En ny studie förklarar till slut ett gammalt mysterium av månmätningar
på månens yta från Apollo 15 och 17 landningsplatser 1971 och 1972. Mysteriet
över vad som orsakade de avvikande värmeavläsningarna från de instrument som
Apollo astronauterna lämnade på månen de gångerna.
Lunar Surface Experiments Packages (ALSEP) vilka
inkluderade en uppsättning värmeflödesexperiment (HFE) -monitorer hette instrumenten som användes den gången. Dessa
ALSEP-paket konstruerades för att sonda månens markskikts temperatur under en längre
tidsperiod och drevs av en plutonium radioisotop termoelektrisk generator (RTG) för
att klara den två veckor långa månnatten. HFE-instrumentet mätte ner till några meter ner
i månytan under månens månadslånga dag / natt.
Lunarforskarna sökte data för att
mäta värmeflödet från Månens kärna till ytan med hopp om att hitta geologisk aktivitet på månen.
Men överraskande märktes vid analyserna att
temperaturen steg gradvis på både Apollo 15 och Apollo 17:s utplacerade instrumentmätningar
från 1 ° till 2 ° C. Uppvärmningen fortsatte därefter tills sensorerna tystnade
1977.
De nu hittade ytterligare datauppgifterna från detta
tillfälle löste i vår tid mysteriet som gäckat forskarna tills nu.
Det var månbilens färd över den släta månytan som
låg bakom värmeökningen genom att göra spår eller räfflor i denna.
Då ytan inte längre var slät och bestående av fint
dammstort material absorberades värme
från solljuset bättre där mätinstrumenten placerades på plats där månbilen gått fram och lämnat hjulspår i vilka mätinstrumenten placerades. Ytans undre skikt av grövre material kom upp och denna reflekterades så pass
mycket solljus att en märkbar temperaturökning skedde vilken lagrades och ökade.
Rymdbilen störde dammet, avtäckte grövre,
mer värmeabsorberande material och detta värmde ytan.
Astronauterna själva beskrev Månens damm som jämförbart i färg och grovlek
som kolstoft. Material mörknar över tiden på grund av interaktion med solvind
en process vilken kallas rymdväder. Under denna mörka ytbeläggning finns mer
reflekterande material
Resultatet på gåtan kommer att påverka hur
experiment kommer att göras och placeras på månen eller andra himlakroppar i framtiden. Då man nu vet
att när något landar på månen (säkert är det samma sak på andra himlakroppar)
ändras ytan konsistens där så sker liksom temperaturförhållandena. Detta måste
forskare och ingenjörer ta hänsyn till vid utformningen av nästa generations
värmeflödesinstrument för framtida landningsuppdrag var de än sker. Jag ser det som att man måste placera instrument på orörd mark och inte i hjulspår av rymdfordon.
Tanken uppstår av om tidigare rymdlandningar på
skilda platser kan ha påverkat platsen där denna landat och gett fel kunskap om
platsen då vi inte tänkt på effekterna av landningsspår?
Bild Eugene Cernan astronaut
på Apollo 17 kör månbilen på månens yta 1972 17
