I några uppsatser från University of Michigan visas hur stjärnor med
massan åtta gånger eller mer av vår sols blivit ensamma stjärnor i universum efter att
ha kastats ut ur sina stjärnkluster.
"Ungefär
en fjärdedel av alla massiva stjärnor verkar vara ensamma stjärnor och vi
undrade varför," sade nyligen Johnny Dorigo Jones en student under grundutbildning vid universitet. "Hur de
visar sig vara isolerade, och hur de blev detta." Det är frågan )min anm.) man ställde sig vid universitetet.
Dorigo Jones visade i sin uppsats att de allra flesta
massiva stjärnor i ensamhet är "runaways", eller stjärnor som kastats
ut från kluster. "Eftersom massiva stjärnor kräver mycket material för att
bildas fanns ofta en hel del mindre stjärnor omkring dem," beskrev Vargas-Salazar.
"Mitt projekts fråga var specifikt hur många av dessa massiva stjärnor
kunde ha bildats i stjärnkluster." Svaret man kom fram till var en fjärdedel.
Dorigo Jones undersökte hur massiva stjärnor matats
ut från kluster. Han såg på de två olika mekanismer som producerar runaways
(stjärnor som rymt) dynamisk utskjutning och binära supernova utkast.
I det första scenariot kastas massiva stjärnor ut
från sina kluster med upp till 800000 km/h på grund av instabila omloppsbanor och då troligast när det väl sker på grund av instabilitet av gravitationen i närområdet och skedet går då i en
otroligt hastig acceleration i utkastet. I det andra sceneriet kastas en massiv stjärna
ut när ett binärt par innehåller en stjärna som exploderar och skjuter sin
följeslagare ut i rymden (en supernova sker).
Varför bara väldigt massiva stjärnor åker ut kan man
undra men kanske det är just dessa massiva stjärnor av en viss massa som får gravitationsstörningar. De som kastas ut från kluster vid en supernova är mer konkreta händelser som man kan ta till sig.
Bild mepixels.com vacker utblick ut i universum
anser jag.
