Vintergatans centrala del innehåller molekylära gasmoln
som sträcker sig över galaxens innersta 1600 ljusår i diameter (solen själv är 26600
ljusår från det galaktiska centret) och innehåller ett stort komplex av
molekylära moln som innehåller cirka sextio miljoner solmassor av molekylär gas.
Gasen i dessa moln finns under mer extrema fysiska förhållanden här än någon
annanstans i galaxen i genomsnitt har den högre densitet och temperatur och mer
intensivt tryck, magnetfält och turbulens inklusive påverkan från högre kosmiska
strålförekomster ultraviolett och röntgenstrålning än moln i utkanten av
galaxen eller för den delen de moln som finns i mindre galaxer eller mellan
galaxer.
Dessa moln är därför ett unikt laboratorium för att
studera stjärnbildning då här finns alla förutsättningar och skeenden för detta i stort
antal.
Det finns dock ett problem att lösa varför stjärnbildningshastigheten
här är mycket mindre än vad som kan förväntas, knappt en tiondel av en solmassa
per år. Stjärnornas födelseplatser anses vara de tätaste regionerna i
gigantiska molekylära moln i så kallade "klumpar", vars karakteristiska
storlekar är 1 – 10 ljusår. Astronomerna Cara Battersby, Eric Keto, Daniel
Callanan, Nimesh Patel, Qizhou Zhang och Volker Tolls och deras kollegor som
forskar på SMITHSONIAN astrophysical observatory på Cambridge inom detta har släppt en rapport om detta. En komplett och opartisk
karta över gasen och dess densitet i regionen. Regioner med hög densitet
kvantifieras som mängden molekylär vätgas längs siktlinjerna och kännetecknas
av att de innehåller mycket damm och resulterar i att det synliga ljuset är blockerat.
Resultatet var beroende av och bildades genom ett
stort 550-timmars Submillimeter Array-program och resulterade i nya kataloger
över de kompakta kärnorna i regionen. Det upptäcktes och bekräftades 285
separata kärnor av tät gas men ytterligare 531stycken
kan finnas men är inte säkert identifierade. Kärnorna i CMZ (molekylärmolnet)
är liksom på andra håll där sådana finns potentiella platser för framtida
stjärnkluster men ljusa förgrunds- och bakgrundsutsläpp mot det galaktiska
centret gör det svårt att bestämma dessa kärnors massor exakt vilket gör den
kritiska punkten för stjärnbildning mycket osäker.
Astronomerna kunde ändå uppskatta kärnornas maximala stjärnbildningspotential i
sin katalog genom att göra allmänna men realistiska antaganden om kärnornas
massor, temperaturer, kärnor och andra egenskaper. De hittade en maximal
potentiell stjärnbildningshastighet på mellan 0,08 – 2,2 solmassor per år.
Nya
solsystem bildas ännu idag (min anm.) gamla försvinner. Något att tänka på då
vi undrar om livet är konstant och enbart har uppkommit (om det finns) i direkt
anslutning till BigBang tidsmässigt.
Bild från flickr.com en blick ut mot vintergatan.
