Äldre bruna dvärgstjärnor går en ensam ålderdom till mötes.

 

Bruna dvärgsjärnor är objekt som är större än Jupiter men mindre än de stjärnor som har lägst massa och fungerar som en stjärna. De uppstår som början till stjärnor – ur ett moln av gas och stoft som kollapsar – men får inte tillräckligt med massa för att upprätthålla fusionen av väte som en ordinär stjärna och kallas därför en misslyckad stjärnbildning.

Astronomer som använder Hubbleteleskopet bekräftar att man upptäckt att dubbelstjärnor (vilket är mycket vanligt därute)  av bruna dvärgar är extremt ovanligt. Hubble kan upptäcka dubbelstjärnor så nära varandra som en 300 miljoner kilometer mellan objekt ett avstånd som kan jämföras med det mellan vår sol och asteroidbältet som finns mellan Mars och Jupiter.

Men Hubbleteleskopet hittade likväl inga dubbelpar i det ett urval av bruna dvärgar i Vintergatan man sökte i. Detta innebär att ett dubbelpar av bruna dvärgar är så svagt sammanlänkade av gravitation att de glider isär efter några hundra miljoner år efter dess bildande på grund av dragningskraften från förbipasserande stjärnor. Detta tyder på att sådana bruna dvärgsystem inte överlever över tid, beskriver huvudförfattaren Clémence Fontanive vid Trottier Institute for Research on Exoplanets, Université de Montréal, Kanada. Dubbelstjärnor bestående av andra slags stjärnor som ex vår sol är däremot vanligt därute.

I en liknande kartläggning som Fontanive genomförde för ett par år sedan riktades Hubbleteleskopet på extremt unga bruna dvärgar och vissa av dessa hade binära följeslagare, vilket bekräftar att stjärnbildningsmekanism producerar dubbelstjärnepar även bland bruna dvärgar med låg massa. Avsaknaden av binära följeslagare för äldre bruna dvärgar tyder däremot på att vissa kan ha börjat som dubbelstjärnor men gått skilda vägar över tid.

De nya Hubble-fynden publicerade i The Monthly Notices of the Royal Astronomical Society stöder teorin att bruna dvärgar blir till på samma sätt som ordinära stjärnor genom gravitationell kollaps från ett moln av molekylärt väte. Skillnaden är att de inte har tillräckligt med massa för att upprätthålla kärnfusion av väte för att generera energi, medan andra storlekar av stjärnor har det. Mer än hälften av stjärnorna i vår galax är dubbelstjärnsystem.

Bild vikipedia (engelska) Jämförelse: de flesta bruna dvärgar är något större än Jupiter (15–20 % större). Men är upp till 80 gånger mer massiva på grund av större densitet. Bilden är skalenlig, med Jupiters radie som är 11 gånger jordens, och solens radie 10 gånger Jupiters.

De ensamma solsystemens historia

 

Mellan stora kluster av  tusentals galaxer vandrar  ensamma stjärnor vilka troligen även de likt merparten stjärnor har planeter. Dessa stjärnor är inte gravitationellt bundna till någon galax eller stjärnhop.

Astronomer undrar sedan länge hur dessa stjärnor blev isolerade och inte har fångats in av någon galax eller blivit kvar i den stjärnhop de bildades i.  Flera konkurrerande teorier försöker förklara detta. Kastades de ut från en galax efter sammanslagning mellan två galaxer eller var de någon av de första stjärnorna som bildades i ett gasmoln och efteråt tog en egen riktning eller stannade kvar medan gasmolnet flyttade på sig? Slumpen är tveksam som förklaring då det finns många ensamma solsystem mellan galaxerna.

En nyligen genomförd undersökning i det infraröda fältet från NASA: s Hubble Space Telescope kastar nytt ljus över mysteriet. De nya Hubble-observationerna tyder på att dessa stjärnor har vandrat runt i miljarder år och inte är en produkt av nyare dynamisk aktivitet (stjärnbildning) i en galaxhop.

Undersökningen omfattade 10 galaxhopar så långt bort som nästan 10 miljarder ljusår. Dessa mätningar gjordes från rymden eftersom det svaga ljuset från dessa ensamma stjärnor ses 10000 gånger svagare i ljusstyrka sett från teleskop på Jorden.

Undersökningen visar att styrkan i ljuset i förhållande till det totala ljuset i stjärnklustret i närområdet  förblir konstant över miljarder år tillbaka i tiden. "Det betyder att dessa stjärnor var ensamma redan  i de tidiga stadierna av stjärnklustrets bildande", säger James Jee vid Yonsei University i Seoul, Sydkorea. Hans rapport om fenomenet publicerades den 5 januari i Tidningen Nature.

– Vi vet inte exakt varför de blev ensamstjärnor. Nuvarande teorier kan inte förklara våra resultat, men på något sätt producerades de i stora mängder i det tidiga universum, säger Jee. "Under sina tidiga formativa år kan galaxer ha varit ganska små och de förlorade stjärnor ganska lätt på grund av ett svagare gravitationsgrepp." (se min kursivering ovan på en möjlig förklaring.

"Om vi förstår ursprunget till dessa stjärnor kommer det att hjälpa oss att förstå hur galaxhopar bildas och det kan fungera även i sökandet efter  mörk materia som omsluter klustret", säger Hyungjin Joo från Yonsei University, 

Mörk materia är universums osynliga byggnadsställning, som håller samman galaxer och galaxhopar (enligt dagens accepterade teori min anm.).

Om stjärnorna kom till under klustrets tidigaste tid skulle de spridits över hela klustret. Detta skulle göra det möjligt för astronomer att använda de ensamma stjärnorna för att kartlägga den mörka materiens utbredning i stjärnhopen.

Tekniken som används i undersökningen är ny och kompletterar den traditionella metoden för kartläggning av mörk materia genom att mäta hur hela klustret förvränger ljus från bakgrundsobjekt på grund av ett fenomen som kallas gravitationslinsning. 

Ljuset från dessa ensamma stjärnor upptäcktes först i Coma-galaxhopen  under 1951 av Fritz Zwicky, som rapporterade att en av hans mest intressanta upptäckter var att observera svagt lysande intergalaktisk materia i galaxhopen. Eftersom Coma-hopen, som innehåller minst 1 000 galaxer, är en av de närmaste klustren till jorden (330 miljoner ljusår bort), kunde Zwicky upptäcka spökljuset även med ett 18-tums teleskop. Han tänkte sig däremot inte att det var ensamma solsystem han såg. 

NASA: s James Webb Space Telescopes infrarödinstrument är mycket känsligt och kommer att utvidga sökandet efter ljus från dessa stjärnor djupare in i universum och det bör hjälpa till att lösa mysteriet med dess ensamhet. Mysteriet är hur de blev ensamma vandrare och vidare undersökning kan även ge ny kunskap om det som kallas mörk materia,

Bild vikipedia på Comagalaxklustert

Ensamma osynliga svarta hål svävar därute mellan stjärnorna

 

Astronomer uppskattar att det finns ca 100 miljoner svarta hål finns bland stjärnorna i vår Vintergata (obs handlar då inte om svarta hål mellan stjärnorna som vandrar runt) . Men det har nu slutgiltigt identifierats ett isolerat ensamt svart hål.

Efter sex år av noggranna observationer har nu NASA: s Hubble Space Telescope för första gången fått direkt bevis för ett ensamt svart hål som driver i det interstellära utrymmet. Hittills har alla svarta håls massor härletts ur statistiskt material eller genom interaktioner i binära system eller i galaxers kärnor. Svarta hål med stjärnmassa finns ofta tillsammans med en följeslagare (i ett dubbelstjärnsystem) vilket gör den nu upptäckta som ovanlig då den är ensam och inte kan härledas till ett planetsystem.

Det nyligen upptäckta vandrande svarta hålet ligger cirka 5 000 ljusår bort i en av galaxens spiralarmar i riktning mot stjärnbilden Carina-Skytten. Upptäckten får astronomer statistiskt att misstänka att det  närmaste isolerade (ensamma) svarta hålet  till jorden kan finnas enbart 80 ljusår bort. Den närmaste stjärnan till vårt solsystem, Proxima Centauri, ligger drygt 4 ljusår bort.

 

Svarta hål som strövar omkring i vår galax är rester från sällsynta, stora stjärnor som fått slut på bränslet och nu är minst 20 gånger mer massiva än vår sol.

 Dessa stjärnor har exploderat som supernovor och den kvarvarande kärnan krossas av gravitation till ett svart hål. Eftersom självdetonationen inte är helt symmetrisk kan det svarta hålet få en spark och börja röra sig genom galaxen mellan stjärnorna likt en avfyrad kanonkula.

Teleskop kan inte fotografera ett svart hål eftersom dessa inte avger något ljus. Men ett svart hål förvränger rymden i dess närhet det avböjer och förstärker stjärnljus från allt som tillfälligt ligger exakt bakom det (effekt av gravitation ljus dras mot ett svart hål men avger själv inget) .

Markbaserade teleskop, som övervakar ljusstyrkan hos miljontals stjärnor i de rika stjärnfälten mot vintergatans centrala utbuktning letar efter dessa effekter av ett massiva objekt passerande mellan oss och en stjärna.

Två team använde i detta fall Hubble-data i sina undersökningar under ledning av Kailash Sahu från Space Telescope Science Institute i Baltimore, Maryland; och Casey Lam vid University of California, Berkeley. Lagens resultat skiljer sig åt något. Men båda resultaten tyder på närvaron av ett kompakt objekt tolkat som ett svart håls existens därute.

Bild flickr.com Alla bör tänka över vad som kan finnas däruppe i tid och rum. En funderarbänk passar bra att sitta och  fundera på.

Ensamma planeter därute i ingenting

 

Fria planeter utan ett solsystem strövar omkring i universum på egen hand.

Astronomer vet väldigt lite om dessa ensamma världar i mörkret därute.  Men en nyligen gjord upptäckt kan hjälpa dem att lära sig mer om dessa planeter. Med hjälp av data från flera teleskop över hela världen upptäckte ett team astronomer tecken på minst 70 ensamvandrande planeter i Vintergatan. Upptäckten beskrevs i en studie nyligen publicerad i tidskriften Nature Astronomy.

Det var med hjälp av rymdteleskopet Kepler som lanserades 2009  och avslutades efter bränslebrist  2018  ägt av NASA som undersökningen  gjordes med syfte att finna  planeter som dessa. Första objektet hittades för snart 10 år sedan 2012, planeten CFBDSIR2149 en brun dvärg befinnande sig  cirka 100 ljusår från jorden.

Det kan finnas gott om ensamma planeter i Vintergatan men dessa nomader är svåra att hitta eftersom de praktiskt taget inte avger något ljus och inte alltid passerar framför en stjärna från vår synvinkel sett på jorden. Men forskarna hittade minst 70 planeter  av detta slag och ca 170 planeter som kan vara planeter vid den undersökning som nu publicerats. Teamet fann dem   i en stjärnbildande region belägen inom stjärnbilderna Skorpionen och Ormbäraren.

De upptäckes  genom mikrolensering. Metoden innebär att man använder ett objekt i bakgrunden som en förstoringslins när ett förgrundsobjekt rör sig framför det vilket då ger resultat att ljuset från bakgrundsobjektet   böjs vilket då avslöjar en planets kropp. Något som även borde göra det möjligt att söka efter den, som vissa, anser finns, planet 9 i vårt eget solsystem (min anm.). 

För ytterligare om dessa ensamma objekt därute se medföljande länk här. 

Bild från vikipedia på den nämnda bruna dvärgen som var den första friflytande planet som hittades. Texten till bilden är "Den lilla dimblå pricken i mitten av denna bild (klicka för att förstora) fångas av SOFI-instrumentet på ESO: s New Technology Telescope vid La Silla Observatory och visar den fritt flytande planeten CFBDSIR J214947.2-040308.9, i infrarött ljus". Jag förstår dig som undrar varför en brun dvärg här är dimblå. Därför tog jag med texten till bilden från vikipedia (min anm.). OBS bilden är redan förstorad så den som den står lilla dimblå pricken är större här än på vikipedia.

Ensamma jordliknande planeter flyter runt därute mellan galaxerna

 

Det finns fritt "flytande" planeter, planeter som är ensamma därute mellan  solsystemen i Vintergatan. Visst kan de ha någon eller flera månar men de har sin ensamma bana därute i mörkret.

En nyligen gjord undersökningen av några områden i Vintergatan har resulterat i fyra nya upptäckter av planeter i storlek som jorden, ensamma därute i mörkret. Resultaten beskrivs i ett meddelande från Royal Astronomical Society.

Upptäckten gjordes under ledning av Iain McDonald vid College of Manchester, Storbritannien, (denne är  främst baserad på Open College, Storbritannien) och vid  undersökningen användes information som erhållits 2016 genom K2-uppdragssektionen i NASA:s  Kepler Teleskop. Under en tid av två månader 2016 övervakade Keplerteleskopet ett mindre område med tiotals miljoner stjärnor nära mitten av vår galax var 30: e minut med syftet att upptäcka ovanliga gravitationshändelser. Det upptäcktes 27 korta gravitationshändelser från vad som nu misstänks som ensamma planeter därute. Fyra är nu bekräftade som detta. OBS först nu har analysen av bilderna gjorts till viss del.

Spännande upptäckter man undrar hur det ser ut på ytan på dessa mörka ensamma världar. Finns där is kanske vatten uppvärmt av geologiska processer under isen? Ingen vet (min anm.).

Bild flickr.com en undran över alltet.

Det kan finnas miljarder planeter därute som sveper runt i ensamhet utanför stjärnsystemen

 

Det har upptäckts mer än 4000 exoplaneter.  Nästan alla kretsar kring en stjärna och ingår därmed i ett solsystem. Likt vår egen stjärna (solen) där dennas solsystem har en planet där vi finns, Jorden.

Men enligt rön och teori bör det finnas en stor population av fritt flytande planeter i vår galax. Planeter ensamt flytande i tomrummet mellan solsystemen. Planeter som kickats ut från gemensamheten i ett solsystem troligen i merparten fall utkastade av stora gasjättars rörelser vid solsystemets bildande. Hittills har endast en handfull objekt hittats som troligast är fritt flytande planeter utan medföljare i form av måne eller asteroider och de är alla av relativt stor massa.

Men nu har en färsk studie ledd av Przemek Mróz (California Institute of Technology) presenterat en ny upptäckt som hämtats från data från två gravitationslinsteleskop. En planet därute i tomrummet har hittats som fått namnet OGLE-2016-BLG-1928 med betydligt mindre massa. Den är bara en tredjedel av Jordens massa eller tre gånger massan av Mars.

 

Detta visar att även mindre planeter kan finnas därute i tomrummet ensamma och isolerade. Kommande observatorier från NancyGrace Roman Space Telescope kommer att göra det lättare hitta fler sådana planeter i framtiden.

Bild från vikipedia på det kommande Nancy Grace Roman Space Telescope som planeras sändas upp under 2025 av NASA.

Det finns ensamma planeter därute mellan solsystemen och nu har en jordliknande hittats.

 

Planeter kretsar vanligtvis kring en stjärna. Likt Jorden får de värme och ljus från sin stjärna (sol).   Ljuset från  stjärnor gör det möjligt för oss att se dessa eventuella planetsystem (exoplaneter) när de passerar framför sin sol.

Men det finns också "osynliga" planeter som rör sig därute ensamma mellan stjärnorna. Dessa mörka, ensamma världar har ingen stjärna att kretsa kring, inget ljus att sola sig i, ingen värme att bestrålas av men kan likväl ha en måne eller flera. Vi har hittat några och nu har forskare hittat ytterligare en. En som är ungefär lika stor som jorden och som fått beteckningen OGLE-2016-BLG-1928.

En av de som slogs ut från en sol eller som aldrig fångades in av en sol vid sitt bildande. Vad vi vet i dag anses detta upptäckta objekt vara en planet och inget annat. Men helt säkra kan vi inte vara.

Kan liv ha bildats och överlevt eller slagit sig ner på sådana världar? Kanske tekniskt avancerade civilisationer kan övervinna olägenheter med evigt mörker och kyla genom att använda kärnkraft eller är de icke-biologiska? Frågor som ställs men inte kan besvaras.

Finns risken att Jorden en dag krockar med en sådan vilsen planet då den kommer in i vårt solsystem? Chansen är minimal men den existerar. Kan Jorden en dag kastas ut ur solsystemet och bli en av dessa mörka vilsna planeter? Kanske den dag solen sväller upp om den då får energi ur detta att ta en ny kurs om den inte istället sväljs av den uppsvällande solen.

Detta är inte otänkbart. Först under de senaste åren har vi upptäckt objekt som kommer utifrån som asteroider som Oumuamua (om detta var en asteroid ingen vet säkert vad det var)  och kometer som Borisov båda susade igenom vårt solsystem och  kommer troligtvis inte tillbaks.

När solen om ungefär 4 miljarder år åldras sväller den upp och blåser bort hälften av sig själv ut i rymden då kommer jorden antingen att sväljas av detta skeende eller tvingas bort i hög hastighet. Men det är osannolikt att Jorden kan undkomma gravitationen från solen och undvika att sväljas i en röd sols uppsvällning som då sker.

Bild från pikrepo.com Kan tolkas som en dag kan en okänd himlakropp dyka upp där vi minst anar det och katastrofen kommer.

Ensamma stjärnor därute.

 

I några uppsatser från  University of Michigan visas hur stjärnor med massan åtta gånger  eller mer av vår sols blivit ensamma stjärnor i universum efter att ha kastats ut ur sina stjärnkluster.

 "Ungefär en fjärdedel av alla massiva stjärnor verkar vara ensamma stjärnor och vi undrade varför," sade nyligen Johnny Dorigo Jones  en student under grundutbildning vid universitet. "Hur de visar sig vara isolerade, och hur de blev detta." Det är frågan )min anm.) man ställde sig vid universitetet.

 

Dorigo Jones visade i sin uppsats att de allra flesta massiva stjärnor i ensamhet är "runaways", eller stjärnor som kastats ut från kluster. "Eftersom massiva stjärnor kräver mycket material för att bildas fanns ofta en hel del mindre stjärnor omkring dem," beskrev Vargas-Salazar. "Mitt projekts fråga var specifikt hur många av dessa massiva stjärnor kunde ha bildats i stjärnkluster." Svaret man kom fram till var en fjärdedel.

Dorigo Jones undersökte hur massiva stjärnor matats ut från kluster. Han såg på de två olika mekanismer som producerar runaways (stjärnor som rymt) dynamisk utskjutning och binära supernova utkast.

I det första scenariot kastas massiva stjärnor ut från sina kluster med upp till 800000 km/h på grund av instabila omloppsbanor  och då troligast när det väl sker  på grund av instabilitet av gravitationen i närområdet och skedet går då i en otroligt hastig acceleration i utkastet. I det andra sceneriet kastas en massiv stjärna ut när ett binärt par innehåller en stjärna som exploderar och skjuter sin följeslagare ut i rymden (en supernova sker).

Varför bara väldigt massiva stjärnor åker ut kan man undra men kanske det är just dessa  massiva stjärnor av en viss massa som får gravitationsstörningar.  De som kastas ut från kluster vid en supernova är mer konkreta händelser som man kan ta till sig.

Bild mepixels.com vacker utblick ut i universum anser jag.

Ensamma dubbelstjärnor av ett antal av 30 har hittills hittats svävande i tomrum mellan galaxer.

Dubbelstjärnesystem är inte ovanliga i galaxerna. Men ibland händer saker i dessa system som gör att de kastas ut från galaxen vari de finns och blir ensamma dubbelstjärnesystem mellan galaxerna i tomrummet.


Ensamma solsystem som till ett antal, hittills av 30 styck, hittats därute.

Men troligen finns många fler. Tecken på röntgenkällor mellan galaxerna därute visar på att dessa finns därute finns i ett antal av minst 200 stycken. Men avståndet till dessa är så stort att det inte kan bevisas som dubbelstjärnkällor.


Ett upptäckt av 30 st och konstaterat finns på ett avstånd från oss på 62 ljusår.

Detta enligt en studie publicerad 2 maj i The Astrophysical Journal sparkades detta par ut från en dvärggalax då den ena stjärnan kollapsade till en neutronstjärna.


Ytterligare exempel kan läsas om här bland annat ett i riktning mot stjärnbilden Ugnen. 


Som jag skrivit om tidigare. Det finns mycket att upptäcka ovan oss.


Bild från Vikipedia på en av de galaxer som finns i detta galaxkluster som är stjärnbilden Ugnen. Spiralgalaxen NGC 1097.

Är vi ensamma eller inte i universum. Drakes ekvation ska vara en hjälp till att reda ut detta. Men?

Drakes ekvation är en ekvation skapad av radioastronomen Frank Drake 1961 för att uppskatta antalet högteknologiska civilisationer i Vintergatan vid en given tidpunkt i historien. Högteknologiska civilisationer likt andra slag av samhällen kommer och går.


Det gäller att finna civilisationer därute om de nu finns på ungefär samma nivå som vi är i om vi ska kunna få kontakt eller förstå dem. 


Ekvationen skall inte ses som ett exakt sätt att beräkna antal platser i Vintergatan där liv kan finnas vilket besitter teknologisk förmåga att kommunicera med exempelvis radiovågor, och därmed bli upptäckbara av andra liv med samma förutsättningar (oss själva till exempel).


Ekvationen bygger på en rad antaganden om förutsättningarna bakom uppkomsten av liv och civilisation med teknik i universum generellt.  Men beräkningar och mätningar har alltid osäkerhetsfaktorer.
  

För ekvationen Drake utarbetade har vi ingen aning om osäkerheten kopplad till någon av de parametrar som ingår.


Vilken andel av planeter där livets byggstenar finns fick så småningom liv och vilka av dessa liv som vi känner det som utvecklades till högteknologisk civilisation? 


Noll procent? 100 procent? Någonstans däremellan? Är det 50 procent plus eller minus 5 procent? Eller plus eller minus 25 procent? Eller plus 5 procent och minus 25 procent? Ekvationen Drake arbetade fram har ett betydande antal antaganden och tills de antagandena verifieras kan det inte litas på beräkningens resultat.


Sedan bör vi ha i åtanke att där liv och civilisation verkligen utvecklas kan denna hämmas av skilda slag av filosofi, krig, religion och politik. Samhällen utvecklas även olikt på samma planet det har vi många exempel på här på Jorden. 

Vi kan vara ensamma i vårt universum

Vi kan vara mer ensamma i universum än vi inser. Detta enligt Cardiff University:s astronomer Jane Greaves och Phil Cigan.

Det handlar om fosfor. Ett kemiskt vanligt ämne på Jorden vilket kan vara sällsynt utanför vårt solsystem. Fosfor är väsentlig för livet men sällsynt därute och det betyder att livet kan vara lika sällsynt om det inte kan grundas utan fosfor.

Livets ursprung och utveckling är väldigt komplexa processer som är högt beroende av närvaron av olika element och förhållanden )som vi känner det). Om ett av dessa element visar sig vara extremt sällsynt blir den spontana uppkomsten av liv extremt svårt och kanske helt omöjligt.

 Ett exempel på något som är viktigt är ovannämnda fosfor, relativt vanligt på jorden, men resultatet av en ovanlig händelse.

Fosfor skapas i supernovor då massiva stjärnor exploderar i slutet av sina liv. Men de mängder som hittills hittats matchar inte teorin av att det är vanligt. Mängden fosfor som uppstår vid en explosion är inte alltid lika stor. Likaså exploderar långt ifrån alla stjärnor i en supernova utan blir bara novor i slutet av sina existenser.

Enligt data indikerar visas att fosfor kan vara ojämnt fördelat i galaxen då fosfor skapas av särskilda typer av supernovor )inte i alla). Detta kan innebära att livet som uppstod på jorden kan ha varit beroende av att solsystemet bildats i närheten av en fosforskapande supernova. En  mycket ovanlig händelse.

Men fosfor är bara en komponent och händelse som måste ske och byggas upp i ett solsystem för att liv ska kunna uppkomma. Men uppkommer det accelererar det i alla former (troligen) då det är vad som skett på Jorden.

Men andra planeter i andra solsystem kanske inte har dragit högsta vinsten i livets spelrum.

Vi upptäcker troligen aldrig om Aliens (utomjordingar) söker kontakt och Aliens inte våra försök till kontakt. Vi är för olika. Fundera över nedanstående.

Tänk för enkelhetens skull att vi länge här bland vissa forskare ex försökt tala med delfiner inte har vi lyckats förstå dem och de oss. Fast deras hjärna är lika komplex som vår. Vi vet inget om deras tankesätt eller kultur, om den finns, förstår vi den inte eller ser den.

Tänk vidare, människan har ännu inte lyckats tolka alla utdöda språk vi funnit skrifter av på lertavlor mm. Detta fastän vi människor tänker förhållandes lika genom historien.

Människan har även sänt ut ett meddelande i rymden om vilka vi är lite av en slumputsändelse genom pioneerprogrammet under 1970-talet. 

Förmodat på att Aliens om de finns och finner vår farkost en gång ska kunna tolka våra meddelanden. Men inget säger att de skulle kunna det hur gärna de än ville.

Chansen att de ska kunna förstå hur de ska öppna, läsa och förstå detta är minimal.

Aliens eller ET är säkert mycket olika oss och om de tänker så är deras tankar inte som våra och att de ska kunna kommunicera med oss är mycket svårt att tro.

Detta även om de mot alla förmodan skulle likna oss och vara uppbyggda mentalt liknande då de garanterat kulturellt och tankemässigt likväl inte skulle kunna förstå oss och inte vi dem.

Samma sak är det om de sänder ut förfrågningar om vilka vi är eller om vi finns. Vi förstår inte då deras meddelanden eller förstår att det är ett meddelande. Vi är troligen så olika att vi inta kan förstå något alls om varandra.

Enda möjligheten för att förstå oss och vi dem är att sända sten med inristade  figurer på vilka vi är eller andra konkreta föremål. Då kan vi kanske och de med förstå att det är konstgjorda saker de ser på föremålet och inte naturliga sprickor och mönster.

Bilden ovan vad är det? Jag vet inte.

Kan det lite var som helst kretsa ensamma månar i universum. En del tyder på det.

Små dvärgplaneter kan fångas in av stora gasjättar och bli en måne till dessa. Månar finns runt de flesta av vårt solsystems planeter. Infångade eller som i Jordens fall troligen genom två krockande kroppars effekter i Jordens barndom.

Satelliter ses dessa kroppar som. I asteroidbältet finns liksom utanför Pluto en hel del dvärgplaneter och större asteroider.

Dessa är möjliga som månkandidater om de kom tillräckligt nära en planet och fångades in av denna.

I dag ses fritt flytande månar därute som mycket möjligt vanliga. Kanske även mellan solsystemen och stjärnorna inklusive mellan galaxerna därute.

Ensamma och osynliga därute sedan tidernas begynnelse likt en mängd isolerade och snabbt framskjutande asteroider bland tomheten därute.

Bilden är på vår egen måne.

Ensamma asteroider har troligen en egen historia för sin plats

Asteroidbältet mellan Mars och Jupiter är rester av kollisioner av stora objekt. Här finns tusentals större och mindre stenar (asteroider).

Även bortanför Pluto i Keplerbältet finns mängder av asteroider men här även miniplaneter.

Men det finns även ensamma objekt lite varstans i solsystemet utanför ovanstående samlingar och det är dessa forskare intresserar sig för.

Projektetdär detta forskas om är intresserad av dessa ensamma objekt då de troligast inte är rester av kollisioner och samlingar av större o mindre objekt utan objekt som sett lika ut sedan solsystemets uppkomst. Oskadda sedan den tiden.

Därför kan det finnas spännande upptäckter att göra på dessa. Dess banor, sammansättning och form. Plus dessas ibland överraskande uppdykande från som det verkar ingenstans och närkontakt med Jorden.

Det ska finnas en del ensamvargar av planeter däruppe

För ett tag sedan antogs att det ska finnas ett stort antal av ensamma jupiterstora planeter vandrande mellan solsystemen i vintergatan och troligen även i andra galaxer.

Säkert även mindre objekt eller planeter än av jättegasplaneten Jupiters storlek också.

Inget har på senaste tiden motsatt sig detta förutom en sak. Mängden som antogs bör räknas ner. De finns men inte i det stora antal som förmodats. Kanske en per fyra solsystem däruppe. Men inte mer. Säkert är vissa gasplaneter men säkert finns även stenplaneter också därute i ensamt majestät.

Nu ska vi  inte i dessa räkna in den gäckande planet 9 vilken antas finnas mörk och ensam någonstans i eller lite utanför Kuiperbältet där  Pluto ingår. Mycket tyder på att den finns. Men den ska ses som tillhörande vårt solsystem.

Bilden illustrerar en ensam gasplanet någonstans utanför solsystemen i Vintergatan ensam och fri. Illustrationen kommer från NASA.

Kanske är vi ensamma i ett helt stjärnlöst universum

Vi vet inte ens om solen finns just nu eller universums stjärnor. Kanske universum är utplånat och vi bara ser hur det såg ut och att utplåningen med ljusets hastighet är på väg mot oss och visar att så skett. Sedan tar det ytterligare kanske eoner innan det sker här beroende på avståndet. Vi ser ju först enbart ljuset från händelsen såvida det inte är livsfarlig strålning som är anledningen och går fram med ljusets hastighet.

Inte ens solen ser ut som den gör just nu när vi ser den. Det var åtta minuter sedan den gjorde det.

Stjärnor ser vi även bakåt i tiden på från några år tillbaks till miljarder år tillbaks i tiden. Hur de såg ut då.

.

Ingen vet om universum finns idag. Men rymdforskningen fortsätter så länge vi bevisligen finns just här just nu. Minst åtta minuter till.

Nu har Nya möjligheter i rymdforskningen arbetats fram.

När vi ser ut i universum ser vi samtidigt bakåt i tiden. Stjärnorna vi ser ligger på ljusårs avstånd vissa fler miljarder ljusår bort.

Det vi ser är då hur en stjärnas ljus såg ut för så många jordiska år sedan. Hur den ser ut idag eller om den ännu finns därute vet vi inte.

Vår sol ligger ca 8 ljusminuter från oss  och vi ser därför solen härifrån som den såg ut för 8 minuter sedan.

Forskare önskar hålla koll på vad om sker därute i universum.

I Chile byggs just nu ett teleskop vilket ska på en smidigare och snabbare vis hålla koll på hur universum ser ut och förändringar där.

Detta teleskop ska kunna kartlägga hela natthimlen den himmel vi ser fullt ut varannan vecka. Kan tyckas lite för sällan om något stort och oroande sker därute. Men det är likväl en stor förbättring mot hur det är nu.

Vintergatan och alla andra galaxer och områdena emellan dessa har stora mängder ensamma mörka planeter.

Mörka planeter vilka kastats ur ett solsystem eller aldrig hamnat intill en sol finns i stora mängder därute. DE flyter runt utan mål eller sammanhang och då de inte finns nära en sol är de osynliga för oss att se. De finns i mörker och måste sökas på andra vis.

Alla är inte stenplaneter utan en del bruna dvärgar. En brun dvärg är gasklot där temperaturen och kärnklyvningen  aldrig kom igång. Hade den gjort detta hade denna dvärg kunnat blivit en stjärna med ett eget planetsystem.

Att hoppas på livsduglig miljö på de stenplaneter som finns därute i mörkret är att hoppas för mycket. Här råder den absoluta nollpunkten.

Kanske vissa av de bruna dvärgarna har en eller annan mindre måne och även stenplaneterna.   Men kylan därute är total.

En upptäckt brun dvärg har fått namnet WISEA 1147 och finns flytande runt därute  i stjärnbilden Vattenormen vilken kan skådas på södra stjärnhimlen.