Citat: Vi finner att
utgifterna i den genomsnittliga kommunen har skjutit i höjden, då de ökat med
hela 20 procent justerat för både antal invånare och inflation: 8200 kronor per
person och år i 2001 års penningvärde. Samtidigt har äldreomsorgens resurser,
som andel av totala kommunala utgifter, minskat med 2 procent i
genomsnittskommunen sedan 2001.
--- Då krävs dock att politikerna tänker
långsiktigt och prioriterar skattepengarna rätt, i motsats till de senaste tio
årens frikostiga och i grunden oansvariga politik. Slut citat.
Jobbskatteavdragen har gett kommunerna mindre
skatteinkomster. Äldreomsorgen och skolan får därmed mindre resurser. Usla
villkor för de som står längst från arbetsmarknaden, ingen hjälp till arbete ges, mer än korta kurser som kostar men ger
föga jobb. Pengar till anordnare som förvarar långtidsarbetslösa (fas 3) är en annan åtgärd som inte ger arbete. Arbetsförmedlare som kontrollerar att långtidsarbetslösa söker jobb är en annan icke jobbskapande åtgärd i vår tid.
Resultat, socialbidragen - vilka numera
ska kallas försörjningsstöd - är något som kostar kommunerna mer o mer på grund
av att staten inte längre har kontroll på arbetspolitiken, utan skapar panikåtgärder som får allt fler beroende
av försörjningsstöd och sjukpenning.
Nog kallar jag dagens politik detta
oansvarig fördelningspolitik. Ett enda jobbskatteavdragande och minskande av
a-kassa. Ett konstruerande av ett ekonomiskt segregerat samhälle där
klasskillnaderna ökar mellan de friska o sjuka om nu den friska har ett arbete
och mellan de arbetssökande och de med en arbetsgivare .
