Vatten var förutsättningen när nya platser befolkades för länge sedan. Jag menar då inte bara dricksvatten i form av källor utan även floder och sjöar.
Floderna var viktiga då dessa var den enda bekväma möjligheten att färdas. Vägar fanns inte, bara djurstigar att följa och det var lämpligast att följa en flod utmed dess fåra om man färdades landvägen likväl som vattenvägen.
I annat fall kunde resan bli mycket strapatsrik och att hitta tillbaks omöjligt om man inte var en duktig stigfinnare.
Skogarna var i många fall ogenomträngliga och kärren stora, och att gå vilse i kärrmarker kunde kosta livet.
För att bosätta sig var därför en flod eller sjöstrand lämpligast. Här fanns fisk och efterhand som man lärde sig hitta i terrängen utökades jaktmarkerna.
Naturen i sig var skrämmande då man såg all slags varelser här och tolkade ljud som att onda andar och annat oknytt rörde sig i mörkret.
Det var en spännande men skrämmande tid att leva i. En kamp för liv och överlevnad var vardagen. Men även av det vi idag har så svårt för, trygghet och sammanhållning inom familjen.
I dag är trygghetsskapande något som ses ner på. Därav har vårt moderna välfärdsbygge börjat kläs av. Sakta och smygande så många inte märker det ännu. Förr var trygghetsskapande det viktigaste för att överleva och må bra.
Tider förändras, människan är densamma, därav all oro i dag. Alla människor behöver en trygg tillvaro, det ligger djupt rotat i människan, men färre och färre får denna trygghet i en gemenskap numera.
Vi har förlorat den mänskliga grunden och samhället har börjat upplösas i individualism och egoism.
