Med hjälp av maskininlärning och datorsimuleringar
av troliga gigantiska effekter i vårt solsystems barndom fann forskare vid Lunar and
Planetary Laboratory University of Arizona att planeterna i det inre av solsystemet sannolikt kom till ur upprepade kollisioner och effekter av
gravitation.
Detta utmanar de konventionella modellerna av
planetbildning som innefattar preplanetära kroppar som tillbringade en stor del
av sin resa genom det inre solsystemet med kraschar och rikoschetter mot varandra innan de kraschade in i varandra en sista gång och blev de planeter och månar de nu
är.
Efter att ha saktats ner av sin första kollision (genom gravitationen) skulle de vara mer benägna att hålla ihop nästa gång.
Forskningens resultat publicerades i två rapporter den 23
september i The Planetary Science Journal där den ena rapporten fokuserade på
Venus och jorden och den andra på jorden och månen. Centralt för båda
publikationerna, enligt författarteamet som leddes av LPL-professorn Erik
Asphaug är att gigantiska effekter av sammanslagningar som forskare trodde tidigare
inte är hela förklaringen till planeternas existens.
" Vi ser att de flesta större effekter är
"långsamma". Det innebär att för att två preplaneter ska slås samman till en måste de först sakta ner i hastighet för att effekten ska bli en planet och
inte en hög asteroider säger Asphaug. – Vid stora nedslag till
exempel månens bildande som antas skett ur en krasch av två kroppar Theia och Jorden ses denna händelse i dag som en ovanlig
händelse som troligast feltolkats. Mer troligt var att det krävdes två smällar av
mindre krafsigt slag för månens bildande.
Vid högre fart skulle till exempel protoplaneter
från det yttre solsystemet företrädesvis ha anslutit sig till Venus istället
för jorden. Kort sagt, Venus kunde bestå av mer material och vara större än
Jorden då om Venus skulle ha fått merparten av materian som då snabbt svept förbi
Jorden.
" Man skulle kunna tro att jorden består mer av
material från det yttre systemet eftersom den ligger närmare det yttre
solsystemet än Venus. Men med jorden i den här förtruppsrollen gör det faktiskt
mer troligt att Venus ansluter sig till yttre solsystemmaterial," sa
Asphaug.
Solsystemet är vad forskare kallar en
gravitationsbrunn konceptet bakom en populär attraktion på vetenskapliga
utställningar. Besökare där sänker ett mynt i en trattformad gravitationsbrunn
och tittar sedan på när deras pengar slutför flera banor innan de faller ner i
mitthålet. Ju närmare en planet är solen, desto starkare är gravitationen som
planeterna upplever. Det är därför de inre planeterna i solsystemet vilket dessa
studier var fokuserade på – Merkurius, Venus, Jorden och Mars – kretsar kring
solen snabbare än till exempel Jupiter, Saturnus och Neptunus. Det visar att ju närmre ett objekt kommer till solen desto mer sannolikare är
det att stannar där.
Detta
kan förklara asteroidbältena som är en del av materialet som bildade planeterna när de
var heta kroppar (preplaneter). Solen bildades av gas. Först bildades planeterna (min anm.) till i
solsystemets inre (kanske i tur och ordning) sedan gasplaneterna därefter de
yttre planeterna och mycket av materian som aldrig kom vidare finns i dag som
bälten av sten därute. Händelserna var mycket beroende av gravitation och
mindre av kollision.
Bild från vikimedia som visar Venus och Jorden i
naturliga färger sedda från rymden.
