Det händer att en sol slukar en planet i sitt närområde. Men det behöver inte sluta i undergång för planeten. Ett team av astrofysiker som har använt datorsimulering i forskningssyfte upptäckte att planeter inte bara kan överleva när deras sol slukar dem utan detta kan också driva på dess framtida utveckling. Se denna länk från uiversetoday.com varifrån idén till mitt inlägg kommer.
Modeller av bildandet av planetsystem har visat att
många planeter ofta hamnar i i ett läge där dess sol drar till sig den
nybildade protoplaneten då den är under bildning i ackretionsskivan runt sin sol.
Slumpmässiga interaktioner mellan nybildade planeter
i den protoplanetära skivan (ackretionsskivan) som omger en ung stjärna kan
skicka planeter på kaotiska banor. Banor som driver planeten ut från
sin sol eller in mot sin sol. Jorden drev en bit från sin sols ackretionsskiva en gång.
En annan risk till uppslukande sker nära slutet av en stjärnas liv när den sväller upp till en röd jätte (något som en gång sker med vår sol). Även detta påverkar systemets gravitationsdynamik och kan få planeter att hamna in i moderstjärnans atmosfär vid uppsvällandet om planeten ligger på riskabelt avstånd för händelsen. Men överraskande nog utplånas inte alltid planet när detta händer. Astronomer har hittat många udda system i vår galax som indikerar att planeter har överlevt dessa närkontakterna ovan med sin sol.
Till exempel finns det
vita dvärgsystem som kretsar mycket nära en jätteplanet, för nära, för att
planeten ska ha bildats naturligt där den finns efter det att den närliggande
stjärnan krympt samman till en vit dvärg.. Det finns även stjärnor med en
överraskande mängd tunga metaller i sin atmosfär, ett tecken på att ett stenigt
föremål har slukats av dem. Och det finns stjärnor som roterar alldeles för
snabbt för aytt det ska vara normalt, deras rotationshastighet har troligast förstärkts av en infallande
planet. Alla dessa system kan vara resultat av planeter som kommit in i sin
sol.
Men kan en planet verkligen överleva i en stjärnas
intensiva atmosfär? Ett team av astrofysiker bestämde sig för att ta itu med
den frågan med hjälp av datorsimuleringar av en stjärnas inre och spåra
utvecklingen och ödet för olika typer av planeter då de faller in i stjärnan. Simuleringarna
innefattade planeter av olika massor och även bruna dvärgar. Resultatet stärker
att vissa slag av planeter kan klara ett uppslukande.
Till exempel kan planeten i vissa fall bestå i
tusentals år och virvla runt i stjärnans atmosfär. Detta kan dock resultera i
att materia kastas ut från stjärnans atmosfär och tunnar ut solatmosfärens
ytterkanter. Utbytet driver upp
temperaturen i stjärnatmosfären vilket gör att den ser mycket ljusare ut än
den normalt skulle gjort. Men för klara uppslukandet måste planeten själv vara
relativt stor åtminstone av Jupiters massa. Små planeter som jorden klarar inte
ett uppslukande utan utplånas. Men om planeten är tillräckligt stor och
beroende på den exakta utvecklingen kan planeten klara sin passage genom
stjärnan och faktiskt påskynda stjärnans utveckling till att stjärnan slutar kollapsa snabbt och befria planeten från sin farliga omfamning.
Troligen
är inte bara storleken av planeten viktigt för att den ska klara detta utan
även att det är en gasplanet likt Jupiter är. Så den dagen vår sol sväller upp
i sin sista tid har jorden ingen möjlighet att bestå.
Bild flickr.com Illustratörs koncept av exoplaneten
WASP-12b. Obs inlägget ovan handlar inte om denna planet. WASP-12b är den hetast
kända planeten i Vintergatan och har den
kortast kända åldern. Den dödsdömda planeten äts upp av sin moderstjärna,
enligt observationer gjorda av ett instrument på NASA:s Hubbleteleskops Cosmic Origins Spectrograph (COS).
Planeten kanske bara har ytterligare 10 miljoner år kvar innan den är helt
slukad. WASP-12b finns så nära sin solliknande stjärna att den har en
temperatur av ca 1500 C och sträcks ut
av enorma tidvattenkrafter. Atmosfären har blåsts upp till nästan tre gånger
Jupiters radie och vissa delar av den försvinner in i stjärnan redan nu.
WASP-12b är 40 procent massivare än Jupiter. Upphovsman till bild: NASA / ESA
/ G. Bacon
