Supernovan SN 2012Z förbryllade. Stjärnan som exploderade fanns kvar.

 

En supernova är en händelse då en stjärna exploderar. Termonukleära supernovor är den fullständiga förstörelsen av en vit dvärgstjärna så har vi alltid sett det och även observerat händelsen.

Men astronomer får nu tänka om efter att den märkliga termonukleära SN 2012Z  gick av stapeln en explosion kallad en typ Ia:x supernova. Klassificerad som en svagare explosion av den traditionella typ Ia (ordinär supernovaexplosion). Då typ Ia;x är av mindre kraftfullt slag och en  långsammare explosion har vissa forskare utarbetat en teori om fenomenet de kallar misslyckade Ia-supernovor (Ia:x supernova). Den nya observation bekräftar denna hypotes.

Det var under 2012 som supernovan 2012Z som finns i den närliggande spiralgalaxen NGC 1309 som hade studerats på djupet och hade fångats in i många Hubble-bilder fram till detta år. 

 2013 gjordes ett samordnat försök att identifiera vilken stjärna i de äldre bilderna som motsvarade stjärnan som hade exploderat. Analysen som fortgick blev framgångsrik först  2014. Forskare kunde då identifiera en stjärna vid supernovans exakta position. Det var första gången som utgångsstjärnan till en vit supernova av detta slag identifieras.

"Vi förväntade oss att se en av två saker när vi fick den senaste Hubble-datan", sa McCully. "Antingen skulle stjärnan helt ha försvunnit eller fortfarande varit kvar vilket betytt att stjärnan vi såg på bilderna före explosionen inte var den som sprängdes. Ingen förväntade sig att se en överlevande stjärna som även ökat i ljusstyrka."

McCully och teamet i övrigt tror nu att den halvt exploderande stjärnan ökade i ljusstyrka eftersom den blåst upp till ett mycket större omfång än sitt ursprung. Supernovan var inte tillräckligt kraftig för att blåsa bort allt material, så en del föll tillbaka i det som kallas en bunden rest tillbaks till stjärnan. Med tiden förväntade man sig att stjärnan långsamt skulle återgå till sitt ursprungliga tillstånd (storlek) bara med den skillnaden att nu vara mindre massiv (ha lägre densitet).

Paradoxen är att ju mindre vita dvärgstjärnor är desto mindre massa de har, desto större är de i diameter. Hubble Space Telescopets data förvånade alla inte bara för att dess bilder visade att stjärnan fanns kvar efter explosionen utan nu var ännu ljusstarkare än innan explosionen. Huvudförfattaren till rapporten Curtis McCully postdoktoral forskare vid UC Santa Barbara och Las Cumbres Observatory, publicerade resultatet av  upptäckten i en artikel i The Astrophysical Journal  och presenterade dem även vid en presskonferens vid det 240: e mötet i American Astronomical Society.

De förbryllande resultatet ger oss ny information om ursprunget till några av de vanligaste, men ännu inte helt förstådda explosionerna i universum. I årtionden ansåg forskare att typ Ia supernovor sker  när en vit dvärgstjärna når en viss gräns i storlek, kallad Chandrasekhar-gränsen, cirka 1,4 gånger solens massa eller över. 

Den modellen har fallit något i onåd under de senaste åren eftersom många supernovor har visat sig ske av stjärnor mindre massiva än denna gräns och nya teoretiska idéer indikerar att det bör finnas andra förklaringar till att de att exploderar. Astronomer är inte säkra över om stjärnor någonsin kommit nära Chandrasekhar-gränsen innan de exploderat av de som hittills hittats. Med ett undantag forskarna i detta fall tror  att denna tillväxt till den ultimata gränsen är exakt vad som skedde med SN 2012Z.

"Konsekvenserna av typ Ia supernovor är stora", säger McCully. "Vi har funnit att supernovor åtminstone kan växa till denna gräns innan de exploderar. Ändå är explosionerna svaga, åtminstone under en del av tiden. Nu måste vi förstå vad som gör att en supernova misslyckas och blir en typ Ia;x, och vad som gör en supernova framgångsrik som typ Ia.

Framgångsrik (min anm.) innebär att en stjärna helt utplånas. En misslyckad att något blir kvar. Kan materialet i stjärnan ha betydelse? Kan gas i närområdet påverka hur händelseförloppet fortgår? Frågor ännu utan svar.

Bild pixabay.com Ja vad blir nästa fråga som vi ännu inte ställt om verkligheten och universum?

Ingen enskild stjärna längre bort i universum har setts än denna. Den har fått namnet Ikaros efter gudasagan.

Hubbleteleskopet  har tagit bilden och det är ett ödets nyck som gjort detta möjligt. Ljus på detta avstånd är annars galaxer med miljarder stjärnors sken vi ser inte ensamma stjärnor.

Icarus har den blå jättestjärnan fått som namn. Dess officiella namn i vetenskapliga sammanhang är MACS J1149 + 2223 Lensed Star 1.

Normalt skulle den vara alldeles för svag i sitt ljussken för att visa sig för oss även med världens största teleskop enbart galaxen den ingår i skulle ses.

 Men genom en ödets nyck förstärks oerhört stjärnans svaga glöd.

 Stjärnan, finns i en mycket avlägsen galax så långt borta att dess ljus har tagit 9 miljarder år att nå jorden. Det förefaller oss som det utsändes när universum var cirka 30 procent av dess nuvarande ålder.

En kosmiska händelse  synliggör denna stjärna.  Ett fenomen som kallas ”gravitations lensing”. Gravitationen från ett i förgrunden massivt kluster av galaxer mellan oss och stjärnljuset fungerar som en naturlig lins.

Detta böjer och förstärker ljuset från stjärnan. Härmed visas  ljus från ett enda bakgrundsobjekt som flera bilder. Ljuset kan av detta fenomen bli mycket förstorat. Likt i detta fall har därmed ett extremt svagt och avlägset objekt blivit tillräckligt ljust för att ses som i detta fall av Hubbleteleskopet. Därmed ser vi genom teleskopet den mest avlägsna stjärna någon människa någonsin sett.

När det gäller Icarus skapas detta naturliga ”förstoringsglas” genom en galaxhop som kallas Mac-J1149 + 2223. Hopen ligger ca 5 miljarder ljusår från jorden. Detta massiva kluster av galaxer sitter mellan jorden och galaxen som innehåller den avlägsna stjärnan. Genom att kombinera styrkan hos denna gravitationslins med Hubbles utsökta upplösning och känslighet kan astronomer se och studera Icarus.

Bild efter namnet Icaros av hjälten med samma namn. Citat: Ikaros fängslas tillsammans med sin far som fallit i onåd hos kung Minos på Kreta. Av vax och fjädrar tillverkar då Daidalos vingar åt dem båda och rymmer flygande över havet. Daidalos varnar sin son från att flyga för nära solen eftersom det skulle smälta vaxet i vingarna. Ikaros lyssnar inte på sin far, mister sina vingar och störtar ner i Egeiska havet där han drunknar. 

Stjärnan S-2 finns kusligt nära Vintergatans svarta hål i sin bana.

Saggitaurius A är namnet på det svarta hål som finns i centrum av Vintergatan. Hålet har en massa motsvarande fyra millioner solar av vår sols storlek. För kort tid sedan kunde man se ett stort gasmoln störta in mot hålet.

Vi vet att det finns ett antal stjärnor som kretsar i det svarta hålets närhet. Om dessa har planeter eller livsdugliga sådana vet vi inte. Men nog skulle det vara kusligt om vår sol med Jorden funnits nära ett slukande svart hål.

En av dessa stjärnor har  namnet S-2. En relativt ung stjärna med en massa 15 gånger större än vår sol. 26 000 ljusår från oss och detta är även avståndet till centrum av galaxen från oss räknat och även ungefär avståndet till vår galax svarta hål.

Under detta år kommer S-2 åter att vara som närmst det svarta hålet i galaxens centrum. S-2 rundar det svarta hålet vart 15:e år i en bana som är 300 miljarder km i omkrets.

Vi ska tänka på att det svarta hålet är mycket massivt så det är ingen lång bana om vi ser det så. Inte långt från hålet heller. Den elliptiska banan är inte längre från det svarta hålet än Neptunus ligger från vår sol.

Kusligt nära när det handlar om ett svart hål. Än mer kusligt om det finns planeter med liv omkring stjärnan.

Om ni önskar se hur S-2 rör sig runt hålet koppla upp dig med denna länk där det finns en filmsnutt som visar detta.

Bilden visar banan runt det svarta hålet.

En stjärna därute slukade material till ca 15 planeter i sitt solsystem.

Kronos eller Titan (efter den grekiska gudasagan där denne åt sina egna barn av rädsla för att de skulle döda honom när de vuxit upp) kallas den slukande stjärnan  vilken är lik vår sol och finns ca 350 ljusår från oss. 

Den till hör ett dubbelstjärnsystem i Vintergatan vilket många andra solar däruppe gör. Namnen på solarna är sedan tidigare HD 240430 respektive HD 240429. De rundar varann med en tid av en gång vart 10 000 år.

Det har nu upptäckts att systemets HD 240430 (Kronos alt Titan) har mycket gott om stenmaterial vilket kommit från detta slukande av stenmaterial.  Den andra stjärnan HD240429 (Krios) är oskyldig till slukande av detta slag.

Slukandet innebär att material till ca 15 exoplaneter aldrig blev planeter utan hamnade i stjärnan. Slukande av detta slag har troligast hänt och händer på fler platser. Men bevisbart är det ännu bara här vi sett detta ofog. 

Varför det hänt är skrivet i stjärnorna. Vi vet inte.

Bilden föreställer guden Kronos i den grekiska mytologin. 

Den rundaste stjärnan i universum utsedd.

Har du hört talas om Kepler 11145123? Om inte är du inte ensam. 

Men kanske den blir berömd nu. Stjärnan vilken utsetts till universums rundaste stjärna.

Avståndet till denna nästan helt runda stjärna är 5000 ljusår från oss 

Se bild på denna blå vackra stjärna och lite mer information om hur den utsetts som rundast

Intresset är sedan mer än 40 år stort på vår galax svarta hål. Se en något skrämmande film.

I centrum av vintergatan finns likt i de flesta galaxer ett svart hål.

1974 upptäcktes det som finns i vår galax. Gas och stoff har däremot varit effektiva på att dölja hålet för intensiv och noggrann observation.

Numera finns däremot effektivare teleskop. Ett är teleskopet kallat Very Large telescop vilket ser inom det infraröda fältet.

Det har gett bilder av stjärnor inne i damm och stoftmoln i närheten av det svarta hålet. Hålets namn är Sagittarius A. Här finns även stjärnor vilka kretsar runt hålet.

En av dessa är en svagt lysande stjärna med namnet S2. S2 är intressant då denna  när  den är som närmst  har en hastighet av 30 miljoner km i timmen. Detta är 2,5% av ljusets hastighet. Denna hastighet är tillfällig och återupprepas vart 16 år.

Här kan ni se en film på hur dess färd runt Sagittarius A kan se ut. Lägg märke till det röda krysset det är det svarta hålet. Skrämmande osynligt!

Bruna dvärgar är stjärnor vilka inte lyckats få igång kärnreaktioner och därmed är svalare och mindre än andra stjärnor.

Länge har man undrat varför det finns bruna små stjärnor kallade bruna dvärgar. Stjärnor där kärnreaktioner och klyvning inte kommit igång sedan Big Bang och därmed inte blivit början till en stjärna av samma värmeslag och storlek som merparten. Därmed även mindre möjlighet till att hysa planeter omkring sig där liv kan existera.

Men självfallet kan livsdugliga planeter finnas på rätt avstånd för rätt temperatur mm  även runt dessa men då väldigt nära. Kanske för nära för att de inte ska dras in i dvärgen.

Ljuset är så svagt från dessa att de är svåra att se och att se dem med enbart ögonen är omöjligt. Även med teleskop är de svåra att se.

I teorin kan det finnas lika många bruna dvärgar som övriga stjärnor. Brun dvärg kan ses som en misslyckad skapelse av en stjärna. Allt ligger i viloläge.

Vi vet inte mycket om dem men tror oss veta att det är plasman i dem som har en konststens vilken omöjliggjort en stjärnbildning genom kärnklyvning.

Kanske även dessa bruna stjärnor har en betydelse för universums existens. Kanske de ligger i väntan för att i framtiden börja leva upp. Kanske de ärt betydelsefulla av ett slag vi inte förstår ännu.

En misstanke om att en otroligt hög civilisation finns runt en stjärna i vår vintergata misstänks nu av flera forskare kan ha spårats.

I vår vintergata finns en hel del stjärnbilder. Mellan två av dem Lyran och Svanen finns en stjärna omöjlig att se med blotta ögat eller svaga teleskop. Däremot har Keplerteleskopet (ett teleskop i rymden)  upptäckt en stjärna mellan dessa stjärnbilder där något mystiskt verkar ske i omgivningen.

Många föremål kretsar runt denna stjärna något som kan antyda på planetbildning om stjärnan är ung. Men denna stjärna är gammal äldre än vår sol.

Ljuset som kommer härifrån är även ovanligt pulserande och nu ska avsökning av radiovågor göras från området. En sak är säker enligt astronomerna något mycket ovanligt och fantasieggande händer här.

Stjärnan namn  KIC 8462852 se länk. 

Även vårt svenska Aftonbladet har kortfattat beskrivet fenomenet. Vissa forskare tror eller kan förklara fenomenet med att det är en superintelligens som finns här och att vi ser deras energianvändning i teleskopet och även kretsande jättelika rymdstationer.

Något händer runt dammskivan runt stjärnan AU Microscopii.

AU Microscopi är en röd dvärgstjärna 32 ljusår från jorden.

En ung stjärna enbart 32 millioner år gammal. Runt denna finns ett bälte likt det som utanför Pluto kallas Kuiperbältet. Ett bälte  av stendamm, asteroider och en och annan småplanet.

Hubbleteleskopet har  upptäckt konstiga vågor i dammbältetvid AU Mic. Vågor vilka sannolikt (enligt forskarna)  inte är orsakade av större objekts kollisioner. Inte heller av gravitationsförändringar.

Däremot har den unga stjärnan utbrott av energiladdningar . Dessa urladdningar  vars effekt vi kan se i form av oroliga vågmönster i bältet kan vara första steget till ett bildande av planeter i bältet. Men ingen vet säkert se medföljande länk o film för hur det kan gå till om forskarna har rätt.

Stjärnan är ung och därför är planetbildning starkt misstänkt. Astrofysiker hoppas  att lära av vad som sker härute. Men ännu ses det som ett mysterium vad som sker runt denna röda dvärgstjärna.

Ser vi här hur planeter skapas. Astronomer har funnit ung stjärna med byggmaterial.

En ugn stjärna med en mängd sten av skilda storlekar vilka kretsar runt denna kan visa hur ansamlandet av rymdstoff kan vara första steget mot ett bildande av en planet. Kan detta fynd vara ett bevis på hur planeter bildas genom gravitation efter några millioner år?

Kanske. Ansamlandet av sten o materia av skilda slag och troligen is mm kan ansamlas till större och större kroppar. Inte alls otroligt.

Men då måste även dessa kroppars inre tryck efterhand skapa en mantel av värme i denna kropp vilket inte skett på Jorden. Här har istället en helt igenom varm kropp vid svalnande av ytan bildat svala landmassor och senare vatten och liv.

Detta trodde jag var början av alla planeter och kroppar i rymden, planeter, asteroider, månar och kometers början. En het kropp svalnar.

Men i ovanstående fall anses att planeter bildas genom kalla kroppars gravitation. Jag tvivlar på detta. Jag tror mer på att en del av soleruptioner i en ny stjärnas närhet bildar heta kroppar vilka efterhand svalnar och kanske tar till sig sten av skilda slag genom gravitation,  bildar en planet fast eller gasformad.

Att bildas enligt nya rön genom ansamlandet av sten tror jag inte på. Vad man upptäckt är och förblir ett asteroidbälte inget annat.

Ser du stjärnan i det blå?

Ja, om du lyfter på huvudet och ser uppåt en mörk natt och molnen inte skymmer sikten ser du troligen många stjärnor.

Men ovanstående rubrik behöver inte tolkas så krasst. Det betyder även att du kanske ser lösningen på dina problem i fjärran och hur du ska nå dit för ett lugnare livsmönster.

I detta fall innebär då stjärnan hoppet. Inte att förväxlas med blå dunster, vilket innebär bluff och båg i betydelsen dagdrömmar som inte kan realiseras.

Istället ska du se det som möjligheter och en väg att gå.

Ser du stjärnan i det blå? Om inte, sök den.

Den finns, och där du ska söka är inom dig själv.

Lycka till med att hitta den.