Små ljusa objekt under universums första tid förbryllar.

 

Ett internationellt forskarlag under ledning av forskare från Penn State (Pennsylvania university) har med hjälp av instrumentet NIRSpec som finns ombord på JWST (James Webb teleskopet) identifierat tre mystiska objekt i universums första tid (cirka 600-800 miljoner år efter Big Bang).  Då universum bara var 5 procent av sin nuvarande ålder.

Teamet studerade ur spektralmätningar intensiteten i olika våglängder av ljus från objekten. Analysen visade att det fanns signaturer som visar  "gamla" stjärnor, hundratals miljoner år gamla, mycket äldre än vad man kan förvänta sig i ett ungt universum.

Forskarna blev också förvånade då de upptäckte signaturer av enorma supermassiva svarta hål i samma stjärnsamling (galaxtillväxt) och uppskattar att dessa är 100 till 1 000 gånger mer massiva än det supermassiva svarta hålet i Vintergatan.

– Vi har bekräftat att dessa stjärnsamlingar verkar vara packade med uråldriga stjärnor – hundratals miljoner år gamla – i ett universum som bara är 600-800 miljoner år gammalt. Anmärkningsvärt nog har dessa objekt även rekordet för de tidigaste signaturerna av gammalt stjärnljus, beskriver Bingjie Wang, postdoktor vid Penn State University och huvudförfattare till artikeln (se nedan). – Det var helt oväntat att hitta gamla stjärnor i ett så ungt stadium av universum. Standardmodellerna för kosmologi och galaxbildning har varit framgångsrika, men dessa ljusstarka objekt passar inte  in i nuvarande teorier.

Forskarna upptäckte först de massiva objekten i juli 2022. Vid den tidpunkten misstänkte forskarna att objekten var galaxer, men följde upp sin analys genom att samla in spektra för att bättre förstå objektens verkliga avstånd samt källorna som driver deras enorma ljus.

Forskarna använde sedan insamlad data för att få en tydligare bild av hur galaxbildningen såg ut och vad som fanns i den. Teamet bekräftade inte bara att objekten var galaxer i tidernas begynnelse utan de hittade också bevis för förvånansvärt stora supermassiva svarta hål och en förvånansvärt gammal population av stjärnor.

JWST är utrustad med instrument för infraröd avkänning som kan detektera ljus som sänds ut från de äldsta stjärnorna och galaxerna. I huvudsak gör teleskopet det möjligt för forskare att se tillbaka i tiden ungefär 13,5 miljarder år vilket är tiden nära universums begynnelse som vi känner det, beskriver Leja.

En utmaning med att analysera forntida ljus är att det kan vara svårt att skilja de typer av objekt som kan ha avgett ljuset. När det gäller dessa tidiga objekt har de tydliga egenskaper hos både supermassiva svarta hål och gamla stjärnor. Wang förklarar att det ännu inte är klart hur mycket av det observerade ljuset som kommer från vart och ett av detta – vilket innebär att det kan röra sig om tidiga galaxer som är oväntat gamla och till och med mer massiva än vår egen Vintergata som bildats mycket tidigare än vad modellerna förutspår eller så kan de vara galaxer med mer normal massa men med "övermassiva" svarta hål, ungefär 100 till 1 000 gånger mer massiva än vad en likartad i storlek galax skulle ha idag.

"Att skilja mellan ljus från material som faller in i ett svart hål och ljus som sänds ut från stjärnor i dessa små, avlägsna objekt är utmanande", beskriver Wang. –Bortsett från deras oförklarligt stora massa och unga ålder är frågan om  ljuset kommer från supermassiva svarta hål så är dessa inte supermassiva svarta hål som vi känner sådana. De nu funna innehåller mycket mer ultravioletta fotoner än väntat och  saknar de karakteristiska signaturerna hos supermassiva svarta hål, såsom hett stoft och ljus röntgenstrålning. Men det kanske mest överraskande, enligt forskarna, är hur massiva de verkar vara.

Här ser vi ett fullt utvecklat stort svart hål i en mycket liten nybildande galax. Det är inte riktigt logiskt för galaxer  och svarta hål borde växa i storlek tillsammans enligt nuvarande teori.

Forskarna var också förbryllade över de otroligt små storlekarna på dessa system, bara några hundra ljusår tvärsöver ungefär 1 000 gånger mindre än Vintergatan. Stjärnorna är ungefär lika många som i vår egen galax Vintergatan med någonstans mellan 10 miljarder och 1 biljon stjärnor – men ryms i en volym som är 1 000 gånger mindre än Vintergatan.

Leja förklarade att om man tog Vintergatan och komprimerade den till storleken av de galaxer som hittats där ute skulle den närmaste stjärnan nästan finnas i vårt eget solsystem. Det supermassiva svarta hålet i Vintergatans centrum, cirka 26 000 ljusår bort, skulle bara ligga cirka 26 ljusår från jorden och synas på himlen som en gigantisk ljuspelare.

"Dessa tidiga galaxer är täta med stjärnor – stjärnor som måste ha bildats på ett sätt som vi  inte har kunskap om och under förhållanden som vi aldrig skulle förvänta oss under en period av tid och rum vi aldrig skulle förväntat oss att se dem", beskriver Leja. De är unika för det tidiga universum."

Forskarna hoppas kunna följa upp med fler observationer som  kan hjälpa till att förklara några av objektens mysterier. De planerar att ta djupare spektra genom att rikta teleskopet mot objekten under längre tidsperioder vilket kommer att hjälpa till att undersöka och kanske förstå  stjärnorna och det potentiella supermassiva svarta hålen genom att identifiera de specifika absorptionssignaturer som finns i var och ett av dem.

Jag misstänker att vi inte förstår expansionen från nära noll och som sedan skedde i universums början och  att svaret på gåtan finns i detta.

Wang och Leja fick finansiering från NASA:s General Observers-program. Forskningen stöddes också av International Space Science Institute i Bern. Arbetet är delvis baserat på observationer gjorda med NASA/ESA/CSA James Webb Space Telescope. Beräkningarna för forskningen utfördes på Penn State's Institute for Computational and Data Sciences superdator Roar.

Andra medförfattare till artikeln är Anna de Graaff vid Max-Planck-Institut für Astronomie i Tyskland; Gabriel Brammer från Cosmic Dawn Center och Niels Bohr Institute; Andrea Weibel och Pascal Oesch från universitetet i Genève; Nikko Cleri, Michaela Hirschmann, Pieter van Dokkum och Rohan Naidu från Yale University; Ivo Labbé från Stanford University; Jorryt Matthee och Jenny Greene från Princeton University; Ian McConachie och Rachel Bezanson från University of Pittsburgh; Josephine Baggen från Texas A&M University; Katherine Suess från Observatoire de Sauverny i Schweiz; David Setton of Massachusetts Institute of Technology’s Kavli Institute for Astrophysics and Space Research; Erica Nelson från University of Colorado; Christina Williams från U.S. National Science Foundation's National Optical-Infrared Astronomy Research Laboratory och University of Arizona.

Studien om upptäckten publicerades den 27 juni 2024 i Astrophysical Journal Letters.

Bild https://www.flickr.com/ Grekland (Arkiv: NASA, Internationella rymdstationen, 07/22/11)

Svårförklarade objekt flyter genom Orionnebulosan i parformation

 

James Webb Space Telescope har upptäckt dussintals objekt som verkar bryta fysikens lagar och som flyter genom rymden i par. Forskare förstår inte vad de är.

Fritt drivande genom Orionnebulosan med en massa  som Jupiter har upptäckts. Sammanlagt 42 par. Varje parobjekt kretsar sin partner upp till 390 gånger avståndet mellan jorden och solen. Objekten är för små för att vara stjärnor men eftersom de existerar i par är det osannolikt att de är fritt svävande planeter som kastas ut från något solsystem.

 Forskarna publicerade sina resultat den 2 oktober på förtrycksdatabasen arXiv. Hur par av unga planeter kan kastas ut samtidigt och förbli bundna till varandra om än svagt vid relativt breda separationer från varandra är oklart, beskriver forskarna i tidningen. De föreslår istället att det kan vara en ny ännu ej förstådd bildningsmekanism som är svaret på de udda paren.

Paren driver genom Orionnebulosan, ett stjärnbildande område ungefär 1300 ljusår från jorden som består av plymer av stormig gas genomborrad av strålar av stjärnljus. Observationer från markbaserade teleskop har tidigare gett tips till forskarna att även andra mystiska objekt döljs i gasmolnet. Sedan upptäckten har  uppföljningsobservationer gjorts med James Webb Space Telescope.

Föremålen är gasjättar ungefär en miljon år gamla med temperaturer runt 700 grader Celsius. Deras böljande mantlar består främst av kolmonoxid, metan och ånga.

Men det som verkligen förbryllade astronomerna är att många av objekten drar fram i parkonstellation.

Stjärnor kan ta tiotals miljoner år att förvandlas från kollapsande moln av kallt damm och gas till svagt glödande protostjärnor innan de så småningom smälter samman till gigantiska klot av fusionsdriven plasma och blir en sol. När en stjärna bildas snurrar den gasmolnet som den matas med och väver runt sig en skiva av strödda rester från vilka planeter kan bildas. Ibland kan denna skiva splittras i förtid och en glob av materia skapar en andra stjärna bredvid den först bildade och  ett binärt system föds (en dubbelstjärna).

Den teoretiska nedre gränsen för att ett objekt ska bildas ur stjärnliknande molnkollaps är att det bildade objektet blir i en storlek av ungefär tre Jupitrar. Detta gör förekomsten av dessa nu upptäckta pardrivande objekt (som var och en har massor nära en Jupiter) svåra att förklara med nuvarande kunskap De är möjligen utkastade planeter, men hur deras binära relation då uppstått och består efter att ha spottas ut från ett solsystem är svårt att förklara. Alternativt kan de vara en ny kategori av misslyckade stjärnor men hur de blev så små är då ett mysterium. Framtida forskning får lösa gåtan behövs.

Inlägget ovan är en sammanfattning från https://www.livescience.com/  och en artikel av   Ben Turner  a U.K. based staff writer at Live Science.

Bild wikimedia på Orionnebulosan.

Är universum ett lärande objekt

 

Universum kan lära sig att utvecklas till ett mer stabilt kosmos. Det är den udda idé som föreslås av ett team forskare som säger att detta lärande omformar universum precis som Darwins teori om det naturliga urvalet en gång förnyade vår syn på naturen.

"Vi försöker ändra diskursen likt  Darwin gjorde  för att få en djupare förståelse för biologin", säger författaren Lee Smolin, fysiker vid Perimeter Institute for Theoretical Physics, i Waterloo, Kanada (Darwin förändrade diskursen inom biologin till det naturliga urvalet).

"Ett av målen i grundläggande fysik idag är inte att endast förstå vad fysikens lagar innebär utan även varför fysiken råkar vara som den är och varför den tar de former som den tar", säger författaren William Cunningham, fysiker och mjukvaruledare på kvantdatorstartföretaget Agnostiq. "Men det finns egentligen ingen uppenbar anledning till att en uppsättning naturlagar skulle föredras framför andra."

Denna kontroversiella idé är utgångspunkten i ett försök att förklara varför fysikens lagar är de vi antaget, lär ut och använder i ett accepterat matematiskt ramverk för att beskriva olika teorier inom fysik, såsom kvantfältteorier och kvantgravitation. Resultat i ett system som används och liknas som ett maskininlärningsprogram.

Forskare har upptäckt många fysiska lagar och otal med fasta värden som hjälper oss att definiera universum och verkligheten som vi upplever den. Från en elektrons massa till gravitationens effekter. Men det finns även ett flertal specifika konstanter i universum som verkar godtyckliga med tanke på deras exakta och till synes mönsterlösa värden.

 Teamet fann att vissa kvantgravitations- och kvantfältsteorier som kallas gaugeteorie – en klass av teorier som syftar till att bilda en bro mellan Einsteins teori om speciell relativitet och kvantmekanik för att beskriva subatomära partiklar – kunde kartläggas eller översättas på matrismatematikens språk och skapa en modell som liknar ett maskininlärningssystem. 

Denna koppling visade att i varje iteration eller cykel i maskininlärningssystemet kan resultatet ses som universums fysiska lagar. Inlärningsramen som beskrivs i deras studie och som nu publicerats finns i preprintdatabasen i arXiv.

Men alla forskare är inte lika entusiastiska över den nya idén. Tim Maudlin, professor i filosofi vid New York University vilken inte varit involverad i det nya arbetet hävdar att det inte finns några bevis för konceptet och mycket talar emot det, till exempel att vissa fysiklagar som har mätts är desamma idag som de var kort efter Big Bang. Dessutom, om universums lagar skulle utvecklas över tid, anser Maudlin att det måste finnas en större oföränderlig uppsättning lagar som styr att den förändringen sker och detta skulle då motsäga idén om ett självlärt system.

 

"När vi tittar på de grundläggande lagarna – som Schrödingers ekvation eller allmänna relativitetsteorin – ser dessa inte alls slumpmässiga ut", säger Maudlin till Live Science. "De kan skrivas ner matematiskt på mycket snävt begränsade sätt med ett fåtal justerbara parametrar."  

Forskarna bakom den nya studien medger dock att deras arbete bara är preliminärt och inte avsett som en slutteori, utan snarare ett sätt att börja tänka på gamla dogmer på ett nytt sätt.

 Jag (min anm.) anser att förändringar i universum inte är av lärande slag av något slag utan enbart effekter av försök till ett balansläge av materia.

Bild från pxhere.com Frågan man kan ställa sig och se på bilden är ”Vad är du universum- Vem är jag- och varför finns vi?”

Något är på väg mot oss för att hamna i en tillfällig bana runt jorden. Ingen vet säkert vad det är.

 

2020 SO är en liten jordnära asteroid eller ett artificiellt (tillverkat) föremål, ingen vet vad det är, med en uppskattad storlek av 8-14 meter i diameter. Föremålet upptäcktes vid Pan-STARRS1-undersökning vid Haleakala-observatoriet på Hawaii den 17 september 2020.

Objektet närmar sig för närvarande jorden och dess nominella bana indikerar att den tillfälligt kommer att fångas in av jorden senast den 15 oktober 2020. I denna bana bör den finnas som en extra måne till Jorden fram till maj 2021 då den bör försvinna ut i rymden igen enligt beräkningar utifrån dess banberäkning.

2020 SO har vissa funktioner som skiljer det från vanliga asteroider. Enligt NASA/JPL:s beräkningar kommer objektet snart att passera jordens måne med en hastighet av 3 025 km/h eller 0,84 km per sekund (0,5 mi/sek). Det är en extremt långsam hastighet för en asteroid.

Beräkningar visar att denna "långsamma asteroid" kommer att kretsa kring solen i framtiden (om den gjort det tidigare vet vi inte om det är en asteroid kan så vara fallet annars inte) i en bana som tar 1,06 år (387 dagar). Den låga relativa hastigheten, tillsammans med den jordliknande omloppsbanan tyder på att det kan vara ett artificiellt objekt som kan ha sitt ursprung från jorden. 

Paul Chodas, chef för NASA: s Near Earth Object center vid Jet Propulsion Laboratory i Pasadena, Kalifornien föreslog att objektet kan vara en raketdel av Surveyor 2, en robotrymdfarkost som sändes till månen den 20 september 1966. Surveyor 2 uppdraget var tänkt att skicka den andra månlandaren i american Surveyor programmet för att utforska månen. Men Surveyor 2 rymdfarkosten sprängdes i rymden ovanpå en Atlas LV-3C Centaur-D raket från Cape Kennedy, Florida. En kursändringskorrigering misslyckades och orsakade att styrenheten förlorade kontakten med farkosten tre dagar senare då en propeller misslyckades med att antändas. Felet fick rymdfarkosten att tumla och slutligen krascha nära copernicuskratern på månen.

Om 2020 SÅ är en del från detta skeende får ytterligare observationer och spektroskopiska observationer svara på. 2020 SO är en konstig, långsam rymdsten, eller människotillverkat rymdskrot det är det enda vi säkert vet i dag. Jorden har tidigare fångat in asteroider tillfälligt och ibland har de tagits som asteroider men visat sig vara rymdskrot. Så vad det är får vi troligen veta snart.

Vad detta är vet ingen. Man kan även tänka sig att det kan vara ett tillfälligt besökande  föremål eller en farkost som ska besöka oss med något års mellanrum tillverkat av en annan planets intelligens som kommer i spionagesyfte. Men det är kanske att gå för långt. Men man får tankar till det mystiska snabba  besöket av Oumuamua i solsystemet vilket vi ännu inte vet vad det var (min anm.).

Bild på objekts bana uträknande bana från vikipedia.

Fyra mystiska objekt har upptäckts i rymden.

Det har upptäckts något ännu oförklarligt långt därute i rymden: Astronomer har nyligen upptäckt fyra objekt som sänder ut svaga radiovågssignaler. Objekten har kunnat detekteras som cirkulära men ljusare längs kanterna och olika alla klasser av astronomiska objekt som någonsin upptäckts förut.

Föremålen ser ut som avlägsna ringformade öar och kallas udda radiosändningscirklar beroende på form och egenhet. Astronomer vet ännu inte exakt hur långt bort dessa cirklar är men de kan kopplas till avlägsna galaxer. Alla fyra cirklarna avger låga radiovåglängder men är osynliga i synligt ljus och infrarött och röntgenljus.

Två av galaxerna där de tros komma från tyder på att dessa objekt kan ha bildats av något i dessa galaxer. Två cirklar verkar också vara mycket nära varandra vilket innebär att ursprunget kan komma ur samma källa. Astronomer upptäckte tre av objekten medan de gjorde en kartläggning av natthimlen av  radiofrekvenser till det som kallas evolutionskartan över universum (EMU). 

EMU projektet använde Australian Square Kilometer Array Pathfinder, eller ASKAP från juli till november 2019. Detta radioteleskop använder 36 skålformade antenner som arbetade tillsammans för att observera en vidvinkelvy av natthimlen. De fann den fjärde källan i arkivdata som samlats in av Giant MetreWave Radio Telescope i Indien.

 Detta hjälpte astronomerna att bekräfta objekten som verkliga snarare än någon anomali (som även misstänktes ligga bakom) som orsakats av problem med ASKAP-teleskopet eller det sätt på vilket data analyserades.

Intressant (min anm.) mitt tips är att källorna har med det svarta hål som finns i centrum av de galaxer där dessa källor antas finnas.

Gratisbild från https://www.pxfuel.com/  där en flicka förundrat ser upp mot universums gränslöshet.

En flotta av solsegel bortanför solen kan hålla koll på interstellära objekts besök.

En flotta av solsegeldrivna farkoster stationerade långt från solen i utkanten av solsystemet kan en dag låta forskare få närmare titt på interstellära besökare när de har sin väg in i vårt solsystem (objekt från andra solsystem)  som den mystiska asteroiden Oumuamua (det första objekt vi registrerat som besökare från annat solsystem) vilken vi höll på att missa. 


NASA: s innovativa avancerade koncept (NIAC)-programmet har finansierat ett team av forskare i deras arbete att studera möjligheten och genomförbarheten av att bygga och distribuera "statiter" (förkortning för "statiska satelliter") vid olika punkter längs vår yttre gräns av vårt solsystem.


Dessa rymdskepp ska utrustas med ljusstegkontroller för att  använda solstrålningstrycket - tryck från fotoner som strömmar från solen - för att "sväva" på samma plats över tid och hålla ett öga på interstellära objekt (ISO) eventuella uppdykande, zooma in dessa och sända information till oss om dess intåg.


Jag (min anm.) anser detta mycket intressant vill vi fantisera litet så kan vi då även upptäcka rymdskepps inkommande från andra världar därute och hinna bygga upp försvar. Men det var fantasi då jag inte tror på att det finns utomjordiska rymdskepp. Men däremot asteroider som kan bli en fara eller som kan vara lämpliga att landa på för att ta prover på för att lära mer om andra solsystems sammansättning.


Bild på det mest uppmärksammade objektet som kom in i vårt solsystem från okänd plats asteroiden Oumuamua. Den först registrerade besökaren vilket skedde 2017. Fri bild från flickr.com.

Två okända objekt är på väg bort från vårt solsystem

Astronomer vid National Astronomical Observatory of Japan (NAOJ) har analyserat banorna av två objekt på väg ut ur solsystemet för att aldrig återvända. Troligast två kometer vilka aldrig haft sin gång inom vårt solsystem utan kommit in i detta utifrån för att nu fortsätta ut i den interstellära rymden igen efter att ha passerat solen.


 Det är enkelt att beräkna vart dessa kometer är på väg men betydligt svårare att bedöma varifrån de kom. En komet kan ursprungligen ha haft en stabil bana långt från solen (och rundat denna periodvis likt Hayleys 75 åriga bana runt solen) men gravitationella rörelser kan efterhand dragit kometen ur sin bana. Kometen faller då in i det inre av solsystemet där den kan observeras innan den kastas ut i interstellära rymden genom dess förändrade kurs. I det andra scenariot har en komet en plats mycket långt borta kanske i ett annat planetsystem och har fluget genom den interstellära rymden i kanske miljarder år och av slumpen passerar den genom vårt solsystem innan den fortsätter på sin väg.


Arika Higuchi och Eiichiro Kokubo på NAOJ beräknade de typer av banor som normalt skulle förväntas i varje scenario av dessa två ovan. Teamet jämförde sedan sina beräkningar med observationer av två ovanliga utgående objekt, 1I/'Oumuamua som upptäcktes 2017 och 2I/Borisov som upptäcktes  2019. De fann att det interstellära ursprunget (beskrivning två ovan) ger bättre matchning för sökvägar för båda objekten av kometer som nu upptäckts och är på väg från oss.


Säkert (min anm.) kommer fler och fler interstellära asteroider och kometer att upptäckas då astronomer nu fått mersmak på att finna dessa spännande objekt.


Bild; av fantasislag från  Inte att förväxla med de troliga kometer som beskrivs ovan.

Mystiska okända objekt döljer sig vid Vintergatans centrala svarta hål.

I mitten av Vintergatan finns ett svart hål likt det finns i de galaxer vi hittills undersökt. Sagittarius A är dettas namn.

Men i området runt detsamma existerar även något vi inte förstår. Misstanken att det är dammoln finns,  men då dammoln som uppför sig som om de var stjärnor vilket verkar väldigt egendomligt.

Dessa kompakta dammiga gasstavar som de kan ses som finns nära det svarta hålet och skiftar position över tid extremt snabbt.

 Hur kom de dit och vad kommer de att bli?

 Astronomer upptäckte dess G-föremål (som de kallas, G som i gas)  vid Vintergatans centrala svarta hål för mer än ett decennium sedan; G1 sågs först 2004 och G2 upptäcktes 2012.

 Båda ansågs vara gasmoln tills de visade sig överleva det svarta hålets gravitation vilket borde krossat gasmolnen och delat dem från varandra. Detta fick astronomer att misstänka att de inte var gasmoln. Detta då G1 och G2 inte som gasmoln kunnat hålla sig intakta", säger UCLA-astronomiprofessorn Mark Morris medforskare och medarbetare i UCLAs Galactic Center Orbits Initiative (GCOI) i Kalifornien.

Synen förändrades nu  på G-objekten till att de är uppblåsta stjärnor. Stjärnor som har blivit så stora att tidvattenseffekten som utövas på dem av det centrala svarta hålet skulle  dra till sig materia av stjärnorna när de kommer nära nog.

Men när har  en stjärna tillräcklig massa för att förbli intakt även vid ett svart hål? Kan det ha med storleken och avståndet från hålet och varför är G1-2 så stora?

 Det verkar som att det finns mycket energi i G-föremålen vilket fått dem att svälla upp och växa sig större än vanligtvis stjärnor är.  Astronomer  tror svaret är stjärnfusion. G-föremålen var troligast en gång två stjärnor som kretsat kring varandra så kallade dubbelstjärnor vilka genom gravitationskraften från det svarta hålet kraschat in i varandra. Ett skeende som under lång tid till slut resulterat i denna katastrof.  De kombinerade objekten som härrör från denna våldsamma sammanslagning kan förklara var den överflödiga energin kom ifrån.

Efter en sådan sammanslagning skulle det efterhand resultera i ett enda uppblåst objekt eller distanseras till två under en ganska lång tid, kanske en miljon år innan den framträder som en enstaka stjärna säger ovanstående Morris. 

Spännande händelser sker och har skett i vårt universum denna är ytterligare ett exempel på en sådan att fundera på.

Bild: Sagittarius A (mitten) med två inringade ljusreflektioner från en nylig explosion. Bild  från Wikipedia.

Tidskristaller är intressanta och spännande objekt

Tidskristaller ändrar form över tid har sin egen rytm och är otroligt snabba. De ses som möjliga att använda i datorer för att få dem än snabbare om man kan tämja dem till detta.

Deras form beror på vilken tid som existerar just nu. Var tionde sekund ändrar kristallen sin form från äggformad till rund. Den är därför fyrdimensionerad. Höjd, bredd, djup och tid. Normala material inklusive människan har de tre första dimensionerna vi lever i en värld av tre dimensioner där tid inte är annat än en beräkningsdel av rörelse och händelsekedja. Klocktid. Men tidskristaller ändras i tid hela tiden. De är även tid.

Tidskristaller ska inte kunna existera enligt den kunskap vi har om naturlagar men likväl gör de bevisat detta. De är en annan form av materia än vi tidigare känt till.

Genombrottet från idén om dess existens kommer från nobelpristagaren Frank Wilzcek efter ytterligare forskning av två andra forskare 2015 vid Princeton University i USA.

 Dessa bevisade hur de ”omöjliga” kristallerna i teorin kunde existera och rörde sig i fasta tidsintervall. Det avgörande i den nya idén från dessa var att atomerna inte skulle röra sig helt på egen hand, då det strider mot fysikens lagar. Inte heller av yttre påverkan, utan i stället få varandra att röra sig.

2017 lyckades därefter forskare skapa de första tidskristallerna efter denna teori.  Detta lyckokast vilket i framtiden kan få kvantdatorer att bli än mer supersnabba om kristallerna kan användas och tämjas i människans tjänst.

Det lyckade experiment visar även att det i universum kan finnas många skilda slag av tidskristaller med skilda möjligheter att använda. Kanske de i vissa fall kan användas till supersnabba farkoster eller andra idag svårt uttänkta men möjliga idéer vilka ännu inte tänkts ut eller varit möjliga att fundera över.

Bild en omöjlighet (men kanske ändå möjlighet)  likt tidskristallerna i detta fall en fantasi om tidsmaskin kanske med drivkraft av tidskristaller av något slag

Den mystiska händelsehorisonten vid svarta hål förbryllar. Kan där finnas ett objekt vi inte förstår istället för ett svart hål?

I troligen alla galaxers centrum finns ett svart hål.  Hål som i vissa fall väger mer än 100 miljoner solmassor.  Det som kommer nära dessa antas försvinna in i dessa.

Men idag finns teoretiker vilka anser att det inte är ett svart hål i centrum utan något annat vilket inte som svarta hål antas få, en gravitationskollaps som händelsehorisont.

Istället anser dessa att det finns ett okänt föremål med en mycket hård yta här vilket får kraschande objekt på dess yta att helt förstöras och upplösas i intet.

En stjärna vilken kraschar på detta hårda objekt skulle lysa länge och dess strålar innesluta objektet under månader.

Men ännu har inte dagens teleskop hittat något som stöder denna teori. Större teleskop ska fortsätta avsöka rymdens galaxer efter bevis på något som stöder teorin.

Men då inget hittills pekar på att dessa bevis finns får vi nog fortsätta anta att svarta hål är den troligaste sanningen därute.

Bilden är från Wikipedia och citerar " Simulering av hur ett svart hål framför Vintergatan skulle se ut. Det svarta hålet har 10 solmassor och ses här från ett avstånd på 600 km. För att upprätthålla detta avstånd krävs en motacceleration på omkring 400 miljoner g.^{[1] Slut citat}

Hubble teleskopets nya upptäckt. Ett sönderdelat objekt med hjälp av en vit stjärna blev mängder av kompakta livselementfulla kometliknande objekt

En vit dvärgstjärna sista stadiet i en stjärnas liv. Här hade ett större objekt kommit för nära och slets itu till en mängd kometliknande objekt. Objekt vilka sedan blev ett asteroidbälte liknande vårt Kuiperbältet runt denna stjärna.

I sig inget ovanligt däruppe. Men i detta fall var det inte smutsiga objekt som blev följden. Istället objekt av mycket is. Mer än vad som Halleys komet eller flertalet andra kometer i vårt närområde innehåller. Istället stor koncentration av vatten och utöver det kväve, kol, svavel och syre. Densiteten är ca 100 000 gånger större än Halleys komet i dessa objekt.

Föremålen kan ses som möjliga till att skapa liv med på rätt plats om de får denna möjlighet.

En science fiction fan skulle kunna tänka sig att detta nu sönderdelade objekt sänts ut kanske i stora upplagor från en främmande intelligens för att skapa liv där så är möjligt och att detta en gång var anledningen till Jordens liv. Att ett objekt av detta slag sönderdelades av solen när det kom för nära och sedan med tiden föll ner på Jorden komet efter komet och planterade livet här.