Kosmiska strålar från närliggande supernovor kan
vara skyldiga till minst en massutrotning på jorden säger forskare, då vissa
radioaktiva isotoper i jordens berg är tecken på att detta kan ha skett (dock saknas några se nedan).
I en ny studie från University of Illinois at
Urbana–Champaign beskriver professor Brian Fields möjligheten att astronomiska
händelser kan ligga bakom den massutrotning av liv på jorden som inträffade för
359 miljoner år sedan. Som var gränsen mellan Devon och Karbonperioderna. Stenar
från denna tid innehåller hundratusentals generationer av växtsporer som verkar
vara brända av ultraviolett ljus från
rymden vilket är ett bevis på att en långvarig ozonnedbrytande händelse.
"Jordbaserade katastrofer som storskalig
vulkanism och global uppvärmning kan även det förstöra ozonskiktet, men bevis
för händelse av detta slag är inte
hittade i tidsintervallet i fråga," enligt Fields som tillägger."För
att sätta detta i perspektiv är däremot en av de närmaste supernovamöjligheterna
idag stjärnan Betelgeuse som finns över 600 ljusår bort och därmed är långt
utanför 25 ljusår," säger doktorand och studiemedförfattare Adrienne
Ertel. 25 ljusår (min anm.) är högsta
avståndet för att en supernova ska påverka oss över detta avstånd påverkar inte
Jorden. Därför behöver vi inte förskräckas om vi plötsligt ser Betelgeuse explodera.
Teamet tänkte först andra astrofysiska orsaker till den
ozonuttunning som då skedde, såsom meteoritnedslag, solutbrott och
gammablixtar.
"Men dessa händelser slutar så snabbt så de är
osannolikt att de skulle orsaka långvarig ozonuttunning likt den som bevisligen
skedde i slutet av Devon," säger Jesse Miller doktorand och medförfattare till studien.
En supernova däremot gör att jorden skulle bombarderas med skadliga
UV.strålning, röntgen och gammastrålar (om den skedde högst 25 ljusår bort). En
strålning som skulle hålla på under en lång tid och förtunna vårt ozonskikt i
kanske upp till 100000 år.
Det finns till och med en teori som säger att ett
flertal supernovor kan ha inträffat under slutet av devon.
"Detta är fullt möjligt. Massiva stjärnor
förekommer vanligtvis i kluster med andra massiva stjärnor och fler supernovor
kommer sannolikt att inträffa strax efter den första explosionen," sade Miller.
Han borde tillagt att det skulle i så fall varit under förutsättning att det i detta kluster
fanns ungefär lika stora stjärnor och i samma ålder (min anm.) annars är det
lite väl slumpmässigt att så skulle skett.
Men ännu
saknas ett viktigt bevis på att någon eller några supernovor ligger bakom
ozonförtunningen och massutrotningen av liv den gången. Man måste hitta de radioaktiva isotoperna plutonium-244 och
samarium-146 i sten och fossil deponerad vid tidpunkten för utrotning.
Ingen av dessa isotoper bildas naturligt på jorden
idag och det enda sättet de kan komma hit är via kosmiska explosioner, säger
studenten och medförfattaren Zhenghai Liu.
Vi (min anm.) måste även få ytterligare ett bevis på
teorins sanning. Var skedde denna (dessa) supernovor? Inga tecken har hittats på
att en supernova skett i området högst 25 ljusår från oss i historisk tid. Kanske vi
ska söka andra förklaringar till ozonskiktets uttunning som klimatförändringar
av liknande slag vi upplever nu. Kanske ozonskiktet naturligt uttunnas
tidsmässigt och uppstår tidsmässigt.
Bild från vikimedia på Jorden tagen av Apollo 17 den
7 december 1972.
