Titan är Saturnus största måne och den näst största
månen i solsystemet. Störst är Jupiters måne Ganymedes.
Vid sidan av jorden och Mars är Titan
den tredje kroppen i solsystemet som har utbredda och olika sedimentära
miljöer, sjöar och floder av metan och etan, delta, eroderade kanjoner, platåer
och sanddyner.
Titans sanddyner finns till stor del
koncentrerade runt månens ekvatorialbälte där slätter finns medan sjöar finns nära polerna. På Titan är lösa fasta partiklar
(eller sediment) sannolikt bestående av mjuka kolvätekorn vilka bryts ner till damm. Titans sanddyner vid ekvatorn har byggts upp under flera
hundratusentals år vilket tyder på att någon mekanism måste producera dessa
sandkorn här.
Geolog Mathieu Lapôtre vid Stanford University och
kollegor till honom har nu teoretiskt visat hur Titans sanddyner,
slätter och terräng kan ha bildats. Detta genom att identifiera en process som
skulle kunna göra det möjligt för kolvätebaserade ämnen att bli sandkorn
eller berggrund beroende på hur ofta vindar blåser och vindar uppstår.
Titan är ett intressant mål för framtida utforskning
på grund av dess potentiella möjlighet att hysa liv och att den förutom Mars är den enda platsen i
vårt solsystem som är känd för att ha ett jordliknande, säsongsartat kretslopp
av vätska. Den nya teorin är publicerad i Geophysical Research Letters den 25
april vilken visar hur säsongscykeln driver kornens rörelse över månens yta.
Titan överflögs
av Cassini flertalet gånger mellan 2006- 2016
då avslöjades att månens metancykel inkluderar metanregnstormar, översvämning och stormar. Något som i första hand sker vid polerna.
Trots den relativa ovanligheten av ekvatorialstormar upptäcktes förändringar av ytans struktur och dammplymer även här nära dagjämningen (under våren). För ytterligare fördjupning i detta spännande ämne följ denna länk.
Bild vikipedia på en modell av Titans inre struktur
som visar dess sex lager av is.
