Google

Translate blog

måndag 6 september 2010

Idag är släktskap betydelselöst hos svenskar

Om man nu inte är släktforskare vill säga. Man hjälper inte sin släkt eller får hjälp från denna, man vet i många fall inte vem man är släkt med. Kriser får människor själv försöka lösa om inte samhället kan eller vill hjälpa den enskilde.

OBS: undantag är släktskap bland de flesta invandrare, här hjälps man åt som en självklarhet. Men nu handlar det jag beskriver om svenskar med släktskap inom Sverige sedan Hedenhös dagar.

Om alla människor i alla tider haft lika dålig känsla för sin släkt som merparten av svenskar har i dag skulle knappast mänskligheten överlevt.

Släktfejder har varit vanliga långt innan stater och kungadömen bildades. Från början var det stammen som var skyddet för familjen och i denna var oftast släktskapet grundbulten. Man rövade till sig kvinnor från andra släkter eller stammar och just detta gjorde att inavel inte blev så vanligt som man då kunde tro skulle blivit fallet. Men visst förekom den.

I dag har familjekänslan blivit relativ genom att familjer upplöses och nya uppstår. Man har ingen känsla för det traditionella eller sina anhöriga, utan respektlöst utan tanke på att det kan vara fel, går ex en konferens före en nära anhörigs begravning, ja även en semesterresa kan vara viktigare, då får begravningen sättas på en annan tid eller får den uteslutas med närvaro av anhöriga.

Människans förverkligande av sitt liv som blev något som kom på 80-talet (satsa på dig själv, skit i andra) har i dag högsta prioritet. Just detta har minskat empatin i samhället än mer och gjort att vi fått mandat för en regering som ses som bra bara genom att de sänker skatterna för de som har möjlighet att arbeta.

Men vad kommer i framtiden, då empatin minskar år för år och människors lika värde ses som fel?

Jag ser det som att när väl andra folk blivit lika egoistiska och individuella som svenskar, går mänskligheten mot sin undergång.