Uranus bör få besök

 

Uranus diameter är ungefär 50000 km (ca 4 gånger större än jorden) och dess massa är cirka 14,5 jordmassor. Här finns ett ringsystem och tjugosju bekräftade månar, varav de fem största är Miranda, Ariel, Umbriel, Titania och Oberon. Vi vet inte mycket om dem. Men vi kan anta att här finns fler ännu oupptäckta månar.

Kathleen Mandt, är en planetforskare vid Johns Hopkins University's Applied Physics Laboratory vilken har publicerat en artikel i tidskriften Science där hon hävdar att NASA borde skicka en sond till Uranus. Hon konstaterar vidare att det skulle vara en bra tid att påbörja sådana planer nu eftersom nästa bra fönster för att skjuta upp en Uranussond skulle vara 2032, då Jupiters läge till jorden då kommer att möjliggöra en slangbella-manöver mot Uranus med hjälp av solen. Hon föreslår även ett namn för sonden: Uranus Orbiter and Probe (UOP).

Bra förslag som jag hoppas förverkligas.

Planetforskare har ägnat mycket tid åt att studera Mars. Mer än andra planeter vilket beror på Mars avstånd från oss som möjliggör  att det enklare att studera Mars än övriga planeter. Venus finns även på lämpligt avstånd att lättare studera  men denna planet kan vi inte landa på och undersöka så lätt på grund av dess hetta, moln och giftiga atmosfär.

 Mandt, menar att forskning av den avlägsna Uranus viktigt. Uranus anses vara solsystemets udda planet på grund av dess 90-graders lutning i förhållande till sin omloppsbana runt solen dess lutning ger planeten ett utseende av att rulla längs ett plan. Lutningen ger också planeten extrem säsongsvariation eftersom den cirklar ett varv runt solen en gång vart 84: e år. Observationer från jorden ger grumliga och disiga bilder vilket inte är särskilt gynnsamt för forskningsinsatser.

Endast en farkost har någonsin varit över Uranus - Voyager II, 1986 - och den flög bara förbi på väg till Neptunus. Ovan finns en bild från den färden från vikipedia och den är inte så bra och detaljerad.

 Uranus anses vara en isjätte på grund av de två tunga elementen som utgör huvuddelen av dess atmosfär: helium och väte.

Mandt konstaterar att inte mycket annat är känt om planeten därför bör NASA placera en sond i permanent omloppsbana över Uranus. Sonden skulle då avslöja den sanna naturen hos planetens atmosfär, avgöra om dess kärna är gjord av sten eller is och kanske ge en förklaring till hur den fick en så udda lutning. Undersökningen kan också ge information om hur isjättar bildas. Kanske även mer information om dess månar och även upptäcka fler.

Psyche kommer fram till Psyche i asteroidbältet 2026.

 

Psyche är en asteroid som ingår i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter. Den är troligen en metallkärna som aldrig blev en planet. Dess diameter är 222 km.

Namnet Psyche är nu även på en rymdfarkost vars uppdrag är inriktat på att lanseras under augusti 2022 med syftet att besöka och undersöka asteroiden med samma namn. Rymdfarkosten Psyche anländer till asteroiden 2026 för ett 21 månaders vetenskapligt studium av asteroiden. I  uppdraget ingår att analysera ljusets spektrum som reflekteras från asteroiden.

Forskare antar sedan länge att asteroiden Psyche är ovanligt rik på metall. "Om det visar sig att den är en del av en metallkärna skulle den vara en av den allra första generationen av tidiga kärnor i vårt solsystem", säger Lindy Elkins-Tanton vid Arizona State University,  huvudutredare och ledare av Psyche -uppdraget.

– Men vi vet inte säkert detta och vi vet inget säkert förrän vi kommer dit. Vi vill ställa primära frågor om materialet som byggde upp planeter. Vi är fyllda med frågor men har inte många svar. Det blir verklig utforskning."

En spännande tid väntar när uppdraget kommer igång (min anm.) vad kommer man att upptäcka  och vilka slutsatser kommer att dras.

Bild vikipedia. En målning visande hur det kan se ut när Psyche kommer fram till Psyche.

Oddsen för om ett rymdskepp från stjärnorna varit här.

 

Folk ser ständigt saker på himlen som de inte förstår. De allra flesta ting är dock flygplan, satelliter, väderballonger, moln, raketuppskjutningar, norrsken, optiska reflektioner och så vidare. Men för vissa iakttagelser kallade UFO finns det ingen känd förklaring. Problemet är att många människor då drar slutsatsen utomjordingar. Varför inte änglar vilket var vanligt tidigare?

Men vad som man borde tänka utefter är att analysera utefter Bayes-formel 

En sats som arbetar utefter sannolikheten för något givet och bevismöjligt. Ekvationen visar hur troligt det är att UFO-observationer är utomjordingar jämfört med hur troligt det är att de inte är det.

Resultatet blir ett om alternativen är lika sannolika och högre om utomjordingar är den starkare slutsatsen.

Det finns två faktorer i ekvationen av hur troligt det är att utomjordingar är rätt slutsats. Det är ett uttalande om tro baserat på kunskap om världen (med hjälp av till exempel den berömda Drake-ekvationen).

Vilken baseras på:

R* = antalet nya stjärnor som bildas i Vintergatan

fp = andelen av dessa som har planetsystem

ne = andelen jordlika planeter som finns i genomsnitt i ett planetsystem

fl = andelen jordlika planeter där liv uppstår

fi = andelen av dessa där intelligent liv (civilisationer) utvecklas

fc = andelen civilisationer som utvecklar radioteknologi

L = den tid som en sådan civilisation ger ifrån sig mätbara radiosignaler ut i universum

N = antalet utvecklade civilisationer i Vintergatan med vilka radiokommunikation är möjlig

 

Detta måste multipliceras med en annan faktor (första parentes) kallad Bayes-faktorn. Det betecknar hur specifika bevisen vi ser är för utomjordingar mot inga utomjordingar.

Sökandet kommer utan tvekan att fortsätta, men vi bör leta efter specifika saker, inte tro. För vidare diskussion i ämnet se denna länk där diskussionen förs och jag utgått från. 

Var och en måste ta egna beslut då det gäller UFo-observationer. Var och en blir salig som det kallas på sin tro inom detta ämne. Jag själv är tveksam till besök eller att vi någon gång kan besöka eventuella utomjordiska civilisationer. Detta på grund av de otroliga avstånden mellan solsystemen (min anm). Troliga orsak till synerna är enligt mig oftast klotblixtar.

Bild från pixabay.com

En resa till Uranus och Neptunus planeras nu.

 

De enda närbilder vi har av Uranus och Neptunus kommer från Voyager 2  som for förbi dessa planeter  i slutet av 1980-talet. Sedan dess har vi bland annat skickat sonder till bland annat Jupiter, Saturnus, Pluto (inklusive landning på Saturnus måne Titan) samlat in prover på asteroider och kometer och avfyrat farkoster till Mars. Men inte till Uranus och Neptunus. Nu har en hel generation planetforskare enbart kunnat studera dem med markbaserade teleskop och enstaka glimtar från Rymdteleskopet Hubble. En del av förseningen har varit utom vår kontroll. Till och med Neptunus när den är som närmast oss ligger över 4,3 miljarder kilometer från jorden. Det extrema avståndet till Neptunus och Uranus gör det oerhört svårt att avfyra farkoster dit i rätt tid för att spara bränsle och komma rätt.

En bra möjlighet kommer under 2030-talet då Jupiter finns på rätt plats för att erbjuda en välbehövlig hastighetshöjande gravitationshjälp och minska restiden . Om vi skulle starta ett uppdrag i början av 2030-talet med en tillräckligt kraftfull raket skulle en farkost kunna nå Jupiter om lite mindre än två år med hjälp av Jupiters hastighetsökande effekt på farkosten.

Därifrån (vid Jupiter) kunde då farkosten separeras i två komponenter en på väg mot Uranus (nå den 2042) och en annan till Neptunus (som skulle vara framme ett par år efter Uranusfarkosten). Väl på plats skulle dessa farkoster som då lagt sig i omloppsbana runt var sin planet finnas där ett decennium och sända data till jorden.

Något Cassini-Huygens  gjorde vid Saturnus 2004 innan denna landade på Titan året efter. 

Under den långa kryssningen till dessa destinationer ges även kunskap till en helt annan typ av vetenskap. Den om gravitationsvågor. Under flygningens gång ska forskare och tekniker på marken ständigt kommunicera med rymdfarkosten, uppdatera dess bana och kontrollera dess status. Och omvänt ska farkosten ständigt radiosända tillbaka information till jorden.

Det största tekniska hindret är förmågan att mäta frekvensen av rymdfarkostens radiokommunikation med  hög precision. Enligt den senaste forskningen måste vår förmåga att mäta detta vara minst 100 gånger bättre än den vi kunde uppnå vid Cassini-uppdraget till Saturnus.

Det låter mycket, men det har gått årtionden sedan Cassini designades och vi har förbättrat vår kommunikationsteknik sedan dess. I dag designar fysiker för närvarande   gravitationsvågdetektorer som Laser Interferometer Space Antenna (LISA).  Innan uppdraget eventuellt blir av om ett decennium har säkert kommunikationstekniken förfinats ytterligare.

Paul M. Sutter är astrofysiker vid SUNY university i New York Stony Brook och Flatiron Institute, värd för Ask a Spaceman and Space Radio och författare till How to Die in Space. Han är den som beskrivit det jag i förkortad version försöker redogöra för i detta inlägg (min anm.). Själv hoppas jag få uppleva resultaten från den framtida forskningsresa vid ovanstående planeter om några  decennium. Tid är en faktor i alla projekt som sker däruppe.

Bild från vikmedia Neptunus till vänster Uranus till höger.

Kometen Catalina och dess kamraters betydelser i det förgångna.

 

I början av 2016 fick Jorden en isig besökare från utkanten av vårt solsystem. En komet som svepte förbi oss för att sedan ta riktning ut från solsystemet. Nu hjälper insamlade data detta besök oss att förstå mer om vårt eget ursprung då det blir uppenbart att kometer som Catalina kan ha varit en viktig källa till kol på planeter som jorden och Mars under det tidiga bildandet av solsystemet. Kol som allt levande är uppbyggt av.

Nya resultat från SOFIA, ett gemensamt projekt av NASA och German Aerospace Center, publicerades nyligen i Planetary Science Journal.

"Kol är nyckeln till livets ursprung", säger artikelns huvudförfattare, Charles "Chick" Woodward, astrofysiker och professor vid University of Minnesotas Minnesota Institute of Astrophysics, i Minneapolis. "Vi är fortfarande inte säkra på om jorden kan ha fångat tillräckligt med kol på egen hand under bildandet eller om kolrika kometer kan ha varit en viktig källa som levererade detta väsentliga element som sedan ledde till liv som vi känner det."

SOFIA: s infrarödaavsökning och  spektraanalyser av  Catalina fångade in sammansättningen av damm och gas när det avdunstade från kometen då detta bildade kometens svans. Sofiaobservatoriet är ett observatorium som söker i det infraröda fältet från ett Boeing 747SP-flygplan modifierat för att bära ett 2,7 meter (106 tum) teleskop (med en största diameter på 2,5 meter).

 Observationerna visade att Catalina är kolrik vilket tyder på att kometen bildades i de yttre regionerna under det tidiga solsystemet där det fanns  en reservoar av kol som kan ha varit viktigt för bildandet av livet (i Oorts kometmoln som det handlar om finns troligen många fler kometer av samma slag).

Forskare tror att en liten förändring i Jupiters omloppsbana tillät små kolrika  kometer att ta turen från de yttre regionerna till de inre regionerna av solsystemet (där vi finns) och här sprida kol till planeter som jorden och Mars när de slog ner på dessa. Catalinas kolrika sammansättning hjälper till att förklara hur planeter som bildades i de heta, kolfattiga regionerna i det tidiga solsystemet utvecklades till planeter med det livsskapande elementet.

 

"Alla jordiska världar påverkas av kometer och andra små kroppar, som bär kol och andra element", säger Woodward. "Vi närmar oss att förstå exakt hur dessa effekter på tidiga planeter kan ha katalyserat liv."

 

Observationer av ytterligare nya kometer behövs dock för att lära oss mer om vi har rätt i att det finns många kolrika kometer i Oorts kometmoln vilket ytterligare skulle stödja teorin att kometer levererade kol och andra livsuppehållande element till de jordiska planeterna.

Bild från vikimedia där man kan se Catalina som ett mörkare streck. Bilden tagen vid observatoriet J87 La Cañada den 6 december 2015.

Har en tekniskt avancerade utomjordisk farkost redan besökt oss?

 

Astrofysiker Avi Loeb vid Harvard  anser sig ha hittat goda bevis för att främmande teknik besökt oss eller vad som kan ses som främmande sopor men alla forskare tar inte hans idéer på allvar.   I sin nya bok "Extraterrestrial: The First Sign of Intelligent Life Beyond Earth beskriver han: ”Det första tecknet på intelligent liv bortom jorden" (förlag Houghton Mifflin Harcourt), publiceringsdatum 26 jan 2020.

 

 Den märkliga interstellära besökaren som har kallats 'Oumuamua ett cigarr- eller skivformat föremål som susade genom vårt solsystem 2017 är det han anser vara besökaren eller soporna från en främmande intelligens. När 'Oumuamua blixtrade genom solens grannskap 2017 fick forskarna bara en kort titt på det eftersom det rörde sig igenom så snabbt och kom överraskande.

Men observatörer hann likväl notera flera anomalier. Loeb publicerade en artikel 2018 med argumentet att observationerna visade att det inte var troligt att det var ett naturligt  objekt: då det var en bred, supertunn skiva som troligen framdrevs av solljus. Dess hastighet var 26 kilometer per sekund.

Loeb har konsekvent försvarat denna idé under åren även sedan flertalet vetenskapliga samfundet håller fast på uppfattningen att objektet förmodligen var naturligt (obs läs förmodligen inte säkert min anm.). Den anomali Loeb ser som viktigast var att Oumuamua tycktes accelerera när den flyttade sig bort från solen. En rymdsten som rör sig enbart på grund av gravitationen gör inte detta. Dock kan en komet göra detta då dess gas förångas av solens värme och ger fart genom detta.

 Men vid eller på Oumuamua sågs inte ett spår av gas som ledde bort från objektet vilket kan förväntas i kölvattnet från en komet.  Oumuamua kanske inte har skickats avsiktligt till solsystemet skriver han. Istället kan det vara soporna från en civilisation som producerar ett enormt antal maskiner som driver värdelöst genom rymden – motsvarigheten till teknologiskt skräp eller e-avfall från jorden.

 Under åren har vissa forskare erbjudit alternativa förklaringar till Oumuamuas anomalier. Kanske är det ett "kosmiskt dammoln" gjord av  fluffiga, ultralätta material och tillräckligt lätt för att drivas av solljus likt ett lätt segel. Kanske är det en komet av nästan rent väte som släpper ut molekyler som är osynliga för teleskop. Loeb har skarpt kritiserat dessa förklaringar. Nu säger han att han uppskattar att många i dag ser Oumuamua som ett djupt mysterium.

Själv är jag öppen för vilken tolkning som helst (min anm,) och är undrande över vad det var.

Bild från vikimedia på hur Oumuamua ser eller såg ut. På denna sida i vikipedia finns en illustration på objektets kurs genom solsystemet. Jag får tanken att den styrts in på denna kurs och taget hjälp av vår sol för acceleration och kursändring.

Följ dagens o årets första rymdhändelse i realtid Besöket i dag vid asteroiden Ultima Thule

New Horizons rymdfarkosten, som flög förbi Pluto  2015, kommer under nyårsdagen att flyga förbi en annan iskall värld med smeknamnet Ultima Thule. Syftet är att samla information om vad tros vara ett orört fragment (en asteroid) från de tidigaste dagarna av solsystemet. 


Det kommer att vara det mest avlägsna objektet någonsin som besökts av en rymdsond. Forskarna kommer att fira förbiflygning men  har ingen aning om hur uppdraget går då det tar tid att få data från farkosten på grund av avståndet. 


Rymdfarkostens observationers tid för att skicka ett meddelande tillbaka till jorden görs några timmar efter passagen därefter tar det sex timmar för radiosignalen att nå jorden. Det kommer att sända data tillbaks till oss de närmaste 20 månaderna allt kan inte skickas i ett paket.


New Horizon ska samtidigt göra observationer av andra objekt i Kuiperbältet för att jämföra med Ultima Thule.


Se händelsen som sker i realtid Här.

Bild på hur man föreställer sig detta objekt innan bilder kommer.

BepiColombo Europas första farkost till Merkurius skjuts upp 19 oktober 2018

Merkurius är den planet som ligger närmst solen och den planet vi vet minst om. Men nu ska detta ändras.

BepiColombo blir Europas första rymdfarkost och den ska stå för detta kunskapssökande av Merkurius. Avgången blir den 19 oktober 2018. Framkomst under slutet av 2025.

Här kommer den att möta en temperatur på över 350 C. Uppdraget  kan förlängas ett år vid behov från mer data från de två farkoster vilka ingår i uppskjutningen.

De två rymdfarkosterna Mercury Planetary Orbiter (MPO) och Mercury Magnetospheric Orbiter  (MMO).

 BepiColombo är i sig ett gemensamt uppdrag mellan ESA och Japan Exploration Agency (JAXA) under ESA-ledning. 

Planeten Merkurius är  liten, mycket tät och antas ha bildats under förhållanden som gör att den innehåller mycket mindre oxiderat material än de närliggande planeterna Venus, Jorden och Mars.

Forskningen från ett team vid universitetet i Aix-Marseille tyder på att två faktorer kan förklara Merkurius täthet.

För det första bör planeten ha bildats mycket tidigt i solsystemets historia av kondenserad ånga från planetmaterial. För det andra kan det finnas mer järn i Merkurius mantel än som mätningar av ytan antyder.

”Vi tror att mycket tidigt i solsystemet kan Merkurius ha bildats från material uppångat genom den extrema temperaturen vid solen och därmed vid planetbildningen gett Merkurius dess extrema täthet säger Ronnet en av forskarna. ”Dessutom kan vi utesluta att Merkurius bildats av material längre utifrån solens närområde då detta i så fall hade gett en mer oxiderad yta

En månad innan den planerade lanseringen av det gemensamma ESA-JAXA BepiColombo uppdraget till Merkurius belystes två nya studier innehållande teorier om när den innersta planeten i vårt solsystem bildats och dess troliga sammansättning.

 Resultaten presenterades av Bastien Brugger och Thomas Ronnet på den europeiska Planetary Science Congress (EPSC) 2018 i Berlin.

Ännu vet vi inte så mycket om Merkurius och spänningen på vad vi kan få veta får vi vänta ytterligare några år på.

Bilden är på storleksförhållandena mellan Merkurius, Venus, Jorden och Mars.

Asteroiden 2017 YE5 var en ovanlig gäst i vår närhet i juni i år

Nyliga observationer av tre av världens största radioteleskop har avslöjat att asteroiden 2017 YE5 vilken upptäcktes förra året inte är en asteroid utan två båda ca 900 i diameter.

Första gången den sågs (de) var av  Marocko Oukaimeden Sky Survey den 21 dec 2017. ’Den 21 juni i år var Asteroiden 2017 YE5 som närmast jorden ca 16 gånger avståndet mellan jorden och månen.

Det är inte helt ovanligt att asteroider är två. Två objekt vilka kretsar runt varandra. Oftast då ett mindre och ett större objekt.

Det ovanliga i detta fall är att objekten är nästan exakt lika stora men likväl håller avståndet till varandra och har så troligen gjort så i kanske miljarder år i sin bana och sina rundor om varandra i solsystemet.

Deras rundning av varandra är av en takt av ca 20-24 timmar.

Våra förfäder såg Scholz's stjärna när den svepte genom vårt solsystem en gång för länge sedan i mänsklighetens barndom på Jorden.

En gång var våra förfäder med om en unik händelse vilken tidigare eller senare generationer av människosläktet aldrig varit med om varken då eller senare av just detta slag.

Tiden var för 70 000 år sedan och troligen uppmärksammades det då människan ofta i forntiden såg ut mot rymden istället för som idag ner i en smartphone.

Det var den röda dvärgstjärnan Scholts star som svepte igenom Oorts moln. Molnet vilket innehåller rester från när vårt solsystem bildades. Här finns sten, grus, damm småplaneter och kanske den gäckande planet 9. Molnet finns i utkanten av vårt solsystem och dess yttersta gräns ligger nära ett ljusår från solen. Pluto ingår i molnet.

Säkert kunde människosläktet eller neandertalarna se denna röda sol om de lyfte blicken mot skyn.

Den svepte förbi i sin bana tillsammans med sin bruna dvärg. En brun dvärg är en misslyckad stjärnbildning. En kropp som kan ses som Jupiterlik men varmare och nästan med en kärnstrålning vilken är på gränsen för att starta processer för att bli en sol. Men vilken misslyckats med detta på grund av för låg temperatur.

Bilden är på Scholts star. Läs mer om var den finns idag här.

Det var när Hallowen 2015 var i antågande en dödskalleliknande asteroid kom in i vårt solsystem. Nu kommer den snart igen.

Kanske det finns en del som kommer ihåg asteroid2015 TB145 vilken besökte oss i november 2015. Den uppmärksammades just för att den i viss vinkel såg ut som en deformerad dödsskalle och dök upp i samband med Halloweenfirandet och som närmst kom den 31 november det året. Samma dag som Halloween inföll.

Sedan dess har den inte synts till. Inte förrän nu då den återvänder och beräknas komma in i vårt närområde igen.

Asteroiden vilken har en dimension av ca 600 meter kommer denna gång i mitten av november 2018.

Eventuellt är asteroiden resterna av en komet. Men helt säkert är det inte.

Spännande är det att den kunde tolkas bildmässigt som en dödsskalle. Jag undrar om den tolkats på samma vis om den inte dykt upp just till Halloween den gången. Jag misstänker att det inte skett om den dykt upp under sommarmånaderna istället eller tolkats av astronomer bildformmässigt av astronomer utanför USA där Halloween inte firas lika intensivt som i USA.

  Bilden är på asteroiden och var och en får själv tolka vad den ser dess form liknar

Var det Rama som besökte oss 17 okt? En interstellär farkost med intelligenta varelser inuti.

För första gången upptäckte vi en  asteroid från yttre rymden vilken snabbt gick rätt igenom vårt solsystem. Se formen ovan. Den var rödfärgad och utseendet ser ni ovan. Den har getts namnet Oumuamua.

Längden på den långsmala stenen var ca 400 meter lång men endast ca 40 meter bred en form ingen asteroid haft vi sett i från vårt eget solsystem. Snabbheten var som mest  315430 km/h och dess avstånd från Jorden vid passagen 85 gånger avståndet till månen. Den gick rätt igenom vårt solsystem. Ingen rundning av solen för att senare återkomma som våra egna asteroider och kometer inom vårt eget solsystem. Den har kanske varit på väg i miljarder år. Dess fart var så hög att solen inte kunde fånga in den och därför gick den rätt igenom vårt solsystem vidare ut i tomma rymden igen.

Nu vill forskare försöka få mer upplysningar om vad denna asteroid var. Möjligheten till ihålighet och varelser därinne av något slag finns. Var det ett besök? Om så är den väl kamouflerad som en stenasteroid.

Se länk och film på detsamma.

Cigarrformen är en bra form för interstellära farkoster då den ger minimal friktion och om det kan rotera kan invändigt skapas konstgjord gravitation. Denna roterar.

Det är en spännande avlyssning av objektet som ska ske nu i dagarna med stora radioteleskop. Om något som visar på mystik visas återkommer jag med detta på bloggen här. Säkert kommer även världspressen att rapportera i så fall.

Bilden är på objektet ur länken ovan nyhetsbrevet universetoday.com

Den 1 september kommer en asteroid så nära oss att vem som helst kan se den med en enkel kikare

Florence Nightingale var en av grundarna till den moderna sjuksköterskans yrkesroll . 

Men även den vilken gett namn åt den asteroid vi får besök av den 1 september i år. Asteroiden 3122 Florence (1981ET) först upptäckt 1981.

Avståndet till Jorden denna gång blir närmst sedan 1890 av en asteroid av detta stora format då den kom förra gången enligt uträkningar i nutid (om den sågs då är nämligen okänt). Nästa gång den kommer  på nära avstånd till Jorden blir först under 2500-talet.

Storleken av denna stenbumling är nära 5 km i diameter. En storlek  som skulle få katastrofala följder för oss om den störtade ner på oss.

För amatörastronomer är det ett bra tillfälle för att se en större asteroids färd däruppe. 

Avståndet till Jorden blir som närmst 18 gånger längre ut än månen men den kommer att lysa starkt och blir därför relativt enkel att söka efter.

Enckes komet besöker oss vart 3,5 år

Enckes komet har gett namn åt en grupp kometer vilka periodiskt besöker vårt närområde och rundar solen. De återkommer relativt ofta. I detta fall vart 3,5 år . Den kan vara ett av upphoven till den årliga skuren av meteorregnet Tauriderna i november varje år vilken anses vara rester av kometen eller ha ett samband med kometen.

Det finns nämligen tankar om att denna komet kan vara resterna av en större komet vilken brutits sönder och från vars brytning en del hamnade i Irak och bildade sjön Umm al Biini sjön och är anledningen till Bronsåldern kollaps i området.

Men även andra händelser i det förflutna som gett mytologiska föreställningar kan ligga som grund för en händelse som ovan. Även Tunguskahändelsen i Sibirien 1908 och någon månkrater kan ha samband med att Enckes komet sönderdelning en gång och att ytterligare en rest av denna föll här från Tauridernas samling.

Senast besök i närområdet av denna komet vilkens vetenskapliga korrekta namn är 2P/Encke inträffade 10 mars 2017.

Om 30 miljoner år kraschar ett gigantiskt gasmoln in i Vintergatan. Frågan är om detta är vanliga rutten för detta eller är ett unikt fenomen.

Gasmolnet kallas Smiths Cloud och har sitt ursprung i Vintergatan där det utgick ungefär samtidigt som T-Rex hade sin glansperiod på Jorden.

Molnet av gas med stort innehåll av ex svavel upptäcktes av en Mr Smith på 1960-talet. Gasmolnet  är ca 11000 ljusår långt och 2500 ljusår brett.

Nu har dess bana inte längre riktningen  ut från Vintergatan utan in mot den och om 30 miljoner år är det inne i Vintergatan varifrån det en gång kom.

I molnet finns material räckande till ca en miljon nya solar. Men inget säger att det kommer att ske  någon skapelseprocess när molnet når Vintergatan igen eller sker just nu.

Frågan är om molnet har en omloppsbana av slaget ut och in i Vintergatan sedan tidens början?

Kanske något av molnet används varje gång det kommer in i Vintergatan för bildning av nya solar eller planeter. Grundmaterialet finns där. Molnet hamnar inte heller när de nu kommer tillbaks på samma plats varifrån det utgick.

Galaxens rörelser förhindrar detta. Det ställer frågan om molnet alltid gått ut och in i vintergatan och varje gång  hamnar då stjärnstoff för stjärnbildning?

Det förs även diskussioner om ifall mörk materia tryckt ut det för ca 70 miljoner år sedan vilket då ger teorin att det innan dess alltid funnits inom galaxen.

Jag tror inte detta utan tror på ovanstående mer spännande och enligt mig troliga teori.  Kanske moln av samma slag finns och gör sina banor i alla galaxer och är förutsättningen för ny stjärnbildning? Där så inte sker skulle då ingen stjärnbildning ske. Molnet kanske hämtar något därute varje gång vilket sedan släpps ut i galaxer och detta som då släpps ut är förutsättningen för nya stjärnor?

Metallasteroiden Psyche kan få påhälsning av NASA om några år

Nya resmål för NASA de närmaste åren planeras. Inget är bestämt men ett av de mål som diskuteras är ett rymdbesök på den så kallade metallasteroiden Psyche.

Ett spännande mål i asteroidbältet mellan  Mars och Jupiter där även den gåtfulla Ceres finns med sina ljusfläckar som inte lösts ännu efter besök i år.

Psyche är en asteroid som troligen efter spektralanalys från Jorden består till stor del av nickel och järn. Här finns inga tecken på vatten eller is eller vätska överhuvudtaget.

Psyche är unik. Därför är et besök på denna ovanliga himlakropp mycket intressant. Men den konkurrerar med andra mål som ses som intressanta.

Snart kan vi överraskas av Pluto.

Vi tror vi vet och teorier kommer o går utefter den kunskap vi grundar oss på. Men varje dag snart finner människan nya fascinerande ting i rymden.

Snart är en farkost rätt nära Pluto planeten som idag ska ses som en småplanet.

Idag vet man även att minst fem månar finns runt Pluto.

Nu ser vi med spänning fram mot vad som kan hittas på Pluto eller runt planeten.

Vi vet att polerna är istäckta. Men inte mycket mer.

Citat: Ombord på New Horizons finns flera apparater som ska samla information om Pluto, dess största måne och omgivning.--- New Horizons kommer att fortsätta att skicka information om Pluto till jorden under hela året och en god bit in på nästa. Därefter är planen att studera ett annat objekt i Kuiperbältet, ett bälte av himlakroppar utanför Pluto. Slut citat.

Den 14 juli kommer den att börja  sända info från Pluto dock kommer den inte att landa på planeten.