Ett förseglat prov som togs av Apollo 17 från månens yta är nu öppnat

 

Forskare vid Washington University i St. Louis hjälper nu till med att återvinna gaser ur en behållare med månjord som astronauter samlade in och förseglade under vakuum på månens yta 1972. Insatsen är en del av NASA:s initiativ Apollo Next Generation Sample Analysis (ANGSA). 

Det var Apollo 17-astronauterna Harrison Schmitt och Eugene Cernan som samlade in proven vid ett gammalt jordskred på månensTaurus-Littrow Valley. 

Astronauterna grävde fram en mängd av månregolit vilket är en grov blandning av damm, jord och trasig sten från månens yta  och förseglade materialet i två behållare.

När de kom tillbaka till jorden placerade NASA containern med behållare i månvalvet på NASA:s Johnson Space Center där det sedan dess har förblivit i orört skick fram till nu.

"Under de senaste 50 åren har månmaterialet varit inneslutet i en kärnprovvakuumbehållare vilken var innesluten i en yttre vakuumbehållare", säger Alex Meshik, forskningsprofessor i physics in Arts & Sciences och fakultetskollega vid universitetets McDonnell Center for the Space Sciences.

Behållarna var placerade i två förseglade Teflon-påsar och förvarades i en kvävehandskelåda i ett valv.

Att öppna behållarna, som Meshik och medarbetare gjorde i februari 2022 var svårt. Forskarna ville identifiera den ursprungliga kemiska signaturen av varje gasrest som kunde finnas i behållarna. Det inkluderar mån-gas som kan ha fångats in i behållarna vid den tidpunkt då månregoliten samlades in på månens yta, liksom gas som kunde ha sipprat in vid vistelsen i valvet (inga behållare är helt möjliga att helt tillsluta min anm.)

"Det finns ingen perfekt vakuumförsegling", säger Meshik. "En av de viktiga egenskaperna hos 73001 (NASA:s identifierarkod för det specifika månregolitprovet togs på ett djup som alltid är under vattens fryspunkt", noterade Jolliff.

"Så tanken var att det här kunde finnas fler flyktiga ämnen än högre upp på månytan. Den övre ytan utsätts för mer av effekterna av daglig uppvärmning och kylning." (solens påverkan). För mer om detta arbete följ följande länk från Washington university in St: Louise

Bild vikipedia. Astronauten Harrison Schmitt arbetar bredvid Tracy's Rock i Taurus-Littrow-dalen på Apollo 17-uppdraget 1972. Sydmassivet är synligt åt höger. Platsen där proverna togs.

Astronauterna på Apollo 15 o 17 placerade instrument på månen vars mystiska resultat först nu har tolkats rätt.

En ny studie förklarar till slut ett gammalt mysterium av månmätningar på månens yta från Apollo 15 och 17 landningsplatser 1971 och 1972. Mysteriet över vad som orsakade de avvikande värmeavläsningarna från de instrument som Apollo astronauterna lämnade på månen de gångerna.

Lunar Surface Experiments Packages (ALSEP) vilka inkluderade en uppsättning värmeflödesexperiment (HFE) -monitorer hette instrumenten som användes den gången. Dessa ALSEP-paket konstruerades för att sonda månens markskikts temperatur under en längre tidsperiod och drevs av en plutonium radioisotop termoelektrisk generator (RTG) för att klara  den två veckor långa månnatten.  HFE-instrumentet mätte ner till några meter ner i månytan under månens månadslånga dag / natt.

Lunarforskarna sökte data för att mäta värmeflödet från Månens kärna till ytan med hopp om att hitta  geologisk aktivitet på månen.

Men överraskande märktes vid analyserna att temperaturen steg gradvis på både Apollo 15 och Apollo 17:s utplacerade instrumentmätningar från 1 ° till 2 ° C. Uppvärmningen fortsatte därefter tills sensorerna tystnade 1977. 

De nu hittade ytterligare datauppgifterna från detta tillfälle löste i vår tid mysteriet som gäckat forskarna tills nu.

Det var månbilens färd över den släta månytan som låg bakom värmeökningen genom att göra spår eller räfflor i denna.

Då ytan inte längre var slät och bestående av fint dammstort material  absorberades värme från solljuset bättre där mätinstrumenten placerades på plats där månbilen gått fram och lämnat hjulspår i vilka mätinstrumenten placerades.  Ytans undre skikt av grövre material kom upp och denna reflekterades så pass mycket  solljus att en märkbar temperaturökning skedde vilken lagrades och ökade.

Rymdbilen störde dammet, avtäckte grövre, mer värmeabsorberande material och detta värmde ytan.  Astronauterna själva beskrev Månens damm som jämförbart i färg och grovlek som kolstoft. Material mörknar över tiden på grund av interaktion med solvind en process vilken kallas rymdväder. Under denna mörka ytbeläggning finns mer reflekterande material 

Resultatet på gåtan kommer att påverka hur experiment kommer att göras och placeras på månen eller andra himlakroppar i framtiden. Då man nu vet att när något landar på månen (säkert är det samma sak på andra himlakroppar) ändras ytan konsistens där så sker liksom temperaturförhållandena. Detta måste forskare och ingenjörer ta hänsyn till vid utformningen av nästa generations värmeflödesinstrument för framtida landningsuppdrag var de än sker. Jag ser det som att man måste placera instrument på orörd mark och inte i hjulspår av rymdfordon.

Tanken uppstår av om tidigare rymdlandningar på skilda platser kan ha påverkat platsen där denna landat och gett fel kunskap om platsen då vi inte tänkt på effekterna av landningsspår? 

Bild Eugene Cernan astronaut på Apollo 17 kör månbilen på månens yta 1972 17

Glaspärlor hittades av de första astronauterna på månen.

Glaspärlor hittades på månen av de första astronauterna som kom dit. Hur många vet detta?

Inte många. Det låter konstigare än det är. På Hawaii finns liknande glaspärlor och här har de kommit ur vulkaner vilka sprutat upp lava innehållande flyktig gas. Gas av kol  blandat med lava är förutsättningen för bildandet av glaspärlor i så kallade brandfontäner ur vulkaner. Dessa utbrott av brandvulkaner ses på Hawaii men måste någon gång ha skett på vår måne.

Det behövs flyktiga ämnen för att processen ska ske. Det finns både kol och syre  på månen därför har processen säker uppstått här.

 Apollo 15 (1971)och Apollo 17 (1972) hade pärlor med sig till Jorden.