I detta eländets Fas 3 går nu första kullen av 2 årig förvaring in i en ny 2-års förvaring på en ny arbetsplats. Under tiden har ca 1 % av de som var deras olycksbröder/systrar fått en arbetsplats, troligen av i första hand nystartsjobbs bidrag (ytterligare 13-14 % har börjat studera etc).
Människor som gått sjuka för länge, enligt regeringens almanacka, har utförsäkrats o i många fall hamnat i en försäkringskassehandläggares händer.
En del har inte orkat, utan tagit sitt liv.
Reaktionen från alliansen över detta är att ursäkta sig med att omställningar ger effekter.
Samtidigt har det påståtts, som så mycket annat, att barnfamiljer ska inte kunna vräkas. Resultatet är att fler och fler vräks.
Men ett politiskt mål är enbart ord i de flesta fall utan substans, men det låter bra i väljarnas öron.
Alliansen har lyckats segregera samhället i fattiga och rika på ett sätt som få trott kunde ske igen. Klassamhället i dag är en uppdelning i två grupper.
De med arbete och de utan. Statiska grupper där de med arbeten kan hamna i utanförskap medan de i utanförskap stannar där de är om de hamnat i fas 3 eller blivit utförsäkrade.
Barnfattigdom är fint att tala om och påstå sig vilja få bort. Men hur kan den tas bort om föräldrar i utanförskapsgruppen behandlas som de spetälska i gamla tider, de finns men ska inte synas i den politiska agendan om de är utförsäkrade eller långtidsarbetslösa?
