Kommuner sparar på äldre medan den äldre delen av innevånare ökar drastiskt. Alla segregerande jobbskatteavdrag är anledningen till påtvingad besparing.

Citat: Vi finner att utgifterna i den genomsnittliga kommunen har skjutit i höjden, då de ökat med hela 20 procent justerat för både antal invånare och inflation: 8200 kronor per person och år i 2001 års penningvärde. Samtidigt har äldreomsorgens resurser, som andel av totala kommunala utgifter, minskat med 2 procent i genomsnittskommunen sedan 2001.

--- Då krävs dock att politikerna tänker långsiktigt och prioriterar skattepengarna rätt, i motsats till de senaste tio årens frikostiga och i grunden oansvariga politik. Slut citat.

Jobbskatteavdragen har gett kommunerna mindre skatteinkomster. Äldreomsorgen och skolan får därmed mindre resurser. Usla villkor för de som står längst från arbetsmarknaden, ingen hjälp till arbete ges, mer än korta kurser som kostar men ger föga jobb. Pengar till anordnare som förvarar långtidsarbetslösa (fas 3)  är en annan åtgärd som inte ger arbete. Arbetsförmedlare som kontrollerar att långtidsarbetslösa söker jobb är en annan icke jobbskapande åtgärd i vår tid.

Resultat, socialbidragen - vilka numera ska kallas försörjningsstöd - är något som kostar kommunerna mer o mer på grund av att staten inte längre har kontroll på arbetspolitiken, utan skapar panikåtgärder som får allt fler beroende av försörjningsstöd och sjukpenning.

Nog kallar jag dagens politik detta oansvarig fördelningspolitik. Ett enda jobbskatteavdragande och minskande av a-kassa. Ett konstruerande av ett ekonomiskt segregerat samhälle där klasskillnaderna ökar mellan de friska o sjuka om nu den friska har ett arbete och mellan de arbetssökande och de med en arbetsgivare .