Massiva stjärnor avslutar sina liv i en supernovaexplosion när fusionsprocesserna inte längre producerar tillräckligt med energi för att
motverka en gravitationskollaps. Händelser som är ganska sällsynta då de flesta
stjärnor är av en storlek som innebär att de slocknar lite lugnare genom att först utvidgas till en
röd jätte och sedan sjunka ihop till en neutronstjärna (vit dvärg något vår
sols slut blir).
Det finns hundratals miljarder stjärnor i vintergatan
men likväl är supernovaexplosioner ovanliga händelser. Astronomer uppskattar att
en supernova bör ske i genomsnitt vart 30:e till 50:e år. En supernova kan bara
observeras under några månader. Däremot kan resterna (gasen) av denna detekteras
i cirka 100000 år. Rester som består av material som matats ut från den
exploderande stjärnan (gas och damm ) i höga hastigheter och bildar stötar när de träffar det
omgivande interstellära mediet.
Omkring 300 sådana supernovarester är kända vilket
är mycket mindre än de uppskattningsvis 1200 som borde kunna observeras i vintergatan.
Så antingen har astrofysiker missförstått supernovors antal eller så har en stor
majoritet förbisetts hittills. Vi kan nog utgå från att vi missat en del då vi
letat på platser vi ansett de borde finnas.
Ett internationellt team av astronomer använder nu all-sky-skanning med hjälp av eROSITA-röntgenteleskopet för att leta efter
tidigare okända supernovarester. Med temperaturer på miljontals grader avger
skräpet från sådana supernovor högenergistrålning de bör därför hittas i högkvalitativa
röntgenundersökningsdata.
– Vi blev väldigt förvånade över att den första
supernovaresten dök upp direkt, säger Werner Becker vid Max Planck Institute
for Extraterrestrial Physics. En supernova som fick namnet "Hoinga" den största supernovaresten
som någonsin upptäckts med hjälp av sökning i de röntgenstrålfältet. Med en diameter på ca 4,4
grader täcker den ett område som är cirka 90 gånger större än fullmånens
storlek.
– Dessutom
ligger det väldigt långt från det galaktiska planet vilket är väldigt ovanligt,
tillägger han. De flesta tidigare sökningar efter supernovarester har
koncentrerats till vår galaxskiva, där stjärnbildningsaktiviteten är högst och
stjärnrester därför borde vara fler men det verkar som om många supernovarester
har förbisetts vid denna sökstrategi, säger Becker.
Efter att astronomerna hittat objektet i eROSITA all-sky data vände de sig till andra resurser för att bekräfta dess natur. Hoinga är om än knappt synlig även med i data som togs av eROSATA- röntgenteleskopet för 30 år sedan. Det var då denna data åter analyserades som den nu upptäcktes säger Natasha Walker-Hurley, från Curtin University-noden vid International Centre for Radio Astronomy Research i Australien. "
Radioutsläppet i den 10-åriga undersökningen bekräftade tydligt
att Hoinga är supernovarester så det kan finnas ännu fler där ute som
väntar på upptäckt.".
Säkert
finns det (min anm.) fler att upptäcka. Jag förstår inte varför man
koncentrerat sig på galaxskivan tidigare. Inga begränsningar än fantasin bör
finnas i sökandet av det okända i universum. Om gränser sätts missas kanske det
viktigaste. Det vi inte förstår ska vi inte begränsa. Allt kan finnas eller
inte finnas. På platser där vi kan tänka oss eller absolut inte kan tänka oss.
Bild vikimedia eROSITA översikt animation från
German Aerospace Center.
