Google

Translate blog

tisdag 1 september 2020

En gång (kan) exploderande stjärnor gett en effekt av massutrotning av liv på Jorden.


Kosmiska strålar från närliggande supernovor kan vara skyldiga till minst en massutrotning på jorden säger forskare, då vissa radioaktiva isotoper i jordens berg är tecken på att detta kan ha skett (dock saknas några se nedan).

I en ny studie från University of Illinois at Urbana–Champaign beskriver professor Brian Fields möjligheten att astronomiska händelser kan ligga bakom den massutrotning av liv på jorden som inträffade för 359 miljoner år sedan. Som var gränsen mellan Devon och Karbonperioderna. Stenar från denna tid innehåller hundratusentals generationer av växtsporer som verkar vara brända av ultraviolett ljus  från rymden vilket är ett bevis på att en långvarig ozonnedbrytande händelse.

"Jordbaserade katastrofer som storskalig vulkanism och global uppvärmning kan även det förstöra ozonskiktet, men bevis för händelse av detta slag  är inte hittade i tidsintervallet i fråga," enligt Fields som tillägger."För att sätta detta i perspektiv är däremot en av de närmaste supernovamöjligheterna idag stjärnan Betelgeuse som finns över 600 ljusår bort och därmed är långt utanför 25 ljusår," säger doktorand och studiemedförfattare Adrienne Ertel. 25 ljusår (min anm.)  är högsta avståndet för att en supernova ska påverka oss över detta avstånd påverkar inte Jorden. Därför behöver vi inte förskräckas om vi plötsligt ser Betelgeuse explodera.

Teamet tänkte först andra astrofysiska orsaker till den ozonuttunning som då skedde, såsom meteoritnedslag, solutbrott och gammablixtar.

"Men dessa händelser slutar så snabbt så de är osannolikt att de skulle orsaka långvarig ozonuttunning likt den som bevisligen skedde i slutet av Devon," säger Jesse Miller  doktorand och medförfattare till studien. 

En supernova  däremot  gör att jorden skulle bombarderas med skadliga UV.strålning, röntgen och gammastrålar (om den skedde högst 25 ljusår bort). En strålning som skulle hålla på under en lång tid och förtunna vårt ozonskikt i kanske upp till 100000 år.

Det finns till och med en teori som säger att ett flertal supernovor kan ha inträffat under slutet av devon.

"Detta är fullt möjligt. Massiva stjärnor förekommer vanligtvis i kluster med andra massiva stjärnor och fler supernovor kommer sannolikt att inträffa strax efter den första explosionen," sade Miller. Han borde tillagt att det skulle i så fall varit  under förutsättning att det i detta kluster fanns ungefär lika stora stjärnor och i samma ålder (min anm.) annars är det lite väl slumpmässigt att så skulle skett.

 Men ännu saknas ett viktigt bevis på att någon eller några supernovor ligger bakom ozonförtunningen och massutrotningen av liv den gången. Man måste hitta de radioaktiva isotoperna plutonium-244 och samarium-146 i sten och fossil deponerad vid tidpunkten för utrotning.

Ingen av dessa isotoper bildas naturligt på jorden idag och det enda sättet de kan komma hit är via kosmiska explosioner, säger studenten och medförfattaren Zhenghai Liu.

Vi (min anm.) måste även få ytterligare ett bevis på teorins sanning. Var skedde denna (dessa) supernovor? Inga tecken har hittats på att en supernova skett i området högst 25 ljusår från oss i historisk tid. Kanske vi ska söka andra förklaringar till ozonskiktets uttunning som klimatförändringar av liknande slag vi upplever nu. Kanske ozonskiktet naturligt uttunnas tidsmässigt och uppstår tidsmässigt.
Bild från vikimedia på Jorden tagen av Apollo 17 den 7 december 1972.

Inga kommentarer: