Bild https://science.nasa.gov Konstnärs koncept som skildrar en tidvattenstörningshändelse som inträffar då en stjärna passerar farligt nära ett supermassivt svart hål. Delar från den splittrande stjärnan värms upp när de virvlar runt det svarta hålet och skapar ett sken som astronomer kan se långt tillbaka i tid och rum i kosmos då det svarta hålet skjuter ut en stråle i rymden när det sker. NRAO/AUI/NSF/NASA
NASAs Neil Gehrels Swift Observatory fångade ett "ensamt" svart hål som lyste upp när det slukade en stjärna i utkanten av en avlägsen galax. Dessa fenomen av ensamma svarta hål är ovanliga och inget hade någonsin tidigare setts så långt utanför galaxens kärna och detta slukar en stjärna då vi ser det.
Nästan (Troligen alla enligt mig. Annars är det inte en galax.) varje galax i universum är förankrad av ett supermassivt svart hål som sitter precis i mitten. Ungefär en gång vart 100 000:e år kommer en stjärna att driva för nära detta osynliga svarta hål och utlösa en tidvattenstörning.
Även om fenomenet är ganska sällsynt i en galax genomsöker forskare miljontals galaxer efter dem. Varje år upptäcks vanligtvis omkring 30 tidvattenstörningar någonstans i universum.
Före 2024 hade dessa endast setts i galaxkärnor. Det beror delvis på att astronomerna främst letade efter dem där; Det är ju trots allt där alla kända supermassiva svarta hål ansågs finnas tills dess och man kan inte få en tidvattenstörning utan ett svart hål (gravitationskraften från lättare svarta hål som rester av en supernova är inte tillräckligt stark för tidvatteneffekt).
Sedan såg forskarna de tydliga tecknen på att en stjärna höll på att slitas sönder 2 600 ljusår från centrum i sin galax. Det inspirerade fler astronomer att titta bortom galaxkärnor efter liknande händelser och nu har ett team identifierat en som ligger mer än 30 000 ljusår från galaxens centrum.
Forskarna har skisserat två möjligheter till varför stora svarta hål finns på platser som denna. Tre eller fler galaxer kan en gång sammanslagits och gravitationen mellan deras centrala supermassiva svarta hål kan ha slungat ut ett av dessa svarta hål till galaxens kant.
Alternativt kan en dvärggalax just nu sammanslås med en annan galax och dess svarta hål sammanfogas. När dvärgens stjärnor föll in i den större galaxen kan en ha passerat för nära dvärgens supermassiva svarta hål och då fgett tidvattenseffekten.
"Ytterligare upptäckter kan avslöja ursprunget till detta till synes 'ensamma' svarta hål," beskriver Stein. "Den centrala vetenskapliga frågan vi vill besvara är: Hur vanliga är vandrande svarta hål?"
Min tanke är att
ensamma svarta hål efter galaxsammanslagning där hålen inte sammanslås och blir
ett enda utan trycks bort finns lite varstans och upptäcks först när ett större
objekt råkar komma i dess väg och slukas av detta.
En artikel som beskriver studien som Stein var ledare för publicerades nyligen i The Astrophysical Journal Letters.
