Nyligen sågs hur ett svart hål slukade en stjärna

 

Bild https://www.iac.es/en  Recreation of a burst, identified as CSS161010, in which a small black hole swallows a star. Credits: Gabriel Pérez (IAC).

Ett internationellt forskarlag under ledning från Institute of Space Studies of Catalonia (IEEC) med Dr. Claudia Gutiérrez från Institute of Space Sciences (ICE-CSIC) upptäckte ett exceptionellt snabbt och ljusstarkt kosmiskt utbrott i en liten galax som ligger 500 miljoner ljusår bort.

Explosionen, identifierad som CSS161010 (galax), nådde sin maximala ljusstyrka på endast 4 dagar och sjönk sedan till halva ljusstyrkan efter 2,5 dag vilket innebar att både upptäckten och de efterföljande observationerna av dess utveckling blev en vetenskaplig milstolpe och en utmaning för forskargruppen.

Huvudförfattaren till studien om fenomenet var Dr. Claudia Gutiérrez, forskare vid IEEC och ICE-CSIC. Hittills har endast ett dussin kosmiska explosioner med dessa egenskaper i  ljusstyrka och utveckling upptäckts och ännu är deras ursprung ett fullständigt mysterium. Forskargruppen under ledning av Claudia Gutiérrez tror dock att de unika spektrala egenskaperna hos CSS161010  ger viktiga ledtrådar om dess fysikaliska ursprung och deras analys tyder på att det  är resultatet av ett litet svart hål som sväljer en stjärna. Utbrottet inträffade i en liten galax 400 gånger mindre än vår Vintergata. Om dvärggalaxen är värd för ett massivt svart hål, måste dess massa också vara liten vilket motsvarar ett svart hål med medelstor massa (100 - 100 000 solmassor).

– Hittills har den här typen av svarta hål varit extremt svåra att identifiera och astronomerna känner bara till ett  litet antal, beskriver professor Seppo Mattila vid Åbo universitet i Finland som är en av huvudförfattarna till artikeln.

– Att identifiera och karakterisera svarta hål med medelhög massa är avgörande för att förstå hur svarta hål bildas och utvecklas. I själva verket är de grundläggande byggstenarna i supermassiva svarta hål som finns i centrum av galaxer, såsom vår Vintergata, och som man har observerat existerar även i det unga universum, tillägger professor Mattila. Professor Peter Lundqvist från Stockholms universitet, som också ingick i forskargruppen. Han tillägger: – Linjestrålningen utvecklad i det här objektet liknar den som observerats i aktiva galaxkärnor där man vet att supermassiva svarta hål finns. Denna likhet ger stark trolighet  att CSS161010 också  har ett svart hål, även om det inte är ett särskilt stort hål.

Lundqvist påpekar: "När en stjärna splittras av en stjärna som kommer för nära ett svart hål med medelmassa avslöjas det svarta hålet som annars skulle vara vilande. Det är troligt att det finns andra sådana svarta hål i andra dvärggalaxer, och vi måste spåra händelser som liknar CSS161010 för att kunna bestämma egenskaperna hos dessa svarta hål bättre än idag.

Min tolkning av  CSS161010 i två artiklar är att det är namnet både på explosionen och galaxen. Men det kan vara fel.

Stjärnors magnetisms betydelse för exoplanters möjligheter till att liv ska uppstå på dess yta.

 

I en ny studie av David Alexander och Anthony Atkinson vid Rice University utvidgas definitionen av  livsvänlig zon för planeter till att inkludera deras stjärnas (sols) magnetfälts påverkan på planeten. Denna faktor, som är väl studerad i vårt eget solsystem bör även ha betydande konsekvenser för liv på andra planeter enligt ny forskning. Kanske inte så konstigt konstigare hade varit tvärtom åtminstone för liv som vi känner till det.

Traditionellt har forskare fokuserat på "Guldlockzonen", det område runt en stjärna där förhållandena är precis de rätta för att flytande vatten kan finnas. Genom att lägga till stjärnans magnetfältspåverkan till kriterierna för livsmöjligheter ger Alexanders team en mer nyanserad förståelse till var liv kan uppstå i universum.

Undersökningen fokuserade på  magnetisk växelverkan mellan planeter och deras stjärnor (solar). Det vi kallar rymdväder. På jorden drivs rymdvädret av solens strålning och påverkar vår planets magnetfält och atmosfär och skyddet mot detta. I studien förenklade forskarna den komplexa modellering som vanligtvis krävs för att förstå dessa interaktioner.

 Forskarna karakteriserade stjärnaktivitet med hjälp av ett mått på en stjärnas aktivitet som kallas Rossbytalet (Ro): förhållandet mellan stjärnans rotationsperiod och dess konvektiva omsättningstid. Detta hjälpte dem att uppskatta stjärnans Alfvénradie – det avstånd på vilket stjärnvinden effektivt blir frikopplad från stjärnan. 

Planeter inom denna radie skulle inte vara möjliga kandidater för livet eftersom de skulle vara magnetiskt förbundna tillbaka till stjärnan, vilket skulle leda till snabb erosion av deras atmosfär.

Genom att använda detta tillvägagångssätt undersökte teamet 1 546 exoplaneter för att avgöra om deras banor låg innanför eller utanför deras stjärnas Alfvén-radie.

Studien visade att endast två planeter, K2-3 d och Kepler-186 f av de 1 546 undersökta planeterna uppfyllde alla villkor för potentiellt liv på des yta. Dessa planeter är lika stora som jorden, kretsar på ett avstånd från sin sol som främjar bildandet av flytande vatten, ligger utanför sin stjärnas Alfvénradie och har tillräckligt starka magnetfält för att skydda från sin sols aktivitet. 

Spännande planeter som vi absolut bör undersöka närmre.

Resultatet av forskningen publicerades i The Astrophysical Journal den 9 juli 2024.

Bild vikipedia på hur en illustratör föreställer sig den intressanta planeten Kepler-186 f  kan ses vid sin sol.

Svarta hål fanns innan galaxer och stjärnor

 

Svarta hål existerade i tidernas begynnelse och gav upphov till nya stjärnor och galaxbildning visar en ny analys av data från James Webb Space Telescope. Analysen vänder upp och ner på teorin om hur svarta hål format kosmos och utmanar den klassiska förståelsen av att de bildades efter att de första stjärnorna och galaxerna uppstått.

I stället verkar svarta hål dramatiskt ha påskyndat uppkomsten av nya stjärnor under universums första 50 miljoner år. Vi vet att ett stort svart hål finns i mitten av troligen alla galaxer. Överraskningen nu är att de fanns i universums begynnelse och var kanske byggstenar eller frön till de  tidiga galaxerna med dess stjärnor", beskriver huvudförfattaren till en ny studie (publicerad i tidskriften Astrophysical Journal Letters) Joseph Silk, professor vid institutionen för fysik och astronomi vid Johns Hopkins University och Institute of Astrophysics, Paris, Sorbonne University. "Det är en helomvändning jämfört med vad vi ansåg var möjligt tidigare – så mycket att detta nya rön helt kan skaka om vår förståelse av hur galaxer bildas."

"Vi argumenterar nu för att svarta hål strömmar ut krossade gasmoln, förvandlar dem till stjärnor och kraftigt påskyndar stjärnbildningshastigheten", beskriver Silk. – Annars är det väldigt svårt att förstå var dessa ljusstarka galaxer kom från så fort efter BigBang eftersom de vanligtvis är mindre i det tidiga universum. Varför och hur i hela friden skulle annars stjärnor bildats så snabbt?"

Svarta hål är områden i rymden där gravitationen är så stark att ingenting kan undkomma deras dragningskraft, inte ens ljus. På grund av denna kraft genererar de kraftfulla magnetfält som skapar våldsamma stormar, kastar ut turbulent plasma och i slutändan fungerar som enorma partikelacceleratorer, beskriver Silk. Denna process, säger han, är sannolikt anledningen till att Webbs detektorer har upptäckt fler av dessa svarta hål och ljusstarka galaxer än vad forskarna förväntat sig.

"Vi kan inte riktigt se dessa våldsamma vindar eller jetstrålar långt bort i tid och rum, men vi vet att de måste finnas eftersom vi ser många svarta hål redan tidigt i universum", förklarar Silk. – De enorma vindarna som kommer ur de svarta hålen krossar närliggande gasmoln och då uppkommer stjärnor. Det är den felande länken som förklarar varför dessa första galaxer lyser så mycket ljusare än vi förväntat oss. 

Silks team förutspår att det unga universum hade två faser. Under den första fasen påskyndade utflöden från svarta hål stjärnbildningen och i en andra fas avtog utflödena. Några hundra miljoner år efter big bang kollapsade gasmoln på grund av magnetiska stormar från svarta hål och nya stjärnor bildades i en takt som vida översteg den som observeras miljarder år senare i dagens galaxer, beskriver Silk. Skapandet av stjärnor saktades ner eftersom dess kraftfulla utflöden övergick till ett tillstånd av energibesparing, beskriver han, vilket minskar gasen som är tillgänglig för att bilda stjärnor i galaxer.

"Den stora frågan är, vad  vår början var? Solen är en stjärna på 100 miljarder i Vintergatan, och det finns också ett massivt svart hål i mitten av Vintergatan. Vad är kopplingen mellan de två?" undrar han. "Inom ett år kommer vi att ha så mycket bättre data och många av våra frågor kommer att börja få svar."

Uppstod de  första svarta hålen direkt efter BigBang eller var de ursprunget till BigBang? Varifrån kom dessa  utflöden av gas från de svarta hålen i tidens början som bildade de första stjärnorna? Misstanken enligt mig är att de drog in och släppte ut gas genom en koppling mellan ett universum som kollapsat samtidigt som vårt universum uppstod. Tid och rum är relativt.

Bland författarna till studien finns Colin Norman och Rosemary F. G. Wyse från Johns Hopkins; Mitchell C. Begelman of University of Colorado and National Institute of Standards and Technology; och Adi Nusser från Israel Institute of Technology. Teamet stöds av Israel Science Foundation och Asher Space Research Institute, samt Eric och Wendy Schmidt på rekommendation av Schmidt Futures-programmet.

Bild vikipedia NGC 2207 och IC 2163 är två spiralgalaxer på ungefär 80 miljoner ljusårs avstånd från oss som kolliderar med varandra, bilden tagen av Hubbleteleskopet.

Är det en stjärna bestående av mörk materia som hittats?

 

Astronomer trodde länge att ett märkligt stjärnsystem som observerats av Europeiska rymdorganisationens Gaia-satellit var vanlig stjärna  kretsande kring ett svart hål. 

Tyvärr framgår det inte om det är forskare vid ESA European space agency som gjort upptäckten med Gaia eller om det var någon annan som analyserade Gaiadata.

 Men två astronomer det påståendet och finner att det tyder på något mycket konstigare: möjligen en aldrig tidigare sedd typ av stjärna bestående  av osynlig mörk materia. Deras forskning, som ännu inte har granskats, publicerades den 18 april på förtrycksservern arXiv. 

Stjärnan det handlar har en mindre massa än solen (0,93 solmassa) och  ungefär samma kemiska innehåll som vår sol. Dess mystiska följeslagare (det man misstänker är en stjärna av mörk materia) är massivare cirka 11 solmassor. Objekten kretsar runt varandra på ett avstånd av 1, 4 astronomiska enheter, ungefär det avstånd på vilket Mars kretsar om solen vilket gör en omloppstid av 188 dagar. Frågan är vad den mörka följeslagaren är. En möjlig förklaring är att det är ett svart hål enligt de tidigare forskare som teoretiserat om det.

 Även om det lätt skulle passa in som svart hål genom  observationsresultaten har den hypotesen  utmaningar. Svarta hål bildas från avslocknade massiva stjärnor. Även om det inte är helt omöjligt att det är ett svart hål efter efter slocknad stjärna  kräver det scenariot en extraordinär mängd finjusteringar för att få det att stämma här då händelseschemat för  att det hänt och resulterat i  det i ett dubbelstjärnsystem som hållit samman i miljoner  år  är svår att förklara.

Så forskarna föreslår i studien att det mörka objektet kanske  är något  mer unikt. Kanske  en klump partiklar bestående av mörk materia.

Mörk materia är en osynlig form av materia som utgör den stora majoriteten av massan i varje enskild galax (och universum som helhet). Vi vet fortfarande inte vad det är. De flesta teoretiska modeller antar att mörk materia är jämnt fördelad i varje galax, men det finns teorier som visar att den kan klumpa ihop sig.

En  hypotes är  att mörk materia är en typ av boson. Bosoner är partiklarna som håller ihop naturens krafter; Till exempel är en foton en boson som bär den elektromagnetiska kraften. Medan vi bara känner till en begränsad uppsättning bosoner i standardmodellen för partikelfysik finns det i princip ingenting som hindrar att det i universum finns många fler typer av bosoner.

 Viktigast av allt dessa bosoner skulle ha förmågan att bilda stora klumpar. Några av dessa klumpar kan vara lika stora som hela stjärnsystem medan andra kan vara mycket mindre. De minsta klumparna av bosonisk mörk materia kan vara så små som stjärnor och dessa hypotetiska objekt har namnet bosonstjärnor. Boson-stjärnor skulle vara helt osynliga då mörk materia inte interagerar med andra partiklar eller med ljus så vi kan bara upptäcka dem genom dess gravitationspåverkan på omgivningen.

Forskarna påpekade att en enkel modell av mörk materia, skulle kunna producera tillräckligt med bosonstjärnor för att ge dessa resultat i Gaia-data troligt och ersätta ett förmodat svart hål med teorin att det är  en bosonstjärna i  en del fall skulle det kunna förklara viss observationsdata bättare.

Även om upptäckten av en bosonstjärna är osannolik är den inte omöjlig,  enligt författarna av studien men av ovan fynd behövs  uppföljningsobservationer. Forskarna tillägger att det viktiga är att detta unika system ger oss en sällsynt möjlighet att studera beteendet av stark gravitation, så vi kan undersöka Einsteins allmänna relativitetsteori och se om den håller. För det andra, om det är en bosonstjärna, är detta stjärnsystem den perfekta  platsen för vidare studier.

För min del är jag övertygad om lösningen är att det är ett svart hål resterna av en kollapsad stjärna. Jag har inte lyckats utläsa var i universum fyndet ovan gjordes.

Inlägget har sitt innehåll utifrån Paul M. Sutters artikel i https://www.livescience.com/ för en tid sedan. Sutter är forskningsprofessor i astrofysik vid SUNY Stony Brook University och Flatiron Institute i New York City.

Bild vikipedia Standardmodellens elementarpartiklar, av vilka bosonerna utgör de kraftförmedlande partiklarna och Higgs-partikeln.

En stjärna slukar en planet för att sedan kasta ut den igen.

 

Det händer att en sol slukar en planet i sitt närområde. Men det behöver inte sluta i undergång för planeten. Ett team av astrofysiker som har använt datorsimulering i forskningssyfte upptäckte att planeter inte bara kan överleva när deras sol slukar dem utan detta kan också driva på dess framtida utveckling. Se denna länk från uiversetoday.com varifrån idén till mitt inlägg kommer. 

Modeller av bildandet av planetsystem har visat att många planeter ofta hamnar i i ett läge där dess sol drar till sig den nybildade protoplaneten då den är under bildning i ackretionsskivan runt sin sol.  

Slumpmässiga interaktioner mellan nybildade planeter i den protoplanetära skivan (ackretionsskivan) som omger en ung stjärna kan skicka planeter på kaotiska banor. Banor som driver planeten ut från sin sol eller  in mot sin sol. Jorden drev en bit från sin sols ackretionsskiva en gång.

En annan risk till uppslukande sker nära slutet av en stjärnas liv när den sväller upp till en röd jätte (något som en gång sker med vår sol). Även detta påverkar systemets gravitationsdynamik och kan få planeter att hamna in i moderstjärnans atmosfär vid uppsvällandet om planeten ligger på riskabelt avstånd för händelsen. Men överraskande nog utplånas inte alltid planet när detta händer. Astronomer har hittat många udda system i vår galax som indikerar att planeter har överlevt dessa närkontakterna ovan med sin sol.

 Till exempel finns det vita dvärgsystem som kretsar mycket nära en jätteplanet, för nära, för att planeten ska ha bildats naturligt där den finns efter det att den närliggande stjärnan krympt samman till en vit dvärg.. Det finns även stjärnor med en överraskande mängd tunga metaller i sin atmosfär, ett tecken på att ett stenigt föremål har slukats av dem. Och det finns stjärnor som roterar alldeles för snabbt för aytt det ska vara normalt, deras rotationshastighet har troligast förstärkts av en infallande planet. Alla dessa system kan vara resultat av planeter som kommit in i sin sol.

Men kan en planet verkligen överleva i en stjärnas intensiva atmosfär? Ett team av astrofysiker bestämde sig för att ta itu med den frågan med hjälp av datorsimuleringar av en stjärnas inre och spåra utvecklingen och ödet för olika typer av planeter då de faller in i stjärnan. Simuleringarna innefattade planeter av olika massor och även bruna dvärgar. Resultatet stärker att vissa slag av planeter kan klara ett uppslukande.

Till exempel kan planeten i vissa fall bestå i tusentals år och virvla runt i stjärnans atmosfär. Detta kan dock resultera i att materia kastas ut från stjärnans atmosfär och tunnar ut solatmosfärens ytterkanter. Utbytet driver  upp temperaturen i stjärnatmosfären vilket gör att den ser mycket ljusare ut än den normalt skulle gjort. Men för klara uppslukandet måste planeten själv vara relativt stor åtminstone av Jupiters massa. Små planeter som jorden klarar inte ett uppslukande utan utplånas. Men om planeten är tillräckligt stor och beroende på den exakta utvecklingen kan planeten klara sin passage genom stjärnan och faktiskt påskynda stjärnans utveckling till att stjärnan slutar kollapsa snabbt och befria planeten från sin farliga omfamning.

Troligen är inte bara storleken av planeten viktigt för att den ska klara detta utan även att det är en gasplanet likt Jupiter är. Så den dagen vår sol sväller upp i sin sista tid har jorden ingen möjlighet att bestå.

Bild flickr.com Illustratörs koncept av exoplaneten WASP-12b. Obs inlägget ovan handlar inte om denna planet. WASP-12b är den hetast kända planeten i Vintergatan och har  den kortast kända åldern. Den dödsdömda planeten äts upp av sin moderstjärna, enligt observationer gjorda av ett instrument på NASA:s Hubbleteleskops Cosmic Origins Spectrograph (COS). Planeten kanske bara har ytterligare 10 miljoner år kvar innan den är helt slukad. WASP-12b finns så nära sin solliknande stjärna att den har en temperatur av ca 1500 C  och sträcks ut av enorma tidvattenkrafter. Atmosfären har blåsts upp till nästan tre gånger Jupiters radie och vissa delar av den försvinner in i stjärnan redan nu. WASP-12b är 40 procent massivare än Jupiter. Upphovsman till bild: NASA / ESA / G. Bacon

Ett svart hål på väg att sluka en stjärna på avstånd.

 

Stjärnor som befinner sig nära ett svart hål slits itu efterhand av de enorma tidvattenkrafter som råder där. Omkring 1 procent av dessa fenomen ger upphov till jetstrålar av plasma en strålning som då sker från det roterande svarta hålets poler.

1971 introducerade en av de första som sökte efter svarta hål John Wheeler begreppet “jet-TDE” som namn och liknande dessa som en tandkrämstub som kläms åt i mitten och sprutar material i båda ändarna”.

”Vi har sett en handfull  jet-TDE:s. De anses som ovanliga och svårförståeliga fenomen” säger Nial Tanvir vid Leicesters universitet i Storbritannien vilken var den som ledde observationerna med syftet att bestämma det nu upptäckta objektets avstånd  till hjälp användesVLT (very Large telekop) i Chile. Astronomer söker vidare efter dessa unika objekt med syftet att förstå hur jetstrålarna skapas och varför en så liten del av TDE-fenomen finns.

En tanke kan dessa ovanliga fenomen från ett svart hål vara tecken på att dessa är de eftersökta maskhålen? (mina anm.). 

Ett flertal teleskop, bland annat Zwicky Transient Facility (ZTF) i USA kartlägger kontinuerligt skyn efter spår av kortlivade, ofta extrema, händelser som kan studeras i större detalj med teleskop som ESO:s VLT i Chile. “Vi har utvecklat ett öppet dataflöde för att lagra och hämta information från ZTF-kartläggningen  som larmar i realtid när ovanliga fenomen uppträder” förklarar Igor Andreoni, astronom vid Maylands universitet i USA och medförfattare till artikeln som publicerats i dagarna om det senast upptäckta jet-TDE:s. i Nature tillsammans med Michael Coughlin vid Minnesotas universitet.

det var i februari 2022 detekterade ZTF ett nytt objekt i synligt ljus som fick beteckningen och AT2022cmc som liknade en gammablixt – det mest energirika fenomenet i universum. Ett flertal teleskop riktades omedelbart dit för att observera objektet i detalj, bland annat VLT med instrumentet X-shooter. VLT-observationerna placerade objektet på ett avstånd långt bort i rum och tid. Fenomen: ljuset från AT2022cmc sändes ut när universum var ungefär en tredjedel av sin nuvarande ålder.

Strålningen var energirik gammastrålning till radiovågor och samlades in av 21 teleskop över hela världen. Astronomerna jämförde denna insamlade data med kända typer av objekt, från kollapsande stjärnor till kilonovor. Men det enda objektet som kunde förklara observationerna var en TDE   en jetstråle som pekade mot jorden. 

Giorgios Leloudas, astronom vid DTU Space i Danmark och medförfattare till studien, förklarar att “eftersom  jetstrålen har riktning mot oss blir ljuskällan mycket ljusstarkare än den annars skulle ha varit och är synlig över ett större våglängdsområde”. 

Avståndsbestämningen med VLT är inte det enda som är rekordartat med detta objekt. “Tills nu har de få kända jet-TDE:s upptäckts med något annat än gamma- eller röntgenteleskop. Detta var första gången fenomenet upptäcktes i synligt (optiskt) ljus” säger Daniel Perley, astronom vid Liverpool John Moores universitet i Storbritannien och medförfattare till artikeln. Därmed finns nu ett nytt sätt att upptäcka jet-TDE:s, som gör det möjligt att studera dem närmare och avslöja de extrema omgivningarna kring svarta hål.

Bild vikipedia på Very large teleskop i norra Chile. De fyra enhetsteleskopen bildar VLT tillsammans med de fyra hjälpteleskopen (VST till höger på bilden)

En solliknande stjärna kretsar därute runt ett svart hål

 

År 1916 teoretiserade astronom Karl Schwarzchild över möjligheten att det skulle finnas svarta hål som en effekt av Einsteins fältekvationer och teorin om den allmänna relativitetsteorin. I mitten av 20-talet började astronomer upptäcka svarta hål för första gången med indirekta metoder som bestod av att observera dessas effekt på omgivande objekt i rymden. På 1980-talet har forskare studerat supermassiva svarta hål som man idag anser finns i centrum av kanske alla galaxer. I april 2019 släppte Event Horizon Telescope (EHT) den första bilden som någonsin tagits av ett svart hål. 

Observationerna ger en möjlighet att testa fysikens lagar under de mest extrema förhållanden och ge insikter om de krafter som format universum. Enligt en ny studie förlitade sig en internationell forskargrupp på data från ESA: s Gaia-observatorium för att observera en stjärna lik vår sol vilken sågs ha ett annorlunda rörelsemönster. På grund av detta drog teamet slutsatsen att stjärnan måste vara en del av ett binärt system med ett svart hål (en stjärna och ett svart hål). Detta system gör det till det närmaste svarta hålet till vårt solsystem och innebär att det kan finns en betydande population av vilande svarta hål i Vintergatan (fler än det stora vi vet finns i centrum).

Forskningen ovan leddes av Kareem El-Badry, en Harvard Society Fellow astrofysiker vid Harvard-Smithsonian Center for Astrophysics (CfA) och Max Planck Institute for Astronomy (MPIA). El-Badry fick sällskap även av forskare från CfA, MPIA, Caltech, UC Berkely, Flatiron Institute's Center for Computational Astrophysics (CCA), Weizmann Institute of Science, Observatoire de Paris, MIT: s Kavli Institute for Astrophysics and Space Research och med flera universitet.

Artikeln som beskriver deras resultat kommer snart att publiceras i Monthly Notices of the Royal Astronomical Society. El-Badry beskrev för Universe Today via e-post att observationerna var en del i en bredare kampanj för att identifiera vilande svarta hål vid stjärnor i Vintergatan. "Jag har letat efter vilande svarta hål under de senaste fyra åren med hjälp av ett brett spektrum av data och metoder", säger han. "Mina tidigare försök visade upp ett varierat menageri av binärer som antogs vara svarta hål tillsammans med en stjärna (en stjärna och ett svart hål) men det här var första gången sökandet bar frukt (bevis på detta system)."

Vi ska veta att inga tecken finns på att det finns ett dolt svart hål i vårt solsystem (min anm.). Skulle så varit fallet är det troligen tveksamt till om vår sol i kretslopp runt detta skulle kunnat ge liv på Jorden. Men däremot finns säkert ett antal i Vontergatan som helhet frågan är hur många och var och varför.

Bild https://www.universetoday.com på fenomenet.

Genom r-pocessen skapas en mängd element i en närliggande stjärna till vår sol.

 

R-processen (rapid process) är en neutroninfångande elementsyntes som äger rum när tunga stjärnor kollapsar i en supernovaexplosion. R-processen har genom transmutation skapat hälften av alla grundämnen tyngre än järn och föreslogs existera 1956 av Hans Suess och Harold Urey. Många tunga neutronrika grundämnen så som guld och platina har skapats genom r-processen.

I vår sols närhet av Vintergatan finns en relativt ljusstark stjärna och här har astronomer kunnat identifiera det bredaste utbudet av element i en enda stjärna förutom i vårt  solsystem. Studien, som leddes av astronom Ian Roederer vid University of Michigan har här identifierat 65 grundämnen. Stjärnan, HD 222925 finns i stjärnbilden Turkanen  synlig på södra stjärnhimlen.

 "Så vitt jag vet är det ett rekord i element utanför vårt solsystem. Det som gör stjärnan unik är att den har en mycket hög relativ andel av de element som listas längs de nedre två tredjedelarna av det periodiska systemet. Vi upptäckte här även guld, säger Roederer. "Elementen här kom till av en snabb neutroninfångningsprocessen (r-pocessen). Det är vad vi försöker studera: fysiken i hur, var och när dessa element uppkommer.

 Processen kallad "r-processen", börjar med närvaron av lättare element som järn. Sedan, uppstår tyngre element snabbt - i storleksordning och under en sekund – (då  neutroner tillsätts till kärnorna i de lättare elementen). Vilket skapar tyngre grundämnen som selen, silver, tellur, platina, guld och torium element av den typ som finns i stjärnan HS 222925  och som i så många skilda slag sällan upptäcks i stjärnor enligt astronomerna. "Du behöver massor av neutroner som är fria och en mycket hög energi för att befria neutriner och lägga dem till atomkärnorna", säger Roederer. "Det finns inte så många miljöer där det kan hända eventuellt två, (kanske)."

En av dessa miljöer har nu bekräftats. Miljön där sammanslagningen av neutronstjärnor sker. Neutronstjärnor är de kollapsade kärnorna av stora stjärnor och de är de minsta men tätast kända objekten därute. Vid kollisionen mellan neutronstjärnor orsakas gravitationsvågor som kan upptäcktas av oss.  2017 upptäckte astronomer första gången gravitationsvågor från sammanslagna neutronstjärnor.

Ett annat teoretiskt sätt  som r-processen kan inträffa på är efter den explosiva fasen av massiva stjärnor.

Ett instrument på rymdteleskopet Hubble som kan samla ultraviolett spektra användes vid detta arbete. Detta instrument var nyckeln för astronomerna för insamlandet av ljus i den ultravioletta delen av ljusspektrumet – det svaga ljus som kommer från en stjärna som HD 222925.

Utöver Hubbleteleskopets instrument använde de även ett av Magellanteleskopen – ett konsortium där U-M är partner – vid Las Campanas-observatoriet i Chile finns för att kunna samla in ljus från ex HD-222925 i den optiska delen av ljusspektrumet. Fyrtiotvå av de identifierade elementen är tunga element som listas längs botten av det periodiska systemet av grundämnen.

Att identifiera dessa element i en enda stjärna kommer nu att hjälpa astronomer att förstå vad som kallas "snabb neutroninfångningsprocess",  (r-pocessen) eller ett av de viktigaste sätten på vilka tunga element i universum skapats. Deras resultat publicerades på arXiv och har accepterats för publicering i The Astrophysical Journal Supplement-serien.

Bild på hur det kan se ut därute vid stjärnan. Bild från https://www.techeblog.com/gold-standard-star-milky-way-galaxy-hd-222925/

Var går gränsen mellan stjärna och brun dvärg?

 

Bruna dvärgar kallas objekt som har en massa mindre än de lättaste stjärnorna men större än de tyngsta gasjättarna. Bruna dvärgars massa är för låg för att kärnreaktioner av väte skall komma igång och därför kallas de misslyckade stjärnbildningar eller bruna dvärgar. Däremot antas där kunna fusionera deuterium och förbränning av litium kunna ske vilket avger ett svagt synligt ljus. Bruna dvärgar antas ha en övre massgräns på ungefär 75–80 jupitermassor.

I dem smälts det samman (relativt) små förråd av Deuterium. Denna process är mindre effektiv och ljuset från bruna dvärgar blir därför mycket svagare än det från stjärnor. Det är därför forskare kallar dem "misslyckade stjärnor.

" Vi vet dock inte exakt vad massgränsen är för bruna dvärgar som gör att de kan särskiljas från stjärnor med låg massa där väte förbränns i många miljarder år. En brun dvärg har en kort brinntid och övergår därefter till en kyligare existens," påpekar Nolan Grieves, forskare vid Department of Astronomy at the UNIGE's Faculty of Science i Geneve och  studiens huvudförfattare han tillägger " Hittills har vi bara exakt karakteriserat cirka 30 bruna dvärgar",

Bland dessa bruna dvärgar har det internationella teamet koncentrerats på fem stycken som identifierats med hjälp av Transiting Exoplanet Survey Satellite (TESS). Dessa fem är TOI) - TOI-148, TOI-587, TOI-681, TOI-746 och TOI-1213. De kallas "följeslagare" eftersom de kretsar runt en stjärna. De har en rotationsbana med perioder på 5 till 27 dagar runt sin sol och radie mellan 0,81 och 1,66 gånger Jupiters och är mellan 77 och 98 gånger mer massiva än Jupiter. Detta placerar dem på gränsen mellan bruna dvärgar och stjärnor enligt vår nuvarande klassificering. Något som gör dem än mer intressanta. Ännu vet vi inte om de ska klassificeras som små stjärnor eller bruna dvärgar.

Bild på hur en brun dvärg ser ut. Bild vikimedia.

En mycket snabb sol åker runt däruppe i en hastighet av 8 % av ljusets.

2019 hittade ett team lett av astrofysiker Florian Peissker vid universitetet i Köln i Tyskland en mycket svagt lysande stjärna S62 närma det svarta hålet i Vintergatans mitt.

Men Peissker och hans team har nu upptäckt fem nya ännu närmare liggande stjärnor till det svarta hålet än S62 dessa är S4711, S4712, S4713, S4714 och S4715.

Bland dessa finns den snabbaste hittills kända stjärnan i Vintergatan. En stjärna som kallas S4714  vilken snurrar runt det svarta hålet Sagittarius A* i Vintergatans centrum vilket finns i riktning mot stjärnbilden Skytten.  På sin omloppsresa når S4714 en hastighet av cirka 8 procent av ljusets hastighet innebärande 24000 kilometer per sekund.

S4714 är bara en i en grupp stjärnor som nu har upptäckts följa nära banor runt Sagittarius A*.

Denna upptäckt tyder på att det finns ännu fler stjärnor på banor runt vår galax supermassiva svarta hål. En tidigare upptäckt är bland annat S4711 på en något längre ifrån bana runt det svarta hålet. Stjärnor av detta närgångna slag  följs av planeter utan kan ses som döda stjärnor kallas "squeezars".

Upptäckten av S4714 som nu gjorts är den som ligger närmast det svarta hålet och i teorin har sedan 20 år tillbaks antagits att dessa stjärnor finns (och nu visat sig stämma). Så troligen finns det fler stjärnor som S4714 vilka ligger nära det svarta hålet.

De är pressade genom sin närhet till det svarta hålet av tidvattenkrafter. Någon planet kan knappast följa med dessa ensamma solar. De skulle troligen dragits in i det svarta hålet för länge sedan. Astrofysiker Tal Alexander och Mark Morris säger att dessa  stjärnor har mycket excentriska banor runt sina massiva svarta hål (man antar att det finns stjärnor av detta slag även runt andra galaxers svarta hål min anm.). Vid varje runda de gör runt sitt svarta hål omvandlar tidvattenkrafterna en del av stjärnans omloppsenergi till värme. Detta får stjärnan att lysa ljusare än den annars skulle gjort.

Dessa stjärnor som ligger så närma det svarta hålet kommer hela tiden att närma sig detta och så småningom slukas av detta.

Gratis Bild från pxfuel.com

En stjärnas mystiska försvinnande

Astronomer vid Europeiska Sydobservatoriet Very Large Telescope (VLT) har upptäckt att en instabil massiv stjärna i en dvärggalax kallad “Kinmandvärgen” har försvunnit. Forskarna tror det kan bero på att den har försvagats i ljusstyrka antingen genom att ett stoftmoln kommit in framför den och därmed döljer den eller att den har kollapsat till ett svart hål utan att först ha blivit en supernova.

“Om det senare är sant är detta den första detektionen av en stjärna som slutar sitt liv på detta sätt”, säger forskarstudenten Andrew Allan vid Trinity College Dublin, Irland.

Det var mellan 2001 och 2011 ett antal olika forskarlag hittade och studerade denna massiva stjärna och kom till slutsatsen att den befann sig i ett sent evolutionärt skede i sin tillvaro. Genom att Allan och hans forskarkollegor på Irland  i  Chile och i USA ville veta mer om tunga stjärnor i slutet av sina liv inledde de observationer av denna stjärna. Men efter ett uppehåll av åtta år åter riktade ESO:s VLT mot objektet 2019 kunde de inte hitta stjärnan. “Vi fann att stjärnan hade försvunnit!” säger Allan. Jag (min anm.) undrar varför de hade ett uppehåll av åtta år i sin undersökning av en stjärna som de först sade var så unik och intressant?

Kinmandvärgen finns på 75 miljoner ljusårs avstånd i stjärnbilden Vattumannen vilket är ett alltför stort avstånd för att man normalt ska kunna se de individuella stjärnorna. Men den aktuella stjärnan visade sig i tidigare studier vara en luminös blå variabel, omkring 2,5 miljoner gånger ljusstarkare än solen och var därmed möjlig att se genom VLT med flera teleskop.

Blå stjärnor är instabila och uppvisar tidvis dramatiska förändringar i sina spektra och ljusstyrkor. De äldre observationerna visade att den massiva stjärnan kan ha genomgått ett kraftigt utbrott som upphörde efter 2011. Superluminösa blå stjärnor genomgår vanligen ett flertal jättelika utbrott under sina liv då massförlust av materia ökar och visar sig i en allt högre ljusstyrka.

 Astronomerna föreslår två möjliga förklaringar till stjärnans försvinnande. Antingen ledde det kraftiga utbrottet till att stjärnan förvandlades till en mindre luminös stjärna som nu kan vara dold av ljusabsorberande stoft. Alternativet är att stjärnan har kollapsat till ett svart hål utan att först ha exploderat som en supernova. Det senare vore en mycket sällsynt händelse, eftersom supernovor sannolikt inträffar nästan alltid (vad man vet) då en massiv stjärna dör.

Framtida studier är nödvändiga för att kunna bestämma vad som har hänt med stjärnan. Detta kommer att vara möjligt med ESO:s Extremely Large Telescope (ELT) som planeras vara i drift 2025 och som lättare kommer att identifiera enskilda stjärnor i avlägsna galaxer som denna försvunna i Kinmandvärgen även om de skulle vara dammdolda av inte alltför kompakt slag.

Min åsikt (min anm) är att supenova-teorin tvivlar jag på. Första teorin är mer trolig med en stjärnas doldhet i damm och stoff. Kanske vi aldrig får svaret på mysteriet. Men jag tror att astronomer i dag ångrar att de höll uppe med observationer av stjärnan i åtta år.

Fascinerande fri bild från pixabuy.com  med utblick i rymden mot jordisk natt?

En av universums äldsta stjärnor J0815+4729 har enligt ny forskning en atmosfär innehållande stora mängder syre.

J0815 +4729 är en av de äldsta stjärnorna däruppe. Den finns i riktning mot Lodjurets stjärnbild 7500 ljusår bort från oss. Den är en av de metallfattigaste stjärnorna som upptäckts.


Ett internationellt team av astronomer från University of California i San Diego, Instituto de Astrofísica de Canarias (IAC) och Universitetet i Cambridge har upptäckt stora mängder syre i atmosfären i denna som den kallas "primitiva stjärna" (primitiv beroende av dess metallfattighet). Här finns en stor mängd syre och kol. Denna nya slutsats och upptäckt gjordes med hjälp av W. M. Keck-observatoriet i Maunakea på Hawaii.  Upptäckten  ger en viktig ledtråd av hur syre och andra element producerades under de första generationerna stjärnor i universum. Syre är det tredje vanligaste elementet i universum efter väte och helium och livsviktigt för alla former av liv på jorden. Syre är den kemiska grunden för andning och en byggsten i kolhydrater.


Det är också den viktigaste elementära komponenten i jordskorpan. Men syre fanns inte i det tidiga universum innan stjärnbildningen. Det skapades först genom nukleära fusionsreaktioner som uppstod djupt inne i de mest massiva stjärnorna de med en massa ungefär 10 gånger större än solens massa eller än större. De första stjärnorna eller första stjärngenerationen.


Att spåra den tidigaste produktionen av syre och andra element kräver studier av de äldsta stjärnor som fortfarande existerar (vi ska komma ihåg att stjärnor har en begränsad livslängd innan de förändras till ex en nebulosa). 


J0815+4729 är en sådan stjärna. Endast ett fåtal sådana stjärnor är kända i vår galax. Men ingen har en så enorm mängd kol, kväve och syre jämfört med deras järninnehåll (vilket är mycket lite i jämförelse med andra stjärnor i denna stjärna min anm.), säger David Aguado postdoktoral forskare vid universitetet i Cambridge och medförfattare till studien.


"För trettio år sedan började vi i Cambridge studera förekomsten av syre i galaxens äldsta stjärnor. Resultaten visade att syre producerades enormt mycket under de första generationerna av supernovor. Vi kunde dock inte föreställa oss att vi skulle hitta ett fall av anrikning så spektakulärt som i denna stjärna" konstaterade Rafael Rebolo, IAC direktör och medförfattare till studien. 


En intressant iakttagelse (min anm.) tidigare har många ansett syres utgångspunkt var supernovor. Men här visades ett alternativ syre bildat i de första stjärnorna. Stjärnor som i motsatts till senare stjärnor var mycket metallfattiga. Troligen var metallfattigheten i den första generationen av stjärnor förutsättningen för att syre skulle bildas i dessa.


Bild från vikimedia på Keckobservatoriet i MaunaKeya på Hawai.

Utkastad till ensamhet i otrolig hastighet kastades denna stjärna ut från Vintergatan

När de första människorna anses ha börjat gå på två ben (för ca 6 miljoner år sedan)  hände något i centrum av Vintergatan. I området där det svarta hålet finns kom en stjärna för nära detta men slukades inte. Istället fick den en stöt så den med en hastighet av 6000000 km/t flög iväg bort från hålet. 


Ännu i dag fortsätter den sin färd vilken innebär att den nu färdats igenom galaxen och är på väg att slungas ut ur galaxen och bli en ensamvandrande stjärna mellan galaxerna i tomheten därute. Den blir ett intergalaktiskt solsystem om nu planeter finns med denna sol känd som S5-HVS.


Upptäckten är gjord av en grupp forskare ledda av Sergey Koposov från  Carnegie Mellon University's  McWilliams Center for Cosmology. Stjärnan  kan ses i riktning mot stjärnbilden Tranan. Stjärnan sågs av forskare färdas relativt nära jorden (29 000 ljusår bort) i en hastighet av ca 10 gånger snabbare än de flesta stjärnors rörelser i vår galax färd inom galaxen. Hastigheten på den upptäckta stjärnan är så hög att den oundvikligen kommer att lämna galaxen och aldrig återvända," säger Douglas Boubert forskare vid universitetet i Oxford och en medförfattare till studien om stjärnan. 


Stjärnan upptäcktes med observationer från anglo-australiska teleskopet (AAT), ett teleskop med 3,9 meters vidd och Europeiska rymdorganisationens Gaia Satellite. Upptäckten gjordes som en del av Southern Stellar Stream spektroskopiska Survey (S5), ett samarbete mellan astronomer från Chile, USA, Storbritannien och Australien.

Bild  av människans resning till tvåbensgående som nämns ovan.

I Stora Karlavagnen finns en främmande stjärna från? (ingen vet)

En stjärna i Stora  Karlavagnen (stora björn) har upptäckts vara en intergalaktiskt främmande stjärna enligt en nyligen genomförd analys av dess spektrum. Främmande,  innebärande att den inte från början hört hemma i Vintergatan.



Stjärnans ovanliga kemi är till skillnad från alla kända stjärnor i Vintergatan olik dessa istället är dess sammansättning mer gemensam med stjärnorna i närliggande dvärggalaxer.


Forskarna misstänker att stjärnan som har beteckningen J1124 + 4535 (se film av den här) har sitt ursprung i en dvärggalax som kolliderade med Vintergatan för mycket länge sedan.


 Stjärnan har låg halt av metaller som magnesium men har oväntat höga nivåer av de tunga elementen som ex europium. Ett förhållande som är unikt i jämförelse med andra stjärnor i Vintergatan.


Det finns flera dvärggalaxer i närområdet av Vintergatan och en av dem Stora Magellanska molnet är på en framtida kollisionskurs med Vintergatan.


Men vad som förundrar mig i ovanstående förklaring är varför det endast hittats en stjärna i området som är udda om en dvärggalax med likartade stjärnor kraschat med Vintergatan. Fler borde funnits i närområdet om en galax kraschat in. För inte kan väl denna stjärna varit en udda stjärna även i den eventuella dvärggalax som kraschat in i Vintergatan en gång (om nu detta enligt teorin hänt).


Jag tror istället att denna stjärna är eller var en ensamvandrande stjärna fån en plats långt därute som ensam drogs in i Vintergatans famn.


Forskningen ovan är från 2015 då Fiber spektroskopiska teleskop (LAMOST) i Kina först gjorde upptäckten. För högre upplösning togs sedan bilder 2017 av Subaru Telescope i Japan rapporterade nu  forskare den 29 April 2019 i tidskriften The journal Nature Astronomy.


Bilden är på gamla Uppsalas kyrka med Stora Karlavagnen över kyrkan. Jag föredrar att kalla Lilla Björn för Lilla Karlavagnen därav kallar jag det många kallar Karlavagnen för Stora Karlavagnen. Båda är lika en vagn men mest lik är den lilla karlavagnen.

En stjärnas födelse resulterar till två stjärnor just nu däruppe vilket förvånar forskare

En närbild på bildandet av en stjärna har avslöjat att det som sker inte är en stjärnas födelse utan två.


Detta överraskade forskare som först såg det 2017 från ett då nytt radioteleskop i chilenska öknen. Stjärnan fick namnet MM1a avståndet till händelsen som egentligen var två finns 10 000 ljusår bort. När de analyserade data, insåg de att MM1a åtföljdes av ett andra ljussvagare objekt som de gav namnet MM1b.


Detta var en mindre stjärna vilken bildades från damm och gaser som blivit över vid den första stjärnans bildande och gravitationskraft. I ett solsystem som Jordens kan denna ”skiva” av rester smälta samman till planeter vilket skett i vårt solsystem.


”I detta fall blev det ytterligare en stjärna istället ” säger forskarassistent John Ilee på universitetet i Leeds i England.


MM1a har en massa 40 gånger större än vår sols massa. Dess tvilling, MM1b en massa mindre än hälften av vår sols.


”Många äldre massiva stjärnor finns tillsammans med närliggande följeslagare”, sade Ilee. ”Men dubbelstjärnor har ofta mycket lika massa och är bildade tillsammans likt tvillingar. Att hitta en ung stjärna med en massa förhållandet av 80:1 är mycket ovanligt, och föreslår en helt annan typ av bildandeprocess för båda objekten ”. säger Ilee.


 I små stjärnor som solen blir resterna efter stjärnbildningen överblivet damm och gas något som efterhand klumpar ihop sig till planeter som sedan kretsar omkring moderstjärnan (ex i vårt solsystem).


Men ovan har istället en mindre stjärna bildats. Det är en av de första gångerna som ett sådant fenomen har observerats, rapporterade forskarna.


Men massiva stjärnor som MM1a existerar inte länge enbart ca en miljon år innan de exploderar som supernovor. Deras energi går snabbt åt. Hur det går med dess mindre syskon då vet vi inte. Troligen slukas den i supernovaexplosionen.


Bild Illustration av ett annat dubbelstjärnsystem OGLE-LMC-CEP0227 i stora Magellanska molnet bild från ESO.

HH 212 är en endast ca 100 000 år gammal stjärna vilken ses bildas just nu

Herbig-Haro (HH) är objekt som är turbulenta fläckar i universum under en begränsad tid av några tiotals tusen år där nyfödda stjärnor blir synliga. 


Herbig-Haro (HH) bildas när smala strålar av delvis joniserad gas matas ut då nya stjärnor kolliderar med närliggande moln av gas och stoft vid hastigheter på flera hundra kilometer per sekund.


Herbig-Haro-objekt är fenomen allestädes närvarande i regioner där stjärnor bildas och  ses ofta runt en enda stjärna i linje med dess rotationsaxel.


HH- Objekten är övergående fenomen som varar några tiotals tusen år. De kan ändra synlighet över ganska korta tidsskalor enbart ett par år när fenomenet rör sig snabbt bort från sin överordnade stjärna inuti i gasmoln i interstellära rymden.


Rymdteleskopet Hubble har observerat den komplexa evolutionen av HH- objekt under några år. Forskare kommer att studera ett Herbig-Haro (HH) 212 vilket ligger ca 1400 ljusår bort i stjärnbilden Orion.


I centrum av HH 212 finns en stjärna eller protostjärna under bildning som så småningom kommer att växa och bli en stjärna lik vår sol. Strålningen från denna ännu ej färdiga stjärna sträcker sig 5 ljusår bort från dess centrum.


Materialet i dessa strålar sker i överljudshastighet. När det då smäller till omgivande materialet (kan ses som ljusbang likt vad som sker när flygplan överstiger ljudhastigheten), skapar det en chockvåg. Chockvågen värmer den interstellära gasen vilket orsakar att denna glöder på specifika våglängder av ljus beroende på villkoren i stötvågen själv.


”Med James Webb space telescope (i drift 2021) kommer vi att kunna analysera samspelet mellan protostjärnor med dess omgivningar som tidigare var suddiga i en enda klump”, sade Ewine van Dishoeck vid universitetet i Leiden.


HH 212 nämnd ovan och på bild ovan är ca 100 000 år gammal. Under loppet av nästkommande miljon år blir denna protostjärna en sol. Återstoden av det omgivande materialet kommer då att antingen kondenseras till planeter eller sopas bort av utflöden och andra processer. Det kommer därmed att ses som en ny stjärna där ett solsystem med planeter kanske bildas om allt blir som vi tror.


”Genom att studera HH 212 och objekt som detta lär vi oss hur jetstrålar och utflöden bildar nya solsystem och solar” sade Mark McCaughrean på Europeiska rymdorganisationen.


Vi förstå eller anser oss förstå mer och mer av hur allt kommer till. Låt oss hoppas att vi inte drar slutsatser som sedan är svåra att dra sig ur i det paradigm vi arbetar inom i vår tid. Sanningen kanske inte alltid är den vi ser och upplever utan enbart den vi kan se och uppleva som människor (min anm).


Bild på händelse HH 212

Det har upptäckts en stjärna med ett mystiskt beteende.

När astronomer vid ESO:s instrument MUSE på Very Large Telescope i Chile riktade teleskopen mot stjärnhopen NGC 3201 sågs där en stjärna uppföra sig väldigt underligt.

Ett inaktivt osynligt svart hål verkar störa stjärnan. Det är det första inaktiva svarta hål som upptäckts bland de ca 150 stjärnhopar som finns i Vintergatan.

För astronomer är förhållandet mellan svarta hål och klothopar spännande och gåtfullt. Detta då deras stora massor och höga åldrar av de stjärnor som finns här tros ha samband med de små aktiva svarta hål som existerar där. Hål vilka väger lika mycket som en stjärna men är betydligt mindre och därför inte ska jämföras med de stora svarta hål vilka finns i centrum av galaxerna inklusive vår Vintergatan.

 Under stjärnhopens långa liv skulle dessa små svarta hål skapats allt eftersom tyngre stjärnor exploderat och störtat samman inåt.

Nyligen har upptäckts både radio- och röntgenkällor i dessa klothopar från dessa svarta hål.  2016 upptäcktes även gravitationsvågor från två små svarta hål vilka slogs samman. Det antas att dessa relativt små svarta hål kan vara mer vanliga i klotformiga stjärnhopar än vad man tidigare trott.

Tills relativt nyligen antogs att nästan alla svarta hål försvinner från klotformiga stjärnhopar efter en kort tid och att system som dessa och är inaktiva inte borde existera. Men nu vet vi bättre men förstår inte mer för det.

OBS skillnaden mellan ett aktivt och inaktivt svart hål är att det aktiva slukar material i närområdet medan det inaktiva bara finns där och slukar ingenting men stör omgivningen som ovan nämnd stjärna.

Bilden är på stjärnhopen NGC 3201 i Vintergatan där ovanstående upptäckts.

En stjärna med spiralformation lik Vintergatan omkring sig där skuggor spöklikt rör sig.

Astronomer i Holland har med hjälp av SPHERE,  det nyaste instrumentet på ESO, (Europeiska sydobservatoriet   i Chile) upptäckt att stjärnan HD 135344B  en ung stjärna 450 ljusår från oss i Vintergatan har en egen spiralarm (likt Vintergatan har)  där skuggor rör sig.

I den rapport som färdigställts om upptäckten diskuteras det om spiralarmen är materia till bildande av stora gasplaneter och skuggorna är tätare materia för kärnor i denna planetbildning.

Ingen förstår helt detta fenomen. Vi kan bara förmoda att det med den kunskap eller förförståelse vi har om universum är just ovanstående vi ser. Men inget säger att det inte istället är något vi inte förstår med vår nuvarande kunskap.

Det är fritt fram att filosofera om vad det är vi ser. Det  finns inget  facit.

Nya rön och tankar kommer ofta, numera, då instrumenten förfinas i sökandet för förståelse av universum och vad det är, hur det uppkommit och utvecklats, varför det finns och i slutändan den eviga frågan, vad är en människa?