Före Apollofärderna ansågs månen vara en torr öken
på grund av rymdmiljöns extrema temperatur och tomhet. Sedan dess har det i
flera studier visats att månen har vatten och is i skuggade polära kratrar. Vatten
bundet i vulkaniska stenar och oväntat rostiga järnavlagringar i månens mark.
Teorin hittills är att positivt laddade vätejoner
som drivs av solvinden bombarderar månens yta och spontant reagerar så att
vatten bildas (som hydroxyl (OH) och molekylärt (H-2O)). Men i en ny multinationell studie publicerad i Astrophysical Journal Letters föreslås nu
att solvinden inte är den enda källan till vattenbildande joner. Här visas att även
partiklar från jorden kan bilda vatten på månen och det innebär att även andra
planeter också kan bidra med vatten till sina satelliter (månar).
Vatten är mycket vanligare i rymden än astronomer trodde tidigare. Det finns på ex Mars yta, Jupiters månar, i Saturnus ringar,
kometer, asteroider och även långt därute på Pluto. Det har vatten även
upptäckts i gasmoln långt utanför vårt solsystem.
Det antogs tidigare att vatten införlivades i dessa
objekt under bildandet av solsystemet. Men i dag finns bevis på att vatten i
rymden är mycket mer dynamisk. Även om solvinden är en trolig källa för månens
ytvatten enligt datorsimulering förutspås att vatten som från Jorden avdunstat
och försvunnet finns på hög latitud över månen och detta skeende inträffar
under de cirka tre dagar av fullmåne när vattnet passerar inom jordens
magnetosfär. Genom att jämföra en tidsserie av kartor av vattenytan före, under
och efter magnetosfärens transitering (under fullmånens sken) säger forskarna
att månens vatten kan fyllas på genom flöden av magnetosfäriska joner som de
benämner "Earth wind."
Förekomsten av dessa från jorden härledda joner nära månen bekräftades av Kaguya satelliten då THEMIS-ARTEMIS satellitobservationer användes för att profilera de utmärkande dragen av joner i solvinden jämfört med de inom magnetosfären från Jordens avdunstning. Vid tidigare Kaguya-observationer skedda under fullmånens sken upptäcktes höga koncentrationer av syreisotoper som läckte ut ur jordens ozonskikt och som fanns inbäddade i månens markyta som kommit från ett överflöd av vätejoner i vår planets stora utökade atmosfär. Den så kallade exosfären.
Dessa kombinerade flöden av magnetosfärens partiklar är fundamentalt olika från
dem i solvinden. Således motbevisar den senaste upptäckten av ytvatten i denna
studie avskärmningshypotesen och föreslår istället att magnetosfären i sig
skapar en "vattenbro" som kan fylla på månens vatten. Mot bakgrund av
dessa fynd kan framtida studier av solvinden och planetariska vindar avslöja
mer om utvecklingen av vatten i vårt solsystem och de potentiella effekterna av
sol- och magnetosfäraktivitet på andra månar och planetariska kroppar.
Bild: Från vikipedia. Fantasifull illustration av
hur jordens magnetosfär omsluter jorden och påverkas av solvinden: i
verkligheten är magnetosfären osynlig.
