Den första skolan uppfördes i Manilla på Djurgården 1812. Tidigare hade det funnits skolor för blinda och döva lite varstans i Europa. Så vi var långt ifrån först här i Sverige som så mycket annat.
Tidigare brydde man sig ej om de lytta och handikappade. Man gömde undan dem i hemmen. De som inte hade någon anhörig fick klara sig bäst de kunde och det innebar för många en säker död.
Det fanns i modern tid även fattigstugor där man samlade dessa som ingen ville se eller hade användning för.
Men det var under den senare historien människor tog hand om dessa, tidigare var de många som lämnades vind för våg.
Nog har vi blivit mer empatiska de senaste århundradena. Kan empati höra samman med ekonomi?
Vid dålig samhällsekonomi som det tidigare många gånger varit har bidrag och hjälp för de sämsta dragits ner. Men i dag är det annorlunda.
I dag är det inte av nöden som man dragit ner på ersättningen utan på grund av ideologi. En gammal sådan visserligen ”Den som inte arbetar ska inte heller ha något att äta”. Så har man resonerat i årtusenden och nu har detta blivit högaktuellt igen. Den som har det sämst, är arbetslös eller sjuk ska ha det än sämre.
Det är den politik som förs i dag, en segregering av människor utifrån om man har ett arbete eller inte. Den som inget har ska sättas på plats ordentligt. Den som har ska gynnas med skattesänkningar så den förstår att den som människa är mer värd än den sjuke eller arbetslöse.
Genom detta får den som har arbete då praxis för att se den som är utanför som en parasit och syndabock för problemen som man upplever. Skulle man utrota arbetslösa och sjuka kunde skatten bli än mindre tänker man och så har man accepterat segregationen. Man tror på allvar att den arbetslöse är detta på grund av lathet, den sjuke sjuk på grund av samma sak.
