Google

Translate blog

fredag 6 november 2020

Ensamma stjärnor därute.

 


I några uppsatser från  University of Michigan visas hur stjärnor med massan åtta gånger  eller mer av vår sols blivit ensamma stjärnor i universum efter att ha kastats ut ur sina stjärnkluster.

 "Ungefär en fjärdedel av alla massiva stjärnor verkar vara ensamma stjärnor och vi undrade varför," sade nyligen Johnny Dorigo Jones  en student under grundutbildning vid universitet. "Hur de visar sig vara isolerade, och hur de blev detta." Det är frågan )min anm.) man ställde sig vid universitetet.

 

Dorigo Jones visade i sin uppsats att de allra flesta massiva stjärnor i ensamhet är "runaways", eller stjärnor som kastats ut från kluster. "Eftersom massiva stjärnor kräver mycket material för att bildas fanns ofta en hel del mindre stjärnor omkring dem," beskrev Vargas-Salazar. "Mitt projekts fråga var specifikt hur många av dessa massiva stjärnor kunde ha bildats i stjärnkluster." Svaret man kom fram till var en fjärdedel.


Dorigo Jones undersökte hur massiva stjärnor matats ut från kluster. Han såg på de två olika mekanismer som producerar runaways (stjärnor som rymt) dynamisk utskjutning och binära supernova utkast.

I det första scenariot kastas massiva stjärnor ut från sina kluster med upp till 800000 km/h på grund av instabila omloppsbanor  och då troligast när det väl sker  på grund av instabilitet av gravitationen i närområdet och skedet går då i en otroligt hastig acceleration i utkastet. I det andra sceneriet kastas en massiv stjärna ut när ett binärt par innehåller en stjärna som exploderar och skjuter sin följeslagare ut i rymden (en supernova sker).

Varför bara väldigt massiva stjärnor åker ut kan man undra men kanske det är just dessa  massiva stjärnor av en viss massa som får gravitationsstörningar.  De som kastas ut från kluster vid en supernova är mer konkreta händelser som man kan ta till sig.

Bild mepixels.com vacker utblick ut i universum anser jag.

Inga kommentarer: