Fyndet av ett länge sökt elektriskt fält runt Jorden

 

Bild https://science.nasa.gov  Detta elektriska fält är dubbelriktat, eller "ambipolärt", eftersom det fungerar i båda riktningarna. Joner drar ner elektronerna som sjunker med gravitationen. Samtidigt lyfter elektroner joner till högre höjder när de försöker fly ut i rymden, som en liten hund som drar i sin  ägares koppel. Nettoeffekten av det ambipolära fältet är att utvidga atmosfärens höjd och lyfta några joner tillräckligt högt för att dessa ska fly med polarvinden ut i rymden. Animation: NASA/Conceptual Image Lab/Wes Buchanan/Krystofer Kim

Sedan slutet av 1960-talet har rymdfarkoster som flyger över jordens poler upptäckt en ström av partiklar som flödar ut från vår atmosfär ut i rymden. Teoretiker hade tidigare förutspått detta utflöde och kallade det "polarvinden", men förstod inte dess orsak.

En viss mängd utflöde från vår atmosfär var förväntad. Intensivt, ofiltrerat solljus bör få vissa partiklar från vår atmosfär att försvinna ut i rymden likt ånga som avdunstar från en kastrull med vatten. Men den observerade polarvinden var mystisk. Många partiklar i den var kalla och det fanns inga tecken på att de hade värmts upp och  färdades  i överljudshastighet.

"Det måste därför vara något som drar de här partiklarna ur atmosfären", bekriver Glyn Collinson, huvudforskare för Endurance vid NASA:s Goddard Space Flight Center i Greenbelt, Maryland, huvudförfattare till en artikel om fenomenet. Forskare misstänkte ett elektriskt fält.

Det hypotetiska elektriska fältet, som genererades på subatomär skala förväntades vara mycket svagt men med effekt som kändes över hundratals kilometer. I årtionden var det omöjligt att upptäcka fältet inom gränserna för befintlig teknik.

2016 började Collinson och hans team arbeta med att utveckla ett nytt instrument  för uppgiften att mäta jordens ambipolar diffusion .

Med hjälp av observationer från en suborbital (kastbanefärd) av NASA-raket 

har nu ett internationellt forskarlag för första gången lyckats mäta ett elektriskt fält som finns runt hela Jorden och som tros vara lika grundläggande för jorden som dess gravitations- och magnetfält. Det är känt som ambipolar diffusion  och forskare antog redan för över 60 år sedan att det var anledningen till att Jordens atmosfär kunde fly ovanför jordens nord- och sydpol. Mätningar från  NASA:s Endurance-uppdrag har nu bekräftat existensen av ambipolar diffusion fältet och kvantifierat dess styrka, avslöjat dess roll i att driva atmosfärisk flykt och forma vår jonosfär. 

Att förstå de komplexa rörelserna och utvecklingen av vår planets atmosfär ger ledtrådar inte bara till jordens historia utan ger oss också insikt i andra planeters ev fält  och avgör vilka som kan vara gästvänliga för liv.

En artikel om upptäckten publicerades onsdagen den 28 augusti 2024 i tidskriften Nature.

NRL-praktikant (U.S. Naval Research Laboratory) upptäckte en ny pulsar

 

En pulsar är en roterande neutronstjärna som genererar regelbundna pulser av strålning med våglängder från radiostrålning till gammastrålning.

 Amaris McCarver, praktikant vid U.S. Naval Research Laboratory (NRL) Remote Sensing Division, upptäckte nyligen tillsammans med ett team av astronomer den första millisekundpulsaren i stjärnhopen Glimpse-CO1 och publicerade nyligen resultaten i Astrophysical Journal.

McCarvers forskarlag använde bilder från Karl G. Jansky Very Large Array (VLA) Low-band Ionosphere and Transient Experiment (VLITE) för att söka efter nya pulsarer i 97 stjärnhopar.

"Det var spännande att så tidigt i min karriär att få hitta ett spekulativt projekt fungera så framgångsrikt", beskriver McCarver. Hennes nya metod att använda VLITE-bilder i kombination med bilder från flera tidigare radioundersökningar på olika frekvenser identifierade flera kandidatpulsarer, där den starkaste kandidaten finns i ett system som kallas GLIMPSE-C01.

"Den här typen av vetenskapliga upptäckter är bara möjliga tack vare samarbetet mellan NRL och National Radio Astronomy Observatory vilket möjliggjorde denna kontinuerliga dubbelfrekvenskapacitet på VLA", beskriver Tracy E. Clarke, Ph.D., NRL Remote Sensing Division-astronom.

Forskningen belyser hur vi kan använda mätningar av radioljusstyrka vid olika frekvenser för att hitta nya pulsarer på ett effektivt sätt och att tillgängliga kartläggningar av himlen i kombination med mängden av VLITE-data innebär att dessa mätningar i princip alltid är tillgängliga. Detta öppnar för en ny era av sökande efter starkt spridda och högt accelererade pulsarer.

Förekomsten av millisekundspulsaren kallad GLIMPSE-C01A, bekräftades genom omanalysering av arkivdata från Robert C. Byrd Green Bank Telescope. Millisekundpulsarer, som GLIMPSE-C01A, kommer till i supernovaexplosioner och snurras upp genom att konsumera material från en närliggande stjärna.

"Millisekundpulsarer, eller MSP, erbjuder en lovande metod för att autonomt navigera rymdfarkoster från låg omloppsbana runt jorden till interstellär rymd, oberoende av markkontakt och GPS-tillgänglighet", beskriver Emil Polisensky, Ph.D., astronom vid NRL Remote Sensing Division. "Bekräftelsen av en ny MSP som identifierats av Amaris belyser den spännande potentialen för upptäckt med NRL:s VLITE-data och den nyckelroll som studentpraktikanter spelar i banbrytande forskning."

McCarver mottog Robert S. Hyer Research Award från Texas Section of the American Physical Society (APS). Priset för "Excellence in Research" delades ut till henne under Texas APS-mötet i oktober för hennes sommarforskning om millisekundpulsarer som genomfördes som en del av Naval Research Enterprise Internship Program (NREIP).

McCarver var en av 16 praktikanter som sommaren 2023 inom radio, infraröda, optiska sensorer Branch på NRL DC  deltog i Science Engineering Apprenticeship Program och NREIP, Historically Black College and University/Minority Institution High Performance Computing Internship Program och U.S. Naval Academy Midshipmen Internship Program. Hon ska  ta examen i fysik och astronomi och planerar att fortsätta sin forskarutbildning i astronomi.

NRL Remote Sensing Division bedriver ett program för grundforskning, vetenskap och tillämpningar som syftar till att utveckla nya koncept för sensorer och bildsystem för objekt och mål på jorden, i den jordnära miljön och i rymden. Forskningen, både teoretisk och experimentell, handlar om att upptäcka och förstå de grundläggande fysikaliska principer och mekanismer som ger upphov till mål- och bakgrundsemission, och till absorption och emission av det mellanliggande mediet.

Bild https://www.nrl.navy.mil/Media

Kol upptäckt i en av de första galaxerna.

 

Ett internationellt team av astronomer under ledning från University of Cambridge har med hjälp av James Webb Space Telescope (JWST) observerat en mycket ung galax i universums första tid och fann att den innehöll överraskande mängder av kol. Kol är ett viktigt grundämne för liv som vi känner det.

Inom astronomin klassas grundämnen som är tyngre än väte och helium som metaller. Det mycket tidiga universum bestod nästan helt av väte. De enklaste av grundämnena och små mängder av helium och litium.

Alla andra grundämnen som utgör universum av idag bildades inuti stjärnor (ex i supernovor). När stjärnor exploderar som supernovor uppkommer tyngre grundämnen som kastas ut i galaxerna och ur dess produceras nästa generation av stjärnor. Med varje ny generation av stjärnor och "stjärnstoft" bildas fler metaller och efter miljarder år utvecklas universum till en punkt där  steniga planeter som jorden och det liv som vi har på jorden kom till.

Möjligheten att spåra metallers ursprung och utveckling hjälper oss att förstå hur universum utvecklades ur nästan bara två grundämnen (väte och något helium och litium) till den otroliga komplexitet vi ser idag.

"De allra första stjärnorna är den heliga graalen till den kemiska evolutionen", beskriver studiens huvudförfattare Dr Francesco D'Eugenio, vid Kavliinstitutet för kosmologi i Cambridge. – Eftersom de bara bestod av urelementen (nämnda ovan) var  väldigt annorlunda mot dagens stjärnor. Genom att studera hur och när de första metallerna bildades inuti stjärnor kan vi sätta en tidsram för de tidigaste stegen på den väg som ledde till livets uppkomst.

Resultaten av studien och upptäckten har accepterats för publicering i tidskriften Astronomy & Astrophysics och baseras på data från JWST (James Webb teleskopet) Advanced Deep Extragalactic Survey (JADES).

Forskningen stöddes delvis av European Research Council, Royal Society och Science and Technology Facilities Council (STFC), en del av UK Research and Innovation (UKRI).

Bild https://www.goodfon.com/

NY stjärntyp upptäckt

 

En magnetar är en neutronstjärna med ett onormalt starkt magnetfält, cirka 1000 gånger starkare än en ordinär neutronstjärna

Magnetarer sig  är de starkaste magneterna i universum. Dessa supertäta, avsomnande stjärnor med extremt starka magnetfält finns i hela galaxen men astronomerna förstår inte exakt hur de bildas. Nu har forskare med hjälp av teleskop runt hela jorden, däribland anläggningarna vid Europeiska sydobservatoriet (ESO), undersökt en stjärna som troligen kommer att utvecklas till en magnetar i framtiden. Därmed har en ny typ av stjärna upptäckts – massiva magnetiska heliumstjärnor – som kan hjälpa oss att förstå magnetarers ursprung.

Trots att stjärnan HD 45166 har observerats i över hundra år har dess egenskaper inte kunnat förklaras i konventionella stjärnmodeller. Utöver att stjärnan ingår i ett dubbelstjärnsystem är rik på helium och är några gånger tyngre än solen har kunskapen om den varit mycket liten.

Shenar som för närvarande finns vid Centre for Astrobiology i Madrid i Spanien hade studerat liknande heliumrika stjärnor tidigare och trodde studier av magnetfältet i dubbelstjärnområdet  kunde lösa problemet. Man vet att magnetfält påverkar stjärnors beteende och detta skulle förklara varför klassiska modeller inte kan beskriva HD 45166, vilken finns 3 000 ljusår bort i Enhörningens stjärnbild. Jag kommer ihåg att jag fick en insikt när jag läste om forskningen: tänk om själva stjärnan är magnetisk? beskriver Shenar .

Shenar och hans forskargrupp observerade stjärnan med flera teleskop jorden runt. De huvudsakliga observationerna gjordes i februari 2022 med ett instrument på Canada-France-Hawaii Telescope som detekterar och mäter magnetiska fält. Forskarna använde även arkivdata tagna med FEROS-instrumentet (Fiber-fed Extended Range Optical Spectrograph) på ESO:s La Sillaobservatorium i Chile.

När observationerna var gjorda bad Shenar sin forskarkollega Gregg Wade, expert på stjärnors magnetfält vid Royal Military College i Kanada att undersöka datan. Wade bekräftade Shenars misstanke att stjärnan var magnetiskt.

Forskarna fann att stjärnan har ett extremt starkt magnetfält med en flödestäthet på mindre än 43 000 gauss, vilket innebär att HD 45166 är den mest magnetiska massiva stjärnan som man känner till. Hela ytan på denna heliumstjärna har ett magnetfält som är nästan 100000 gånger starkare än jordens skrev Pablo Marchant, astronom vid KU Leuven Institute of Astronomy i Belgien.

Observationen är därmed den första av en massiv magnetisk heliumstjärna. Stjärnan ger också ledtrådar till hur magnetarer, kompakta döda stjärnor med ett magnetfält mer än en miljon gånger starkare än det i HD 45166, bildas. Forskarnas beräkningar visar att denna stjärna troligen kommer att sluta sitt liv som magnetar. När den kollapsar under sin egen gravitation kommer magnetfältet att förstärkas och till slut blir stjärnan en mycket kompakt kärna med en magnetisk flödestäthet av omkring 100 000 miljarder gauss.

Shenar och hans forskargrupp fann även att HD 45166 har massa dubbelt så stor som solens och att dess kompanjon  kretsar mycket längre bort än tidigare varit känt. Dessutom indikerar studien att HD 45166 bildades genom att två mindre, heliumrika stjärnor, smälte samman.

Bild vikipedia Illustratörs intryck av HD 45166

En amatörastronom har upptäckt en ny måne runt Jupiter

 

"Jag är stolt över att kunna säga att detta är den första planet eller måne som upptäckts av en amatörastronom!" säger Ly som upptäckte denna minimåne. Månen ingår i en grupp av 22 andra små månar som kretsar runt Jupiter i motsatt riktning mot övriga månar runt Jupiter. En grupp som tar cirka två år på sig att runda Jupiter. Månen är ännu namnlös. Troligen finns fler oupptäckta månar som enbart har en storlek av några 100 meter i diameter.

Förra året upptäckte Edward Ashton, Matthew Beaudoin och Brett J. Gladman (University of British Columbia, Kanada) cirka fyra dussin objekt så små som 800 meter i diameter. Dock följde de inte dem tillräckligt länge för att bevisa att föremålen var månar. Men från deras preliminära observationer föreslog de att Jupiter kan ha cirka 600 satelliter (månar) med minst 800 meters diameter. Utvecklingen av större och känsligare teleskop kommer att skapa möjlighet till nya upptäckter, säger Tholen.

Bild från https://skyandtelescope.org/ . Varför inte ge den mu upptäckta månen namnet Ly då upptäckarens namn är detta.

Från bildtexten beskriver jag följande utöver vad där står ” Jupiter har 79 erkända månar av International Astronomical Union's Minor Planet Center, men en amatörastronom har just upptäckt en till (visas inte här på bilden). De flesta av planetens  månar (lila, blå) kretsar relativt nära Jupiter, medan de  månar (röda) som kretsar i motsatt riktning än Jupiter kretsar längre ut. Ett undantag är Valetudo (grön), en måne som upptäcktes 2018 som  finns långt utom Jupiter.

Carnegie Inst. för vetenskap / Roberto Molar Candanosa”

Åter var en amatörastronom först med en upptäckt av en större asteroid som nyligen passerade vårt närområde

 

En amatörastronom från Brasilien upptäckte en stor "potentiellt farlig" asteroid som dessbättre passerade jorden på säkert avstånd den 10 september.

Asteroid 2020 QU6 (namngavs den som) upptäcktes den 27 augusti av amatörastronomen Leonardo Amaral vid Campo dos Amarais-observatoriet nära Sao Paulo Brasilien. Amaral  fick under 2019 ett bidrag på 8 500 dollar från The Planetary Society för att köpa bättre teleskoputrustning som skulle göra det möjligt för honom att hitta, spåra och karakterisera jordnära objekt mer effektivt. Nu var han först med ett större objekt.

Asteroiden 2020 QU6 mäter ungefär 1000 meter i diamanter och är tillräckligt stor för att orsaka en global katastrof om den skulle träffat jorden. Men just denna gång var den ofarlig för oss då den passerade på ett avstånd från oss på mer än 40 miljoner kilometers avstånd vilket är mer än 100 gånger avståndet mellan jorden och månen enligt ett uttalande från Planetary Society.

Men (min anm.) Faran är att vi inte upptäcker en asteroid av större format i tid och inte hinner evakuera folk vid uträknande nedslagsplatsen eller spränga den innan den når oss. Alla upptäcks inte det har vi sett om och om igen och säkert har det varit än värre historiskt. Fler än tidigare upptäcks dock men inte alla. Vi har inte tillräckligt känslig övervakning av vårt närområde.

Bild från pikrepo.com

Det hittills starkaste magnetfältet i universum upptäckt

 

Neutronstjärnor har enligt nuvarande kunskap de starkaste magnetfälten i universum. Neutronstjärnors röntgenbinärer är system som är bestående av en neutronstjärna och en stjärna av vanligt slag som ex solen.  Som vi vet är en neutronstjärna ett av flertal möjliga slut för en stjärna. När en stjärna i slutet av sitt liv stöter bort sina yttre lager inträffar en gravitationskollaps då stjärnans kvarvarande inre delar imploderar. Om stjärnan däremot är så stor att den kvarvarande massan motsvarar 1,4–3 solmassor övergår den i en supernova. Återstoden blir en neutronstjärna som består av tätt packade neutroner och övrigt material utspridda som rester från supernovan. En typisk neutronstjärna är endast ca 20 km i diameter, men har en massa motsvarande 1,4–3 solmassor. Detta innebär att neutronstjärnan har en densitet som är omkring 1 miljard ton per kubikcentimeter. Gravitationsfältet vid stjärnans yta är tvåhundra miljarder gånger starkare än på jorden vilket ger en flykthastighet på ungefär 100000 km/s innebärande ca 1/3 av ljusets hastighet. Ett fallande föremål uppnår då  6,5 miljoner km/h redan efter en meters fall på neutronstjärnans yta.

Neutronstjärnan omges av en disk av materia om magnetfältet är starkt kanaliseras den anhopade materian med magnetlinjer på neutronstjärnans yta vilket resulterar i röntgenstrålning.

Som ett resultat av detta blir resultatet det som kallas "en pulsar." Tidigare studier har visat att en märklig absorptionsfunktion (känd som en "cyclotron resonant spridningsfunktion") ibland kan hittas i spektrumet från röntgenpulsarer.

 Forskare tror att detta orsakas av övergångar mellan de diskreta Landau nivåerna av elektronisk rörelse vinkelrätt mot magnetfältet.  En sådan spridningsfunktion fungerar som en direkt sond till magnetfältet nära neutronstjärnans yta.

Insight-HXMT-teamet har utfört omfattande observationer av neutronstjärnan eller röntgenpulsaren GRO J1008-57  yta. Detta är det starkaste magnetfältet som t upptäcks i universum. Denna upptäckt publicerades i Astrophysical Journal och genomfördes främst av forskare från Institutet för högenergifysik (IHEP) i den kinesiska vetenskapsakademin och Eberhard Karls-universitetet i Tübingen, Tyskland.

Forskarna upptäckte röntgenpulsaren GRO J1008-57 genom Insight-HXMT under dess utbrott i augusti 2017. Insight-HXMT är den första kinesiska röntgenstrålningsundersökande satelliten. Satelliten innehåller vetenskapliga nyttolaster, inklusive ett högenergiteleskop, ett medelenergiteleskop, ett lågenergiteleskop och en rymdmiljömonitor. Jämfört med andra röntgensatelliter har Insight-HXMT enastående fördelar vid detektion av cyklotronlinjer (särskilt vid höga energier) på grund av dess bredbands -(1-250keV) spektraltäckning vilket täcker ett stort effektivt område vid höga energier, hög tidsupplösning, låg dödtid och försumbara störningseffekter från ljusa källor.

Det finns mycket däruppe kvar att upptäcka (min anm.).  Allt är inte lätt att förstå av upptäckter av oss lekmän men vi försöker förstå.

Bild från needpix.com

Tjugo tidigare okända månar hittade runt Saturnus.

Jupiter med sina 79 månar är inte längre den måntätaste planeten i solsystemet utan den titeln har nu Saturnus tagit över med 82 stycken. Men för hur länge återstår att se. Gränsen för vad som räknas som månar och hur många fler som hittas därute vet ingen. De som nu hittats är inte stora flertalet är ca 5 km i diameter.


Sammantaget kan dessa relativt små månar hjälpa astronomer att bättre förstå de många kollisioner som ägde rum i det tidiga solsystemets historia.


Scott Sheppard en astronom från Carnegie institution for Science i Washington är upptäckaren av de senast funna månarna både vid Jupiter och Saturnus.


NASA ' s Europa Clipper; NASA: s Dragonfly Mission och Europeiska rymdorganisationens (ETA)  är involverade i upptäckterna och i fortsatt undersökning av månar därute. Teleskopet som användes var Subaru teleskopet på Hawai.


Bild från Vikipedia på Saturnus taget av rymdsonden Cassini.

39 Enorma galaxer från universums första 2 miljarder år har upptäckts

Forskare vid University of Tokyos Institute of Astronomy har använt ett antal teleskop för att resa bakåt till universums barndom. Bland annat användes rymdteleskopet Spitzer för att söka i det infraröda våglängdområdet och radioteleskopgruppen Alma, Atacama Large Millimeter/Submillimeter Array i Chile.


Utöver dessa har även Very Large Telescope, som i själva verket består av fyra samverkande teleskop på 8,2 meter placerade i formation vid Paranalobservatoriet i Chile använts. Det blev upptäckter av 39 mycket stora hittills dolda galaxer som redan fanns 2 miljarder år efter BigBang ( BigBang inträffade för 13,7 miljarder år sedan enligt dagens kunskaper).


De här upptäckterna står i konflikt med de nuvarande modeller för denna tids utveckling, och kommer att hjälpa oss med detaljer som hittills har saknats, säger astronomen Tao Wang vid University of Tokyo i ett pressmeddelande.


Vid denna tid var de nu upptäckta galaxerna de största i universum. Men i dag är de så gamla (avståndet så stort från oss i ljusår räknat)  att ljuset från dem är väldigt svagt beroende på avståndet (ljuset har tagit ca 12 miljarder år att nå oss).


 Universums expansion gör även att det synliga ljuset sträcks ut och så småningom blir infrarött (sett från oss). Sträckningen av det infraröda fältet kan avslöja hur långt bort ljuskällan ligger och därmed också åldern på när ljuset sändes ut.


Ju större galax desto större är även det svarta hål som ligger mitten. Det innebär att man också kan studera dettas evolution. Detta genom att jämför dettas utveckling mot galaxer vars ljus inte ligger så långt bort i ljusår.


Frågan jag ställer mig är även varför det finns ett svart hål i centrum av alla galaxer vilket vi hittills upptäckt. Säkert bör det ha med bildandet av galaxer att göra. Men någon förklaring på fenomenet finns inte.



Bilden är från Vikipedia och visar ALMA radioteleskopgrupp i Atacamaöknen i Chile.

Aluminium har hittats för första gången runt en ung stjärna

Genom att använda data från ALMA-teleskopet har forskare för första gången upptäckt en aluminiumbärande molekyl runt en ung stjärna.


 Aluminium finns rikt inneslutna i meteoriter och är några av de äldsta fasta föremålen som bildades i solsystemens barndom. Men aluminiumets bildande och processen och scenen för hur det gick till är fortfarande höljd i historiens dunkel.


Upptäckten av aluminiumoxid runt en ung stjärna är en viktig möjlighet att studera det tidiga bildandet av hur processen av meteoriter och planeter som jorden kom till och varifrån aluminium kom.


Shogo Tachibana, professor vid University of Tokyo/Japan Aerospace Exploration Agency (JAXA), och hans team analyserade ALMA (Atacama Large Millimeter/submillimeter Array) data från en källa i riktning mot stjärnbilden Orion.

En ung protostjärna. En protostjärna är ett förstadium i en stjärnas utveckling då moln av väte, helium och rymdstoft kontraheras innan stjärnan når den så kallade huvudserien (vilket slag av stjärna den blir).


Bilden är på en protostjärna tagit av Spitzerteleskopet i nära infrarött ljus.(vikipedia)

Nya förvånande upptäckter har upptäckts i banor runt Merkurius och Venus.

Två upptäckter har ökat vår förståelse av det inre av solsystemet.


Merkurius har visat sig ha ett dammoln i bana runt sig något man tidigare inte trott skulle kunna vara möjligt då planeten ligger så nära solen. Solen borde genom sin elektromagnetiska strålning ha blåst bort damm. Men se det stämmer inte. Dammolnet finns.


Det har även upptäckts en mindre samling av asteroider i bana runt Venus.

”Det inte är varje dag det upptäckts något nytt i det inre av solsystemet”, säger Marc Kuchner, medförfattare till rapporten om upptäckten.


Även en amerikansk astrofysiker vid NASA: s Goddard Space Flight Center i Greenbelt, Maryland uttalar sig men då om Merkuriusupptäckten då han säger att vi trodde att Merkurius till skillnad från Jorden eller Venus är för liten och ligger för nära  solen för att fånga in och behålla  damm i en bana runt sig, säger Guillermo Stenborg, vilken är solforskarande vetenskapsman vid Naval Research Laboratory i Washington, D.C.


– Det förväntades att solens vind och magnetiska krafter skulle blåsa bort överflödigt damm i området runt Merkurius”. Det är däremot inte så konstigt att denna lilla asteroidkoloni runt Venus varit oupptäckt tills nu då dess omloppsbana vid Venus ligger i riktning mot solen som bländar teleskopen och man har inte aktivt sökt efter asteroider i denna riktning.


Jag själv undrar om det finns mer i riktning mot solen vilket vi inte upptäckt på grund av att vi inte sökt efter detta och solens bländande sken döljer mindre objekt.


Bild från vänster och närmst solen Merkurius sedan Venus, Jorden och Mars storleksmässigt.

Hubbleteleskopet har upptäckt en tidigare okänd galax i vårt närområde.

I Universum kan ses oräkneliga stjärnor och galaxers ljus. Ibland döljs ljusen från ett objekt av ett annat objekt. Det kan vara anledningen till att följande dvärggalax aldrig upptäckts tidigare fast den finns i relativ närhet till oss. 


Upptäckten gjordes nyligen av astronomer vilka använde Hubbleteleskopet till att fotografera den klotformiga stjärnhopen NGC6752 (finns 13 000 ljusår bort i Vintergatan i riktning mot stjärnbilden Påfågeln). 


Under denna fotografering avslöjade Hubble:s en aldrig tidigare upptäckt dvärggalax befinnande sig långt bakom klustrets. En dvärggalax ca 30 miljoner ljusårs bort (cirka 2 300 gånger längre bort än stjärnklustret NGC 6752).


Dvärgalaxen mäter endast omkring 3000 ljusår i sin största utsträckning (knappt 1/30th diametern på Vintergatan) och dess ljus är ungefär tusen gånger svagare än Vintergatans.


Den är ca 13 miljarder år gammal och ligger isolerad därute från Vintergatan vilket från tidernas början resulterat i ingen interaktion alls med andra galaxer. Dvärggalaxen är därmed den astronomiska motsvarigheten till ett levande fossil från det tidigaste skedet av universums existens. Dess namn har blivit Bedin 1.

Bild på stjärnhimlen där den hittills okända dvärggalaxen hittades. Bild nedan på en påfågel att jämföra med stjärnbilden påfågeln ovan. Nog kan man se viss likhet med uppfällda fjädrar och en bit av stjärnhimlen tycker jag. 

Små objekt upptäckta bortom Pluto i Kuiperbältet

För första gången har astronomer upptäckt en 1.3 km i radie stor kropp i utkanten av solsystemet. Upptäckten finns i Kuiperbältet och misstanken att objekt av denna storlek skulle finnas där var mycket stor.


De har antagits finnas därute sedan mer än 70 år. Dessa objekt agerade som ett viktigt steg i planetbildandeprocessen då solsystemet var nytt. Det är objekt av sten,  damm, och gas slogs samman och växte till sig.


Kuiperbältet är en samling av små himlakroppar som ligger bortom Neptunus omloppsbana. Här beräknas finnas ca 70000 objekt av skilda storlekar i form av asteroider, kometer och dvärgplaneter. Ska vi räkna in antalet små objekt av det nu hittade kan säkert antalet ökas stort.


Världsledande teleskop, som Subaru teleskopet kan inte observera objekt av denna lilla storlek direkt. Däremot har en forskargrupp ledd av Ko Arimatsu vid nationella astronomiska observatoriet i Japan använt en teknik som kallas ockultation vilket innebär övervakning av ett stort antal stjärnor för att leta efter  skuggan av ett objekt som passerar framför en av dem. 

The Organized Autotelescopes for Serendipitous Event Survey (OASES) team placerade två små 28 cm teleskop på taket av Miyako open-air skolan på Miyakojima-shi, Okinawa Prefecture, Miyako Island i Japan, och övervakade cirka 2000 stjärnor i totalt 60 timmar.


Vid analyseringen av de data som blev resultatet fann teamet en händelse vilken överensstämmer med att ett litet objekt rörelse en stjärnas ljus. Mätningar visade att ett objekt med storleken av 1.3 km hittats i Kupierbältet. Upptäckten stöder teorin att det troligen finns stora mängder av dessa mindre stenbumlingar och att det var objekt av denna storlek som slöts samman vid sammanstötningar och var början till skapandet av planeter. 

Troligen var de hetare då och av den anledningen kunde de slutas samman. Idag skulle krockar mellan två sådana iskalla objekt sönderdelas.


Arimatsu säger, ”Detta är en verklig seger för vårt lilla projekt. Vårt team hade mindre än 0,3 procent av budgeten för vad stora internationella projekt arbetar med. Vi hade ännu inte tillräckligt med pengar för att bygga en andra kupol för att skydda våra andra teleskop! Men vi lyckades ändå göra en upptäckt som inte gjorts av de stora projektens avancerade teleskop. Nu när vi vet att våra system fungerar kommer vi att undersöka Kuiperbältet mer i detalj. ”Vi har också siktet inställt på att finna objekt som ännu är oupptäckta i Oorts moln”.


Oorts moln är objekt av samma slag som i Kuiperbältet men vilket finns i det moln av objekt av skilda storlekar som finns från solen och ut mot Neptunus bana. I detta moln finns miljarder kometer enligt vad man bedömer i dag.

Bild Oorts moln och Kuiperbältet.

Nu har en så kallad superjord upptäckts vid Barnhard stjärna

Barnards stjärna har fått sitt namn efter astronomen Edward E. Barnard.


 Barnards stjärna finns på ca 6 ljusårs avstånd från oss och är den femte närmsta stjärnan till solen. Enbart solen och Alfa Centauri-systemets stjärnor ligger närmare jorden.


Barnards stjärna är en röd dvärg vilket gör att den inte kan ses med blotta ögat trots dess närhet.


Det är en så kallad superjord som upptäckts här vilkens massa är minst 3,2 gånger större än Jordens.  Planeten är den näst närmsta kända exoplaneten till jorden.


Barnards stjärna ligger på ett avstånd från oss som gör att den ses röra sig snabbare över natthimlen än någon annan känd stjärna från oss sett. 


Trots att den kretsar relativt nära sin värdstjärna bara 0,4 gånger avståndet mellan jorden och solen befinner sig exoplaneten nära den så kallade snölinjen där flyktiga ämnen som till exempel vatten  kondenserar till fast is.


Det innebär att den här frostiga och skuggiga världen kan ha temperaturer ner till 170 minusgrader Celsius vilket innebär att den är obeboelig för liv som vi känner det på jorden. 


Bernhards stjärna är uråldrig, troligen dubbelt så gammal som solen och relativt inaktiv. Superjordar som de exoplaneter kallas som den som nu upptäckta här är den vanligaste typen av planeter som bildas runt stjärnor med låg massa som Barnards stjärna (röda dvärgstjärnor). 


Många exoplaneter har nu upptäckts men ingen av dessa visar på att det finns liv på dem. Sökandet fortsätter.


Bild Barnhards stjärnas rörelser på himlavalvet under några år.

Ingen enskild stjärna längre bort i universum har setts än denna. Den har fått namnet Ikaros efter gudasagan.

Hubbleteleskopet  har tagit bilden och det är ett ödets nyck som gjort detta möjligt. Ljus på detta avstånd är annars galaxer med miljarder stjärnors sken vi ser inte ensamma stjärnor.

Icarus har den blå jättestjärnan fått som namn. Dess officiella namn i vetenskapliga sammanhang är MACS J1149 + 2223 Lensed Star 1.

Normalt skulle den vara alldeles för svag i sitt ljussken för att visa sig för oss även med världens största teleskop enbart galaxen den ingår i skulle ses.

 Men genom en ödets nyck förstärks oerhört stjärnans svaga glöd.

 Stjärnan, finns i en mycket avlägsen galax så långt borta att dess ljus har tagit 9 miljarder år att nå jorden. Det förefaller oss som det utsändes när universum var cirka 30 procent av dess nuvarande ålder.

En kosmiska händelse  synliggör denna stjärna.  Ett fenomen som kallas ”gravitations lensing”. Gravitationen från ett i förgrunden massivt kluster av galaxer mellan oss och stjärnljuset fungerar som en naturlig lins.

Detta böjer och förstärker ljuset från stjärnan. Härmed visas  ljus från ett enda bakgrundsobjekt som flera bilder. Ljuset kan av detta fenomen bli mycket förstorat. Likt i detta fall har därmed ett extremt svagt och avlägset objekt blivit tillräckligt ljust för att ses som i detta fall av Hubbleteleskopet. Därmed ser vi genom teleskopet den mest avlägsna stjärna någon människa någonsin sett.

När det gäller Icarus skapas detta naturliga ”förstoringsglas” genom en galaxhop som kallas Mac-J1149 + 2223. Hopen ligger ca 5 miljarder ljusår från jorden. Detta massiva kluster av galaxer sitter mellan jorden och galaxen som innehåller den avlägsna stjärnan. Genom att kombinera styrkan hos denna gravitationslins med Hubbles utsökta upplösning och känslighet kan astronomer se och studera Icarus.

Bild efter namnet Icaros av hjälten med samma namn. Citat: Ikaros fängslas tillsammans med sin far som fallit i onåd hos kung Minos på Kreta. Av vax och fjädrar tillverkar då Daidalos vingar åt dem båda och rymmer flygande över havet. Daidalos varnar sin son från att flyga för nära solen eftersom det skulle smälta vaxet i vingarna. Ikaros lyssnar inte på sin far, mister sina vingar och störtar ner i Egeiska havet där han drunknar. 

Förvånande upptäckt i Orions nebulosa

Tre miljoner år är ingen lång tid i universum. Stjärnor föds och dör under denna tidsrymd. Men i Orions nebulosa har det hänt förvånande ting.

Upptäckten är att under enbart tre miljoner år har tre generationer av stjärnor skapats.

Ingen sådan upptäckt har gjorts på någon annan plats i universum.

Visst har forskare tänkt sig på felmätningar av slaget att det handlar om dubbelstjärnor vilket ger rödfärgning och lurar mätinstrumeneten.

Men då något av detta slag inte setts från andra håll i universum är detta lite väl otroligt att det skulle ske här.

Mätningarna visar därför och ger forskare ahaupplevelser av rang då de måste försöka lösa gåtan att tre generationer av stjärnor sett dagens ljus här under en kosmisk kort tid.

Hur detta ska lösa vet ingen idag.

Kanske något accelererat stjärnbildningen i tre etapper här. Vad det skulle vara är då vad som ska sökas. Kanske det har med just denna nebulosas innehåll vilket kanske är unikt av något slag (egen fundering).

Ministjärna upptäckt

Den minsta stjärna som hittills upptäckts finns 600 ljusår från oss och har fått namnet EBLM J0555-57AB. Att den lyckats få fusionen av  vätekärnor att bilda helium och därmed bli en stjärna och inte en misslyckad stjärna en så kallad  brun dvärg där detta inte fått fart är förundrande. 

Stjärnan är en bråkdel mindre än Saturnus. En brun dvärg är oftast betydligt större.

Men kanske ska man här som i övriga verkligheten räkna med slumpen?

Allt verkar möjligt i universum. Ingen kunskap kan ses som säker. Nya upptäckter ger nya obesvarade frågor och naturvetenskapen får göra lappkast (tänka annorlunda ibland). Den trygga verklighet vi tidigare ansett oss leva under i generationer fanns inte. Men vi lyckades genom vetenskap fås att tro detta.

Nu vet vi att den inte finns allt är mycket mer komplicerat än vi tidigare trott och om vi en gång kan förstå vad vi är och var vi finns är tveksamt för att inte tala om hur allt fungerar och kom till och vart det är på väg. Om det nu finns bara ett svar eller ett svar överhuvudtaget.

Asteroiden MU69 ska passeras av New Horizon den 1 januari 2019 men redan nu har den förvånat astronomerna

Bilden  illustrerar hur det en gång i solsystemets början kan ha sett ut när planerna bombarderades av meteoriter.

Men nu till rubrikens syfte och New Horizons äventyr närmsta tiden.

New Horizons färd bortom Pluto efter sitt besök där innefattar objekt i Kupierbältet utanför Pluto. Ett objekt vilket ska undersökas närmre är MU69.

Den 3 juni 2017 kunde objektet ses då det avskärmades genom att det passerade framför en stjärnas sken. 

Det var  Hubbleteleskopet som upptäckte detta  och nu börjar tanken på att MU69 är ett starkt reflekterande objekt som lurade oss att tro att det är större än det är. Alternativt att det är några mindre objekt vilka i viss vinkel eller tillfälligt ger sken av att vara ett stort objekt.

Nya mätningar ska göras av Hubble och en tanke är att det är mycket skräp från solsystemets födelse som lurar däruppe och ger oss fel upplysningar om objektens storlekar vilket kan bli en fara för ex New Horizon eller framtida rymdfarkosters hälsa. 

Men vi får se om och när New Horizon når fram då det gäller vad MU69 kan vara.

En isplanet av storlek som Jorden är upptäckt därute

En planet vilken ligger på bra avstånd från sin sol (beräknat utefter hur vi ligger från vår sol) för att kunna hysa liv har hittats. Men solen den ligger runt är en sol med en låg temperatur.

Detta ser ut att ha effekten av att planeten vilken är av storleksordningen som vår Jorden är en isplanet. En iskall värld.

Planeten har fått namnet OGLE-2016-BLG-1195Lb  och dess sol då följdriktigt samma namn minus bokstaven b. 13000 ljusår bort finns den i skorpionens stjärnbild. 

Forskare kan idag inte säkert säga om det är en ministjärna den kretsar runt eller en misslyckad stjärna (en ej fullbordad stjärna) en så kallad brun dvärg.

Hubble teleskopets nya upptäckt. Ett sönderdelat objekt med hjälp av en vit stjärna blev mängder av kompakta livselementfulla kometliknande objekt

En vit dvärgstjärna sista stadiet i en stjärnas liv. Här hade ett större objekt kommit för nära och slets itu till en mängd kometliknande objekt. Objekt vilka sedan blev ett asteroidbälte liknande vårt Kuiperbältet runt denna stjärna.

I sig inget ovanligt däruppe. Men i detta fall var det inte smutsiga objekt som blev följden. Istället objekt av mycket is. Mer än vad som Halleys komet eller flertalet andra kometer i vårt närområde innehåller. Istället stor koncentration av vatten och utöver det kväve, kol, svavel och syre. Densiteten är ca 100 000 gånger större än Halleys komet i dessa objekt.

Föremålen kan ses som möjliga till att skapa liv med på rätt plats om de får denna möjlighet.

En science fiction fan skulle kunna tänka sig att detta nu sönderdelade objekt sänts ut kanske i stora upplagor från en främmande intelligens för att skapa liv där så är möjligt och att detta en gång var anledningen till Jordens liv. Att ett objekt av detta slag sönderdelades av solen när det kom för nära och sedan med tiden föll ner på Jorden komet efter komet och planterade livet här.