Google

Translate blog

söndag 31 maj 2020

Mellan Afrika och Sydamerika finns en mystisk försvagning av Jordens magnetfält


I ett område som sträcker sig från Afrika till Sydamerika försvagas jordens magnetfält gradvis. Detta märkliga beteende har fått geofysiker förbryllade då  fenomenet orsakar tekniska störningar i jordnära  satelliters elektronik.

Forskare har använt  data från ESA: s Swarm konstellation för att förbättra vår förståelse av detta område som kallas "South Atlantic Anomali."

Jordens magnetfält är livsviktigt för livet på vår planet. Det är en komplex och dynamisk kraft som skyddar oss från kosmisk strålning och laddade partiklar från solen. Magnetfältet genereras till största delen av ett hav av överhettat, virvlande flytande järn som utgör den yttre kärnan ca 3000 km under jordens yta. Detta fält är långt ifrån statiskt och varierar både i styrka och riktning. Exempelvis har nyligen genomförda studier visat att den nordmagnetiska polens position förändras.

Under de senaste 200 åren har magnetfältet förlorat omkring 9 % av sin styrka genomsnittligt globalt. En stor region har utvecklats med minskad magnetisk intensitet mellan Afrika och Sydamerika och är känd som Den Sydatlantiska anomalin. Från 1970 till 2020 har den minsta fältstyrkan i detta område sjunkit från cirka 24 000 nanoteslas till 22 000 samtidigt som området har ökat i omfång och flyttats västerut i en takt på cirka 20 km per år.

Under de senaste fem åren har ett andra centrum för minsta intensitet uppstått sydväst om Afrika. Detta tyder på att den Sydatlantiska anomalin kan delas upp i två separata områden. Det har spekulerats över om den nuvarande försvagningen av fältet är ett tecken på att jorden är på väg mot en polförändring vilket skett flera gånger historiskt. Det innebär att den norra och södra magnetiska polen byter plats. Ett skeende som har inträffat många gånger med tidsintervall av ungefär vart 250 000 år.

På marknivå i de områden där fälten nu försvagas (kanske ett omslag av polerna sker blixtsnabbt när det väl sker en gång och försvagningen nu är en uppladdning för denna omkastning av poler min anm.) finns ingen anledning till oro. Men däremot har satelliter och andra rymdfarkoster som flyger ovan området  benägenheten att få tekniska fel då magnetfältet är svagare i denna region då laddade partiklar kan tränga in i elektroniken på de höjder där satelliter på låg omloppsbana finns och ej är konstruerade för och skyddade som höghöjdssatelliter är. Anledning till att de inte är detta är kostnaden. 

Vad man kan lära sig är att allt är under förändring. Magnetfältet likt allt annat i vårt universum. Inget är fast.

Bild från vikipedia på skillnaden i orientering mellan den magnetiska (Nm) och geografiska (Ng) nordpolen.

lördag 30 maj 2020

Spiralgalaxerna kan vara de tidigaste galaxerna i universum


Direkt efter BigBang för 13,8 miljarder år sedan var universum funktionslös och enhetlig. Ett intetsägande plasma av laddade partiklar i expansion. Men snart bildades grundämnen och expansionen tog än mer fart (och accelererar än i dag). Stjärnor av väte bildades först och efterhand allt mer avancerade grundämnen och stjärnor bildades  av det slag som finns i dag och slöts samman i grupper (galaxer).

Diskussioner har länge förts om när de första galaxerna bildades.  Nu har en galax hittats som enligt nuvarande forskning visar sig ha bildats redan 1,5 miljarder år efter BigBang. Upptäckten gjordes av en grupp astronomer ledd av Marcel Neeleman (Max Planck Institute for Astronomy).

Överraskande nog är galaxen en spiralgalax likt  Vintergatan där vi ingår med vårt solsystem i en av spiralarmarna. Detta förvånande då man tidigare ansett att klotgalaxer var de första galaxerna. Men så verkar det inte ha varit.

För min del (min anm,) tror jag vi kommer att upptäcka fler galaxer i detta tidsspann och att det bland dessa finns både klotgalaxer, spiralgalaxer och andra formationer av galaxer. Men frågan som kan ställas är varför en stjärnsamling bildar en viss form av galax.

Bild på Vintergatan från 

fredag 29 maj 2020

NU förstås de lavaliknande flöden i form av kanaler på Mars


Satellitbilder av Mars har avslöjat kanaler som sträcker sig tiotals mil och liknar lavaflöden, liknande dem som ses på jorden där lava flödat fram. Men för att vara säkra på att det var lavaströmmar som flutit här en gång  gjordes experiment.

Denna studie tyder på att istället för att varma lavaströmmar svept över terrängen och bildat kanalerna är det lerflöden. Detta resultat fick man fram  genom att använda lågtryckskammare  och då få fram markförhållanden, atmosfärstryck och sammansättning av detta likt de på Mars och även den låga yttemperaturen  som finns på Mars. Det visade sig då att det inte kunnat vara lavaflöden som är orsaken till kanalerna utan lerflöden.

Vid jordens förhållanden förblir leran i helt  flytande form vid skyfall exempelvis. Men på Mars är leran mer klumpigt trög och fungerar mer som lava som strömmar från vulkaner på jorden. Lera som rinner ut på Mars yta flödar under en kort tid innan det stelnar på grund av de låga temperaturerna. Lerflödena bildar en form som skiljer sig från den form den skulle bilda här på jorden.

Min undran är (min anm.) var leran kom ifrån. Var det från Mars yta eller under denna. Varför den spottats fram och flödat och om det innebär att vatten är medskyldig till detta. Utöver det om leran var varm när den eventuellt kom upp ur djupen eller vattenrik om den kom från forntida vattensamlingar på eller under ytan.. Till slut bör leran som nu stelnat vara högintressant för framtida geologer på Mars. I denna bör det kunna finnas livsformer som förstenats om det någon gång funnits liv på Mars.

Bild  från vikipedia. Karta över Mars av Giovanni Schiaparelli (1835-1910)  en italiensk astronom vilken ritade upp vad han ansåg vara marsianers byggda  vattenkanaler för bevattning på Mars.

torsdag 28 maj 2020

Svarta hål slukar neutronstjärnor i stjärnklustret NGC 3201


En neutronstjärna uppstår som slutprodukt när stjärnor gjort slut på sitt bränsle. Det sker då stjärnan stöter bort sina yttre lager och en gravitationskollaps inträffar genom att stjärnans kvarvarande  delar imploderar. Om stjärnan är så stor att den kvarvarande massan motsvarar 1,4–3 solmassor övergår den till en supernova. Återstoden blir en neutronstjärna som består av tätt packade neutroner och övrigt material utspritt som rester från supernovan.

Fusioner mellan svarta hål och neutronstjärnor i täta stjärnhopar är helt olikt de som bildas i isolerade regioner där stjärnorna är få. De tillhörande funktionerna av dessa händelser kan vara avgörande för studier av gravitationsvågors källa. Dr Manuel Arca Sedda vid Institutet för astronomisk databehandling vid Heidelbergs universitet kom till denna slutsatsi en studie där datorsimuleringar av stjärnor mycket mer massiva än vår sol simulerades till avslutning som en supernova och då blev en neutronstjärna eller ett svart hål.

Neutronstjärnor avger regelbundna strålningspulser som gör detektering av dem möjlig. I augusti 2017, till exempel upptäcktes för första gången en dubbel neutronstjärnefusion. Svarta hål å andra sidan förblir oftast dolda eftersom deras gravitationella attraktion är så stark att ljus inte kan avges från de svarta hålet vilket gör dem osynliga för elektromagnetiska detektorer.

Om två svarta hål går samman kan händelsen vara osynlig men kan ändå upptäckas från ringar i rumtiden i form av så kallade gravitationsvågor. Vissa detektorer som "Laser Interferometer Gravitational Waves Observatory" (LIGO) i USA, kan upptäcka dessa vågor. Den första lyckade direkta observationen gjordes 2015. Signalen genererades från en fusion av två svarta hål.

Men denna händelse kanske inte är den enda källan till gravitationsvågor. De kan kanske även komma från sammanslagningen av två neutronstjärnor eller ett svart håls med en neutronstjärna. Att upptäcka skillnaderna mellan dessa scener är utmaningarna skriver Dr Arca Sedda i rapport. Det är detta han försökt hitta lösningen till i sina datasimuleringar. Han använde detaljerade datorsimuleringar för att studera samspelet mellan ett system som består av en stjärna och ett kompakt objekt såsom ett svart hål och ett tredje massivt objekt vilket krävs för en fusion. Resultaten visar att sådana tre-kroppsinteraktioner faktiskt kan bidra till svarta hål- neutronstjärnefusioner i täta stjärnregioner som i klotformiga stjärnhopar. "En speciell familj av dynamiska fusioner som skiljer sig helt från fusioner i isolerade områden kan då definieras", förklarar Manuel Arca Sedda.

Fusionen av ett svart hål med en neutronstjärna observerades första gången av gravitationsvågobservatorier i augusti 2019 i stjärnklustret NGC-3201.

Ett forskningsområde (min anm.) som är otroligt svårt kan vi se det som. Att skilja olika slag av fusioner är något som är något för de med stort tålamod och ytterlig noggrannhet som forskningsområde.

Bild NGC 3201 ett stjärnkluster i riktning mot stjärnbilden Seglet på södra stjärnhimlen fotograferat av Rymdteleskopet Hubble.

onsdag 27 maj 2020

NU förstår vi mer om pulserande stjärnor


En pulsar kallas en roterande neutronstjärna som genererar regelbundna pulser av strålning med våglängder från radiostrålning till gammastrålning. För bättre förståelse av hur detta fungerar se denna länk där en film visar hur en pulsar agerar. 

I en ny studie av ett team forskare vid University of Birmingham, Storbritannien och University of Sydney i Australien har en delmängd av denna klass hittats som visar en ordnad och begriplig pulsering i spektra. Upptäckten gjordes med hjälp av data från NASA Transiting Exoplanet Survey Satellite (TESS), och NASA Kepler Mission. Det beställda spektret möjliggör att låsa upp en information om denna grupp av stjärnor. Studien publicerades nyligen i Nature.

Här finns en youtubefilm som visar simulering av pulseringar från deltat Scuti. Här finns Uy Scuti  en av de största stjärnorna astronomerna hittills har upptäckt. Det är en pulserande röd superjätte i stjärnbilden Skölden med en radie som är ungefär 1 700 gånger större än Solens innebärande att den till volym är ca 4,9 miljarder gånger så stor som solen. Om UY Scuti skulle placeras i vårt solsystem där solen finns hade dess fotosfär sträckt sig bortom Jupiters omloppsbana kanske rentav bortom Saturnus bana.

I området Scuti finns också en variabel stjärna kallad HD31901   baserat på ljusstyrkemätningar av NASA: s Transiting Exoplanet Survey Satellite (TESS) ses denna stjärna genom simulering som har påskyndats så 24 timmar insamlat data från TESS varar 33 sekunder ses agera (pulsera).

"Asteroseismology är den metod vi använder för att avslöja de vanligtvis dolda interiörerna i stjärnor," säger medförfattare Dr Tanda Li vid School of Physics and Astronomy i Birmingham. "Asteroseismology har gett en mängd fascinerande insikter om många typer av stjärnor inklusive solen. Men tills nu har slumpmässiga spektra fåtts från Scutis  vilket begränsat vår förmåga att använda datainsamladet för att analysera dessa stjärnor." 

Den nya delmängden av stjärnor som undersökts tenderar att vara yngre än sina till synes slumpmässiga kusiner. Dr Warrick Ball säger: "Detta passar den bild där vi vet att pulseringspektret tenderar att bli mer komplicerat beroende på stjärnors ålder. De yngsta stjärnorna ger oss därför bättre möjlighet att hitta bra spektra".

Bilden Bild från vikipedia som visar ett tätt fält av stjärnor runt UY Scuti (bildens starkaste stjärna), sett från Rutherfurd-observatoriet i New York.


tisdag 26 maj 2020

Blev det ett parallellt universum vid BigBang? Ett där tiden går baklänges.


Ett populärt koncept i filmer och TV-serier är resor i tiden. Men det kanske existerar sådant även i verkligheten och då i form av ett parallellt universum till vårt. Ett som blev till samtidigt som vårt men med skillnaden att i detta går tiden baklänges. En svindlande tanke för oss men om det finns och människor som lever där är säkert tanken där på ett universum där tiden går framåt som hos oss svindlande för dem.

Ett universum där tiden går baklänges är kanske inte fiktion längre då National Aeronautics and Space Administration (NASA) forskare  har hittat möjliga bevis på ett parallellt universum bredvid vårt eget.  I en rapport i Daily Star berättas om kosmisk strålning som upptäcktes vid ett experiment som utfördes av flera av NASAs forskare. Man  fann då  partiklar som kan komma från en plats utanför vårt eget universum.

Forskarna arbetade med NASA:s Antarktis impuls transientantenn (ANITA). De använde en gigantisk ballong för att dra enheten högt över Antarktis i kall, torr luft vilket gav möjlighet att få resultat som inte stördes av större slag av radiostörningar som kan snedvrida resultat.

ANITA är ett instrument som upptäcker ultrahög energi i form av neutriner.
Dessa högenergipartiklar är en miljon gånger starkare än något vi kan skapa här på jorden och dessa neutriner har blivit intressanta för astrofysiker eftersom de kan nå jorden utan att störas på vägen hit och även gå rakt igenom jorden mm. De integrerar inte med eller mot någonting.

Ändå stoppas dessa högenergipartiklar av vår planets fasta materia, vilket är anledningen till att dessa högenergipartiklar upptäcks komma "ner" från rymden.
Teamets ANITA upptäckte dock en tau neutrino eller en tyngre partikel som kommer från "upp" ur jorden 2016, vilket innebär att dessa partiklar reser tillbaka i tiden och kan vara bevis på ett parallellt universum.

Det bisarra fenomenet rapporterades av NASA-forskarna, ledda av Peter Gorham, en experimentell partikelfysiker från University of Hawaii, samt ansvarig forskare för ANITA.  I ett försök att förklara att detta kunde ske föreslår Gorham att partikeln förändrats till en annan typ innan den passerade genom jorden och sedan vände tillbaka igen, vilket är det enda sättet det kunde hända, men "inte alla var eniga med hypotesen."

Det är extremt ovanligt men laget har sett detta fenomen hända flera gånger.
Med den enklaste och mest vetenskapligt eleganta förklaringen kopplad till att det sker är att det finns ett parallellt universum skapat när Big Bang hände. Två universum bildades och att den andra världen går tiden i omvänd ordning.
I denna spegelvärld går tiden bakåt.

Ändå är det fortfarande en möjlighet att resultaten kom från ett bisarrt fel ANITA gjort, men om det inte är det misstänks förekomsten av parallellt universum.

Jag (min anm.) förstår inte riktigt varför man tror det är samma neutrino som vände och inte en som kom från andra hållet utanför jorden. Jag är tveksam till resonemanget. Men jag kan mycket väl ta till mig tron att det finns parallella universum i andra dimensioner. Kanske skilda åt i tid och i oräkneliga antal.

Bild  från  Flickr.com   

måndag 25 maj 2020

Året var 1110 då ett mörker utbredde sig över Jorden.


  År 1110 var ett "katastrofalt år.  Skyfall av regn skadade grödorna, hungersnöd uppstod och en natt i maj månad försvann månen. Plötsligt var det mörkt.

"Den femte natten i maj månad verkade månen skina starkt på kvällen men efterhand minskade dess ljus och försvann helt", skrev den icke namngivna skriftlärde i det anglosaxiska manuskriptet Peterborough Chronicle.



Det var inte moln i vägen. De som nedtecknat fenomenet beskriver hur ljusa och blinkande stjärnorna dök upp medan månen bleknat ur sikte. Inte heller överskuggades månen av jordens skugga.  Där månen skulle varit fanns enbart en tom kuslig fläck.

Dagens forskare misstänker att det var ett vulkanutbrott som förmörkade månen. Spår av ett utbrott har hittats i is som bildades från denna tid  i grönländska och antarktiska isavlagringar. I denna is fann man sulfat.  Detta gjorde att man sökte efter vulkanutbrottskällor från denna tid som skett någonstans.



Ett utbrott med ett historiskt datum under denna period hittades. Det hade skett från vulkanen Mount Asama i Japan. Detta skedde i slutet av 1108 och det kan ha gett dessa effekter på isavlagringar säger forskarna.



Enligt en dagbok forskarlaget undersökt, skriven av en japansk statsman mellan 1062 och 1141 skedde detta utbrott av Mount Asama i centrala Japan  i slutet av augusti 1108 och varade fram till oktober samma år. 


Troligen (min anm.) är detta förklaringen till varför månen försvann. Men vad som förundrar mig är varför källorna nämner att stjärnorna kunde ses men inte månen. Däremot står inget om att solens sken dämpades vilket också är konstigt.

Bild från vikimedia på den som beskylls för månens försvinnande 1110 Mount Asama

söndag 24 maj 2020

Så bildas Plutos blå dis.


När New Horizon passerade Pluto 2015 visades i en av de många bilderna som togs att denna lilla iskalla värld har en dimmig blå atmosfär. Nu visas i nya data att Plutos dis bildas av solens svaga ljus utsänt 6 miljarder km bort. Teleskopet SOFIA  NASA: s teleskop på ett flygplan där stratosfäriska observatoriet för infraröd astronomi finns att detta tunna dis är gjort av mycket små partiklar som är kvar i atmosfären under längre tidsperioder innan detta faller ner till ytan.


 SOFIA:s data visar att dessa dispartiklar aktivt fylls på i de mellersta lagren av Plutos atmosfär. SOFIA undersökte i de infraröda och synliga ljusvåglängderna och New Horizon de övre och nedre lagren med hjälp av radiostrålningsvågor och ultraviolett ljus. Dessa kombinerade observationer tagna nära i tid har gett den mest kompletta bilden hittills av Plutos atmosfär.


Atmosfären är blå och dimmig skapad av ytans is som förångas under det svaga ljuset från solen, Plutos atmosfär består främst av kvävgas tillsammans med små mängder metan och kolmonoxid. Dispartiklarna bildas högt upp i atmosfären när metan och andra gaser reagerar på solljuset innan de sedan långsamt regnar ner mot den isiga ytan.


New Horizons fann bevis på att dessa partiklar gav upphov till det blåtonade diset i Plutos atmosfär. SOFIAS data visade även att partiklarna är extremt små. De är endast 0,06-0,10 mikrometer tjocka eller cirka 1000 gånger mindre än bredden på ett människohår. På grund av sin ringa storlek blir skenet blått då blått ljus sprids mer än andra färger på partiklar som faller mot en yta.


Pluto får därmed en blå nyans och nog är det vackert.


Bild från Vikimedia på Pluto med sin måne Charon.

lördag 23 maj 2020

En jordliknande planet funnen i riktning mot Vintergatans centrum.


Astronomer vid University of Canterbury (UC) har hittat en ny Super-Earth (jordliknande planet) runt en stjärna i riktning  mot centrum av Vintergatan. Planeten är en av en handfull planeter som har upptäckts i storlek och omloppsbana jämförbar med jordens i förhållande till solen.
  

Ledande forskare av upptäckten är astronomerna Dr Antonio Herrera Martin och docent Michael Albrow, båda uc's School of Physical and Chemical Sciences vid College of Science och en del av ett internationellt team av astronomer som samarbetar med Super-Earth forskning (att leta efter jordliknande planeter). 


Med vårt solsystem som referenspunkt är stjärnan där denna jordliknande planet finns vilken är ca 10% av massan av vår sol vilket innebär massa som mellan jorden och Neptunus och skulle kretsa på en plats i jämförelse med mellan Venus och jorden från solen (om vi omvandlar avståndet med hur vårt solsystem ser ut).



På grund av att stjärnan har en mindre massa än vår sol, ska planeten ha ett "år" ( räknat som årets längd i jämförelse som jordens) på cirka 617 dagar. Upptäckten av planeten gjordes 2018 och betecknades då som OGLE-2018-BLG-0677.  Den upptäcktes genom Optical Gravitational Lensing Experiment (OGLE) från ett teleskop i Chile och Korea Microlensing Telescope Network (KMTNet) vilka  UC astronomer tillhör och med hjälp av tre identiska teleskop i Chile, Australien och Sydafrika.

 KMTNet-teleskopen är utrustade med mycket stora kameror, som teamet använder för att mäta ljuseffekten från cirka hundra miljoner (100000000) stjärnor var 15:e minut.

Dr Herrera Martin förklarar planeten upptäcktes med hjälp av en teknik som kallas gravitationell mikrolensing.


"Den kombinerade gravitationen från planeten och dess stjärna  orsakar att  ljuset från en  avlägsen bakgrundsstjärna förstoras på ett visst sätt. Vi använde teleskop spridda över hela världen för att mäta ljusböjningseffekten" säger Herrera.


En spännande upptäckt som bör undersökas närmre med mer avancerade instrument. Kanske James Webb teleskopet kan ge än mer kunskap om systemet när det börjar användas (min anm.).


Bild från  som visar en väg mot något och ovan mot Vintergatans centrum var den jordliknande planeten finns.

fredag 22 maj 2020

En krasch mellan två galaxhopar bildade en bro mellan dem


För flera hundra miljoner år sedan kolliderade två galaxhopar och passerade då rätt igenom varandra. Efterräkningen blev att händelsen resulterade i att en flod av varm gas från vardera galax tillsammans bildade en bro av gas mellan de två galaxerna. Denna så kallade gasbro består av partiklar som drevs bort från ett supermassivt svart hål.


Galaxkluster i sig är de största objekten i universum som hålls samman av gravitation. De innehåller hundratals eller tusentals galaxer och stora mängder gas som lyser i röntgenljus och här finns även enorma reservoarer av osynlig mörk materia. Strålningsutsläppet i detta fall sträcker sig cirka 1,2 miljoner ljusår från det svarta hålet i norr och cirka 1,7 miljoner ljusår i söder. 


Det nordliga radiovågsutsläppet är också svagare än det sydliga utsläppet. Dessa skillnader kan förklaras av att radiovågutsläppet i norr bromsas av jetpåverkan från  den heta gasen i bron mellan klustren. Systemet kallas Abell 2384 och visar de gigantiska strukturer som kan uppstå när två galaxkluster kolliderar. Abell 2384 ligger 1,2 miljarder ljusår från jorden.


Baserat på tidigare analyser anser forskare att den totala massan av Abell 2384 är 260 biljoner gånger massan av solen. Detta inkluderar den mörka materian, den heta gasen och de enskilda galaxerna. En överhettad gasbro i Abell 2384 visas i denna sammansatta bild av röntgenstrålar från NASA:s Chandra X-ray Observatory och ESA:s XMM-Newton (blå), samt Giant Metrewave Radio Telescope i Indien se bild i länk här. 


Bild. På Abell 2384  ovan från flickr.com

torsdag 21 maj 2020

I Kepler 88;s solsystem har en ny intressant planet hittats, namnet är Kepler 88-d.


Det verkar som exoplaneten Kepler-88 c som kretsar kring den sollika stjärnan Kepler-88 inte längre är den starkaste gravitationskällan av exoplaneterna i Kepler-88-systemet enligt en ny studie. Nyligen fann astronomer ytterligare en planet i solsystemet. En planet av storlek som Jupiter. 


Upptäckten gjordes av en grupp astronomer vid University of Hawaii Institute for Astronomy (UH IfA) då sex års insamlade data från WM Keck Observatory på Mauna Kea på Hawaii analyserades. Den nya planeten har fått beteckningen Kepler-88-d och dess  runda runt solen Kepler 88 tar fyra år. 


Kepler-88-systemet finns ca 1200 ljusår från jorden i riktning mot stjärnbilden Lyran och upptäcktes första gången 2013. Observationer visade att Kepler-88 c var den mest massiva av de två exoplaneterna som då upptäcktes medan den gasformiga Kepler-88 b den innersta planeten i systemet vilken kan jämföras i storlek med Neptunus hade hälften så tät densitet. 


Keppler 88 c är ca 60 % så massiv som Jupiter men dess storlek är inte känd.

Den nu upptäckta Keppler-88 d kretsar kring sin stjärna med en tid av fyra jordår och dess omloppsbana är elliptisk. Den har tre gånger massan av Jupiter och är den mest massiva av de tre exoplaneterna i solsystemet. Det är mycket möjligt att det t finns fler ännu ej upptäckta exoplaneter i solsystemet. 


Illustration från (vikipedia Italien) på var solsystemet Kepler-88 finns i riktning mot stjärnbilden Lyran. Se även film som visar hur man kan tänka sig Kepler88-d på sin plats.

onsdag 20 maj 2020

En flotta av solsegel bortanför solen kan hålla koll på interstellära objekts besök.


En flotta av solsegeldrivna farkoster stationerade långt från solen i utkanten av solsystemet kan en dag låta forskare få närmare titt på interstellära besökare när de har sin väg in i vårt solsystem (objekt från andra solsystem)  som den mystiska asteroiden Oumuamua (det första objekt vi registrerat som besökare från annat solsystem) vilken vi höll på att missa. 


NASA: s innovativa avancerade koncept (NIAC)-programmet har finansierat ett team av forskare i deras arbete att studera möjligheten och genomförbarheten av att bygga och distribuera "statiter" (förkortning för "statiska satelliter") vid olika punkter längs vår yttre gräns av vårt solsystem.


Dessa rymdskepp ska utrustas med ljusstegkontroller för att  använda solstrålningstrycket - tryck från fotoner som strömmar från solen - för att "sväva" på samma plats över tid och hålla ett öga på interstellära objekt (ISO) eventuella uppdykande, zooma in dessa och sända information till oss om dess intåg.


Jag (min anm.) anser detta mycket intressant vill vi fantisera litet så kan vi då även upptäcka rymdskepps inkommande från andra världar därute och hinna bygga upp försvar. Men det var fantasi då jag inte tror på att det finns utomjordiska rymdskepp. Men däremot asteroider som kan bli en fara eller som kan vara lämpliga att landa på för att ta prover på för att lära mer om andra solsystems sammansättning.


Bild på det mest uppmärksammade objektet som kom in i vårt solsystem från okänd plats asteroiden Oumuamua. Den först registrerade besökaren vilket skedde 2017. Fri bild från flickr.com.

tisdag 19 maj 2020

Vad som upptäckts djupt ner i Jupiters atmosfär.


Rymdteleskopet Hubble och rymdfarkosten Juno har tagit en hel del bilder ner mot Jupiters yta och analysen av detta fortgår.


Jupiters åskiga och stormfyllda atmosfär är inte helt förstådd. Långt ner i djupet stormar det i hastigheter som vi inte kan föreställa oss och åskan är av mycket kraftigt slag.


Hubble Space Telescope, Gemini Observatory och rymdfarkosten Juno har gett forskare data så de kan sondera djupt in i stormsystem och undersöka söka källor till blixtnedslag, kartläggning av cykloniska virvlar och reda ut vilken typ av gåtfulla funktioner inom den stora röda fläcken som sker.


De mäktigaste stormarna i solsystemet, äger rum på Jupiter. Jupiters blixtar fungerar som radiosändare(liksom Jordens) och skickar ut radiovågor samt synligt ljus när de blinkar i skyn. Hubble-data visar höjden på de tjocka molnen i de konvektiva tornmolnen liksom djupet av djupvattenmoln. Gemini-data avslöjar tydligt gläntor i de höga molnen där det är möjligt att få en glimt ner till djuphavsmolnen. Jupiters ständiga stormar i hastigheter av ca 800 km/h i timmen är vindhastigheter av gigantiska slag jämfört med dem på jorden liksom åskan som når ca 60 km/h från bas till topp vilket är fem gånger högre än typiska åskhuvuden på jorden och kraftfulla blixtar upp till tre gånger mer energirika än jordens största "nedslag. 


"Medan mycket har utlästs om Jupiter från de tidigare rymduppdragen som många av detaljerna, inklusive hur mycket vatten som finns i atmosfären djup, exakt hur värmen strömmar från det inre och vad som orsakar vissa färger och mönster i molnen och vad som korrelerar blixtar med djuphavsmoln, ger detta forskarna ett verktyg för att uppskatta mängden vatten i Jupiters atmosfär, vilket är viktigt för att förstå hur Jupiter och de andra gas- och isjättarna bildades och hur solsystemet som helhet bildades.


Medan mycket har förståtts om Jupiter genom data från tidigare rymduppdrag är det fortfarande ett mysterium hur mycket vatten som finns i den djupa atmosfären, exakt hur värmen strömmar från det inre och vad som orsakar vissa färger och mönster i molnen.


Bild från vikipedia på Jupiter med Juno som kretsat en längre tid runt Jupiter.

måndag 18 maj 2020

Astronomer förstår inte varför planeten WASP-79b har en gul atmosfär.


WASP-79b är en stor planet i omloppsbana runt stjärnan CD-30 1812 (WASP-79) i stjärnbilden Eridanus (Floden) på södra stjärnhimlen Det finns  en okänd process på denna planet som får dess atmosfär skina i gul.


 Forskarna fann även att planetens atmosfär är en fuktig och fräsande gas med en temperatur av 31648 grader Celsius. Misstankar finns att det är smält järn som faller i form av regn och även att där finns mangan, sulfid eller silikatmoln. Men det finns även en stark indikation på en okänd atmosfärisk process som vi inte förstår med dagens fysik.  ”Jag har visat WASP-79b:s spektrum till ett antal kollegor, och deras samförstånd är "det är konstigt." säger rapportens författare Kristin Showalter Sotzen på  Johns Hopkins University Applied Physics Laboratory.


Då detta är första gången vi ser detta fenomen är vi inte säkra på vad orsaken är till en gul atmosfär. Vi måste hålla utkik efter andra planeter som denna eftersom det kan vara ett tecken på okända atmosfäriska processer som vi för närvarande inte förstår men som inte är unika för just en enda planet. Eftersom vi bara har WASP-79b som exempel vet vi inte vet om det är ett atmosfäriskt fenomen kopplat till en unik utvecklingen av just denna planet eller är ett vanligt fenomen vi inte förstår. 


De upptäckte färgen på atmosfären genom att använda en spektrograf på Magellanteleskopen. Spektrografer analyserar de olika våglängderna av ljus för att hitta ledtrådar om den kemiska sammansättningen av exoplaneters atmosfärer. Det förväntades att atmosfären i WASP-79b skulle ha Rayleigh spridning likt jordens atmosfär vilket resulterar i en blå himmel.


Men de upptäckte att planeten förmodligen har en gul himmel i stället för blå. Resultaten av Magellanteleskopen bekräftades också av TESS-observatoriet. 


WASP-79 är en gulvit sol och en av de största stjärnorna som vi vet som har en planet vilket gör denna studie än mer intressant. Hittills har de flesta exoplaneter upptäckts kretsande runt röda dvärgar, de vanligaste stjärnorna i galaxen, eller runt stjärnor som liknar vår sol. Att stora stjärnors starka ljus får dess planeter svåra att upptäcka är en anledning (troligen) att få planeter hittas här.


Rymdteleskopet James Webb – preliminärt planerat att lanseras 2021 kommer att kunna ta bättre bilder på WASP-79b och analysera dess kemiska sammansättning mer i detalj. Detta kan bidra till att lösa mysterierna om denna planets atmosfär.
.

För min del (min anm.) kan jag tänka mig att storleken på WASP-79 kan ha betydelse för vilken slags atmosfär denna jätteplanet har. Men hur har jag ingen teori om. Det får visa sig när James Webbtelekopet börjar arbeta.
Bild illustration av WASP-79b från NASA

söndag 17 maj 2020

Enbart 1000 ljusår bort finns ett svart hål där ett dubbelstjärnsystem svävar runt.


Ett forskarlag bestående av astronomer från European Southern Observatory (ESO) med flera institutioner har upptäckt ett svart hål 1000 ljusår bort från oss. Det är närmre oss än något annat svart hål man känner till och detta bildar ett trekroppsystem där två blå stjärnor av B-typ kretsar runt det svarta hålet. Fenomenet kan ses med blotta ögat på södra stjärnhimlen. ”Vi blev mycket förvånade när vi insåg att detta stjärnsystem med sitt svarta hål kan ses med blotta ögat” säger Petr Hadrava, senior forskare vid Tjeckiska Vetenskapsakademin i Prag och medförfattare till studien. 


Systemet är beläget i stjärnbilden Telescopium (Kikaren).  Det svarta hålet i HR 6819 (beteckningen på systemet)  är ett av det först kända med stjärnor som inte samverkar starkt med omgivningen i form av att man kan se gas dras ner i det svarta hålet och hålet är därför fullständigt svart. Men dess existens kunde härledas och dess massa bestämmas från den inre stjärnans rörelsemönster. Astronomerna har hittills identifierat ca tjugo svarta hål i Vintergatan. 


Nästan alla av dessa samverkar intensivt med sin omgivning vilket gör deras existens lätta att upptäcka då de utsänder röntgenstrålning. Men troligen har mängder av stjärnor kollapsat till svarta hål i slutet av sin existens och många fler bör finnas därute.

 Det ej aktiva och osynliga svarta hålet i HR 6819-systemet ger idéer till var andra osynliga svarta hål  i Vintergatan ska sökas. “Det bör finnas hundratals miljoner svarta hål i galaxen men vi känner bara till några få säger Rivinius en av de som arbetar vid observatoriet i Chile.


Redan nu anser astronomer att upptäckten ovan kan bringa klarhet i egenskaperna hos ett annat system. “Vi tror att ett annat system, LB-1, möjligen också är ett trippelsystem men vi behöver fler observationer för att vara säkra” säger Marianne Heida, postdoktorastronom vid ESO och medförfattare till studien. “LB-1 är något längre bort från oss men fortfarande närbelägen med astronomiska mått mätt vilket indikerar att många fler system av samma slag existerar. Genom att hitta och studera dem kan vi lära oss om hur dessa ovanliga stjärnor med massor större än 8 solmassor bildas och utvecklas och slutligen avslutar sina liv i supernovaexplosioner som efterlämnar ett svart hål.”


 Upptäckten av dessa trippelsystem med två stjärnor och ett svart hål (rester av en stjärna)  kan ge ledtrådar till förståelsen av de våldsamma kosmiska kollisioner som ger upphov till gravitationsvågor starka nog för att detekteras på jorden.


Mängden svarta hål i Vintergatan kan (min anm.) ge tankar till vad som sker om dessa efterhand slukar allt i sin omgivning och till slut blir starka nog att dra till sig andra svarta hål. Vilka oroliga krafter av gravitation uppstår då inte. Det blir Vintergatans undergång. Men ingen vet hur mycket svarta hål det finns teorier är teorier. 


Bild  ovan från vikimedia på rörelsen från dubbelstjärnsystemet vid det svarta hålet. Se även filmanimation på vad som sker. 
https://www.youtube.com/watch?v=-7Cn0VIT_PE

lördag 16 maj 2020

Finns det liv på blå planeter med en väteatmosfär.


När nya och mer kraftfulla teleskop som James Webbteleskopet under de närmaste åren kommer i drift får astronomer lättare för att tränga ner i och  analysera atmosfären på en exoplanet.


Men vi måste då även tänka oss att en planet med en atmosfär av väte istället för  syre kan innehålla livsformer på sin yta. Det är en möjlighet som astronomer som Sara Seager hoppas kunna upptäcka. Seager är  professor i planetarisk vetenskap, fysik och flygteknik och astronautik vid MIT. I en artikel publicerad i tidskriften Nature Astronomy har hon och hennes kollegor genom laboratoriestudier observerat att mikrober kan överleva och frodas i atmosfärer som domineras av väte - en miljö som skiljer sig mycket från jordens kväve- och syrerika atmosfär. 


Väte är en mycket lättare gas än kväve och syre och en atmosfär rik på väte skulle sträcka sig mycket längre ut från en stenig planet. Den kan därför lättare upptäckas och studeras av kraftfulla teleskop jämfört med planeter med mer kompakta, jordliknande atmosfärer.


Det finns en mångfald av beboeliga världar där ute och vi har bekräftat att jorden-baserat liv kan överleva i väterika atmosfärer," säger Seager. "Vi bör definitivt lägga till dessa typer av planeter till menyn av alternativ när man tänker på liv på andra världar och när vi söker det."


Den lilla mängd väte som finns kvar i dag på jorden i dag konsumeras av vissa gamla linjer av mikroorganismer, inklusive methanogener - organismer som lever i extrema klimat  djupt under is eller i ökenjord där de slukar väte tillsammans med koldioxid och producerar metan.

När det gäller hur en stenig väterik planet skulle se ut frammanar Seager en jämförelse med jordens högsta topp, Mount Everest. Vandrare som försöker vandra till den toppen på luft upplever att denna förtunnas på grund av det faktum att tätheten i alla atmosfärer avtar exponentiellt med höjd baserat på att kväve- och syredominerade atmosfärer avtar betydligt snabbare ju högre vi kommer än om atmosfären hade varit av väte. Om en vandrare vid klättring upp på  Everest i en atmosfär som domineras av väte (och själv levde av väteatmosfär och inte syre , min anm,)  en gas 14 gånger lättare än kväve  skulle  hon kunna klättra 14 gånger högre upp innan luften tog slut och andningshjälp behövts i form av tuber. Om forskare någonsin får chansen att se ner på en planet med väteatmosfär föreställer Seager sig att de kan upptäcka en yta som är annorlunda men inte oigenkännlig från jordens.


"Vi anser att om vi  ser ner på  ytan på en planet med väteatmosfär skulle där finnas väterika mineraler snarare än vad vi kallar oxiderade sådana som på jorden och även hav då vi tror att allt liv behöver vätska av något slag och du kan förmodligen fortfarande se en blå himmel," säger Seager. 



Spännande tankar (min anm.) men jag tvivlar på om avancerat liv kan finnas på väteatmosfärplaneter troligen är det bara det enkla liv av mikroorganismer som även fanns här i jordens barndom när vi hade mycket mer väte i vår atmosfär och som kunde leva i denna och vilka vi än har ett sortiment av (se ovan).


Bild: från  på en likt Jorden utifrån sedd blå planet. OBS ovan planetbild är dock en fantasiplanet.

fredag 15 maj 2020

Jupiterliknande band på en brun dvärg.


Luhman 16 är en dubbelstjärna bestående av två bruna dvärgstjärnor i stjärnbilden Seglet på  södra stjärnhimlen 6,5 ljusår från oss. Bruna dvärgar kallas "misslyckade stjärnor", detta då de är större kroppar som inte haft tillräckligt med bränsle för att en kärnfusion ska ha kunnat komma igång.  Bruna dvärgar väger ca 30 till 80 gånger så mycket som gasplaneten Jupiter men deras gravitation komprimerar dem till ungefär samma storlek som Jupiter i diameter. 


Likt Jupiter, kan bruna dvärgar ha moln och vädersystem. Astronomer har funnit bevis för att den närmast kända bruna dvärgen, Luhman 16A har Jupiterliknande molnband. Däremot visar dess följeslagare den bruna dvärgen Luhman 16B tecken på ojämna moln istället för bandformationer av moln.


 Luhmansystemet är det tredje närmaste solsystemet till vår sol efter Alpha Centauri och Barnard's Star. Båda bruna dvärgarna väger ungefär 30 gånger så mycket som Jupiter. Trots att Luhman 16A och 16B har liknande massor och temperaturer ca 1000 ° C  och förmodligen bildats samtidigt har de skilda väder.


Luhman 16B visar inga tecken på stationära molnband, utan uppvisar istället bevis på mer oregelbundna molnformationer. Luhman 16B har därför märkbara ljusstyrkevariationer som ett resultat dess oregelbundna disiga moln till skillnad från Luhman 16A som har skarpt avgränsade streckmoln liknande Jupiters.


"Liksom Jorden och Venus är dessa objekt tvillingstora och med mycket olika väder," säger Julien Girard på Space Telescope Science Institute i Baltimore, Maryland. För undersökningen använde forskarna ett instrument på Very Large Telescope i Chile för att studera polariserat ljus från Luhman 16-systemet.


I framtiden är det meningen att James Webb teleskopet ska användas för ytterligare forskning av systemet och då kanske vi mer kan förstå vad som skiljer vädersystemen här och varför (min anm). 


Bild från vikipedia på de bruna dubbeldvärgstjärnorna Luhman 16 på ett foto från 2010 taget med NASA:s rymdteleskop WISE. Luhman 16 sytsemet är den gula skivan i centrum.

torsdag 14 maj 2020

Magnetaren SGR 1935 + 2154 i vintergatan löste mysteriet om var snabba radiovågskurar i universum kommer från.


Snabba radiovågskurar är ett av de mest fascinerande mysterierna i kosmos. Det är extremt kraftfulla radiosignaler från galaxer miljontals ljusår bort vissa av dessa urladdningar har mer energi än 500 miljoner solar av vår sols storlek.


 Den 27 april 2020 upptäcktes att det från magnetaren SGR 1935+2154 (En magnetar är en neutronstjärna med ett onormalt starkt magnetfält, cirka 1000 gånger starkare än hos en vanlig neutronstjärna) i vintergatan skedde en stor aktivitet. Upptäckten gjordes från bla.  Swift  Burst Alert Telescope, AGILE satellit och NICER ISS. 


Radiovågsskuren överensstämde med beteenden som observerats från andra magnetars. "Om samma radiosignall kom från en närliggande galax, som en av de närliggande galaxererna skulle det se ut som en FRB (snabba radiovågsskurar) för oss," säger astronom Shrinivas Kulkarni vid Caltech till ScienceAlert. "Något sådant som detta har aldrig setts förut i vår galax."Även om SGR 1935 + 2154 visar sig vara en källa  för snabba radioskurar  betyder det inte att det är det enda ursprunget av dessa. Några av signalerna beter sig mycket annorlunda då de upprepas oförutsägbart. En annan källa därute i kosmos visade sig nyligen upprepas i en 16-dagars cykel.


Oavsett vad SGR 1935+2154 säger oss är vi långt ifrån att helt lösa den komplicerade gåtan av vad dessa signaler representerar - men upptäckten i vårt egen galax är ett otroligt spännande steg framåt. Vintergatans magnetar SGR 1935 + 2154 kan bidra till att lösa mysteriet med kraftfulla deep-space radiosignaler som har förundrat astronomer i flera år. Kanske alla skurar kommer från magnetarer (min anm). 


Det var den  28 april 2020  som den avsomnade stjärnan (neutronstjärnan i dag en magnetar)  bara 30000 ljusår bort som flera radioobservatorier runt om i världen regisserade fenomenet med radioskurar av ett mycket kraftfullt slag under en enda millisekundlång explosion av radiovågor skedde. Många verkar nu vara överens om att det äntligen kunde peka på en källa till detta fenomen som har gäckat vetenskapen länge nu.


Men det innebär inte att vi förstår vad som sker, bara att det sker och vilken källan är.  SGR 1935+2154 säger oss att vi är långt ifrån att helt lösa den komplicerade gåtan av vad dessa otroliga signaler representerar - men den är ett spännande steg framåt.

Bild från vikipedia på en magnetar.

onsdag 13 maj 2020

Analys av bilder på månen Europa visar en kaos-yta.


Ytan på Jupiters måne Europa har ett mycket varierat landskap av  åsar isiga bandlika formationer, små rundade iskupoler och terräng som geologer kallar "kaos terräng."

Tre analyserade bilder tagna av NASA:s rymdfarkost Galileo i slutet av 1990-talet avslöjar detaljer av olika ytformationer på Europa. Även om de data som fångats av Galileo är mer än två decennier gamla upptäcker nu forskare som använder ny teknisk bildanalys fler detaljer. 


Det är viktigt att veta så mycket som möjligt fast bilderna enbart visar en mycket begränsad del av Europas yta från  Galileo rymdfarkostens överflygning den gången. Detta för att veta vad Europa Clipper som ska besöka månen under 2020-talet har att vänta.


 EuropaClipper kommer att genomföra dussintals överflygningar av Europa för att utforska mer om hur havet under månens tjocka isiga skorpa och hur detta interagerar med ytan. kommer att bli den första återkomsten till Europa sedan Galileo.

De långa linjära åsar och band som korsar Europas yta tros vara relaterade till Europas isiga yta då den sträcks och dras i av Jupiters starka gravitation. Åsar kan bildas när en spricka i ytan öppnas och stängs upprepade gånger och bygger upp en funktion som är några hundra meter hög, 500- 600 meter bred och sträcker sig horisontellt hundratalet mil.


Områden med så kallad kaosterräng innehåller block som har rört sig i sidled, roterat eller lutat innan de återfästs till nya platser (spår av detta finns). Men vad som är än mer intressant än en kaosartad isyta (min anm.) är om det finns vatten under ytan och om där kan finnas liv. Tråkigt nog är inte detta en del av uppdraget utan enbart nya bilder av terrängen på ytan.


Bild detaljbild av månen Europa av NASA.

tisdag 12 maj 2020

Vilka Galaxer som är bäst lämpade för livgivande solar har omtolkats


De bäst lämpade galaxerna då det gäller hur solarna är placerade för att dessas planeter ska hysa liv är enligt en ny studie inte de elliptiska galaxerna (klotformiga galaxer) utan de spiralformade som Vintergatan där vi finns. Ett resultat som motsäger tidigare forskning från 2015.


Den nya uppsatsen där detta konstateras kommer från  University of Arkansas där astrofysiker nu visar på feltolkning från en studie från 2015 där det beskrivs att stora elliptiska galaxer skulle vara 10000 gånger mer benägna än spiralgalaxer som Vintergatan att hysa solsystem med planeter som skulle kunna ha avancerade tekniskt utvecklade civilisationer. Den ökade sannolikheten beskrevs i 2015 års studie och här dras slutsatsen att gigantiska elliptiska galaxer innehåller många fler stjärnor och har låga nivåer av potentiellt dödliga supernovor.


Den nya rapporten visar istället att principen om medelmåttighet bör få Jorden och dess inhemska teknologiska samhälle att vara typiska, inte atypiska, av planeter med tekniska civilisationer även på andra håll i universum. Det innebär att dess placering i en spiralformad diskgalax också ska vara typisk (bäst för att liv ska kunna uppkomma). Men 2015 års uppsats antyder motsatsen, att de flesta beboeliga planeter inte skulle ligga i galaxer som liknar vår utan snarare i stora, sfäriska elliptiska galaxer. 


I sin nu skrivna uppsats föreslår istället astrofysikern Whitmire en anledning till att stora elliptiska galaxer inte kan vara livsvaggor: De var översköljda av dödlig strålning när de var yngre och mindre stora och de gick igenom en rad kvasar och supernova händelser på den tiden.


"Utvecklingen av elliptiska galaxer är helt annorlunda än spiralgalaxers som Vintergatan", säger Whitmire. "Dessa elliptiska galaxer gick igenom en tidig fas där det fanns så mycket strålning att det skulle ha rensat  alla beboeliga planeter i galaxen från livsmöjligheter att växa till och det skedde även en hög stjärnbildningstakt med planetsystem. Allt i en svindlande takt av strålning av ett så starkt slag  att stjärnbildningen sedan slutade och planeter steriliserades från organiskt material.

 "Beboeliga planeter värdar för intelligent liv är osannolikt i stora elliptiska galaxer där de flesta stjärnor och planeter finns” enligt uppsatsen. Istället beskrivs i denna ske lättare spiralgalaxers betydligt lugnare sfär och kanske än lugnast är i spiralarmarna i spiralgalaxer som vårt solsystem finns i en av armarna av Vintergatan.



Jag (min anm) ser ingen motsägelse i uppsatsens slutsats .


Bild från vikipedia på den gigantiska elliptiska galaxen ESO 325-G004 416 miljoner ljusår bort i riktning mot Kentaurens stjärnbild.