R 6819, (HD 167128 eller QV Telescopii förkortat QV
Tel) är ett som man hittills ansett vara dubbel- eller trippelstjärnigt system på
den södra stjärnhimlen beläget i stjärnbilden Teleskopet mellan
stjärnkonstellationerna Påfågeln och Altaret.
Systemet visas som en variabel stjärna svagt synlig
för blotta ögat med en skenbar magnitud som sträcker sig från 5,32 ner till
5,39, vilket kan jämföras med planeten Uranus maximala ljusstyrka. Dess avstånd
från oss är cirka 1120 ljusår men systemet driver allt längre bort från oss med en hastighet
av 9,4 km/s. På grund av sitt läge på himlen är det endast synligt för
observatörer söder om 33° N latitud.
Den första studien av HR 6819 rönte stort
intresse både bland medier och forskarkollegor utanför ESO. Thomas Rivinius,
ESO-astronom baserad i Chile (huvudförfattare till studien) var inte
förvånad över mottagandet av upptäckten av det svarta hålet. “Det är inte bara
normalt, utan ett måste att forskningsresultat kritiseras ingående” säger han,
“och det är ännu viktigare för en upptäckt som blir mycket uppmärksammad”.
Rivinius och hans kollegor var övertygade om att den
bästa förklaringen till deras data, erhållna med MPG/ESO:s 2,2-metersteleskop
på La Silla, var att HR 6819 var att det var ett trippelsystem med en stjärna i omloppsbana
kring ett svart hål och en andra stjärna i en mycket vidare bana runt detta. Något
som nu visat sig vara fel (min anm.).
I en studie ledd av Julia Bodensteiner, då
forskarstuderande vid KU Leuven, Belgien, föreslogs en annan förklaring: HR
6819 kunde också vara ett dubbelstjärnsystem med enbart två stjärnor i en 40
dygn lång omloppsbana. För arbetet använde forskarna GRAVITY-instrumentet på
VLTI och MUSE-instrumentet (Multi Unit Spectroscopic Explorer) på VLT. “Med
MUSE kunde vi bekräfta att det inte fanns någon lysande kompanjon i en vid bana
inga sådana tecken kunde ses med
GRAVITY:s höga spektralupplösning utan vi såg två källor separerade med så lite
som en tredjedel av avståndet mellan jorden och solen” säger Frost. “Dessa data
gav oss den saknade biten i pusslet och gjorde det möjligt att dra slutsatsen
att HR 6819 är ett dubbelstjärnsystem som inte innehåller något svart hål”.
“Den bästa förklaringen av observationerna är att vi
fångade detta binärsystem strax efter det tillfälle då en av stjärnorna hade
dragit till sig följeslagarens atmosfär. Detta är ett vanligt fenomen i täta
dubbelstjärnor och kallas ibland “stjärnvampyrism” i media” förklarar Bodensteiner,
numera astronom vid ESO i Tyskland och medförfattare till den nya studien. (detta var vad man antar skedde vid första
upptäckten (min anm.).
“När den ena
stjärnan tvingas lämna ifrån sig material börjar mottagarstjärnan rotera
snabbare”. 2020 rapporterade ett forskarlag vid Europeiska sydobservatoriet
(ESO) om det närmast kända svarta hålet, beläget på 1000 ljusårs avstånd i stjärnsystemet HR
6819. Men deras resultat utmanades av andra forskare, bland annat ett
internationellt forskarlag vid KU Leuven i Belgien. I dag meddelar de två
grupperna i en gemensam artikel att det inte finns något svart hål i HR 6819 Forskarlagen från Leuven och ESO planerar nu
att följa HR 6819 noggrant med VLTI:s GRAVITY-instrument.
Astronomerna kommer att göra en gemensam studie av
systemet under en längre tid för att bättre kunna förstå dess utveckling och
egenskaper och använda kunskapen för att lära sig mer om andra
dubbelstjärnesystem.
Bild vikipedia där en konstnärs skildring av banorna
i HR 6819 hierarkiska trippelstjärnesystem, inklusive det svarta hålet Ab (röd
omloppsbana) i den inre binära systemet innan omtolkningen av det svarta hålets
natur.
