James Webb Space Telescope har upptäckt dussintals objekt
som verkar bryta fysikens lagar och som flyter genom rymden i par. Forskare förstår
inte vad de är.
Fritt drivande genom Orionnebulosan med en massa som
Jupiter har upptäckts. Sammanlagt 42 par. Varje parobjekt kretsar sin partner
upp till 390 gånger avståndet mellan jorden och solen. Objekten är för små för
att vara stjärnor men eftersom de existerar i par är det osannolikt att de är fritt
svävande planeter som kastas ut från något solsystem.
Forskarna
publicerade sina resultat den 2 oktober på förtrycksdatabasen arXiv. Hur par av
unga planeter kan kastas ut samtidigt och förbli bundna till varandra om än
svagt vid relativt breda separationer från varandra är oklart, beskriver forskarna i
tidningen. De föreslår istället att det kan vara en ny ännu ej förstådd
bildningsmekanism som är svaret på de udda paren.
Paren driver genom Orionnebulosan, ett
stjärnbildande område ungefär 1300 ljusår från jorden som består av plymer av
stormig gas genomborrad av strålar av stjärnljus. Observationer från markbaserade
teleskop har tidigare gett tips till forskarna att även andra mystiska objekt döljs i gasmolnet. Sedan upptäckten har uppföljningsobservationer gjorts med James
Webb Space Telescope.
Föremålen är gasjättar ungefär en miljon år gamla
med temperaturer runt 700 grader Celsius. Deras böljande mantlar består främst
av kolmonoxid, metan och ånga.
Men det som verkligen förbryllade astronomerna är
att många av objekten drar fram i parkonstellation.
Stjärnor kan ta tiotals miljoner år att förvandlas
från kollapsande moln av kallt damm och gas till svagt glödande protostjärnor innan de så småningom smälter samman till gigantiska klot av fusionsdriven
plasma och blir en sol. När en stjärna bildas snurrar den gasmolnet som den matas
med och väver runt sig en skiva av strödda rester från vilka planeter kan bildas. Ibland
kan denna skiva splittras i förtid och en glob av materia skapar en andra
stjärna bredvid den först bildade och ett binärt system föds (en dubbelstjärna).
Den teoretiska nedre gränsen för att ett objekt ska
bildas ur stjärnliknande molnkollaps är att det bildade objektet blir i en storlek av ungefär
tre Jupitrar. Detta gör förekomsten av dessa nu upptäckta pardrivande objekt (som var och en har massor
nära en Jupiter) svåra att förklara med nuvarande kunskap De är möjligen utkastade planeter, men hur
deras binära relation då uppstått och består efter att ha spottas ut från ett solsystem är
svårt att förklara. Alternativt kan de vara en ny kategori av misslyckade stjärnor men hur
de blev så små är då ett mysterium. Framtida
forskning får lösa gåtan behövs.
Inlägget ovan är en sammanfattning från https://www.livescience.com/ och en artikel av Ben Turner a U.K. based staff writer at Live Science.
Bild wikimedia på Orionnebulosan.
