Winchcombe-meteoriten innehåller spår till Jordens urhav.

 

Winchcombe-meteoriten är en kolhaltig kondritmeteorit som sågs komma in i jordens atmosfär som ett fluorescerande grönt eldklot över Gloucestershire, England, klockan 21:54 den 28 februari 2021. Det är en 4,6 miljarder år gammal meteorit som härstammar från asteroidbältet mellan Mars och Jupiter.

Den innehåller utomjordiskt vatten och organiska föreningar som ger insikter om ursprunget till jordens hav.

Analyser av Winchcombe-meteoriten av specialister från hela världen började inom några dagar efter nedfallet. Meteoriten är en sällsynt  kolhaltig kondrit (meteoriter som inte nedsmält under sin färd genom atmosfären) som innehåller cirka 2 viktprocent kol och är den första meteoriten av denna typ som hittats i Storbritannien. Genom detaljerade avbildningar och kemiska analyser fastställde teamet att den innehåller cirka 11 % utomjordiskt vatten (i vikt), varav det mesta är inneslutet i mineraler som bildades under kemiska reaktioner mellan vätskor och sten på dess moderasteroid i de tidigaste stadierna av solsystem från den kommer.

Dr Luke Daly, lektor i planetär geovetenskap vid University of Glasgow och författare till artikeln, säger: "En av de största frågorna som ställs till det vetenskapliga samfundet är hur människan hamnade här? Denna analys av Winchcombe-meteoriten ger en inblick i hur jorden fick sitt vatten – källan till liv. Forskare kommer att fortsätta att arbeta med meteoriten i många år framöver och avslöja fler hemligheter om vårt solsystems ursprung. 

Winchcombe-meteoriten finns för närvarande till allmän beskådan på Natural History Museum, Winchcombe Museum och The Wilson (Art Gallery), Cheltenham. Kureringen och de första analyserna av Winchcombe-meteoriten stöddes av Science and Technology Facilities Council (STFC).

Bild vikipedia Fragment of the Winchcombe meteorite in the Natural History Museum, London.

Så kan jorden bestå när solens tid är ute

 

För närvarande förbränner solen väte i sin kärna, men när detta är förbrukat om ca 5 miljarder år kommer solen att expandera och bli en röd jättestjärna , därefter dras den samman och blir en vit dvärgstjärna till en komprimerad massa och en radie på ca10 km. En massa och där en tesked väger ca en miljard ton.

Om jorden "slukas" av den röda solen eller lyckas undkomma genom att den trycks längre ut får tiden utvisa. Men den blir i båda fallen obeboelig, atmosfären försvinner och ytan förbränns totalt.

De inre planeterna Merkurius och Venus kommer dock med största sannolikhet att krossas och uppslukas av solen vilket beskrivs i en ny artikel som publicerats nyligen i Monthly Notices of the Royal Astronomical Society (MNRAS). 

Forskaren Dr Amornrat Aungwerojwit vid Naresuan University i Thailand beskriver: "Tidigare forskning har visat att då asteroider, månar och planeter kommer nära vita dvärgstjärnor (vår sol slutar som en sådan), sliter den enorma gravitationen från dessa stjärnor sönder små planeters materia till mindre och mindre bitar."

Det innebär att eventuella rester efter solens slukande av dem i dess röda fas försvinner in i den vita dvärgstjärnan efter att materian slitits itu när solen blivit en vit dvärg.

Kollisioner mellan dessa bitar maler dem så småningom till stoft, som sedan faller in i den vita dvärgen, vilket gör det möjligt för forskare att avgöra vilken typ av material de ursprungliga planetkropparna bestod av. De söker svar på detta vid undersökning av redan bildade vita dvärgstjärnor Se tre ex här.

Hur vårt solsystem ser ut om fem miljarder år efter att ha studerat vad som händer med planetsystem som vårt eget när deras värdstjärnor blivit vita dvärgar blev slutsatsen att om jorden uppslukades av solen, tillsammans med Venus och Merkurius, skulle det lämna Mars och de fyra gasjättarna - Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus - i omloppsbana runt vad som i slutändan skulle bli en vit dvärg.

Bild vikipedia. Jorden, bilden tagen av Apollo 17

Betraktning av Jordens biogeokemiska cykler

 

En studie av forskare vid University of Chicago, Rice University och California Institute of Technology kastar nytt ljus över den känsliga balansen mellan olika biogeokemiska cykler som håller jorden tempererad, återfuktad och blomstrande.

Elementens kretslopp mellan hav, atmosfär och land spelar en roll för att hålla klimatet stabilt, men kretsloppet är sammantaget så komplext att forskare vanligtvis isolerar delar av helheten (undersöker en cykel i taget) för att försöka få ett bättre grepp om hur de fungerar. Den nya studien som publicerades i Proceedings of the National Academy of Sciences den 13 mars visar däremot på ett annat tillvägagångssätt. Forskarna erbjuder här istället ett brett, förenklat synsätt, med hjälp av en ny uppsättning matematiska verktyg för att belysa sambandet mellan de olika  cyklerna som tidigare varit svåra att undersöka som sambandsberoende.

"Vårt tillvägagångssätt ger ett nytt sätt att identifiera de grundläggande byggstenarna för stabilitet i de kemiska komponenterna i jordens klimat - de underliggande sätten på vilket klimatet kan stabiliseras över geologisk tid på grund av rörelsen av element över havet, atmosfären och stenreservoarer", beskriver Preston Cosslett Kemeny, postdoktor vid UChicago TC Chamberlain och huvudförfattare till artikeln. Vi tar ofta för givet att planeten Jorden har försörjt komplext liv i hundratals miljoner år. Men denna stabilitet var aldrig garanterad att komma till – man behöver bara se på Mars och Venus som bildades av ungefär samma material som jorden, men som för närvarande inte ens stöder flytande vatten.

En viktig aspekt för jordens del är det kemiska kretslopp som uppkom här (om det var slumpen eller en okänd faktor som fick  detta för livet så viktiga kretslopp att uppstå på jorden och inte på Mars eller Venus kan vi inte veta i dag). Grundämnen som kol, svavel och kalcium rör sig mellan land, hav och atmosfär på ett sätt som har hållit förhållandena vid jordens yta relativt stabila under hundratals miljoner år. Forskare tror till exempel att planetens temperatur delvis upprätthålls genom att kol gradvis flyttas fram och tillbaka mellan hav, atmosfär och land. När koldioxid byggs upp i atmosfären och värmer upp ytan får det stenar att brytas ner snabbare – vilket flyttar kol till havet och därefter till sten på havsbotten. Under miljontals år kyls planeten gradvis ner igen när kolet sugs ut ur atmosfären. För mer om detta intressanta forskningsobjekt kan man läsa om här från University of Chicago. 

Bild flickr.com

Minst en gång svepte en stjärna förbi och ändrade jordens bana

 

"En mindre avvikelse i en himlakropps bana orsakad av gravitation från ett närliggande objekt som en passerande stjärna förändrar den långsiktiga omloppsutvecklingen för en sols planeter, inklusive jorden", beskriver Nathan A. Kaib, Senior Scientist vid Planetary Science Institute och huvudförfattare till en ny artikel med namnet  "Passing Stars as an Important Driver of Paleoclimate and the Solar System's Orbital Evolution" publicerad i Astrophysical Journal Letters. Utöver Kaib bidrog Sean Raymond vid Laboratoire d'Astrophysique de Bordeaux till artikeln.

– Ett exempel på en passage är det paleocen-eocena termiska maximumet för 56 miljoner år sedan, då jordens temperatur steg 5-8 grader Celsius. Det har föreslagits att jordens banexcentricitet var anmärkningsvärt hög under denna händelse. Men i studien visas att historiskt förbipasserande stjärnor istället  är viktigare än man tidigare trott för en förändring av en planets bana.

Simuleringar (baklänges i tiden) används för att förutsäga den tidiga omloppsutvecklingen för jorden och övriga planeter. I likhet med väderprognoser blir den här tekniken mindre exakt när den utökas till längre tid fram eller bak på grund av den exponentiella tillväxten av osäkerheter. Tidigare har man inte tagit hänsyn till effekten av stjärnor som passerar nära solen i dessa "baklängesprognoser".

När solen och andra stjärnor kretsar runt Vintergatans centrum kan de passera nära varandra, ibland inom tiotusentals ae, (1 au är avståndet från jorden till solen). Dessa händelser kallas stjärnmöten. Till exempel passerar en stjärna inom 50 000 au från solen en gång var 1 miljon år i genomsnitt och en stjärna passerar inom 10 000 au från solen var 20 miljoner år i genomsnitt.

En viktig anledning till att jordens excentricitet i sin omloppsbana fluktuerar över tid är att den regelbundet störs av Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus gravitation. När däremot stjärnor passerar nära vårt solsystem stör de jätteplaneternas banor vilket i sin tur stör  och förändrar jordens omloppsbana.

"Med tanke på dessa resultat har vi också identifierat en känd relativt ny stjärnpassage. Den solliknande stjärnan HD 7977 kom i närheten av vårt solsystem för 2,8 miljoner år sedan och händelsen var  potentiellt tillräckligt kraftfull för att ändra simuleringarnas förutsägelser om hur jordens omloppsbana såg ut för cirka 50 miljoner år sedan", beskriver Kaib.

Den nuvarande observationsosäkerheten för HD 7977:s näravstånd då är dock stor, från 4 000 aa till 31 000 ae. "På större mötesavstånd skulle HD 7977 inte haft någon betydande inverkan på jorden. Nära den mindre änden av intervallet skulle händelsen sannolikt förändrat jordens tidigare omloppsbana, beskriver Kaib.  Om så skedde är svårt att veta.

Besök youtube  och  se en video om hur stjärnan HD 7977 kan ha ändrat jordens omloppsbana

Bild https://www.psi.edu/ citerat Illustration of the uncertainty of Earth's orbit 56 million years ago due to a potential past passage of the Sun-like star HD7977 2.8 million years ago. Each point's distance from the center corresponds to the degree of ellipticity of Earth's orbit, and the angle corresponds to the direction pointing to Earth's perihelion, or closest approach distance to the Sun. 100 different simulations (each with a unique color) are sampled every 1,000 years for 600,000 years to construct this figure. Every simulation is consistent with the modern Solar System's conditions, and the differences in orbital predictions are primarily due to orbital chaos and the past encounter with HD 7977. Credit: N. Kaib/PSI. slut citat.

PREFIRE är ett uppdrag som snart ska gå av stapeln.

 

Två nya NASA-satelliter  i storlek som en skokartong kommer att börja korsa jordens atmosfär om några månader och söka efter värmeförluster från polerna. Deras observationer från jordens poler kommer att hjälpa till att förutsäga hur is, hav och väder förändras under den globala uppvärmningen.

Kubsatelliterna (CubeSats) ingår i ett uppdrag som kallas PREFIRE (Polar Radiant Energy in the Far-InfraRed Experiment). I en planets ideala balansakt bör mängden värmeenergi planeten tar emot från solen helst kompenseras av den mängd den strålar ut ur systemet ut i rymden. Skillnaden mellan inkommande och utgående energi bestämmer jordens temperatur och formar klimatet.

Hur det ser ut för jordens del får vi veta efter att uppdraget är gjort.

Bild  PREFIRE-uppdraget https://www.nasa.gov/ kommer att skicka två CubeSats – som avbildas i ett konstnärskoncept i omloppsbana runt jorden. Dess uppdrag är att studera hur mycket värme planeten absorberar och avger från sina polarområden. Dessa mätningar kommer att ligga till grund för framtida klimat- och ismodeller. NASA/JPL-Caltech

Risken för att jorden bombarderas av solstormar är just nu hög.

 

Ett av de största solfläcksområdena som setts på mer än ett decennium har dykt upp på solens sida mot jorden och i områdena sker en störtflod av solstormar som skakar om solens yta. Solfläckarnas stora uppkomst kan ge några intressanta veckor på jorden som snart kommer att befinna sig i skottlinjen för dessa eruptiva mörka fläckar.

Den första solfläcksgruppen som upptäcktes kallad AR3490, roterade på solens sida mot jorden den 18 november. Den mörka fläcken följdes snabbt av en annan solfläcksgrupp, AR3491, rapporterades från https://spaceweather.com

Forskarna visste redan att solfläcksgruppernas eruptioner var på väg eftersom de hade spårat "helioseismiska skakningar", så kallade krusningar på solens yta, från området beskrev Spaceweather.com representanter.

Sedan uppkomsten har solfläcksgrupperna splittrats och gett upphov till nya mörka fläckar, AR3492, AR3495, AR3496 och AR3497 som nu gett en "solarkipelag av solfläckar", rapporterade astronominyhetssajten EarthSky.

Totalt sträcker sig den massiva samlingen av solfläckar över cirka 125 000 kilometer på solens yta vilket är mer än 200 gånger större yta än jordens diameter, enligt Spaceweather.com. Solfläckarna har redan spottat ut minst 16 solstormar av C-klass och 3 M-klass – som är de tredje respektive näst starkaste utbrottsklasserna i skalan enligt SpaceWeatherLive.com.

Experter varnar för att det kan bli många fler av dessa utbrott under de närmaste veckorna, liksom potentiellt X-klass flares (den starkaste typen av soleruption).

De förestående utbrotten kan ge upphov till koronamassutkastningar (CME), eller enorma klumpar av laddade solpartiklar som kan smälla in i jordens atmosfär och utlösa starka geomagnetiska stormar vilket kan orsaka radioavbrott, internetfall och utlösa livfulla norrsken. Solfläckarnas uppkomst är det senaste tecknet på att solen snabbt närmar sig den explosiva toppen i sin cirka 11-åriga solcykel (solmaximum) som forskare förutspår kommer att ske under 2014.

Bild https://www.livescience.com/ En "solfläcksskärgård" som är bredare än 15 jordklot som nyligen blev synlig på solens sida mot jorden. De mörka fläckarna kan spotta ut solstormar i riktning mot oss. (Bildkredit: NASA/SDO/HMI)

Ny upptäckt som visar än mer att månen kom till genom en krock med Jorden

 

En tvärvetenskaplig internationell forskargrupp har nyligen upptäckt en massiv anomali djupt inne i jordens inre som kan vara en rest från kollisionen för cirka 4,5 miljarder år sedan av två planeter Gaia (som blev nuvarande Jorden) och Theia (som blev månen).

Denna forskning ger viktiga  insikter inte bara om jordens inre struktur utan också om dess långsiktiga utveckling och bildandet av det inre av solsystemet.

Studien, som förlitade sig på beräkningsmetoder för strömningsdynamik som utvecklats av professor DENG Hongping vid Shanghai Astronomical Observatory (SHAO) vid den kinesiska vetenskapsakademin, publicerades som ett omslag i Nature den 2 november.

Bildandet av månen har varit en gåta för flera generationer av forskare. Rådande teori har föreslagit att under de sena stadierna av jordens tillväxt för cirka 4,5 miljarder år sedan inträffade en massiv kollision  mellan den ursprungliga jorden (Gaia) och en protoplanet av Mars storlek känd som Theia. Månen tros ha bildats av spillrorna som genererades av denna kollision.

Numeriska simuleringar har indikerat att månen sannolikt fick material främst från Theia medan Gaia, på grund av sin mycket större massa, endast blev lätt förorenad av Theia-material.

Eftersom Gaia och Theia var olikartade planeter  bestående av olika material, föreslogs i teorin att månen – som dominerades av theiskt material – och jorden – som dominerades av Gaias material – borde ha distinkta sammansättningar. Isotopmätningar med hög precision avslöjade dock senare att jordens och månens sammansättning är anmärkningsvärt lika vilket utmanar den konventionella teorin om hur månen bildas.

Även om olika förfinade modeller av den gigantiska effekten senare har föreslagits, har de alla ställts inför utmaningar.

För att ytterligare förfina teorin om månbildning började professor DENG forska om månens bildning 2017. Han fokuserade på att utveckla en ny beräkningsmetod för strömningsdynamik som kallas Meshless Finite Mass (MFM), som utmärker sig av att noggrant modellera turbulens och materialblandning.

Genom att använda detta nya tillvägagångssätt och genom att genomföra många simuleringar av det gigantiska nedslaget, upptäckte professor DENG att den tidiga jorden uppvisade mantelskiktning efter nedslaget, där den övre och nedre manteln hade olika sammansättningar och tillstånd. Närmare bestämt hade den övre manteln en magmaocean, skapad genom en grundlig blandning av material från Gaia och Theia, medan den nedre manteln förblev i stort sett solid och behöll Gaias materialsammansättning.

Bild vikipedia: En konstnärs skildring av den hypotetiska effekten av en planet som Theia och jorden

Färre mineral på Mars än på Jorden.

 

Nästan 6000 olika mineraler har upptäckts på jorden. Men efter mer än 50 års undersökningar har endast 161 mineraler registrerats påMars. Ett betydligt lägre antal, fast Mars delar mycket i utveckling som planet med Jorden.

Enligt en ny studie kan skillnaden ha uppstått eftersom Mars haft färre möjligheter att bilda mineral  jämfört med jorden, även om båda planeterna kom till på  liknande vis.

Tidigare arbete har identifierat 57 primära och sekundära mineralbildande mekanismer på jorden men i den nya studien beskrivs bara 20 sätt att bilda mineral på Mars.

Tidigt i planeternas historia bildades mineraler på jorden och Mars på liknande sätt. Till exempel kristalliserades de första mineralerna på båda planeterna sannolikt av  magma som svalnade.

Hydrotermisk aktivitet ledde sannolikt till många nya mineraler. Jordens utbud av mineraler gick emellertid igenom omfattande stadier av diversifiering för miljarder år sedan med början av plattektonik och spridning av liv - processer vad vi vet inte har inträffat på Mars.

Även om det utan tvekan finns många mineralfaser på och under Mars yta som ännu inte har upptäckts noterar forskarna att det totala antalet mineraler på Mars sannolikt ändå är betydligt mindre än på jorden.

Studien publiceras i Journal of Geophysical Research: Planets.

More information: Robert M. Hazen et al, On the Diversity and Formation Modes of Martian Minerals, Journal of Geophysical Research: Planets (2023).

Bild vikipedia Mars sedd från Hubbleteleskopet.

Var bildas lättast intelligent liv på en planet täckt av hav eller på en planet som Jorden med både hav och land.

 

I en ny artikel publicerad i Florida Tech diskuterar astrobiolog Manasvi Lingam om teknikbaserad intelligens mer sannolikt utvecklas på land eller i vattenvärldar.

"A Bayesian Analysis of Technological Intelligence in Land and Oceans" heter atikeln av Lingam forskare från University of Texas och Università di Roma. Artikeln publicerades i marsutgåvan av The Astrophysical Journal.

Här visas att människan är ett klassiskt exempel på den typ av teknisk intelligent art som kan förändra biosfären genom målmedvetna aktiviteter och producera spårbara signaturer genom teknik. I artikeln utförde författarna en Bayesiansk analys sannolikheten för att tekniskt intelligenta arter skulle finnas i landbaserade livsmiljöer eller havsbaserade livsmiljöer i första eller enda hand. Det visade sig att havsbaserade livsmiljöer borde vara mer benägna att vara värd för tekniska arter, om alla andra faktorer var lika eftersom havsvärldar sannolikt är vanligare.

Men vi människor befinner oss på land istället för hav, så det finns en paradox, i stort sett, enligt Lingam.

I arbetet undersöktes även möjligheterna för hur framväxten av intelligent teknikbaserat liv kan missgynnas i havet och därmed lösa upp denna paradox.

Vi säger det troligen tar väldigt lång tid för intelligent liv att dyka upp i hav på grund av olika biofysiska skäl som sensoriska förmågor på land kontra vatten", beskriver Lingam. En annan möjlighet är, på grund av vissa faktorer (t.ex. energikällor), haven kanske inte är så beboeliga för intelligent liv som vi tror att de borde vara. För närvarande är det konventionella tänkande att flytande vatten behövs för liv. Kanske är det verkligen absolut nödvändigt för liv, men kanske ett överskott av det (dvs. bara hav) hindrar teknisk intelligens utveckling i den miljön.

Teamet kunde komma till slutsatserna genom att syntetisera två distinkta vägar. För det första använde de i stor utsträckning data från jorden för att fastställa hur intelligent liv här utvecklats från primater till bläckfiskar och valar (t.ex. delfiner). När man såg på människors kognitiva verktygslåda beskrev Lingam att de försökte förstå på vilka subtila sätt mänskliga förmågor skiljer sig från den kognitiva kapaciteten hos marint liv som ex valar och delfiner.

Den andra delen av forskningen involverade matematik och fysik särskilt Bayesiansk sannolikhetsteori, vilken gör det möjligt att beräkna relevanta sannolikheter baserat på några initiala förväntningar.

Medan slutsatserna i artikeln härleddes på sannolik basis, beskrev Lingam att det fortfarande finns mycket tvärvetenskapligt arbete som kan göras med att förfina och utöka modellerna och testas utefter dem.

De kan antingen mätas i framtida observationsdata från teleskop eller kan några av dem testas genom att utföra experiment och fältstudier på jorden, till exempel kan man se vidare på etologi (djurbeteende), fördjupa sig ytterligare i hur kognition fungerar hos landbaserade djur kontra vattenlevande djur. Det finns många olika djur som kan utvärderas ytterligare för att förfina studien. Alla dessa frågor kan och förhoppningsvis borde, locka människor från ett mycket brett spektrum av forskningsfält.

För Lingam kommer det framtida arbete som hänför sig till denna studie att innefatta att undersöka syrets metaboliska roll för att forma utvecklingen av komplext liv och hur allestädes närvarande element kan se ut på olika planeter. Han kommer också enligt honom själv att sträva efter att förstå vilken roll nivåerna av syrekoncentration kan ha på utvecklingen av intelligent liv.

För min del anser jag landbaserat liv har lättare för att skapa teknik. Detta då luft inte är lika störande som vatten att arbeta i.

Bild https://www.wallpaperflare.com/

Astronomer undersökte vattnets ursprung på Jorden

 

Med hjälp av Atacama Large Millimeter/submillimeter Array (ALMA-teleskopet i Chile) har astronomer upptäckt vatten i gasform i den planetbildande skivan kring stjärnan V883 Orionis (som finns i riktning mot stjärnbilden Orion,1300 ljusår bort). Då vattnet här har ett kemiskt avtryck som visar att vattnet finns i ett stjärnbildande gasmoln en så kallad ackretionsskiva stödjer det teorin att vattnet på jorden är äldre än vår sol.

Vi kan därför anta ursprunget till vattnet i vårt solsystem till en tidpunkt före solens bildande” säger John J. Tobin, astronom vid National radio Astronomy Observatory i USA och huvudförfattare till den studie som har publicerats i dagarna i Nature.

När ett gas- och stoftmoln kollapsar bildas en stjärna i dess centrum och en skiva med kvarvarande material (mestadels i form av gas och damm)  finns sedan kvar runt stjärnan och kallas ackretionsskiva). Under loppet av några miljoner år kommer materialet i skivan bilda kometer, asteroider och även planeter. Tobin och hans forskarlag använde ALMA-teleskopet där Europeiska sydobservatoriet (ESO) är en partner vid upptäckten av vattnet och dess väg från stjärnbildande moln till planeter.

Vatten består vanligen av en syreatom och två väteatomer. Tobins forskarlag studerade här en tyngre variant av vatten där en av väteatomerna har ersatts med deuterium – en tung isotop av väte. Eftersom vanligt och tungt vatten bildas under olika förutsättningar kan deras relativa halt användas till att spåra när och var vatten har bildats. Exempelvis har vissa kometer i solsystemet en relativ halt som är lik vattnet på jorden något som då indikerar att kometerna kan ha fört vatten till jorden.

Vattnets resa från gasmoln till unga stjärnor har observerats tidigare men sammanhanget mellan unga stjärnor och kometer saknats. “V883 Orionis visar den saknade länken i detta fall” säger Tobin. “Sammansättningen av vattnet i skívan är mycket lik den hos kometer i vårt eget solsystem. Detta bekräftar teorin att vattnet i planetsystem bildades i den interstellära rymden för miljarder år sedan innan stjärnor bildats

Det mesta vatten i en planetbildande skiva består av is vilket försvårar studiet av dess egenskaper” säger medförfattaren Margot Leemker, doktorand vid Leidenobservatoriet i Nederländerna. Gasformigt vatten kan detekteras tack vare den  strålning som sänds ut av de roterande och vibrerande molekylerna, men detektionen är betydligt svårare när molekylerna är fastlåsta i is och deras rörelse då är begränsad. Gasformigt vatten finns i centrum av skivan där det är varmare på grund av närheten till stjärnan.  Men detta område skyms av skivans eget stoft och är dessutom för litet för att kunna ses med dagens teleskop.

V883 Orionis (stjärnan) visade sig dock i studien vara ovanligt het och för närvarande 200 gånger ljusstarkare än solen. Detta stora energiflöde som beror på ett pågående utbrott hos stjärnan värmer skivan “till en temperatur där vatten inte längre är i isform utan gasform (ånga) vilket gjorde det möjligt för oss att detektera det” förklarar Tobin.

Den svenske astronomen Magnus Persson forskade vid Onsala rymdobservatorium vid Chalmers tekniska högskola och en av de som deltog i forskningsprojektet sa att "Det har tagit lång tid att få de här resultaten. Det var lite mer än sex år sedan vi kläckte idén till projektet, och ihärdighet har nu gett resultat. Jätteroligt och häftigt att äntligen kunna lägga ytterligare en pusselbit till förståelsen av vattnets väg från kalla gas- och stoftmoln till kometer och slutligen ytan på planeter."

Tack vare ALMA:s höga känslighet och möjlighet att upplösa små detaljer kunde de både detektera vattnet och mäta dess sammansättning spektralt. Men också kartlägga dess fördelning i skivan. Från observationerna drogs slutsatsen att skivan innehåller minst 1200 gånger mer vatten än i jordens alla oceaner tillsammans.

I framtiden hoppas astronomer kunna studera systemet närmare med ESO:s kommande Extremely Large Telescope (ELT) och dess första generations-instrument METIS som blir känsligt för infraröda våglängder. METIS kommer att kunna studera gasfasen i denna typ av skivor och stärka länken mellan vattnet i stjärnbildande moln och planetsystem. “Detta kommer att ge oss en mer komplett bild av is och gas i planetbildande skivor” säger Leemker i ett uttalande.

Forskningsresultaten presenterades i artikeln “Deuterium-enriched water ties planet-forming disks to comets and protostars” (doi: 10.1038/s41586-022-05676-z) i tidskriften Nature.

Bild rawpixel.com

En avlång asteroid for förbi jorden

 

En asteroid ungefär lika stor och med samma form som Empire State Building gav astronomer det perfekta tillfället att avbilda den i detalj med hjälp av radar då den svepte förbi jorden.

Den 3 februari 2023 kom asteroiden som kallas 2011 AG5 på ett närmaste avstånd till jorden av cirka 1,8 miljoner kilometer eller cirka fem gånger avståndet mellan jorden och månen. Med hjälp av 70 m Goldstone Solar System  i Barstow Kalifornien spårade forskare vid NASA: s Jet Propulsion Laboratory (JPL) asteroiden, som är cirka 500 m lång och cirka 150 m bred. Observationsserien ägde rum mellan 29 januari och 4 februari.

"Av de 1 040 jordnära objekt som hittills observerats är den en av de mest långsträckta asteroider vi  sett", säger Lance Benner från JPL, som ledde observationerna, i ett NASA-meddelande.

Goldstone-observationerna visade att asteroiden hade  en konkav buckla i en av asteroidens halvklot, liksom indikationer på små ytbubblor i storlek av flera meter i diameter. Asteroiden roterar på sin färd ungefär en runda var 9: e timme och om den ses med det mänskliga ögat på nära håll skulle dess yta se lika mörk ut som svart kol.

Radarobservationer som dessa är viktiga för att förstå mer om storlekar, rotation, ytor och form på asteroider som delar vårt kosmiska grannskap. Radarobservationer är också ovärderliga för forskare som spårar och studerar jordnära objekt så kallade NEOs (Near-Earth objects).

En sådan grupp är NASA:s Center for Near Earth Object Studies (CNEOS), som har till uppgift att exakt beräkna omloppsbanorna för alla kända asteroider för att bedöma dess eventuella hot mot jorden.

För att göra detta kräver CNEOS-forskarna detaljerad information om asteroiders rörelser. Men de behöver också veta om asteroiders rotation, reflexivet och form eftersom dessa attribut kan spela en roll i hur solljus som träffar asteroidens yta vilket kan knuffa den till en ny omloppsbana. Utan detaljerad karakterisering kan forskare inte göra en exakt bedömning av en asteroids hot mot jorden.

Forskare hade redan beräknat att 2011 AG5 inte utgjorde någon risk för vår jorden. Men vid asteroidens första upptäckt 2011 var de tvungna att noggrant undersöka detta.

- Strax efter upptäckten, blev nämligen 2011 AG5 nyhetsstoff i media när vår analys visade att det var en liten chans för en framtida påverkan,. (risk för krasch på jorden) Fortsatta observationer av detta objekt utesluter dock alla chanser till påverkan, och dessa nya mätningar av planetradarteamet kommer att ytterligare förfina exakt var den kommer att befinna sig långt in i framtiden. säger Paul Chodas, chef för CNEOS

Forskare beräknade att asteroiden 2011 AG5 kretslopp runt solen tar  621 dagar. Men det kommer inte att göra ett närmande av jorden förrän 2040, då den kommer att komma inom cirka 1078260 km från jorden. Det kommer inte att vara ett hot då heller.

Bild https://www.flickr.com/ Ett diagram över jordens plats i universum i en serie av åtta kartor som visar från vänster till höger. Det börjar med jorden som flyttar till solsystemet, till solinterstellära grannskapet, till Vintergatan, till den lokala galaktiska gruppen, till Jungfruns supercluster, till våra lokala superkluster och slutar vid det observerbara universum. Upphovsman: Andrew Z. Colvin

Upptäckt. En planet som går samma öde till mötes som Jorden kommer att göra en gång

 

Katastrofen sker framför ögonen på oss för gasjätten Kepler-1658b som finns 2600 ljusår bort från oss. Dess massa är 5,88 Jupiters och den tar 3,8 dagar på sig för en runda runt sin sol Kepler-1658.

Det är första gången astronomer identifierat en planet som är på väg mot en katastrofal kollision med sin sol vilket potentiellt ger en inblick i hur jorden sista tid blir. Den tid då vår sol gjort slut på sitt bränsle och sväller upp och slukar jorden som en röd jättestjärna för att sedan krympa ihop till en vit dvärg.

 Studien  publicerades nyligen av ett team av mestadels USA-baserade forskare i The Astrophysical Journal Letters och beskriver här att de hoppas att den dömda exoplaneten Kepler-1658b kan hjälpa till att belysa hur världar dör då deras stjärnor (sol) blir äldre. I detta fall är händelsekedjan en annan se nedan.

Fast dess storlek kretsar den runt sin sol på ett avstånd av en åttondel av avståndet mellan vår sol och Merkurius något som gör att den är mycket varmare än Jupiter är i vårt eget solsystem.

Kepler-1658bs bana som tar ca tre dagar minskas med cirka 131 millisekunder om året enligt studien.

"Om den fortsätter att närma sig sin stjärna i den observerade hastigheten kommer planeten att kollidera med sin stjärna på mindre än tre miljoner år", enligt Shreyas Vissapragada, postdoktor vid Harvard – Smithsonian Center for Astrophysics och som är studiens huvudförfattare.

Det innebär att likheten med vad som kommer att ske med vår sol inte är helt rätt. Inte heller sker det nu utan 3 miljoner år bort (min anm.). Men jag undrar varför man ännu ej funnit en händelse därute där en sol svällt eller är på väg mot en planet eller slukar en planet just nu. Så ovanligt kan det väl inte vara då det är slutet för flertalet solsystem.

Vissapragada  säger dock att" Jordens slutliga öde är något oklart".

Kan det vara så att solens uppsvällande inte helt stämmer och Jordens försvinner på det viset?

Bild https://phys.org  föreställande en konstnärs koncept av Kepler-1658-systemet. Kepler-1658b upptäcktes av Keplerteleskopet. Upphovsman: Gabriel Perez Diaz / Instituto de Astrofísica de Canarias.

Kan eventuella utomjordingar ha bedömt att Jorden inte hyser intelligent liv?

 

Ja omöjligt är det inte. Vilken tid de än eventuellt besökt oss har det varit samma sak. Dåtid som nutid. Krig någonstans. Detta om något visar på en levnadsform på Jorden som inte kan ses som intelligent utan livsfientlig och som tillåter totalt egocentriska ledare. Den som börjar ett krig och får folket med sig visar på ett lurat förtryckt folks rädsla för sin ledare vilken i sig visar på total oempati för något annat än sin egen makthunger för egen vinnings skull Hur skulle det då gå för en  intelligens från universum i längden om de sökte kontakt med Jorden. Jo förr eller senare krig.

Vem vill söka kontakt med en så krigstokig mänsklighet som vi är? Knappast en intelligent livsform som inte själva löser eventuella konflikter eller storhetsvansinnesuttryck med samma metoder och som har målet att utöka sitt imperium (min anm.). Finns liv därute finns dock säkert denna form av liv också. Denna intelligens bör vi dock akta oss för om vi har självbevarelsedrift. I nannat fall får vi problem.

I en ny preprintartikel publicerad till arXiv antyds att intelligenta utomjordingar kanske inte tycker att planeter med liv är särskilt intressanta. Om liv har utvecklats på andra planeter i galaxen, så är utomjordingar förmodligen mer intresserade av de där det finns biologiska tecken utan där även teknik finns, skriver studieförfattaren Amri Wandel, astrofysiker vid Hebreiska universitetet i Jerusalem, i studien.

Dock kan enbart biologi även vara intressant om de behöver mer plats för sitt folk av ett eller annat skäl (min anm.). Det 'r lättare att ockupera en värld där inga intelligenta varelser finns än där ett samhälle av något slag byggts upp.

Studien utforskar Fermi-paradoxen, som hävdar att med tanke på universums ålder är det troligt att det finns intelligenta utomjordingar som skulle ha utvecklat långväga rymdresor och därmed är det troligt att de skulle ha besökt jorden någon gång. Det faktum att de inte har gjort det (så vitt vi vet) kan vara bevis på att det inte finns något annat intelligent liv i Vintergatan.

Men kanske besökte de om de finns eller fanns jorden tidigare, innan människor utvecklats. Kanske är långväga rymdresor svårare än man trott. Kanske utvecklade utomjordingar avancerad civilisation nyligen och först nu har haft möjlighet att besöka oss eller har de medvetet bestämt sig för att inte utforska kosmos.  Detta då de anser att de då riskerar att träffa på en tekniskt avancerad civilisation som inte är fredlig.

Det är till och med möjligt att de har tagit livet av sig (utplånat sig själva likt vi gör eller riskerar nu med klimatförstöring och fortsatta krigshetsare vid makten i åtskilliga förtryckarländer med betydligt värre vapen än förr).

Wandel ger även en annan möjlig förklaring: att livet faktiskt är väldigt vanligt i Vintergatan. Om många av de steniga planeterna som kretsar i den beboeliga zonen runt stjärnor är värdar för liv kommer utomjordingar förmodligen inte att slösa bort sina resurser på att skicka signaler till var och en av dessa för att söka efter liv då det sannolikt skulle sluta med försök att kommunicera även med främmande alger eller amöbor. Om livet är vanligt är intelligenta utomjordingar sannolikt mycket mer intresserade av tecken på teknik.

Men tekniska signaler kan vara svåra att upptäcka. Jorden har bara strålat ut radiosignaler som kan detekteras från rymden (i form av radiovågor) sedan 1930-talet. I teorin har dessa signaler nu sköljt över cirka 15 000 stjärnor och deras planeter. Men det är en bråkdel av de upp till 400 miljarder stjärnorna i bara vår galax Vintergatan. Dessutom, skriver Wandel att det tar det tid för alla returmeddelanden från utomjordingar att komma hit då bara stjärnor inom 50 ljusårs avstånd har hunnit svara oss sedan jorden började sända radiosignaler.

Ännu värre, jordens äldsta radiosignaler sändes inte medvetet ut i rymden så de är sannolikt så förvrängda efter ungefär ett ljusårs färd att utomjordingar inte skulle kunna skilja dem från naturligt radiobrus i rymden. Den första avsiktliga högeffektsändningen till utomjordingar skedde med Arecibo-meddelandet 1974, riktad mot den klotformiga stjärnhopen M13. 

Wandel fann att om inte intelligenta civilisationer finns på mer än 100 miljoner planeter med tekniskt avancerade civilisationer i Vintergatan, är det troligt att jordens signaler inte har nått fram till en annan form av intelligent liv. Men när vår planet över tid strålar ut mer och mer radiosignaler blir det mer troligt att jordens radiosignaler kommer att hittas av eventuella intelligenta lyssnare, skriver Wandel.

Resultaten tyder på att det kanske inte finns några intelligenta civilisationer inom cirka 50 ljusår från vår planet, enligt Wandel. Men intelligent liv kan finnas där ute - det väntar bara på tecknet från oss. Det är säkrare att vänta på tecken än att själv sända ut i det okända. Så finns de upptäcks vi om inte de finns kommer vi alltid att hoppas de finns. Men vi söker kanske i tomheten(min anm.). Större möjlighet finns dock att vi finner signaler från dem de har haft miljarder år på sig att sända.

Bild wikimedia på några av de många av vår tids mäktigaste och ondaste män som lett sitt och andra staters folk in i döden och världen i fasa och död.

Hör det kusliga ljudet från jordens magnetfält

 

Jordens magnetfält är  komplext, dynamiskt och har formen av en bubbla runt Jorden och detta håller oss säkra från merparten av den kosmiska strålningen och de laddade partiklarna från solen. När dessa partiklar kolliderar med atomer och molekyler – främst i form av syre och kväve – i den övre atmosfären omvandlas en del av energin vid kollisionerna till det grönblå ljus som är typiskt för norrskenet som ibland kan ses på nordliga breddgrader.

Medan aurora borealis (norrsken) erbjuder en visuell visning av laddade partiklar från solen då den interagerar med jordens magnetfält är det en annan sak att kunna höra magnetfältet då det genereras av jorden och dess interaktion med solvinden.

Jordens magnetfält genereras till stor del genom ett överflöd av överhettat, virvlande flytande järn i den yttre kärnan cirka 3000 km under våra fötter. Det rör sig och ger effekt som fungerar likt en snurrande ledare i en cykeldynamo och skapar elektriska ström som i sin tur genererar jordens kontinuerligt föränderliga elektromagnetiska fält.

ESA:s trio av Swarm-satelliter vilket lanserades 2013 används för att samla in data för att bättre förstå exakt hur vårt magnetfält genereras genom att dessa satelliter  mäter de magnetiska signaler som härrör från jordens kärna och manteln, jordskorpan och haven, samt från jonosfären och magnetosfären. Swarm - satellitererna ger oss även ny kunskap om det så kallade rymdvädret (strålningsintensiteten och prognoser över detta).

Musikern och medverkande i projektet  för att höra magnetfältets ljud Klaus Nielsen vid Danmarks tekniska universitet, förklarar: "Teamet använde data från ESA:s Swarm-satelliter m.fl. källor för att därefter använda de insamlade magnetiska signalerna till att manipulera och kontrollera en sonisk representation av kärnfältet. Projektet har varit en givande övning i att föra samman konst och vetenskap."

Det låter kusligt men anmärkningsvärt nog representerar detta ljudklipp magnetfältet som genereras av jordens kärna och dess interaktion med en solstorm. Här kan man göra ljudet. 

Bild vikipedia som visar skillnaden i orientering mellan den geomagnetiska (Nm) och geografiska (Ng) nordpolens.

Jordens väg genom galaxen spårat

 

Astrofysiker försöker förstå universum och vår plats i det. I arbete av detta slag använder de fysikens lagar för att utveckla modeller som beskriver astronomiska objekts banor.

Även om vi kanske tänker på jordens yta formad av processer helt inom jorden själv har vår planet även påverkats av effekter i sin kosmiska miljö. Detta inkluderar periodiska förändringar av jordens omloppsbana runt solen, variationer i solens strålning, gammablixtar och meteoritnedslag.

Genom att se på månen och dess nedslagsrika yta av meteorkratrar och  att jorden är mer än 80 gånger mer massiv än månen bör  man betänka att jorden fått minst lika mycket nedslag historiskt som påverkat jordens yta. Faktum är att det senaste arbetet har pekat på meteoritpåverkan vid konstruktionen av kontinentalskorpan på jorden vilka hade betydelse  till att bilda dessa flytande bitar på det översta lagret av vår planet under dess tidigaste tid.

Teamet med dess internationella kollegor har nu identifierat en rytm i produktionen av denna tidiga kontinentalskorpa och tempot det skedde under pekar på en  storslagen händelsemekanism. Studien har nyligen publicerats i tidskriften Geology (se nedan vilka som ingick i teamet).

Det finns även en annan process med ett liknande skeende. Vårt solsystem och Vintergatans fyra spiralarmar snurrar båda runt det supermassiva svarta hålet i galaxens centrum men i olika hastigheter.

Spiralarmarna kretsar med 210 kilometer per sekund, medan solen rusar fram med 240 km per sekund vilket innebär att vårt solsystem surfar in och ut ur galaxens armar. Man kan föreställa sig dessa  spiralarmar bestående av stjärnor som täta regioner av stjärnor som saktar ner stjärnornas passage ungefär som i en trafikstockning runt det svarta hålet (obs vårt solsystem finns i utkanten av en av de fyra spiralarmarna),

Enligt denna modell resulterar det i cirka 200 miljoner år mellan varje runda vårt solsystem gör i den spiralarm vi finns i.

Det verkar finnas ett möjligt samband mellan tidpunkten för skorpproduktionen på jorden och den tid det tar att kretsa runt den galaktiska spiralarmen - men varför?

En teori säger utifrån att det i de avlägsna delarna av vårt solsystem finns ett moln av iskallt stenigt skräp som heter Oorts-moln (ofta kallat kometmoln) kretsa kring vår sol.

När solsystemet med jämna mellanrum rör sig inom  spiralarmen säger det i teorin interaktion mellan det och Oort-molnet då material då avlägsnas från molnet och skickar det närmare det inre av solsystemet. En del av detta material kan då slå ner på jorden. Jorden upplever relativt frekventa nedslag från asteroidbältets steniga kroppar som finns mellan Mars och Jupiter  kroppar som i genomsnitt kommer i  hastigheter på 15 km per sekund. Kometer som kastas ut från Oort-molnet (finns vid Pluto och utåt) kommer mycket snabbare mot oss i genomsnitt med 52 km per sekund.

Teamet hävdar att dessa periodiska högenergieffekter av skorpproduktion i det förflutna finns bevarad i små mineralkorn. Kometpåverkan gräver ut enorma volymer av jordens yta vilket leder till dekompressionssmältning av manteln, inte alltför olikt effekten då  en kork på en flaska champagne poppar upp.

Denna smälta sten, berikad med element som kisel, aluminium, natrium och kalium, flyter på den tätare manteln. Även om det finns många andra sätt att generera en kontinentalskorpa är det troligt att påverkan tidigt (nedslag av kometer, meteoriter) på jorden bildade flytande skorpor på ytan. Magma producerad från senare geologiska processer skulle följa dessa tidiga frön.

Kontinentalskorpan är avgörande i de flesta av jordens naturliga cykler - den interagerar med vatten och syre och bildar nya produkter de flesta slag av metaller och biologiskt kol.

Stora meteoritnedslag är dock katastrofala händelser som kan utplåna liv. Ändå kan effekterna mycket väl ha varit nyckeln till utvecklingen av den kontinentalskorpa vi lever på. (Händelser i första hand innan liv fanns på jorden eller en fast skorpa).

Med den senaste tidens passage av interstellära asteroider genom solsystemet har vissa till och med gått så långt som att föreslå att objekt av dessa slag förde liv över kosmos (man kan då undra varifrån de kom och var det hämtade detta liv (min anm,).

Hur vi än kom hit är det respektingivande. Stå en klar natt och se upp mot stjärnorna och strukturen de ger och sedan ner på dina fötter och känn mineralkornen, stenen och kontinentalskorpan nedanför - allt är kopplat samman till en storslagen rytm och vi kallar det verkligheten.

Inlägget och min diskussion utifrån en del av detta är från en artikel i https://theconversation.com/scientists-have-traced-earths-path-through-the-galaxy-via-tiny-crystals-found-in-the-crust-188158 skriven av

Christoffer Kirkland Professor i geologi, Curtin University och

Phil Sutton Universitetslektor i astrofysik, University of Lincoln

Ny teori om hur Jorden kom till

 

Den accepterade teorin inom astrofysik och kosmokemi är att jorden bildats av kondriter (asteroider av damm och sten från solsystemets bildande). De är relativt små, enkla block av sten med många gånger en metallhalt som bildats tidigt i solsystemets historia, förklarar den nya studiens huvudförfattare, Paolo Sossi, professor i experimentell planetologi vid ETH Zürich. Problemet med teorin som står i läroböcker och som man oftast utgår från är att ingen blandning av dessa kondriter kan förklara jordens exakta sammansättning vilken borde varit  mycket lägre i form av väte och helium än den är.

Olika hypoteser har lagts fram genom åren för att förklara skillnaden. Till exempel postulerades att det var kollisionerna av kondriter vilka  över tid bildade jorden genererade enorma mängder värme. Som förångade gas och lämnade planeten i sin nuvarande sammansättning.

Sossi är dock övertygad om att dessa teorier inte är sannolika då denna teori inte stämmer med mätresultat av isotopsammansättningen av jordens olika grundämnen: "Isotoper består av ett kemiskt grundämne  alla med samma antal av protoner men med olika antal neutroner. Isotoper med färre neutroner är lättare och bör därför kunna avdunsta lättare. Om teorin om förångning genom uppvärmning är korrekt skulle vi hitta färre av dessa isotoper av gas på jorden idag än i de ursprungliga kondriterna. Men det är just det som isotopmätningar inte visar.

Sossis team letade därför efter en annan lösning. – Dynamiska modeller med vilka vi simulerar bildandet av planeter visar att planeterna i vårt solsystem bildades successivt. Små korn växte med tiden till kilometerstora block och så fortsatte det. Mer och mer material ackumulerades genom gravitationskraften, förklarar Sossi.

I likhet med kondriter är planetsimalor  också små kroppar av sten och metall. Men till skillnad från kondriter har de värmts upp tillräckligt för att differentieras till en metallkärna med en stenig mantel. "Dessutom kan planetesimalor som bildas i olika områden runt en ung sol eller vid olika tidpunkter ha  olika kemiska sammansättningar", tillägger Sossi. Frågan är  om den slumpmässiga kombinationen av olika slag av planetesimalor i datasimuleringar resulterar i en sammansättning som matchar jordens.

Min uppfattning är att de alla bör ha ungefär samma sammansättning i ett specifikt solsystem. Men med vissa skillnader (min anm.).

För att ta reda på det körde teamet simuleringar där tusentals planetesimaler kolliderade med varandra i det tidiga solsystemet. Modellerna utformades på ett sådant sätt att de med tiden reproducerades till de fyra steniga planeterna Merkurius, Venus, Jorden och Mars. Simuleringarna visade då  att en blandning av många olika planetesimaler kan leda till jordens sammansättning. Dessutom är jordens sammansättning till och med det mest statistiskt sannolika resultatet utifrån  dessa simuleringar.

"Även om vi hade misstänkt det tyckte vi fortfarande att detta resultat var mycket anmärkningsvärt", minns Sossi. "Vi har nu inte bara en mekanism som bättre förklarar jordens bildande, vi har även en referens för att förklara bildandet av de andra steniga planeterna", säger Sossi. Mekanismen kan till exempel användas för att förutsäga hur Merkurius sammansättning skiljer sig från de andra steniga planeternas. Eller hur steniga exoplaneter vid andra solsystem kan vara sammansatta.

"Vår studie visar hur viktigt det är att överväga både dynamiken och kemin när man försöker förstå planetbildning", konstaterar Sossi.

Bild pixabay,com

Månen Titans likhet med Jorden.

 

Titan är Saturnus största måne och den näst största månen i solsystemet. Störst är Jupiters måne Ganymedes.

Vid sidan av jorden och Mars är Titan den tredje kroppen i solsystemet som har utbredda och olika sedimentära miljöer, sjöar och floder av metan och etan, delta, eroderade kanjoner, platåer och sanddyner.

Titans sanddyner finns till stor del koncentrerade runt månens ekvatorialbälte där slätter finns medan sjöar finns nära polerna. På Titan är lösa fasta partiklar (eller sediment) sannolikt bestående av mjuka kolvätekorn vilka bryts ner till damm. Titans sanddyner  vid ekvatorn har byggts upp under flera hundratusentals år vilket tyder på att någon mekanism måste producera dessa sandkorn här.

Geolog Mathieu Lapôtre vid Stanford University och kollegor till honom har nu teoretiskt visat hur Titans sanddyner, slätter och terräng kan ha bildats. Detta genom att identifiera en process som skulle kunna göra det möjligt för kolvätebaserade ämnen att bli sandkorn eller berggrund beroende på hur ofta vindar blåser och vindar uppstår.

Titan är ett intressant mål för framtida utforskning på grund av dess potentiella möjlighet att hysa liv  och att den  förutom Mars är den enda platsen i vårt solsystem som är känd för att ha ett jordliknande, säsongsartat kretslopp av vätska. Den nya teorin är publicerad i Geophysical Research Letters den 25 april vilken visar hur säsongscykeln driver kornens rörelse över månens yta.

 Titan överflögs av Cassini flertalet gånger mellan 2006- 2016    då avslöjades att månens metancykel inkluderar metanregnstormar, översvämning och stormar. Något som i första hand sker vid polerna.

Trots den relativa ovanligheten av ekvatorialstormar upptäcktes  förändringar av ytans struktur och dammplymer även här nära dagjämningen (under våren). För ytterligare fördjupning i detta spännande ämne följ denna länk. 

Bild vikipedia på en modell av Titans inre struktur som visar dess sex lager av is.

Livets uppkomst på jorden komplicerat

 

Olika slag av mikrobiologiskt liv fanns enligt en ny studie redan för   3,75 miljarder år sedan på jorden. Detta beskrivs i en ny studie ledd av UCL-forskare (university college London) vilket är betydligt tidigare än man i dag hittills accepterat.

Studien är publicerad i Science Advances och är resultatet av en analys av bland annat en knytnävstor sten från Quebec i Kanada vilken uppskattas vara mellan 3,75 och 4,28 miljarder år gammal. Sedan tidigare har gruppen rapporterat om fyndet av  små filament av kulformer och rör i stenen som verkar ha sitt ursprung från bakterier. Alla forskare var överens om att dessa strukturer - som dateras cirka 300 miljoner år tidigare än vad som är mer allmänt accepterat som det första tecknen på forntida liv bör vara av biologiskt ursprung.

Efter omfattande analys av stenen  har teamet upptäckt en mycket större och mer komplex struktur med parallella grenar på ena sidan som är nästan en centimeter långa samt hundratals förvrängda sfärer, eller ellipsoider tillsammans med rören och filament.

Forskarna säger att även om några av strukturerna kan tänkas ha skapats genom slumpmässiga kemiska reaktioner är  "trädliknande" former av parallella grenar troligtvis biologisk till sitt ursprung då ingen struktur som skapats genom kemi med dessa spår har hittats tidigare.

Teamet ger även bevis på hur bakterier fick sin energi under den tiden. De fann mineraliserade kemiska biprodukter i stenen som överensstämmer med forntida mikrobers näring som man vet levde av järn, svavel och troligen även koldioxid och där ljus genom en form av fotosyntes som inte involverar syre användes.

De nya rönen visar enligt forskarna att en mängd av mikrobiellt liv kan ha existerat på jorden redan 300 miljoner år efter att den bildades.

Dr Dominic Papineau (UCL Earth Sciences, UCL London Centre for Nanotechnology, Centre for Planetary Sciences och China University of Geosciences) sa: "Med många olika bevislinjer tyder vår studie starkt på att ett antal olika typer av bakterier fanns på jorden redan för 3,75 och 4,28 miljarder år sedan."

" Det betyder att livet kan ha börjat redan 300 miljoner år efter att jorden bildades. Geologiskt sett är detta snabbt - ungefär som en runda av solens färd runt galaxen."

– De här fynden får konsekvenser för sökandet efter utomjordiskt liv. Om livet så snabbt kan växa fram under rätt förutsättningar ökar detta chansen att liv finns på andra planeter."

I studien undersökte forskarna sten från Quebecs Nuvvuagittuq Supracrustal Belt (NSB) som Dr Papineau samlade in 2008. NSB var en gång havsbotten och här finns några av de äldsta sedimentära stenarna som är kända på jorden.

Forskargruppen skar stenen i sektioner ungefär lika tjocka som ett pappersark.

I studien ingick forskare från UCL Earth Sciences, UCL Chemical Engineering UCL London Centre for Nanotechnology och Centre for Planetary Sciences vid UCL och Birkbeck College London, samt från U.S. Geological Survey, Memorial University of Newfoundland i Kanada, Carnegie Institution for Science, University of Leeds och China University of Geoscience i Wuhan.

Forskningen fick stöd från UCL, Carnegie of Canada, Carnegie Institution for Science, China University of Geoscience i Wuhan, National Science Foundation of China, Chinese Academy of Sciences och 111-projektet i Kina.

Vi ska dock likväl ha i åtanke att även om livet snabbt fick fäste på jorden betyder det inte att liv säkert fått fäste på fler planeter (min anm.) hur gärna vi än vill tro detta. Det finns ännu inga bevis på att så skett eller att vi någonsin finner liv därute antingen det finns eller inte. Men självklart ska vi likväl söka efter det utanför jorden och det kommer människan att göra så länge den finns som art på jorden som den nyfikna natur denna är.

Bild flickr.com