekylär vätgas längs siktlinjerna och kännetecknas av att de innehåller mycket damm och resulterar i att  det synliga ljuset är blockerat.

 

Resultatet var beroende av och bildades genom ett stort 550-timmars Submillimeter Array-program och resulterade i nya kataloger över de kompakta kärnorna i regionen. Det upptäcktes och bekräftades 285 separata kärnor av tät gas men  ytterligare 531stycken kan finnas men är inte säkert identifierade. Kärnorna i CMZ (molekylärmolnet) är liksom på andra håll där sådana finns potentiella platser för framtida stjärnkluster men ljusa förgrunds- och bakgrundsutsläpp mot det galaktiska centret gör det svårt att bestämma dessa kärnors massor exakt vilket gör den kritiska punkten för stjärnbildning mycket osäker. Astronomerna kunde ändå uppskatta kärnornas maximala stjärnbildningspotential i sin katalog genom att göra allmänna men realistiska antaganden om kärnornas massor, temperaturer, kärnor och andra egenskaper. De hittade en maximal potentiell stjärnbildningshastighet på mellan 0,08 – 2,2 solmassor per år.

Nya solsystem bildas ännu idag (min anm.) gamla försvinner. Något att tänka på då vi undrar om livet är konstant och enbart har uppkommit (om det finns) i direkt anslutning till BigBang tidsmässigt.

Bild från flickr.com en blick ut mot vintergatan.

Ett studium på mängden av utströmmande gas från galaxen Makani

Dr. Rupke med kollegor från Rhodes College i USA upptäckte ett joniserat utflöde som sträckte sig 261000 till 326000 kvadratiska ljusår från en galax som heter SDSS J211824.06 + 001729.4 (Makani är även dess namn).


De analyserade data som samlats in av instrumentet Keck Cosmic Web Imager, NASA / ESA Hubble Space Telescope och Atacama Large Millimeter Array (ALMA). 


Datan från Keck gjorde det möjligt för forskarna att särskilja ett snabbt gasformigt utflöde från galaxen som skett för några miljoner år sedan  från ett annat gasutflöde som hade sitt ursprung hundratals miljoner år tidigare vilkets flöde sedan uttunnats betydligt. 


"Det tidigare utflödet har strömmat långt bort från galaxen, medan det senaste utflödet inte har gjort detta på grund av mindre tidsåtgång," sade Dr. Rupke.


Från Hubble fick forskarna bilder av Makanis stjärnor vilket visade att galaxen är en massiv kompakt galax som uppkommit genom en sammanslagning av två en gång separata galaxer som dragits samman.


Från ALMA-teleskopet kunde ses att utflödet av gas innehåller såväl molekyler som enskilda atomer.


Data indikerade att galaxen innehåller både mycket gamla stjärnor och yngre stjärnor. I dess centrum finns ett svart hål. Något som vi hittills upptäckt verkar finnas i alla galaxers centrum. 


Forskarna anser att Makanis egenskaper och tidsskalor (då det gäller gasområdena) överensstämmer med teoretiska modeller av galaktiska vindar (rörelser).

”När det gäller både deras storlek och hastighet är de två utflödena i överensstämmelse med tidigare händelser i galaxen i tid och rum. De är också förenliga med teoretiska modeller för hur stora och snabba gasmoln är om de skapas av stjärndamm (stjärnstoff), ”säger Dr. Alison Coil, en astronom vid University of California, San Diego. 


"Så observationer och teori stämmer bra överens här."

Timglasformen på Makanis gasmoln påminner starkt om liknande galaktiska moln i andra galaxer. Men Makanis gasmoln är mycket större än i andra observerade galaxer.

"Detta innebär att vi kan bekräfta att det faktiskt rör sig gas från galaxen till regionerna utanför galaxen och denna sprider sig. " sade Dr. Rupke.


"Och det rör sig om mycket gas åtminstone upp till 10% av den synliga massan i hela Makani och i hastighet av tusentals mil per sekund."


Det ser ut som (min anm) om kollisionen en gång av galaxerna som sedan blev Makani skapade en stor gasmassa eller hade båda galaxerna mycket stjärnmaterial i sig och det efter kollisionen blev starka rörelser i denna som resulterat i all denna mängd gas som idag finns utanför Makani.


Bild från pixabay på Keck-observatoriet på Hawaii.

Stora gasmoln mellan stjärnorna med livets byggstenar inom sig.

Viktiga byggstenar av DNA- föreningar i form av nukleobaser har upptäckts för första gången i en simulerad miljö då man sett på gasformiga moln. De slag av moln som finns varvad mellan stjärnsystemen därute. Resultatet publicerades i tidskriften Nature Communications och syftet med studien var att förstå ursprunget till livet på jorden och hitta möjliga förklaringar till livets ursprung.


"Detta resultat kan vara avgörande för att reda ut grundläggande frågor för mänskligheten såsom var organiska föreningar existerade under bildandet av solsystemet och hur de bidrog till födelsen av livet på jorden," säger Yasuhiro Oba of Hokkaido University's Institute of Low Temperature Science.


Forskare har upptäckt några av de grundläggande organiska molekyler som är nödvändiga för livets begynnelse i kometer, asteroider och i interstellära molekylmoln de gigantiska gasformiga moln som finns och sprids mellan stjärnorna. Man tror att dessa molekyler kan ha nått jorden genom meteoriter förorenade av dessa gasmoln för cirka 4 miljarder år sedan och dessa då hade de viktiga ingredienser av kemisk cocktail med sig som gav upphov till liv. Att lära sig hur dessa molekyler bildades är avgörande för att förstå livets uppkomst.


Nu ser man det som att kometer och asteroider haft detta med sig utifrån de interstellära moln de passerat igen på sin väg hit.


Löser det då gåtan hur livet uppkom här? Jag (min anm) anser att det ställer enbart fler frågor. Frågor som varför finns dessa organiska molekyler därute och hur uppstod de? Det enda eventuella svar vi kanske får av studien om den är korrekt i sin analys är att det finns och fanns molekyler som är viktiga för livets uppkomst mellan stjärnorna i gasmoln. Och att asteroider och kometer förorenades av dessa på sin färd mot vårt solsystem där jorden blev lämpligast för att dessa skulle slå rot. Hur de klarade denna långa resa utanför sina moln på väg hit förklaras inte. Inte heller grundfrågan hur uppstod de där ute och varför där?


Rapporten säger egentligen ingenting om hur organiska molekyler uppstod och om de finns i så stora mängder som det bör finnas om dessa moln med detta finns mellan stjärnsystemen bör rymden svämma över av jordliknande liv överallt. Men inget visar att det är så.

Gratis bild ovan från. 

Ett tredje intressant gasmoln från tidens början där tiden står still har upptäckts långt därute i universum

Forskarna räknar med att stöta på en massa konstiga saker i universum. Orkaner av mörk materia, nebulosor och galaxer vilka slukar varandra för att ta några exempel som man funnit därute.


Men det finns även tomrum där inga galaxer finns. Tomrum vilka man inte förstår varför de finns. Men även gasmoln från tidens början.


För tredje gången någonsin har nu astronomer som arbetar vid W.M. Keck-observatoriet på Hawaiis sedan länge slocknade vulkan Mauna Kea att de har identifierat ett massivt interstellärt gasmoln som verkar orört sedan BigBang.

Ett vätemoln från universums tidigaste minuter från en tid innan väte och heliumatomerna skapade universums första stjärnor och senare resten av elementen i det periodiska systemet.


Lagets upptäckt är det tredje molnet av kosmiska gas och tros vara helt fri från grundämne förutom väte.


De två första molnen upptäcktes 2011 av astronomen Michele Fumagalli med kollegor vilka även de använde Keckobservatoriets teleskop. De fann att molnet vilket nu upptäckts LLS1723 är likt de först upptäckta molnen inte heller detta visade några spår av några ämnen förutom väte.


Enligt Robert och hans kollegors rapport är förståelse av hur molnen inklusive LLS1723 kan ha överlevt obefläckat av tungmetaller under så lång tid en fråga som kommer att kräva ytterligare studier av molnets närliggande grannskap.


Man ska veta att avståndet till molnet är 1,5 miljarder ljusår och tiden då BigBang inträffade är 14 miljarder år bort. Detta innebär en lång skillnad i tid vilket gör att förvåningen över att molnet inte innehåller några grundämnen än mer förvånande. På något sätt är molnet konserverat i tid och rum händelsemässigt. Men varför?


Att finna och studera opåverkade vätemoln från tidens början kan också avslöja ny information om hur universums första stjärnor bildades från metallfria omgivningar. Paradoxalt nog är detta något som forskare endast kan slutföra genom att hitta moln där ingenting skett sedan Big Bang.


Bild på observatoriet varifrån upptäckterna gjorts

I mitten av Vintergatan finns ett svart hål vilket slukade ett jättelikt gasmoln för 6 miljoner år rester av molnet fortsätter sprida sig utåt härifrån än i våra dagar.

Det var för 6 miljoner år sedan det skedde. I vintergatans centrum där ett stort svart hål finns fick detta tag på ett gasmoln av en storlek av miljoner solar.

Merparten försvann in i hålet men en del av detta vek runt hålet och tog riktningen under och över hålet. Att detta kunde vara möjligt berodde på den starka värme gasen hade ca +10000C.

Sedan dess har gasen spridit sig med en hastighet därifrån på 32000 mil per timme. 23000 ljusår från centrala vintergatans svarta hål och händelsen där  har gasen sedan spridit sig idag.

Händelser av detta slag sker och har skett tidigare i vår vintergata och även i andra galaxer men detta är första gången man kunnat kartlägga en spridning av ett gasmoln efter en händelse som ovan.

Det är från Hubbleteleskopet dessa uppgifter kunnat setts.

Dolt av gas och damm bildas just nu en ny stjärna därute

Just nu i detta ögonblick bildas en ny stjärna och i förlängningen kanske det runt denna även kommer att bildas ett planetsystem. Men allt är dolt av gas och damm.

Det är Nasas teleskop Chandra X-ray som upptäckt var och vad som sker.

20000 ljusår från oss finns minikvasaren Cygnus X-3 och i nära anslutning till denna ett gasmoln där just ovanstående stjärnbildning sker.

CygnusX-3 ligger en bit utanför spiralarmarna av Vintergatan och antas ha förlorat sin plats inom en av dessa genom att ett svart hål bildats vilket gett en skjuts ut från Vintergatan av kvasaren. Den ligger som en ö ensam utanför närmsta spiralarm.

En fråga som kan ställas är om det moln där gas och damm just nu är materialet för ett idag bildande av en ny stjärna kommer att resultera i ett mycket ensamt solsystem utanför Vintergatan.

Lyman-Alfa-Blob har förståtts genom samarbete av en hop starka teleskops samarbete.

Länge har Lyman-alfa-Blob gäckat astronomerna detta sällsynta objekt därute.

Det är inte ensamt, detta gasmoln det finns fler liknande. Men det finns ännu fler som inte har denna mystiskt ljusstarka kraft som detta. Det är ljusstyrkan som förvånat. Vad får molnet att ge ifrån sig detta starka sken?

Moln av detta slag vilka sträcker sig hundratals ljusår ut i universum består av vätgas så mycket vet man.

Nu har man även förstått att ovanståendes enastående ljusstyrka är beroende av att det gömmer sig två galaxer i molnet. Galaxer i vilka stor stjärnbildning sker just nu.  Det behövdes flera samverkande teleskop och många våglängder i undersökningssyfte för att förstå vad som skedde för att  se detta genom molns starka sken.

Alma teleskopet var ett av dessa teleskop som användes för detta arbete.

Att se in i damm och gasmoln därute är ett problem. Men nu har en lösning hittats.

Att se in i dammoln ute i universum är svårt och går inte med konventionella teleskop. Istället måste det ske med infraröd eller millimeterstrålning och på rätt våglängd. Olika våglängder ger skilda resultat och kan ge missbildande information.

8 micronvåglängden ser ut att vara en bästa att se in i den vanligaste molnformationen därute. Moln av väte och helium. Dessa gaser utgör ca 98% av innehållet i molnen i universum resterande är is eller andra material och gaser.

Nasas Spitzer space telscope

har nyligen tittat in i L183 ett molekylärt moln i Ormens stjärnbild.

Syftet var att se om det föds stjärnor här och hur. Resultatet var positivt och nu kan man därför använda denna metod för att se in i andra moln därute. Våglängden 8 micron verkar vara den mest tillförlitliga i arbeten av detta slag.

Om 30 miljoner år kraschar ett gigantiskt gasmoln in i Vintergatan. Frågan är om detta är vanliga rutten för detta eller är ett unikt fenomen.

Gasmolnet kallas Smiths Cloud och har sitt ursprung i Vintergatan där det utgick ungefär samtidigt som T-Rex hade sin glansperiod på Jorden.

Molnet av gas med stort innehåll av ex svavel upptäcktes av en Mr Smith på 1960-talet. Gasmolnet  är ca 11000 ljusår långt och 2500 ljusår brett.

Nu har dess bana inte längre riktningen  ut från Vintergatan utan in mot den och om 30 miljoner år är det inne i Vintergatan varifrån det en gång kom.

I molnet finns material räckande till ca en miljon nya solar. Men inget säger att det kommer att ske  någon skapelseprocess när molnet når Vintergatan igen eller sker just nu.

Frågan är om molnet har en omloppsbana av slaget ut och in i Vintergatan sedan tidens början?

Kanske något av molnet används varje gång det kommer in i Vintergatan för bildning av nya solar eller planeter. Grundmaterialet finns där. Molnet hamnar inte heller när de nu kommer tillbaks på samma plats varifrån det utgick.

Galaxens rörelser förhindrar detta. Det ställer frågan om molnet alltid gått ut och in i vintergatan och varje gång  hamnar då stjärnstoff för stjärnbildning?

Det förs även diskussioner om ifall mörk materia tryckt ut det för ca 70 miljoner år sedan vilket då ger teorin att det innan dess alltid funnits inom galaxen.

Jag tror inte detta utan tror på ovanstående mer spännande och enligt mig troliga teori.  Kanske moln av samma slag finns och gör sina banor i alla galaxer och är förutsättningen för ny stjärnbildning? Där så inte sker skulle då ingen stjärnbildning ske. Molnet kanske hämtar något därute varje gång vilket sedan släpps ut i galaxer och detta som då släpps ut är förutsättningen för nya stjärnor?

Nasty 1 stjärnan med det mystiska gasmolnet har gett forskare huvudbry.

Det finns mycket att förundras över bland stjärnorna i rymden. Nya förvånande upptäckter hittas mycket ofta numera. Gamla sanningar får tänkas om och förändras. Här är en upptäckt till som förvånar forskare.

Citat: Nasty 1 är mer massiv än vår sol och utvecklas i en enorm hastighet enligt NASA och runt stjärnan kretsar ett pannkaksformat gasmoln som ska ha en bredd på runt 3,2 biljoner kilometer. Man tror att gasmolnet kan ha bildats av en tvillingsstjärna som dött. Slut citat.

Önskas mer om detta finns denna länk utöver ovanstående.

Tänk så mycket mer det finns att förvånas över när vi en gång kan se på planeters yta i rymden utanför vårt solsystem. Hur mycket finns där  utanför vårt solsystem vi inte idag kan ana?  Hur mycket mellan galaxerna? Ingen vet men det är säkert otroliga upptäckter som ger nya paradigm, som väntar många gånger i framtiden, om vi människor fortfarande då har en civilisation och forskning eller finns till.