Stjärnkluster är från vår synvinkel stora hopar av
stjärnor somhåller ihop under stora delar av sin existens (genom
gravitationen min anm.). Idag känner vi till några tusen stjärnhopar i
Vintergatan som vi känner genom deras framträdande som grupper av stjärnor. Detta
gör enskilda stjärnor i en sådan grupp svåra att identifiera genom likheten med
sina grannstjärnor i klustret. säger Stefan Meingast huvudförfattare till en ny
rapport som publicerats i Astronomy & Astrophysics.
”Vår sol tros ha bildats i en stjärnhop men har
lämnat sina solsyskon bakom sig för länge sedan" tillägger han. De
stjärngrupper vi ser på natthimlen är bara delar av en mycket större enhet”
säger Alena Rottensteiner, medförfattare och master student vid universitetet i
Wien. "Det finns gott om arbete framåt att revidera vad vi trodde var
grundläggande egenskaper hos stjärnhopar."
För att hitta de förlorade stjärnsyskonen till vår
sol utvecklade forskargruppen en ny metod som använder maskininlärning för att
spåra grupper av stjärnor som kommit till tillsammans och som rör sig gemensamt
över himlen. Teamet analyserade 10 stjärnhopar och identifierade tusentals stjärnsyskon
långt borta från mitten av de kompakta kluster som tydligt tillhör samma
familj.
En förklaring till ursprunget till dessa stjärnhopar
nuvarande eller forntida existens är osäker men teamet är övertygad om att
deras resultat kommer att omdefiniera stjärnhopar och hjälpa vår förståelse av
deras historia och utveckling över kosmisk tid.
– Stjärnklustren vi undersökte var välkända
prototyper studerade i mer än ett sekel men ändå verkar det som om vi måste
börja tänka större. Vår upptäckt kommer att få viktiga konsekvenser för vår
förståelse av hur Vintergatan byggdes, kluster för kluster, men också
konsekvenserna för överlevnaden för proto-planeter långt ifrån den
steriliserande strålningen av massiva stjärnor i centrum av kluster ",
säger João Alves, professor i Stellar astrofysik vid universitetet i Wien och
en medförfattare till rapporten. "Täta stjärnhopar med sin massiva men
mindre täta hopar kanske inte är en dålig plats för planetbildning."
Jag (min anm.) skulle anse det spännande om man fann
vår sols syskon (om de finns) vid dess första tid i ett stjärnkluster. Varför allt
stjärnbildande först blev till i stjärnkluster (om nu det blev detta) är ännu
en olöst gåta. Vad säger egentligen att de stora klustren där mindre kluster
ingår är gränsen uppåt. Galaxer bildar troligen också kluster och ser vi det i
stort finns ingen gräns uppåt kluster bildar större som bildar kluster osv.
Bild på stjärnkluster från vikipedia här Messier3
vilket finns i stjärnbilden Jakthundarna.
