Exoplanet GJ 1252b saknar atmosfär.

 

GJ 1252b är en jordliknande exoplanet 66 ljus år bort från oss. Den finns runt en dvärgsol av M- typ. En röd dvärgstjärna vilket är den vanligaste typen av stjärna därute. Men om en planet finns i den zon runt dessa där liv kan uppstå finns en strålningsrisk från dessa aktiva stjärnor som får atmosfären att koka bort. Något som skett här.

Arbetet som ledde till avslöjandet om planetens existens och att den saknar atmosfär och vilken fick beteckningen GJ 1252b, beskrivs i The Astrophysical Journal Letters.

Planeten kretsar kring sin stjärna med två varv per dag. 12 timmar jordtid per varv. Planeten är något större än jorden och som vi då förstår utefter ovanstående finns den mycket närmare sin sol än jorden är från vår sol vilket gör GJ 1252b intensivt het och ogästvänlig.

"Trycket från strålningen från stjärnan är enormt och tillräckligt för att blåsa bort planetens atmosfär", säger Michelle Hill, UC Riverside astrofysiker och medförfattare till studien.

Jorden förlorar också en del av sin atmosfär över tid på grund av solen, men vulkaniska utsläpp och andra kolcykelprocesser gör förlusten knappt märkbar genom att dessa processer fyller på det som går förlorat. Men i större närhet till en sol kan en planet inte fylla på den mängd som går förlorad.

I vårt solsystem blev detta Merkurius öde. Den har en atmosfär, men extremt tunn, bestående av atomer som sprängs itu av solens strålning. Den extrema värmen från solen får dessa atomer att avdunsta ut i rymden. En gång finns ingen atmosfär kvar här.

Strålningen på GJ 1252b visar att dess  dagstemperaturer beräknas till ca 1300C, varmt nog för att guld, silver och koppar skulle smälta på planeten. Värmen, i kombination med antaget lågt yttryck är det som fick forskarna att förstå att det inte finns någon atmosfär.

Forskningen leddes av Ian Crossfield vid University of Kansas. Den inkluderade även forskare från UC Riverside samt NASA: s Jet Propulsion Laboratory, Caltech, University of Maryland, Carnegie Institution for Science, Max Planck Institute for Astronomy, McGill University, University of New Mexico och University of Montreal.

Bild från Nasa av en illustration av hur det kan ses  ut då atmosfären blåses bort från en planet av en närliggande stjärna (sol). (NASA)

Ivuna - meteoriten en av de sällsyntaste meteoriterna som träffat Jorden.

 

Ivuna-meteoriten hittades i Tanzania i december 1938. Den delades senare upp i ett antal mindre bitar där merparten numera finns på Natural History Museum i London. Efter att ha jämfört den med mineralprov från asteroiden  Ryugu, tror experter att Ivuna-stenen likt denna har sitt ursprung från utkanten av solsystemetet. 

Den vetenskapliga upptäckten publicerad i tidskriften Science Advances kan potentiellt lösa mysterier om solsystemets tidiga historia och hur livet började på jorden enligt ett uttalande från Natural History Museum (NHM).

En senior forskningsledare vid museet och medförfattare till artikeln professor Sara Russell, sa: "Det är en spännande upptäckt för mig eftersom det visar att meteoriter i vårt museum och i samlingar runt om i världen faktiskt kan innehålla det mesta av mineral i solsystemet från den innersta steniga delen till dess längst bort och yttre räckvidd. "

"Vi kan använda meteoriter för att lära oss mer om vårt ursprung och om solsystemets planeter."

Ivuna är en av de extremt sällsynta meteoriterna som kallas CI-kondriter.

Dessa meteoriter innehåller element som fanns vid bildandet av solsystemet för över fyra miljarder år sedan, såsom järn och kol.

Dessutom är denna typ av meteoriter kända för att innehålla vatten - den viktigaste ingrediensen för livet. För experimentet undersökte forskarna prov från asteroiden Ryugu som hämtades på plats  2020 av den japanska rymdfarkosten Hayabusa2.

Resultaten tyder på att både Ryugu och Ivuna-meteoriten är CI-kondriter och härstammar från utkanten av solsystemet - och kan till och med ha samma moderkropp som sitt ursprung, säger forskarna.

"Genom att jämföra  järnet i både asteroiden och meteoriten lärde vi oss att Ryugu har en anmärkningsvärt nära matchning till CI-kondriter", säger professor Russell. 

Det anses numera möjligt att vatten och organiskt material kan ha förts till jorden av meteoriter från solsystemets yttre region.

Bild på Ivuna- meteoriten från http://www.meteorite.fr/en/forsale/Ivuna.htm

Galaxer förenas runt en röd kvasar i närheten av ett monstruöst svart hål

 

En kvasar en extremt ljusstark och avlägsen och aktiv galaxkärna. Den överglänser galaxen så dess stjärnor drunknar i ljus. 

Med hjälp av James Webb Space Telescope går det att se 11,5 ljusår bort (tillbaka i tiden ett ljusår är det avstånd ljuset  åker iväg under ett år från sin källa ca 9,6 biljoner km) på det tidiga universum. Nyligen upptäckte astronomer en galaxhop som dras samman runt en sällsynt röd kvasar som finns runt ett stort massivt svart hål. Upptäckten kommer från Johns Hopkins University och ett internationellt team där. Upptäckten erbjuder en oöverträffad möjlighet att se hur galaxer för miljarder år sedan samlades till det som nu är universum.

"Vi tror att något dramatiskt är på väg att hända i detta system", säger medförfattare Andrey Vayner en av Johns Hopkins postdoktorer som studerar galaxernas utveckling (i tiden upptäckten ses under). "Galaxen är i detta ögonblick under sin livstid, på väg att förvandlas och kommer att se helt annorlunda ut om några miljarder år." (i vår tid ser det numera helt annorlunda ut men kan självfallet inte ses)

Studien publicerades i press i Astrophysical Journal Letters och finns tillgänglig på arXivs arkiv. Den bländande ljusa kvasaren, som drivs av vad Zakamska kallar ett "monster" svart hål i mitten av den galaktiska virveln är en sällsynt "extremt röd" kvasar, cirka 11,5 miljarder ljusår bort från oss och en av de mest kraftfulla som någonsin setts på ett sådant avstånd. Det är i huvudsak ett svart hål i formation, säger Vayner. Ett svart hål som äter gasen runt den och växer till i massa. Moln av damm och gas mellan jorden och den glödande gasen i riktning mot det svarta hålet får kvasaren att se röd ut.

Teamet arbetar redan med uppföljningsobservationer av denna händelse för att bättre förstå hur täta, kaotiska galaxhopar bildas och hur de påverkas av supermassiva svarta hål.

"Det du ser här är bara en liten delmängd av vad som finns i datan av upptäckten, säger Zakamska. – Det händer mycket här så vi lyfte i studien först fram vad som är den största överraskningen. Varje ljusklump här är en babygalax som smälter samman i denna ”modergalax” färgerna visar på skilda hastigheter i det som sker och det hela rör sig på ett extremt komplicerat sätt. Nu ska vi börja reda ut hur , i vilken följd och vad som sker.

Spännande att få veta vad som kommer ur detta.

En Hubble-bild av kvasaren och samma område sett med James Webb Space Telescope. Bilden visar flera galaxer som samlas, där varje färg representerar en annan hastighet: Rött rör sig bort från oss. Blått rör sig mot oss.

KREDIT:ESA/WEBB, NASA & CSA, D. WYLEZALEK, A. VAYNER & Q3D-TEAMET, N. ZAKAMSKA.

NASA: s Curiosity Mars-rover nyligen till den sulfatrika delen av Mount Sharp

 

Efter att ha åkt under sommaren 2022 genom ett smalt, sandkantat pass, anlände NASA:s  Curiosity Mars-rover nyligen till det som kallas den "sulfatrika platsen", en länge eftertraktad region av Mount Sharp som är berikad med salta mineraler.

Forskarna antar att bäckar och dammar på Mars för miljarder år sedan lämnade kvar dessa sulfatrika mineraler efter  att vattnet torkat upp. Förutsatt att hypotesen (hypotesen om att vatten en gång funnits i vatten i bäckar och dammar) är korrekt kan dessa mineraler innehålla ledtrådar om hur - och varför - Mars klimat förändrades från att vara mer jordliknande till den frusna öken den är idag.

De sulfatrika mineralerna upptäcktes av NASA: s Mars Reconnaissance Orbiter av  Curiosity innan dess landning från ovan  2012 så forskare har väntat länge på att komma fram till och se denna terräng på nära håll (Roverbilen rör sig sakta över ytan). Strax efter ankomsten nu i somras upptäckte rovern en mängd olika bergarter och tecken på tidigare vatten bland strukturer av popcornutseende, bergknallar och salta mineraler som magnesiumsulfat, kalciumsulfat, gips  och natriumklorid (vanligt bordsalt).

De valde ut en sten som de gav smeknamnet "Canaima". Av denna togs det 36: e borrprovet från Mars yta. Att välja ut en sten för borrprov är svårt. Tillsammans med vetenskapliga överväganden över vilken sten som är lämplig var teamet även tvunget att ta hänsyn till roverns hårdvara (verktyget måste hålla vid provtagningen och rovern stå  på stabil mark om den välter eller fastnar är all vidare forskning från denna slut. Curiosity använder ett slagverk, en roterande borr som finns i änden av sin 2 meter långa arm för att pulverisera stenprover för analys. Slitna bromsar på armen fick nyligen teamet att dra slutsatsen att vissa hårdare stenar kan kräva för mycket hamrande för att borrens status numera.

"Som vi gör inför varje uppdrag borstade vi bort dammet och petade sedan på Canaimas övre yta med borren. Om då inga skrapmärken uppstår i stenen  är det en indikation på att den kan visa sig för hård att borra i för verkyget  säger Curiositys nya projektledare, Kathya Zamora-Garcia från NASA:s Jet Propulsion Laboratory i södra Kalifornien.

 – Vi pausade inför denna sten för att fundera på om det innebar någon risk att borra i den. Men med den nya borralgoritmen, skapad för att minimera användningen av slagverket, kände vi oss bekväma med att samla in ett prov av Canaima. Det visade sig att det inte behövdes något slagverk." Det räckte med borren. Stenen var inte så hård.

Uppdragets forskare ser fram emot att analysera delar av provet med instrumentet Chemical and Minerology (CheMin) och Sample Analysis at Mars instrument (SAM) när proverna en gång hamnar på Jorden men det är nära ett decennium dit.

Det finns säkert mycket att upptäcka och lära på och av Mars.

Bild vikipedia. En äldre bild av Curiositys  på "Mount Sharp" (9 september 2015).

Hipparkos sedan antikens försvunna stjärnkarta funnen

 

Hipparchos (Hipparkos) född omkring 190 f.Kr i Nicaea, död omkring 125 f.Kr., var en grekisk astronom och matematiker. Han räknas ofta som antikens störste astronom och som grundläggaren av astronomi som vetenskap.

Hans sedan länge försvunna stjärnkarta som är enormt viktig för vetenskapshistorien har nu enligt en ny studie upptäckts på de slitna sidorna i ett medeltida manuskript efter ett sökande som har sträckt sig över nästan 2 000 år.

Stjärnkartan som sammanställdes av den under antiken grekiska astronomen Hipparchus är en legendarisk stjärnkatalog ocg det första försöket att registrera exakta positioner för himmelska objekt med fasta koordinater. Liksom många gamla dokument förlorades kopior av katalogen under århundradena efter att den skrevs och den var tills nu enbart  känd från referenser i senare verk. Mysteriet med dess försvinnande har lett till en sökning efter katalogen under nästan 2000 år.

Nu rapporterar ett team under ledning av Victor Gysembergh, professor vid French National Center for Scientific Research (CNRS) i Paris att passager av  Hipparchos stjärnkatalog har upptäckts under texten till ett kristet manuskript som härstammar från Egyptens Saint Catherine's Monastery som är inrymt på Museum of the Bible i Washington, DC.

De "nya bevisen på existensen av kartan möjliggör stora framsteg i rekonstruktionen av Hipparchos stjärnkatalog", enligt studien som publicerades i dagarna i Journal for the History of Astronomy.

"Hipparchos stjärnkatalog är det allra första försöket i mänsklighetens historia att exakt mäta fixstjärnornas positioner", skriver Gysembergh och tillägger. "Kartan är en viktig milstolpe i vetenskapens födelse i  en kollektiv strävan att mäta och förutsäga vår omgivning."

Hipparchos ursprungliga katalog dokumenterar den himmelska longituden och latituderna av mer än 800 stjärnor vilket skiljer den från tidigare kartor som inte använde två koordinater. Även om den länge varit förlorad för historien, har forskare antagit att den både existerat och påverkat senare tiders astronomers mer kända astronomiska texter.

"Denna upptäckt bevisar att Hipparchos, som ofta anses vara den största (första) astronomen i det antika Grekland verkligen kartlade himlen århundraden före andra kända försök", noterade Gysembergh. "För att citera Mathieu Ossendrijver vid Fria universitetet i Berlin: 'Den här stjärnkatalogen som har svävat i litteraturen som en nästan hypotetisk karta har nu blivit väldigt konkret.' Det belyser också ett avgörande ögonblick i vetenskapens födelse, när astronomer skiftade från att bara beskriva de mönster de såg på himlen till att mäta och förutsäga dem. För än mer om upptäckten följdenna länk. 

Jag kan tänka mig att kartans original en gång bevarades i biblioteket i Alexandria och försvann bland 400 000 andra bokrullar vid bibliotekets brand vid vår tideräknings början. Tiden när är diskuterad men det skedde en brand som förstörde ovärderliga bokrullar bland annat många av Aristoteles förlorade verk. Platons samlade verk fanns dock på annat håll och finns bevarade i sin helhet ännu i dag.

Bild på astronomen Hipparchos (Hipparkos) antikens mest kända astronom. Bild vikipedia.

Ett nytt arbetssätt i sökande efter mörk materia.

 

Mörk materia antas vara fem gånger vanligare än vanlig materia och anses vara cirka 85% av universums totala massa och ungefär en fjärdedel (26,8%) av universums totala massa om man även tar med energi och mörk energi, (själv anser jag att mörk materia är ett tillstånd av vanlig materia som vi ännu inte förstår, men det innebär inte att jag inte kan beskriva motsatta synpunkter i min blogg. Alla får anse som de vill (min anm.).

Vi kan inte upptäcka dessa svårfångade partiklar (i beprövad forskningsmetodik) som ingår i mörk materia direkt då mörk materia inte avger något ljus med kraftfulla instrument som Hubble Space Telescope eller NASA: s kommande NancyGrace Roman Space Telescope (ROMAN) för att bevittna dess inflytande på galaxer och andra avlägsna stjärnkluster. (Så det är effekter av något okänt som gett idén om mörk materia. Men varför inte det istället ses som mörk energi okänd form av energi är en gåta).

Enligt en ny studie ledd av forskare vid Ohio State University kan nya radarsystem från Jorden (istället för teleskop därute) nu användas vilket underlättar sökandet.

John Beacom, medförfattare till studien är professor i fysik och astronomi vid Ohio State, säger att medan forskare vanligtvis bara letar efter små partiklar av mörk materia med liten massa är målet med den nya forskningen att förbättra sökningen genom att även söka efter makroskopisk mörk materia (större synlig mörk materia): partiklar med en stor massa som inte nås av nuvarande markdetektorer. "En av anledningarna till att mörk materia är så svår att upptäcka kan vara att partiklarna kan vara mycket massiva", säger Beacom. "Om massan av mörk materia är liten är partiklarna vanliga men om massan är stor är partiklarna sällsynta."

En ny idé jag aldrig hört tidigare (.min anm.)

Även om dessa partiklar inte kan beröras eller ses kan mörk materia uppfattas genom dess gravitationseffekter på andra himmelska fenomen som stjärnor eller svarta hål.

Även om dess effekter på andra naturliga system inte är lätta att kategorisera och tar tid att lära sig mer om gör mörk materia att nya vägar öppnas för forskare att förstå kosmos storlek, form och framtid, sa Beacom. Sådana detektioner kan också avslöja massan av de mörka partiklarna som beroende av deras storlek, kan ha enorma effekter på galaxers bildning och struktur.

Den nya forskningen är publicerad på preprint-servern med öppen åtkomst för intresserade, arXiv.org

Det som är nytt i forskningen i sökandet efter mörk materia är att forskare denna gång använde samma teknik som används för att spåra meteorer när de sveper över skyn. När meteoriter passerar genom jordens atmosfär berörs både dessa och partiklar av mörk materia joniseringsavlagringar - en form av strålning som lämnar efter sig fria elektroner (atomer som kan leda elektricitet). Elektromagnetiska vågor som frigörs av radar studsar av effekten av de fria elektronerna och signalerar närvaron av materia som sedan kan användas för att skilja ut mörk materia från meteoriters vanliga materia. På så sätt kan Jordens atmosfär omvandlas till en effektiv, storskalig partikeldetektor.

Även om forskare har använt denna metod vid meteorjakt i årtionden, säger Beacom att han var förvånad över att ingen någonsin hade tillämpat detta system i tidigare insamlad data i sökandet efter mörk materia.

En av studiens viktigaste slutsatser är hur teamets nya metod skulle kunna komplettera andra kosmologiska sökningar efter mörk materia eftersom deras system erbjuder en nivå av noggrannhet och känslighet som många andra teknikslag saknar.

"Nuvarande kosmologitekniker är ganska känsliga, men de har inget sätt att kontrollera sitt eget resultat", sa Beacom. "Det här är en helt ny teknik så om forskare är osäkra på vad de har upptäckt kan en signal kontrolleras i detalj med radarteknik."

Medförfattare i studien var Pawan Dhakal, Steven Prohira och Christopher Cappiello från Ohio State, samt Scott Palo och John Marino från University of Colorado Boulder.

Bild vikipedia en sammansatt bild av galaxhopen CL0024+17 tagen av rymdteleskopet Hubble som visar skapandet av en gravitationslinseffekt. Det antas att denna effekt till stor del beror på gravitationsinteraktionen med mörk materia.

Ett nytt instrument för att se in i Neutronstjärnor

 

En neutronstjärna är ett av flera möjliga slut för en stjärna. När en stjärna i slutet av sitt liv stöter bort sina yttre lager inträffar en gravitationskollaps då stjärnans kvarvarande inre delar imploderar. Om stjärnan är så stor att  massan som är kvar motsvarar 1,4–3 solmassor sker en supernova. Återstoden blir en neutronstjärna som består av tätt packade neutroner och utspridda rester från supernovan. En typisk neutronstjärna är endast cirka 20 km i diameter men har en massa motsvarande 1,4 – 3 solmassor. Detta innebär att neutronstjärnan har en densitet som är omkring 1 miljard ton per kubikcentimeter. Gravitationsfältet vid stjärnans yta är tvåhundra miljarder gånger starkare än på jorden. Ett fallande föremål skulle uppnå 6,5 miljoner km/h redan efter en meters fall.

Forskare vet inte exakt vad neutronstjärnor består av och att bestämma detta är ett mål för astrofysikforskningen.

En ny pusselbit som begränsar utbudet av möjligheter har upptäckts av ett par forskare vid IAS: Carolyn Raithel, John N. Bahcall Fellow vid School of Natural Sciences; och Elias Most, medlem i skolan och John A. Wheeler Fellow vid Princeton University. Deras arbete publicerades nyligen i The Astrophysical Journal Letters.

Om det varit möjligt skulle forskare velat se in i neutronstjärnan men de är för små och avlägsna för att avbildas med vanliga teleskop. Forskare förlitar sig istället på indirekta egenskaper som de har möjlighet att mäta - som massan och radien av en neutronstjärna. Radien för en neutronstjärna är mycket svår att mäta exakt. Ett lovande alternativ för framtida observationer är att istället använda en storhet som kallas "peak spectral frequency" (eller f2) i dess ställe. 

Vad som sker vid kollisioner mellan neutronstjärnor kan förstås utifrån lagarna i Einsteins relativitetsteori. Det leder till starka utbrott av gravitationsvågsemission. År 2017 mätte forskare sådana utsläpp för första gången. " Åtminstone i princip kan toppspektralfrekvensen beräknas från gravitationsvågsignalen som avges från den vacklande återstoden av två sammanslagna neutronstjärnor", säger Most.

Det var tidigare väntat att f2 skulle vara en rimlig proxy för radie, eftersom - fram till nu - forskare trodde att en direkt eller "kvasi-universell" korrespondens existerade mellan detta. Raithel och Most har dock visat att detta inte alltid är sant.

De har nu visat att denna bestämning inte är som att lösa ett enkelt hypotenusaproblem. Istället är det mer besläktat med att beräkna den längsta sidan av en oregelbunden triangel där man också behöver ett tredje slag av information: vinkeln mellan de två kortare sidorna. För Raithel och Most är denna tredje information "lutningen av massradierelationen", det som kodar information om EoS vid högre densiteter (och därmed mer extrema förhållanden) än radien ensam gör.

Denna nya insikt kommer att göra det möjligt för forskare som arbetar med nästa generations gravitationsvågsobservatorier(efterföljarna till den för närvarande verksamma LIGO) att bättre förstå de data som erhållits från sammanslagningar av neutronstjärnor. Enligt Raithel kan denna data avslöja de grundläggande beståndsdelarna i neutronstjärnans materia. "Vissa teoretiska förutsägelser tyder på att det inom neutronstjärnkärnorna kan ske fasövergångar  som löser upp  neutronerna i subatomära partiklar så kallade kvarkar", säger Raithel. – Det skulle innebära att stjärnorna innehåller ett hav av fritt kvarkmateria i sitt inre. Det framtida arbetet kan visa morgondagens forskare  om sådana fasövergångar faktiskt inträffar.

Bild vikipedia av en modell av hur en neutronstjärna ser ut.

Ljud hörs innan en stjärna exploderar som en supernova

 

En supernova är en exploderande eller en exploderad stjärna. Supernovorna hör till de våldsammaste händelserna i universum. För att en supernova ska ske måste stjärnan ha haft en viss storlek vår sol är för liten för att explodera som en supernova.

Astronomer från Liverpool John Moores University och University of Montpellier har utarbetat ett "tidigt varningssystem" ett varningssystem som visar när en massiv stjärna är på väg att avsluta sitt liv som en supernovaexplosion. En supernova närmare oss än 200 ljusår påverkar vårt solsystem.

Arbetet publicerades i Monthly Notices of the Royal Astronomical Society. I den här nya studien beskriver forskare att massiva stjärnor (vanligtvis mellan 8 och 20 solmassor) i den sista fasen av sin tillvaro  plötsligt kommer att bli cirka hundra gånger svagare i optiskt ljus under de sista månaderna innan de försvinner i en supernovaexplosion. Denna dimning orsakas av en plötslig ansamling av material runt stjärnan vilket döljer dess ljus.

En mycket bra förklaring på skillnaden mellan stjärnor som slutar sin tillvaro som supernova eller stjärnor som vår sol som sväller upp och dras samman till en vit dvärg ges här från Uppsala universitet. 

Hittills var det inte varit känt hur lång tid det tar för stjärnan att samla in detta material. Nu har forskare för första gången datorsimulerat hur röda superjättar kan se ut då de är inbäddade i dessa "kokonger" före explosionen.

Gamla teleskoparkiv visar att det finns bilder av stjärnor som exploderade ungefär ett år efter att bilden togs. Stjärnorna ser normala ut i dessa bilder, vilket innebär att de ännu inte kan ha byggt upp den teoretiska (ännu har vi inte sett en sådan skiva) cirkumstellära skivan. Detta tyder på att kokongen av materia uppstår på mindre än ett år vilket ses som extremt snabbt.

Benjamin Davies från Liverpool John Moores University huvudförfattare till artikeln, säger "Det täta materialet döljer nästan helt stjärnan, vilket gör den 100 gånger svagare i den optiska (för det mänskliga ögats synliga del)  delen av spektrumet. Det betyder att dagen innan stjärnan exploderar skulle man sannolikt inte kunna se stjärnan. Han tillägger: "Hittills har vi bara kunnat få detaljerade observationer av supernovor timmar efter att de redan har hänt. Med detta tidiga varningssystem kan vi göra oss redo att observera dem i realtid och då rikta världens bästa teleskop mot dem och se dem bokstavligen slitas i bitar framför våra ögon.

Finns en del att lära om detta. Viktigast kanske att förbereda oss om en förestående explosion sker i vårt närområde (under 200 ljusår bort).

Bild vikipedia på en supernova i detta fall resterna efter Keplers supernova, SN 1604. 

Barium upptäckt i en exoplanets atmosfär

 

Med hjälp av Europeiska sydobservatoriets Very Large Telescope (ESO:s VLT) i Chile har astronomer upptäckt det tyngsta grundämnet hittills i en exoplanets atmosfär. Upptäckten av grundämnet barium på höga altituder i atmosfärerna på gasjättarna WASP-76 b och WASP-121 b  (OBS; de är de inte ingående i  samma solsystem)var oväntad. Upptäckten ger frågor om hur dessa planeters  atmosfärer ser ut.

“Den förbryllande och motsägelsefulla frågan är: varför finns ett så pass tungt grundämne i de övre skiktet av atmosfären på dessa planeter?” det frågade sig Tomás Azevedo Silva, doktorand på Portos universitet och Instituto de Astrofísica e Ciências do Espaço (IA) i Portugal, som ledde studien som publicerades i dagarna i Astronomy & Astrophysics.

WASP-76b och WASP-121b är så kallade ultraheta Jupiterplaneter. Deras storlekar överensstämmer med Jupiters. Men de har en yttemperatur på är över 1000 °C. Detta till skillnad mot Jupiters -140° C . WASP-76 b och WASP-121 b heta yta  beror på närheten till sina solar  båda planeterna fullbordar  ett omlopp på ca ett eller två dygn. Planeterna har exotiska egenskaper: på WASP-76 b  regnar det troligen järn.

Forskarna förvånades över förekomsten av barium i de övre skikten i exoplaneternas atmosfärer då det är ett grundämne som är 2,5 gånger tyngre än järn. “Med tanke på planeternas starka gravitation förväntade vi oss att tunga grundämnen som barium snabbt skulle falla ner mot planetens yta” säger medförfattaren till upptäckten Olivier Demangeon, som arbetar vid Portos universitet och IA.

“Detta var på ett sätt en oavsiktlig upptäckt” säger Azevedo Silva. “Vi förväntade oss inte och letade inte efter barium och var därför tvungna att dubbelkolla att signalen i spektrumet verkligen kom från planeten och från barion eftersom grundämnet inte hade upptäckts tidigare i någon exoplanets atmosfär”.

Det faktum att barium nu upptäckts i två  exoplaneter indikerar att ultraheta Jupiterplaneter kan vara än mer exotiska än man tidigare trott. Även om vi då och då detekterar barium även i jordens atmosfär i form av den starka gröna färgen i fyrverkerier och i övre atmosfären vid norrsken så är frågan för forskarna vilken naturlig process som kan ge upphov till ett så tungt grundämne på så hög höjd på exoplaneterna. “För närvarande vet vi inte vilka mekanismer som ger dessa resultat” förklarar Demangeon.

Det krävs mycket specialiserad utrustning för att bestämma sammansättningen hos en exoplanets atmosfär. Forskarna använde ESPRESSO-instrumentet på ESO:s VLT i Chile för att analysera moderstjärnornas ljus då det filtrerades genom atmosfärerna på WASP-76  och WASP-121 b.

De nya resultaten visar att vi bara har skrapat på ytan av exoplaneters mysterier. Med framtida instrument som den högupplösande spektrografen ANDES (ArmazoNes high Dispersion Echelle Spectrograph) på ESO:s kommande Extremely Large Telescope (ELT), kommer astronomerna att kunna studera atmosfärer hos stora och små exoplaneter och även på  steniga jordlika planeter med mycket större detaljrikedom.

Vi bör vara gränslösa då vi undersöker fenomen i universum. De gränser vi sätter under en undersökning är mänskliga men inte universums gränser. I universum finns inga gränser allt kan ske, allt kan finnas hur annorlunda vi än kan tänka oss det och vi kan kanske som människor inte tänka oss allt som kan finnas (min anm.). Då vi vet att norrsken innehåller barium kan man tänka sig att det i stora Jupiterliknande planeter som finns nära sin sol kan ge samma effekt. Här kan norrsken finnas och av sådan storlek nere i atmosfären att även här ges upphov till barium i övre atmosfärskiktet

Bild vikipedia på en konstnärlig bild av WASP-76b (baserat på data från 2020).

Ett svart hål därute sänder en stark stråle mot en granngalax

 

I medföljande fil finns en youtube en film som visarskeendet därute.

Med hjälp av medborgarforskare har ett team av astronomer upptäckt ett  svart hål som sänder ut en eldliknande jetstråle mot en granngalax. Det svarta hålet finns i en galax cirka en miljard ljusår från jorden som har beteckningen RAD12. Upptäckten publicerades i dagarna i Monthly Notices of the Royal Astronomical Society: Letters.

Galaxer delas vanligtvis in i två huvudklasser baserat på deras morfologi: spiralgalax eller elliptisk galax. Spiralgalaxer har optiskt sett blå spiralarmar med ett överflöd av kall gas och damm. I dessa galaxer bildas nya stjärnor med en genomsnittlig hastighet av en solliknande stjärna per år. Elliptiska galaxer är gulaktiga och saknar  egenskaper som spiralarmar. Stjärnbildningen i elliptiska galaxer är mycket knapp.

 Det är ett mysterium  varför de elliptiska galaxer vi ser idag inte har bildat nya stjärnor på miljarder år. Mycket tyder dock på att supermassiva svarta hål är anledningen. Dess svarta hål spyr ut gigantiska strålar som rör sig i mycket höga hastigheter ut från galaxen. I dessa finns materia som skulle krävts stjärnbildning: kall gas och damm.

Den unika karaktären hos RAD12 hade observerats 2013 med hjälp av optisk data från Sloan Digitized Sky Survey (SDSS) och radiodata från Very Large Array (FIRST-undersökningen). Uppföljningsobservation med Giant Meterwave Radio Telescope (GMRT) i Indien krävdes dock för att bekräfta dess exotiska natur: Det svarta hålet i RAD12 ses kasta ut en stråle mot en angränsande galax, som har beteckningen RAD12-B.

Vanligast matas strålar av detta slag ut parvis och rör sig i motsatta riktningar vid relativistiska hastigheter. Varför endast en jetstråle kommer från RAD12 ut är ett mysterium. Jetstrålen ses som en konisk stam av ung plasma som kastas ut från centrum där det svarta hålet finns och når långt bortom de synliga stjärnorna i RAD12.

 GMRT-observationerna avslöjade att det svagare och äldre plasmat sträcker sig långt bortom den centrala koniska stammen och blossar ut som locket på en svamp (ses i rött i tricolor-bilden som finns ovan). Hela strukturen är 440 tusen ljusår lång vilket är mycket större än galaxen själv.

RAD12-fenomenet liknar inget tidigare känt fenomen. Det är första gången en jetstråle har observerats kollidera med en stor galax som RAD12-B. Astronomer är nu ett steg närmare att förstå effekterna av sådana interaktioner i elliptiska galaxer vilket troligen ger en brist av kall gas och därmed förhindrar ny stjärnbildning.

Forskningen framstår som en "RAD@home medborgarvetenskaplig upptäckt av en AGN ((Active Galactic Nucleus) som spyr en stor unipolär radiobubbla i riktning mot sin följeslagare", artikeln publicerad i Monthly Notices of the Royal Astronomical Society: Letters.

Men jag undrar likväl varför det sker i just elliptiska galaxer och om spiralgalaxers spiralarmar en gång kommer att dras samman så galaxen blir  elliptisk och stjärnbildning även här då upphör.

Bild från https://www.space.com/ med följande text "Plasma emerging from RAD12 and blasting a neighboring galaxy. (Image credit: Ananda Hota/GMRT/CFHT/MeerKAT (CC BY 4.0))"

Finns gasen metylbromid (Brommetan) på exoplaneter kan det vara tecken på liv.

 

Broccoli är en växt tillsammans med flera andra växter och mikroorganismer som avger gaser som hjälper dem att eliminera toxiner. Forskare tror att sökande efter gaser av detta slag kan ge övertygande bevis på liv på andra planeter (om man finner dem).

Dessa gaser bildas när organismer tillsätter en kolatom och tre väteatomer till ett oönskat kemiskt element (toxiner som är till skada elimineras då). Denna process, kallas metylering och kan omvandla potentiellt giftiga toxiner till gaser som  släpps ut i atmosfären. Om dessa gaser upptäcks i en planets atmosfär skulle det indikera på eventuellt liv någonstans på den planeten. 

Metylering är så utbredd på jorden att vi antar att det bör ske på fler platser därute om där finns liv, säger Michaela Leung, planetforskare vid UCR (University of California – Riverside). "De flesta celler har mekanismer för att eliminera föroreningar."

En metylerad gas, metylbromid, har flera fördelar jämfört med andra gaser som traditionellt ingår i sökandet efter liv utanför vårt solsystem. Leung genomförde nyligen en studie som publicerades i The Astrophysical Journal där Leung visar sitt resultat efter att ha studerat och kvantifierat metylbromids fördelar.

För det första stannar metylbromid i atmosfärer under en kortare tid än konventionella biosignaturgaser.

"Om du hittar det är chansen stor att den inte släpptes ut för så länge sedan - och det som gjorde det  fortfarande gör det”, säger Leung.

Metylbromid utsöndras av högre livsformer snarare än som exempelvis metan som kan komma från mikrober. Men man ska även ta hänsyn till att det är en gas som kan komma  från en vulkan eller någon annan geologisk process.

"Det finns dock begränsade sätt att generera denna gas med icke-biologiska medel, så att hitta den är mer vägledande för livet än för vulkanism", säger Leung.

Dessutom absorberar metylbromid ljus likt även en annan biosignatur, metylklorid vilket gör att om båda dessa gaser närvarar är det än troligare att det finns liv.

Även om metylbromid är utbredd på jorden är det inte lätt att upptäcka i vår atmosfär på grund av intensiteten i vår sols UV-ljus. Ultraviolett strålning utlöser kemiska reaktioner som bryter ner vattenmolekyler i atmosfären och delar upp dem i gasförstörande produkter. Studien visade dock att metylbromid lättare skulle kunna detekteras runt en M-dvärgstjärna än i system med en sol som vår eller liknande solsystem. M-dvärgar är mindre och svalare än vår sol, och de producerar mindre UV-strålning och därmed sker mindre vattennedbrytning på en planet där vatten finns i dess närområde.

"En M-dvärgstjärna ökar koncentrationen och detekterbarheten av metylbromid med fyra storleksordningar jämfört med solens effekt på Jorden", sa Leung.

Detta är en fördel för astronomer eftersom M-dvärgar är mer än 10 gånger vanligare än stjärnor som vår sol och därför blivit de första målen i sökningen efter liv på exoplaneter.

Forskarna  är optimistiska i att astrobiologer i framtiden kommer att  överväga sökandet efter metylbromid inom en snar framtid.

Även om James Webb Space Teleskopet inte är speciellt optimerat för att upptäcka jordliknande planetatmosfärer runt andra stjärnors planeter kommer några extremt stora markbaserade teleskop snart att tas i drift (i slutet av decenniet). Teleskop som blir bättre lämpade för att analysera sammansättningen av planeters atmosfärer.

Bild på hur denna atom är uppbyggd. Bild vikipedia.

Den udda jätteradiogalaxen GRG-J223301+131502

 

Ett internationellt team av astronomer har nyligen genomfört en radio- och optisk observation av en jätteradiogalax som kallas GRG-J223301+131502. Resultaten av observationskampanjen ger mer kunskap om denna galax egenskaper och dess exceptionella jetstrålstruktur. Resultatet rapporterades i en artikel som publicerades den 26 september i arXiv.org.

Jätteradiogalaxer (GRG) är radiogalaxer med en total projicerad linjär längd av strålning som överstiger 2,3 miljoner ljusår. De är sällsynta och finns i miljöer med låg densitet. GRG är viktiga för astronomer då man studerar bildandet och utvecklingen av radiokällor.

Hittills har cirka tusen GRG upptäckts och av dessa överstiger tio  10 miljoner ljusår i storlek. Den största har beteckningen J1420-0545 och beräknas vara av en storlek av cirka 16 miljoner ljusår.

Vid en rödförskjutning på 0,093 är GRG-J223301+131502 ( GRG-J2233+1315) en gigantisk radiogalax som identifierades första gången 2017 som en del av projektet Search and Analysis of GRGs with Associated Nuclei (SAGAN). Den har en total projicerad linjär storlek på nästan 5,57 miljoner ljusår och är värd för SDSSJ223301.30 +131502.5  vilket är en galax av S0-a-typ som uppvisar en stor diffus stjärngloria. 

Vid tidigare studier av GRG-J2233+1315 har man upptäckt att galaxen finns i en tät klustermiljö vilket står i kontrast till de nuvarande teorierna om att GRG vanligtvis finns i  galaxgles miljö. För att verifiera att denna gfanns i tät galaxmiljö  utförde  en grupp astronomer under ledning av Pratik Dabhade vid Sorbonne University i Paris, Frankrike flerfrekventa radioobservationer av GRG-J2233+1315 med Giant Metrewave Radio Telescope (GMRT) och Low-Frequency Array (LOFAR) samt spektroskopiska observationer med William Herschel Telescope (WHT).

De djupa och högupplösta radiobilderna från detta avslöjade att så var fallet men även  en enorm jetstråle, cirka 772 000 ljusår stor, som härrörde från radiokärnan i GRG-J2233+1315 och  som sträckte sig cirka 326 000 ljusår. Bilderna visar också att galaxen uppvisar lober utan några framträdande hotspots och liknar en skivstång. Forskarna kallade därför GRG-J2233+1315 för Barbell GRG. Dessa detekterade lober visade sig ha en magnetfältstyrka på cirka 5 μG och utifrån spektralundersökningen åldrar mellan 110 och 200 miljoner år.

Observationerna visade att Skivstångsliknande GRG har en rödförskjutning på cirka 0,099 och att dess linjära storlek är större än man tidigare trott - nästan 6 miljoner ljusår större. Resultaten indikerar att värdgalaxen har en relativt låg stjärnbildningshastighet av endast cirka 0,001 solmassor per år.

Bild https://phys.org/news/2022-10-peculiar-giant-radio-galaxy-grg-j223301131502.html

En gång kan Mars haft (eller har?) en undre värld av mikroskopiska organismer

 

En mikroorganism eller mikrob är en organism som är så liten att den inte kan ses utan ett mikroskop.

I en studie i tidskriften Nature Astronomy beskriver Boris Sauterey postdoktor vid Sorbonne University och hans team att de använde klimat- och terrängmodeller för att utvärdera marsskorpans livsmöjligheter under cirka 4 miljarder år sedan för att utröna om  Mars historiskt haft sjöar och varit mer livsvänlig än idag.

Det antas att väte och metanproducerande mikrober som kan ha blomstrat en bit under Mars yta tillsammans med några tiotals centimeter smuts vilket är tillräckligt för att skydda dem mot inkommande strålning. Där ytan var isfri kunde det ha svärmat med dessa organismer, enligt Sauterey.

Tidiga Mars var förmodligen fuktig med varmt klimat som dock kan  ha äventyrats av att mycket väte sugits ut ur den tunna, koldioxidrika atmosfären, enligt Sauterey. När temperaturen sjönk till nästan -200 grader Celsius  skulle alla organismer vid eller nära ytan försvunnet. Medan mikrober på jorden ha hjälpt till att upprätthålla tempererade förhållanden, med tanke på den då kvävedominerade atmosfären på Jorden, säger forskarna.

SETI-institutets Kaveh Pahlevan säger att framtida modeller av Mars klimat måste ta hänsyn till detta forskningsresultat. 

Pahlevan vilken ledde en separat studie där resultatet tyder på att  Mars en gång hade varma hav (flytande vatten) under troligen miljontals år. Atmosfären skulle då ha varit tät och bestående mestadels väte som fungerade som en värmefångande växthusgas som så småningom transporterades till högre höjder och förlorades ut i rymden, enligt teamet. Den franska studien undersökte klimateffekterna av möjliga mikrober (om de funnits)  då Mars atmosfär dominerades av koldioxid. säger Pahlevan.

"Vad deras studie klargör är dock att om (detta) liv fanns på Mars" under denna tidigare period, "skulle det ha haft ett stort inflytande på det rådande klimatet", tillade han i ett mejl.

De franska forskarna föreslår att den outforskade Hellas Planita eller slätten, och Jezero-kratern på den nordvästra kanten av Isidis Planita, där NASA: s Perseverance-rover för närvarande samlar in sten för att sändas till jorden om ett decennium är en lämplig plats att söka efter spår från dessa mikrober.

Sauterey anser att vi bör söka efter mikrobiellt liv djupt ner under Mars djup.

"Kan Mars fortfarande vara bebodd idag av mikroorganismer som härstammar från denna primitiva biosfär?" frågar han. "I så fall var?"

En dag vet vi svaret till dess kan vi bara undra.

Bild vikipedia på en mikroorganism i detta fall Euglena som är ett exempel på en eukaryot mikroorganism.

De bäst tagna bilderna från teleskop på Jorden av Jupiters månar Europa och Ganymedes.

 

Cocktailen av kemikalier som finns i de frusna ytorna på två av Jupiters största månar ses ovan i de mest detaljerade bilderna som någonsin tagits av dem av ett teleskop beläget på jorden. Självfallet är bilder av rymdbaserade teleskop som Webbteleskopet eller närbesök av sonder av  betydligt bättre skärpa.

Planetforskare från University of Leicester's School of Physics and Astronomy har presenterat de nya bilderna av Europa och Ganymedes. Se bilderna i länken. här.

Det är troligen de skarpaste bilderna av Jupiters månar som någonsin förvärvats från  markbaserade observatorium och avslöjar nya insikter i de processer som sker i den kemiska sammansättningen av dessa massiva månar - inklusive dess geologiska egenskaper som den långa riftliknande linjen som skär över Europas yta.

Ganymedes och Europa är två av de fyra största månarna som kretsar kring Jupiter kända som de galileiska månarna. Medan Europa är ganska lik i storlek som vår egen måne är Ganymedes den största månen i hela solsystemet.

Leicester-teamet, som leddes av doktoranden Oliver King, använde Europeiska sydobservatoriets Very Large Telescope (VLT) i Chile för att observera och kartlägga ytorna av dessa två världar.

De nya observationerna registrerade mängden solljus som reflekteras från Europa och Ganymedes ytor vid olika infraröda våglängder vilket gav ett reflektanspektrum. Dessa reflektanspektra analyserades genom att utveckla en datormodell som jämför varje observerat spektrum med spektra av olika ämnen.

Bilderna och spektra av Europa, publicerade i Planetary Science Journal, avslöjar att Europas yta huvudsakligen består av frusen vattenis tillsammans med icke-ismaterial som förorenar ytans is.

Oliver King från University of Leicester School of Physics and Astronomy sa: "Vi kartlade fördelningen av de olika materialen på ytan, inklusive svavelsyrafrost som främst finns på den sida av Europa som är mest bombarderad av gaserna som omger Jupiter."

"I datamodelleringen fann vi att det kan finnas en mängd olika salter  på ytan men föreslog att infraröd spektroskopi ensam i allmänhet inte kan identifiera vilka specifika typer av salt som finns där."

Observationerna av Ganymedes, publicerade i tidskriften JGR: Planets och visar hur ytan består av två huvudtyper av terräng: yngre områden med stora mängder vattenis och gamla områden som huvudsakligen består av ett mörkgrått material vars sammansättning är okänd.

De isiga områdena (blå på bilderna) inkluderar Ganymedes polarområden och kratrar - där en nedslagshändelse  avslöjat den nyare  isen i Ganymedes skorpa. Teamet kartlade hur storleken på iskornen på Ganymedes varierar över ytan och den möjliga fördelningarna av en mängd olika salter av vilka några kan härstamma inifrån Ganymedes själv.

Very Large Telescope ligger på hög höjd i norra Chile  och har speglar på över 8 meter i diameter. Det är en av de mest kraftfulla teleskopanläggningarna i världen.

Oliver King tillägger: "Detta teleskop har gjort det möjligt för oss att genomföra en detaljerad kartläggning av Europa och Ganymedes och observera funktioner på deras ytor som är mindre än 150 kmi diameterr - allt på ett avstånd på mer än  600 miljoner kilometer från jorden. Kartläggning i denna fina skala var tidigare bara möjlig genom att skicka rymdfarkoster hela vägen till Jupiter för att observera månarna på nära håll."

Professor Leigh Fletcher, som övervakade VLT-studien är  medlem i vetenskapsteamen för ESA: s Jupiter Icy Moons Explorer (JUICE) och NASA: s Europa Clipper-uppdrag, som kommer att utforska Ganymede och Europa på nära håll i början av 2030-talet.

Bilder av de joviska månarna Europa (vänster) och Ganymedes (höger) tagna av Europeiska sydobservatoriets Very Large Telescope (VLT) i Chile. (Bildkredit: ESO / King &Fletcher)

Hur kan världens regimer reagera om vi upptäcker en utomjordisk civilisation.

 

I en nyligen publicerad artikel med titeln "Geopolitical Implications of a Successful  SETI Program" i pre-print site arXiv.org ger tre författare ett möjligt scenario för om vi upptäcker en främmande intelligens därute.

 De tre är forskare vid olika institutioner inklusive NASA, Penn State ETI Center, Filosofiska institutionen vid Spring Hill College och Harvard Law School. Huvudförfattaren är Jason T. Wright från Penn State University. 

I artikeln diskuteras om vad händer om ETI (Extraterrestrial intelligence)  är en  tekniskt avancerad och hotfull intelligens? Om de är som conquistadorerna var för Sydamerika en invasionsarmé av äventyrare.  Stephen Hawking uttryckte denna rädsla 2010 när han sa: "Sådana avancerade utomjordingar skulle kanske vara nomader som vill erövra och kolonisera alla planeter de kan."

Artikel är ett svar på en tidigare artikel som publicerades 2020 som heter "The Search for Extraterrestrial Intelligence: A Realpolicy Consideration." Den artikeln publicerades även den i tidskriften Space Policy och gav en ny tonvikt på diskussionen kring potentiell kontakt med en ETI. Författarna  Kenneth Wisian och John Traphagan. Wisian kommer från Center for Space Research vid University of Texas. Traphagan är från Institutionen för religionsvetenskap och Programmet in Human Dimensions of Organizations, också vid University of Texas. I ovan artikel hänvisas till deras artikel WT 2020.

Vad som är riskabelt med att upptäcka en signal och svara på den visar vår erfarenhet av realpolitik.

Realpolitik definierar Merriam-Webster som "Politik baserad på praktiska och materiella faktorer snarare än på teoretiska eller etiska mål." I WT 2020 använder författarna denna definition av realpolitik från historikern John Bew: "... synen på mellanstatliga relationer där 'föreställningen om att staten skulle kunna regleras eller kontrolleras genom lag är bristfällig' och att 'makten endast lyder större makt'."

Realpolitik är den smutsiga och petiga politiken mellan politiska grupper, vanligtvis nationer. Realpolitik är skild från den oration som politiska ledare använder i val och offentliga situationer, där ledare använder politisk teater för att svänga befolkningsagendan och främja  skeenden till orsaker som passar den politiska makten. Realpolitik handlar om maktens mekanik i vår värld.

Mänsklighetens natur har genom tiderna inte förändrats. Makt önskas alltid och av alla partier eller diktatorer. Vi kan  se på Tysklands invasion av Polen där de hittade på en anledning för att detta skulle få tyska folket att acceptera detta. I dag ser vi Ryssland som vilselett ryska folket och har stöd från folket för sin invasion av Ukraina som har stora likheter med Nazitysklands ursäkter för sin invasion. Tyskarna annekterade bland annat Österrike under förevändning att folket där ville bli en del av Tyskland. Idag använder Ryssland samma agenda då de påstår att ryssar I Ukraina krävt anslutning till Ryssland. Samma agenda åter igen samma förlust för en stormakt väntar säkert. Lögnen för maktens skull är diktatorers redskap och har historiskt alltid.

Om vi passivt upptäcker en signal från en ETI kan det vara oroande för religiösa människor. Deras världsbild kan bli allvarligt hotad och det kan bli betydande omvälvning i religiösa länder eller till och med religiöst extremistiskt våld. Det skulle även vara revolutionerande för forskare men de flesta skulle gå vidare med sina liv. Men hur skulle nationer och deras politiska ledare reagera?

När nationer tävlar med varandra kommer det att finnas ett visst mått av realpolitik. Och när det gäller kontakt med en ETI ger monopolisering av den kontakten potentiella fördelar för nationen som monopoliserar den. "Historien om internationella relationer sett genom linsen av den realistiska politiska traditionen av realistiskt politiskt tänkande tyder på att det finns en risk för konflikt om den upplevda fördelen med monopoltillgång till ETI-kommunikationskanaler", skriver författarna i WT 2020. "Denna möjlighet måste beaktas när man analyserar de potentiella riskerna och fördelarna med kontakt med ETI." En stat på Jorden och då tänker vi kanske i första hand på stormakterna kan gå i maskopi med en utomjordisk intelligens och därmed ta makt över hela vårt klot politiskt, ekonomiskt eller invasionsmässigt.

Om en regering monopoliserar kommunikationen med ETI kan den få ett tekniskt försprång. Föreställ dig att Kina, Ryssland eller USA får den tekniska fördelen. Eller Nordkorea, Iran, etc. Detta är den realpolitiska lins som författarna undersöker. Det kan leda till konflikter eller andra oönskade konsekvenser. Vi vet inte vilken slags statsskick ETI föredrar.

Vilken specifik teknisk fördel kan uppnås vid kontakt? Vi har redan tillräckligt med kärnvapen för att utplåna civilisationen på Jorden. Vi har biovapen. Kan  ETI oavsiktligt dela information som kan göra det möjligt för monopoliseraren att bygga någon form av supervapen?

Det bästa sättet att hindra statliga aktörer från att ens tro att de kan få monopol är genom öppenhet snarare än att genom strängare säkerhets- och statliga polisiära åtgärder förhindra detta. Men är detta ens möjligt. Avtal i all ära men de bryts om en stat som ser fördelarna med detta och tar det beslutet. Vi har exempel i nutid på detta som vi vet.

Det finns en viss enighet om riskerna vid kontakt. "W&T:s legitima oro är att blotta uppfattningen om ett informationsmonopol kan räcka för att skapa en farlig konflikt", skriver författarna i tidningen. Historien visar oss att antagonistiska nationer kan vara paranoida, delta i sabelskrammel och till och med inleda farliga situationer för omvärlden om de tror att de är i fara. Med alla okända faror kring potentiell kontakt med en ETI skulle oron och rädslan vara svårare för vissa samhällen än för andra. Den totalitära staten skulle se fler hot mot sin existens än öppna demokratiska stater.

En annan punkt gäller säkerheten för forskare som arbetar med kontakt med ett europeiskt innovationspartnerskap. "Men även om vi har goda skäl att undvika omfattande säkerhetsskydd av anläggningar i sig, finns det fortfarande andra skäl att vidta säkerhetsåtgärder avsedda att skydda SETI-utövarna själva, särskilt vid upptäckt", skriver författarna. Dessa forskare kan mycket väl bli mål för trakasserier och till och med övergrepp. Det finns många galenskaper och galningar där ute vilket COVID-pandemin visade oss med ett överflöd av antivetenskapligt propagerande. Ex Att vissa anser att judeutrotningen inte skett, vaccinationsmotståndare och att USA aldrig landat med människor på månen och  Trumps trams om valfusk som höll på att kosta livet för många.

Forskarna ställer slutligen frågan vad vi anser att världen ska göra när vi kontaktar en ETI.

Jag anser vi ska vara mycket försiktiga med att söka kontakt. Vi ska låta bli helt.  Det är en annan sak om de söker kontakt efter att ha upptäckt att vi finns. Då får vi försiktigt visa att vi är ett fredligt folk, Hur det nu ska gå till (min anm.).

Bild wikimedia på en möjlig aliens.

Kan reflektionerna på Mars ha en annan källa än is och vatten

 

Forskare har åter analyserat den mystiska reflexen  från Mars sydpol och föreslagit en ny potentiell förklaring till denna och den bådar inte gott för de som hoppas finna  vatten på Mars.

Det var  2018 som forskare förstå gången  använde data från Europeiska rymdorganisationens Mars Express-orbiters Mars Advanced Radar for Subsurface and Ionosphere Sounding (MARSIS) -instrument för då de observerat en radarsignal som kunde tolkas som bevis på flytande vatten på Mars. Signalen hade en ljus reflektion och fanns vid den marsiska sydpolen i en region som kallas Ultima Scopuli.

 Forskare som nu åter undersöker reflektionen säger att signalen inte kom från  is eller  vatten utan från underliggande geologiska lager av mineraler och frusen koldioxid. I synnerhet visade det sig att tjockleken på dessa lager, snarare än vad de består av, skapar reflektionen. Forskargruppen använde i arbetet radardata från MARSIS tillsammans med datorsimuleringar för undersökningen. Forskarna simulerade lager av is och andra ämnen, som basaltsten som bildats efter tidigare vulkanutbrott på Mars för att se hur dessa material skulle reagera på inkommande ljus.

Eftersom det finns en enorm mängd koldioxid frusen i marsianska sydpolen var planetforskaren och huvudförfattaren till arbetet Dan Lalich (vilket skedde vid Cornell University) säker på riktigheten av att inkludera lager av koldioxidis i databearbetningarna.

Vid tidigare studier hade Lalich  funnit att vissa mineraler kunde frammana en reflektion som denna. Lalich anser att  lager av Mars dammindränkta is kan ge denna reflektion. Hur som helst är flytande vatten eller is av detta nödvändigt för att skapa reflektionen.

Svaret på vad reflektionen är (vatten eller koldioxidis ) får vi veta i framtiden. Båda möjligheterna är öppna.

Forskningen beskrivs i en artikel publicerad 28 september i Nature Astronomy 

Bild flickr.com Kratervattenis på Mars vid Vastitas Borealis, sett av Europeiska rymdorganisationens Mars Express.

Skarpa bilder av Jupiters måne Europa

 

Den bild med  störst upplösning  under NASA: s Juno-uppdrag  någonsin tagits på en specifik del av Jupiters måne Europa ses det en detaljerad bild av en förbryllande region av månens kraftigt brutna isiga skorpa.

Bilden täcker cirka 150 kilometer av Europas yta och avslöjar en region genomkorsad av ett nätverk av fina spår och dubbla åsar (långa parallella linjer som indikerar förhöjda åsar i isen). Nära bildens övre högra del, liksom  till höger och under mitten av denna ses  mörka fläckar som möjligen är kopplade till något som finns under isens yta och som bryter ut på ytan. Under mitten och till höger av bilden finns en yta som påminner om en  kvartsnot i notvärlden och som mäter 67 kilometer nord-syd och 37 kilometer öst-västlig riktning. De vita prickarna i bilden är effekter av högenergipartiklar från strålningsmiljön runt månen.

Junos Stellar Reference Unit (SRU) är en stjärnkamera som används för att orientera rymdfarkosten. Den svartvita bilden togs under rymdfarkostens förbiflygning av Europa den 29 september 2022 på ett avstånd av cirka 412 kilometer. Med en upplösning som sträcker sig från 256 till 340 meter per pixel togs bilden när Juno flög förbi med en hastighet av cirka 24 kilometer per sekund över en del av ytan som på månens natt dom då är svagt upplyst av "Jupiters sken" - solljus som reflekteras från Jupiters molntoppar.

"Bilden visar  en otrolig detaljnivå i en region som inte tidigare avbildats i en sådan upplösning och under sådana avslöjande belysningsförhållanden", säger Heidi Becker, ledande medutredare av SRU;s insamling. "Teamets användning av en stjärnspårningskamera för vetenskap är ett bra exempel på Junos banbrytande kapacitet. Dess funktioner är spännande för att förstå hur isen bildades – och hur de ansluter till Europas historia – informerar oss om interna och externa processer som formar den isiga skorpan.”

Europa är solsystemets sjätte största måne och är cirka 90 % av storleken av  jordens måne. Forskare är övertygade om att ett saltvattenhav finns under de milstjocka isen på Europa vilket väckt frågor om havets potentiella livsmöjligheter. I början av 2030-talet kommer NASA:s rymdfarkost Europa Clipper att anlända och sträva efter att kunna ge svar på om det kan finnas liv under isen.

Bild från https://www.jpl.nasa.gov fler bilder och en film finns med i länken överst i detta inlägg.