Google

Translate blog

tisdag 30 april 2019

Månens ytstruktur är sprickrik


En ny analys av månens yta med hjälp av datastimuleringar avslöjar att månens yta är betydligt mer splittrad och sprickrik än vad man tidigare ansett.


Månen i sig bildades för ca 4,3 miljarder år sedan och sedan dess har mängder av asteroider kraschat ner på månens yta och resulterat i gropar, sprickor och kratrar. Skador vilka gett sprickbildning djupare mer i månens yta än man tidigare ansett.

  Sprickor ner till djup av 20 kilometer. Forskare rapporterade nyligen att påverkan från enstaka objekt kan och har fragmenterat månskorpan i block cirka 1 meter breda och sprickbildning som sträcker sig hundratals kilometer över ytan.


Detta tyder på att mycket av den sprickbildning som finns har uppkommit tidigt i månens historia.  Forskningen om detta fenomen har gjorts vid Brown University på Rhode Island.

Frågan man kan ställa sig är om även Jorden har denna sprickbildning i urberget.
Bilden är en vy över månen.

måndag 29 april 2019

Christina Koch. Astronauten vilken ska tillbringa ca ett år i rymden.


Astronauten Christina Koch åkte upp till rymdstationen ISS den 14 mars 2019  tillsammans med astronaut Nick Hague och den ryske kosmonauten Alexey Ovchinin.


Men i stället för att bo  sex månader på ISS som de flesta av NASAS astronauter gör ska Koch stanna här till februari 2020. Det innebär hon kommer att finnas här 328 dagar, eller nästan ett helt år. Detta är en av den längsta  sammanhängande vistelserna i rymden av någon NASA-astronaut och den längsta för en kvinna. 

Hon missar bara Scott Kellys vistelse på 340 dagar  från mars 2015 till mars 2016 för att bli en som längst varit uppe i en följd av dagar. Den långa vistelsen kan vara till hjälp för NASA att bättre förstå hur långvariga rymdfärder påverkar människokroppen. I vilket fall som helst har ingen kvinna varit uppe en så lång sammanhängande tid som hon nu kommer att tillbringa däruppe.


Det är viktigt att veta hur människokroppar reagerar på långa vistelser innan vi sänder människor till Mars en gång.


söndag 28 april 2019

Nu har de första molekylerna i universum hittats av SOFIA.


Forskare på det luftburna observatoriet SOFIA ( se länk

har upptäckt den första typen av molekyl som  bildades i universum efter BigBang , efter att länge ha misstänkt att den finns därute fortfarande.


De hittade kombinationen av helium och väte och molekylen kallas därför en helium hybrid. 

Vi ska komma ihåg att teorin om universums uppkomst  är att efter BigBang fanns enbart två grundämnen Helium och väte och ur dessa uppstod efter något hundratusental år då ovanstående molekyl (troligen spontant?) Det var början på fortsättningen vilket är en annan historia.


 Det var i en planetarisk nebulosa NGC 7027 nära stjärnbilden svanen upptäckten gjordes. Upptäckten bekräftar en viktig del av vår grundläggande förståelse av det tidiga universum och hur det utvecklats under miljarder år till den komplexa kemin av idag. 


Bilden är på en del av SOFIA.

lördag 27 april 2019

Förvånande stort utbrott på en stjärna som knappt kan kallas stjärna


Ett solutbrott  tio gånger mer kraftfullt än någon sett från vår sol har upptäckts  från en ultrasval stjärna av nästan samma storlek som Jupiter. En stjärna som är på gränsen till en brun dvärg.


En brun dvärg är en stjärna som aldrig blev en stjärna men var på gränsen att bli en sådan. Dess kärnklyvning startade aldrig.


Stjärnan ovan tillhör klass L av stjärnor och är egentligen även denna för liten för att kallas stjärna.


 Upptäckten publicerades i månatliga meddelanden av Royal Astronomical Society den 7 April. Författare var James Jackman, doktorand på University of Warwicks Institution för fysik. Han sade fritt tolkat att det faktum att vi har observerat denna otroligt lågmassastjärna där kromosfären likväl sänt upp en superflamma från en så liten dvärg knappt klassificerad som stjärna visar att stark magnetiska aktivitet fortfarande kvarstår ner till gränsen till brun dvärg.


– Det är precis på gränsen mellan att vara en stjärna och en brun dvärg, en mycket låg densitet finns här. Något lägre och det skulle definitivt vara en brun dvärg. Exakt var gränsen mellan detta går vet vi inte.


Den L dvärgstjärna det handlar om här ligger 250 ljusår bort och har namnet ULAS J224940.13-011236.9. Den är endast en tiondel av radien av vår egen sol och är nästan av samma storlek som Jupiter i vårt solsystem. L dvärgarna har de lägsta massorna av objekt som fortfarande kan anses vara en stjärna. De klassificeras som mellanting av stjärna och brun dvärg.


 Bruna dvärgar är inte massiva nog att sammansmälta väte till helium som stjärnor gör. L dvärgarna är också väldigt svala jämfört med de vanligare huvudseriestjärnorna såsom röda dvärgar och dess strålning sker mestadels i det infraröda fältet vilket kan påverka deras förmåga att stödja skapandet av liv i sitt närområdes eventuella planeter.


Bilden visar en äkta brun dvärgstjärna i detta fall HD 29587 B ca 90 ljusår bort i riktning mot stjärnbilden Perseus.

fredag 26 april 2019

Merkurius kärna är lika fast och stor som Jordens vilket få trodde.


Forskare har genom ett gediget arbete visat att Merkurius kärna är fast. Något man inte trodde tidigare då denna planet ligger nära solen. Merkurius vänder alltid samma sida mot solen. Temperaturen är upp till ca 420C på solsidan.


Resultaten från Messengers data vid besöket över Merkurius 2008 har visat på en fast inre kärna. Resultatet nar publicerad i Agus tidskrift Geophysical Research Letters. 

Genom dessa resultat förstår forskarna bättre Merkurius och ger också ledtrådar om hur solsystemet bildades och hur steniga planeter förändras över tid. Forskare använde radioobservationer från Messengers besök.


Forskare har länge vetat att jorden och Merkurius har metallisk kärna men inte att dessa är ungefär lika stora. Det har i detta nya arbete däremot nu bevisats och även att Merkurius inre kärna är fast. Liksom jorden är den yttre av kärnan (manteln) flytande.  Men man har varit osäker på om en fast kärna fanns längre in i Merkurius.

Resultatet och arbetet för att få fram detta kan man läsa mer om i den medföljande länken. 


Själv undrar jag om alla planeter i vårt solsystem har en solid kärna av ungefär samma storlek. Detta skulle då kunna visa att början på planetbildningen var flytande metallklot av ungefär samma storlek vilka sedan beroende på var de hamnade från solen byggdes på med andra fragment av stelnad materia, damm, grus och gas. Ibland mest gas likt gasplaneterna vilka sedan fick sin beskärda del av damm och sten i form av ringar och flertal månar.


Bild storleksförhållandet mellan Merkurius till vänster och närmst den ej synliga solen. Därefter Venus, Jorden och Mars.

torsdag 25 april 2019

Titans försvunna sjöar


Planetforskare Shannon MacKenzie och hennes  kollegor har upptäckt att sjöar försvinner under Saturnus största måne Titans vår. Titans årscykel är 29,5 jordår.
  

 Mitt i Titans vinter 2006 visades genom rymdfarkosten  Cassinis Radarobservationer att tre sjöar var fyllda med vätska. Men när Cassinis värmekameror försökte hitta sjöarna  2013 under månens vår hade alla tre förvunnit.


Forskare hade tidigare upptäckt att Titans sjöar vilka är  fyllda med kolväten av slaget metan och etan krymper under månens somrar. Men en ny analys av data från Cassini visar att vissa sjöar helt försvinner från månen redan under våren. De torkar upp.

 Troligen beror det på att dessa sjöar enbart blir några cm djupa under vinter och höst och därför till motsatts till andra sjöar på Titan vilka kan vara på upp till  hundra meters djup enbart minskar i storlek.


Men det visar att även på Titan finns en årscykel inte av slaget vattnets kretslopp som på Jorden utan en etan-metankretsloppets cykel. 


Bilden är på Titan.

onsdag 24 april 2019

Det blir inte snabbare resväg genom maskhål.


Maskhålteorin innebär att man kan resa snabbt från en plats till en annan i universum på mycket kort tid. Ja även att det skulle vara möjligt att genom dessa, som man antar finns, maskhål eller skapade sådana,  även ska kunna resa i tiden.


Daniel Jafferis, från Harvard University i samarbete med Ping Gao båda från Harvard och Aron Wall  från Stanford Universitet har teoretiskt visat att maskhål kan existera. Dessa kan ses som tunnlar i den krökta rumtiden och kan eller är anslutna till två från varandra avlägsna platser genom vilken en resa är möjlig.


Men tyvärr! Det visar sig även att det tar längre tid att resa genom dessa maskhål än att resa med färdmedel vi alla kan förstå i form av rymdfarkoster. Dessa maskhål är därför enligt dessa forskare inga genvägar utan istället senvägar. 


”Det tar längre tid att resa genom dessa maskhål än att resa direkt med kända färdmedel så de är inte användbara resor”, säger Jafferis. Han kommer att presentera sina rön vid 2019 American Physical Society i Denver i april.


Det är en missräkning om dessa forskare har rätt då det innebär att vi än mer med den kunskap vi har är låsta i vårt solsystem och aldrig kan besöka något annat solsystem. Men det kan även förklara varför vi inte har upptäckt besökare i vårt solsystem.


Bilden är ett exempel på många hur man kan illustrera idén av maskhål.

tisdag 23 april 2019

Superjordar innehåller kristaller vi vet mycket lite om


Djupt ner i de heta superjordar vi hittat i stort antal i främmande solsystem har bildats kristaller under tryck upp till 40 miljoner gånger intensivare än det atmosfäriska trycket på jorden och så mycket som 10 gånger mer intensivt än trycket i Jordens kärna. 



Forskarna vet nästan ingenting om dessa mystiska kristaller. De vet inte hur och när de bildas (bildats) och ej hur de ser ut eller beter sig. Men svaren på dessa frågor, om de kan lösas, skulle ge bättre förståelse av superjordars beskaffenhet.


Om dess yta under det troliga gaslager och dess yta bestående av flytande magma eller is och om ytan bombarderas med strålning från sin sol. Superjordar ligger nära sin sol då skulle vi förstå mer om dessa exoplaneter.


 Svaret, i sin tur kan påverka möjligheten till om dessa planeter kan hysa liv. Dessa planeter kan ses endast som svagt flimrande ljus från våra teleskop och därmed förblir mystiken kvar. Är de supertäta eller tvärtom? Vad består deras ytor av? Har de magnetiska fält? Svaren på dessa frågor finns inte i dag.


Kan de kemiska egenskaperna påverka beteendet hos hela planeter. Forskarna vet exempelvis att Superjordar kan alstra  en hel del värme. Men de vet inte hur mycket.

 Svaret på denna fråga har stora konsekvenser om dessa planeters eventuella vulkaner och plattektonik. Vid jordens inre tryck kan lättare element blandas med järnkärnan vilket påverkar Jordens magnetfält. Något som kanske inte kan ske vid det höga tryck som finns på superjordar. Den fysiska storleken på superjordar beror på kristallstrukturen av föreningar i deras kärnor.


Vi är utan planeter av detta slag att studera på nära håll i vårt eget solsystem, Just nu utgår vår förståelse av exoplaneter mestadels på erfarenheter och kunskap utifrån de planeter som finns i vårt eget solsystem och det kan resultera i helt fel slutsatser av de vi ser därute.


Dessa ord kommer från Diana Valencia, en planetforskare vid University of Toronto i Kanada en av forskarna om ovanstående.


Jag är helt överens om att vi inte kan vara säkra på någonting om exoplaneter då vi förutsätter att dessa kan ses som likartade i byggnad etc. som planeter i vårt eget solsystem. Planeter vi har begränsad kunskap om.


Bild från vikipedia där två tänkbara exoplanter illustreras tillsammans med Jorden.

måndag 22 april 2019

En andra planet finns troligen vid Proxima Centauri


Astronomer har upptäckt att det troligen existerar en andra planet i bana runt vår närmsta grannstjärna. Den 4,2 ljusår bort röda dvärgstjärnan Proxima Centauri.


Proxima Centauri har redan bekräftats ha en planet Proxima b. Den nu troliga upptäckten av att det bör existera ytterligare en planet här har fått arbetsnamnet Proxima c. Båda  finns i den zon runt sin sol vilken kan kallas livsmöjlig miljözon. Här kan finnas vatten och detta gör planeterna mycket intressanta att försöka ta bilder på direkt. Något som snart kan göras med de avancerade teleskop som är på väg att byggas och den kartläggning av universum Hubbleteleskopet håller på med.  



 Damasso Fabio och Del Sordo från Kretas universitet och deras kollegor har analyserat observationer av Proxima Centauri producerade med  hög noggrannhet från  instrumentet HARPS som finns på observatoriet i i Chile  och funnit att rörelser vid solen av gravitionellt slag visar att det bör finns en planet till utöver Proxima b.


Det verkar möjligt att det i en inte alltför avlägsen framtid kan tas bilder på dessa planeter i en skala så vi kan se dem som de är och inte bara som i dag skuggor eller ljusreflexer.


Bild: Proxima Centauri fotograferad 2013 av Rymdteleskopet Hubble. (vikipedia)

söndag 21 april 2019

Namngivningen av en nyligen upptäckt dvärgplanet ej klar.


Bortom Neptunus finns en liten röd dvärgplanet som kretsar runt solen vilken ännu ej har något namn.


Sedan upptäckten 2007 har forskare kallat den ”OR10 2007”. Men nu önskas ett namn och allmänheten får därför möjlighet att rösta på ett av flera namnförslag. 

De namn som man kan välja på är  Gonggong(en kinesisk vattengud), Holle en fertilitetsgudinna vilken kunde skapa snö enligt fornnodisk mytologi och Vili guden som besegrade Ymer i nordisk mytologi



007 OR10 finns i Kuiperbältet området bortom Neptunus där även  Pluto ingår. Forskare vet inte den exakta storleken på 007 OR10 men  tror den är  ca 1250 km i diameter. Den är därmed mindre än dvärgplaneterna Pluto och Eris  men likväl en av de 10 största objekten i Kuiperbältet.


Den är troligast materalmässigt en blandning av is och sten och har en av de rödaste ytor av de objekt som  upptäckts i Kuiperbältet. 


Forskarna tror att den röda färgen kan vara resultatet av solljusreflex på metanis  på ytan. Själv tror jag det är sand mättad av rostat järn. Men det är min teori.
  

Bilden visar några dvärgplaneter i Kuiperbältet. Dock ej ovanstående då jag ej fann någon fri bild på denna att publicera. Men följ länken ovan där finns en illustration för att se denna enligt hur man antar den ser ut.

lördag 20 april 2019

Metallrika Asteroider är intressanta och den intressantaste är 16 Psyche


Metallasteroider antas ha en bakgrund som flytande järnkroppar vid solsystemets skapelse.  Smält järn flytande i rymden i olika former.


I dag antar även  forskarna att när metallen svalnat och stelnat kan det fortfarande ske vulkanutbrott av flytande järn från kroppar som dessa.


Den vad vi vet järnrikaste metallasteroiden i vårt solsystem är 16 Psyche vilken finns i  asteroidbältet mellan Jupiter och Mars. Dess yta består av  solitt järn.


Analys av denna har från Jorden gjorts av vetenskapsmän på UC Santa Cruz vars utredning föranleddes delvis genom NASA:s planer på att lansera en rymdsond för färd till 16 Psyche.  Denna är  den största metalliska asteroiden i solsystemet och därför intressant för forskare från NASA  vilka planerar  att under 2022 sända upp en rymdsond för att och nå asteroiden under 2026.


Tecken på tidigare vulkanism söks här i form av färgvariationer eller sammansättning av material på ytan och möjligen det som ser ut som vulkaniska hål. Stora vulkaniska kratrar eller öppningar kan knappast finnas anser man enbart mindre hål.


Vi får hoppas resan blir av och vi kan lära och förstå mer om metallrika asteroiders. 

Bilden från Vikipedia visar 16 Psyches banrörelse i asteroidbältet.

fredag 19 april 2019

Nu har det hänt igen asteroid över Ryssland se hur den svepte över Krasnoyarsk den 6 april.


Den 6 april sågs åter en sönderfallande asteroid över Ryssland. Händelsen skedde över  industristaden Krasnoyarsk i de centrala södra delarna av Ryssland.


Asteroiden uppskattas inte ha varit mer än 1 till 2 meter bred. enligt beräkningar från filmupptagningen (se här) och rapporter från International Meteor Organization (IMO). Den var mycket ljus och på filmen ses den på sin färd.


Ljus och bullrig med en lång, gnistrande grön och gul svans svepte den över staden. Den filmades av flera observatörer i Krasnoyarsk region. Vissa invånare sade meteoren var bländande ljus, liknande ljus och gnistor som skapas under intensiva svetsarbeten.


Den försvann uppdelad i flera delar i riktning över Irkutsk-regionen, öster om Krasnoyarsk.


Detta var den tredje ljusstarka meteor som upptäcks i eller nära Ryssland under de senaste månaderna. En asteroid träffade jorden över Berings hav (18 December 2018) och en annan var synlig över regionen Krasnojarsk den 15 mars 2019.


Varför så många meteorer ses över Ryssland är kanske inte så otroligt. Då detta är ett land med den största landytan i världen. Men merparten asteroider och meteorer ses säkert aldrig av människor då havsytan innefattar cirka 70 procent av vår planet och säkert många faller ner här oupptäckta.


Bild på staden Krasnojarsk i länken ovan kan man se film på asteroidbesöket.

torsdag 18 april 2019

Regnet öser ner på solen


Mason är en doktorand vid The Catholic University of America i Washington, D.C.,  forskar om solens plasma (elektrifierade gas). 


Detta fenomen kan ses droppa från solens yttre atmosfär ner på solen.


Nu verkar ett  70-årigt mysterium vara löst som förklrar fenomenet. Mysteriet varför solens yttre atmosfär (koronan) är betydligt varmare än dess yta vilket har betydelse för att ovanstående ska kunna ske.

 I tidskriften   Astrophysical Journal Letters, beskriver Mason och hennes medförfattare de första observationerna av koronaregn i en mindre tidigare förbisedd magnetisk slinga på solen. Efter en lång tid av sökning i fel riktning resulterade en ny  sökningsidé upptäckten mellan avvikande uppvärmning av koronan och källan till den långsamma solvinden — två av de största mysterierna i solvetenskap idag.


Ser vi ur Jordens synvinkel har vi vattencykeln. Utifrån flytande vatten när Jordens havsyta, sjöar eller vattendrag, värms upp av solen och avdunstar. Avdunstat vatten   stiger upp i atmosfären där det kyls ner och kondenseras till moln. Moln vilka snart blir överfulla av tyngden av vatten  så småningom blir dessa moln så tunga att tyngdkraftens effekt resulterar i att regn uppstår (molnet töms på vikt).  Därefter sker  samma sak igen. Vattnets kretslopp.


På solen fungerar det på samma vis säger Mason. Koronaregn fungerar på samma sätt. Men istället för vatten är det en miljongraders plasma. Plasma är en elektriskt laddad gas vilken rör sig slingvis. Vid dennas fot vid  solens yta blir plasma överhettad från några tusen till över 1 milj grader C.


expanderar plasman upp i slingan och samlas på toppen långt från värmekällan. Som plasma kondenseras (förtätas) den däruppe och gravitationen får den till slut att falla som regn ner på ytan (samma skeende som när molnets tyngd lättas vid reg på Jorden) och förloppet återupprepas (plasmans kretslopp).


Det är detta man kan se som regn på solen. Plasmacykel kan man kalla det likt vi på Jorden kan se regn som regncykel. 

onsdag 17 april 2019

Kan Japanska forskare löst uppgiften att bygga en månbas?


Professor Matthias Sperl från universitetet i Köln arbetar tillsammans med den tyska rymdorganisationen DLR för att i en framtid arbeta fram en metod att använda vulkaniskt pulver för att göra tegelstenar. Detta för att använda detta material till att bygga en månbas. Materialet finns redan på vår måne. Att transportera upp material skulle vara tidsödande.


På månen skulle en process kallad   sintring användas där koncentrerat solljus eller lasrar binder materialet tillsammans. 


Sperl experimentar med att använda 3D-skrivare för att konstruera olikt formade tegelstenar för att se vilken form som fungerar bäst. "Vad vi kan bygga med nuvarande tekniker och former är sammankopplade byggnadselement, säger Sperl. "Vi bygger inte Lego vi ska ha sammankopplade tegelstenar."



Dessa tegelstenar skulle "bygga något formmässigt som en igloo då denna form klarar ett starkt tryck ovanifrån. Trycket från ett meter tjockt lager av löst regolit 

som ett naturligt skydd mot strålning eftersom det inte finns någon vind på månen är detta lösa lager användningsbart. 


Men att bygga bara en struktur skulle vara en långsam process. "Det tar ungefär fem timmar att göra en tegelsten", säger Sperl, "och du behöver 10 000 tegelstenar för en igloo.(men det ska vi se utifrån dagens teknik min anm) 


Men ska då människor göra detta på plats? Kanske inte.


Japans rymdorganisation vill ha sitt ord med i laget och arbetar  nu med metoder för att skapa en månbas med hjälp av robotar som kan arbeta självständigt, med enbart liten mänsklig övervakning.


Projektet, som har pågått genom tre års forskning hittills är ett samarbete mellan Japan Aerospace Exploration Agency (JAXA), byggföretaget Kajima Corp. och tre japanska universitet: Shibaura Institute of Technology, The University of Elektronisk kommunikation och Kyoto University. Läs mer och se mer om detta genom denna länk. 


Bild månens yta

tisdag 16 april 2019

Hayabusa2 släppte bomb över asteroiden Ryugu.


Hayabusa2 är en rymdfarkost som sänts upp av Japan Aerospace Exploration Agency. Den lanserades 2014 och dess uppdrag är att ta prov på asteroiden Ryugu. En jordnära asteroid.
  

Hayabusa2 har sedan 2018 kretsat runt asteroiden.


I dagarna har den släppt en bomb över asteroiden för att sönderdela materia. Målet är sedan att hämta upp ett prov på detta material från ytan för att ta hem till Jorden för analys.


Asteroiden har redan nu visat sig vara vattenfattig. Något som förvånat då många ännu anser att det var asteroider som en gång tog vattnet till Jorden genom att krascha ner på denna.


Men vi tror oss veta mycket men oftast är det enbart teorier.

För att veta måste vi besöka objekt och ta prover för att analysera.


Detta sagt utan att missakta de som tror på vatten från asteroidteorin. Kanske just denna asteroid är ett undantag, en torr asteroid.


 Bild på Hayabusa2 från Vikipedia.

måndag 15 april 2019

En andra galax utan mörk materia funnen. Fynd som förvånar.


För ett år sedan meddelade astronomer om upptäckten av en galax nästan helt utan mörk materia. Det fanns inga tecken på detta här vilket enligt beräkningar ska vara 85 % av all materia i universum. Här finns enbart materia som vi kan se och arbeta med.

 Galaxen heter NGC 1052-DF2 (DF2) och finns ca 60 miljoner ljusår från jorden. Nu har ytterligare en galax hittats som getts namnet DF4. Som det verkar är dessa galaxer medlemmar av en hop av galaxer vilka inte innehåller mörk materia.


Galaxer där stjärnorna ligger på ett glest avstånd från varandra och därför galaxer svåra att upptäcka. Men med bättre optik kan vi numera se mellan stjärnorna här till skillnad mot mer stjärntäta galaxer där ljus tar ut den möjligheten.


 Denna nya forskning kan få dramatiska konsekvenser för rådande teorier om bildandet och utvecklingen av galaxer liksom den sanna naturen av mörk materia och vad detta är.  DF2 är medlem i en relativt ny klass av galaxer som kallas Ultra diffusa galaxer (UDGs). Om UDGs kan bli så stora galaxer som Vintergatan kan dess svaga sken från tusentals färre stjärnor göra det möjligt att se mellan dessa vilket vi inte kunnat i någon galax förutom vår egen.


Det är spännande att det finns galaxer utan mörk materia? Varför finns de. En annan fråga är hur forskare kunnat visa att här inte finns någon sådan? En ytterligare fråga slutligen, finns den mörka materian eller är denna en skapelse av hjärnor som inte ännu kan förstå universum utan denna hypotetiska materia vilken aldrig bevisats existera?


Hubble teleskopets bild av NGC 1052-DF2 vilken är den först upptäckta galaxen som saknar mörk materia.

söndag 14 april 2019

Ett metallrikt dött solsystem har upptäckts därute


Astronomer har upptäckt de splittrade resterna av en död planet kretsande runt en död sol i ett avlägset ödsligt solsystem.


Denna krassa slutsats beskrevs den 4 April i tidskriften Science. Planetresterna finns runt en vit dvärg. En vit dvärg är en åldrad kollapsad stjärna som gjort slut på sitt bränsle. Solsystem finns  cirka 410 miljoner ljusår från jorden.


Det förunderliga är att resterna av en planet som en gång kretsat runt denna sol innan den kollapsade fortfarande kan ses i närområdet. Att resterna inte uppslukats av solen helt när denna innan sitt nuvarande stadium svällde upp som röd jätte är förunderligt.

Solen och resterna som finns kvar av planeten är mycket metallrika.


 Genom att studera detta döda solsystem kan vi lära oss om vårt solsystems troliga framtida öde.


Det som är kvar av planeten är mycket metallrikt och kretsar i snabb hastighet runt sin döda sol tillsammans med solsystemets övriga planetbitar från andra planeter som en gång fanns i detta solsystems glansdagar. Fast om det var ett solsystem med ett antal planeter längre ut från solen (än från dess uppsvällande som röd jätte innan kollapsen) kan dessa finnas kvar intakta men osynliga från oss sett.


En dag säger astronomer kommer vårt solsystem att likna detta avdöda.

”Den allmänna uppfattningen är att om 5 till 6 miljarder år från nu kommer vårt solsystems sol blivit en vit dvärg. Troligen kommer Jupiter, Saturnus och de  yttre planeterna, samt asteroider och kometer att finnas kvar”, säger  Manser en av de som forskar om ovanstående.


När det gäller jorden och dess mindre grannar kommer troligen solen att tuppsluka dem när solen likt en ballong sväller upp som en röd jätte i sista stadiet när solen bränner sitt sista bränsle innan den sjunker ihop till en kompakt vit dvärg.


 Kanske kommer då framtida främmande astronomer från andra solsystem då att betrakta kyrkogården av vårt solsystem likt jordiska astronomer i dag studerar ovanstående avdöda solsystem. Kanske de utan att veta det då ser på resterna av vårt solsystem utan att förstå att här en gång fanns en blomstrande civilisation utan enbart ser metallrester i form av planeter och en vit kompakt dvärgstjärna.


Vem vet om inte de rester vi ser i dag en gång haft en högutvecklad civilisation på den planet som nu ses som enbart rester, ”av det var en gång”.


Men förhoppningsfull tanke, kanske de som fanns här (om de fanns) likt vi kanske kan en gång de hade teknik nog till att (eller om de gäller oss kan) förflyttas till ett annat ungt solsystem innan katastrofen.

lördag 13 april 2019

NY metod finns för att upptäcka och lyssna på gravitationsvågor


2015 krockade två svarta hål ca en miljard ljusår bort. Då var det svårt att mäta gravitationsvågen som blev följden av denna händelse.


Vi kan förstå mer om universum om vi skulle kunna noggrannare mäta dessa vågor.

Fysikers kunskaper av precisionen i mätningar av detta fenomen har nu förbättrats avsevärt.  En forskare med namnet Corbitt har lett en grupp andra  forskare vilka tillsammans  har utvecklat fysiska enheter som nu gör det möjligt att observera och höra kvanthändelsers effekter vid rumstemperatur. Något som inte tidigare varit möjligt.


Det har tidigare varit  enbart möjligt att mäta kvantmekaniska effekter vid mycket låga temperaturer medan detta nya tillvägagångssätt i rumstemperatur ger en enklare möjlighet.


 Inrymt i miniatyrmodeller av detektorer som LIGO Laser Interferometer gravitations-Wave observatoriet i Livingston, La och en andra anläggning i Hanford, Washington har  tekniken avsevärt förenklats.

Läs hur genom denna mycket utförliga rapport.



Bilden visar en nebulosa i riktning mot Orion.

fredag 12 april 2019

Stormen viner på exoplanet R 8799e. Hör även Katie Boumans rdogörelse för hur hon lyckades fotografera ett svart hål


Nya data från European Southern Observatory (ESA) visar tecken på  att en storm rasar där  moln av järn och silikater virvlar runt på en avlägsen Exoplanet därute.

Exoplaneten det handlar om har namnet HR 8799e och kretsar kring en ung stjärna med beteckningen HR 8799. Denna stjärna (sol) är cirka 1,5 gång storleken av vår  sol och finns ca 129 ljusår från jorden i riktning mot stjärnbilden Pegasus.


R 8799e upptäcktes 2010 och är den innersta planeten  runt solen HR 8799 s. Denna sol är enbart ca 30 miljoner år gammal. HR 8799e har ungefär nio gånger massan av Jupiter och tar cirka 45 jordår på sig för att runda sin sol.


”Vår analys visar att HR8799e har en atmosfär som innehåller långt mer kolmonoxid än metan”, säger Sylvestre Lacour forskare från den franska byrån CNRS  

(länken här från CNRS innehåller även en bild på den under onsdagen i världspressen publicerade bilden på ett svart hål. För mer om denna upptäckt se även artikel här. Här ses även Katie Bouman kvinnan som gjorde fotot möjligt berätta om hur hon gjorde.

 Själv tar jag inte upp det i bloggen då det skrivs om detta i all press och nyhetsmedia och knappast någon kan ha missat det.)

  

och är huvudförfattare till en rapport om solsystemet därute. ”Vi kan bäst förklara detta överraskande resultat av atmosfär höga vertikala vindar i atmosfären vilka förhindrar att kolmonoxid reagerar med väte för att bilda metan”. Säger han vidare i rapporten.


Nya data visar även att exoplanetens atmosfär innehåller moln av järn och damm av silikat vilket i kombination med ett överskott av kolmonoxid är anledningen till den storm vi ser härja där.


Mer och mer detaljer ser vi av händelser på exoplaneter därute.


Bild från vikipedia som visar: HR 8799 e enligt en konstnärs intryck av hur den ser ut.

torsdag 11 april 2019

NASA vill sända farkost till Triton den märkligaste månen i vårt solsystem.


Neptunus största måne Triton är en av de märkligaste i solsystemet. Den är en  bland Neptunus kända 14 månar.  NASA önskar sända  dit en farkost för att undersöka denna spännande måne.


Triton är utöver den största månen runt Neptunus även den sjunde största i vårt solsystem. Forskare tror att den kom till i Kuiperbältet innan den fick sin nuvarande omloppsbana runt mest avlägsna planeten i vårt solsystem.


Månens isiga yta kan dölja en flytande ocean. Voyager 2 vilken sköts upp 1977 flög i närområdet av Neptunus under 1989. Det var då Tritons yta upptäcktes genom de data som då insamlades och att dess yta varit geologiskt aktiv så sent som för 10 miljoner år sedan. Triton är udda på en mängd olika sätt.


Den kretsar runt Neptunus  i en  ovanligt brant vinkelbana. Voyager 2 upptäckte också stora plymer av vatten vilka stiger upp från månens yta och mörka märken som kan vara resterna av gamla vattenplymer.


Nu önskar NASA medel för att sända upp en farkost för att undersöka månen mer. En farkost som fått arbetsnamnet Trident och ska  lanserar 2029 och landa på den  isiga månen under tidigt 2040-tal för provtagning av is och atmosfär.


Den som lever då har något spännande att se fram emot. Om nu detta projekt blir av.
Bild. Triton från Vikipedia.

onsdag 10 april 2019

Saturnus månar anses komna från samma källa.


Inbäddade mellan Saturnus ringar finns en  samling av mini-månar kanske hundratals men kända är 62 därav några större.  NASA: s Cassini rymdfarkoster åkte förbi Saturnus 2017 och nu har för första gången astronomer och vetenskapsmän beskrivet sina resultat om månarna i den amerikanska tidskriften Science.


Pan, Daphnis, Atlas, Pandora och Epimetheus är några minimånar i storlekar av  mellan åtta och 116 kilometer i diameter.


De är antingen rundformade eller i form av så kallade flygande tefat.


 Men viktigast av studierna är att denna stärker den dominerande teorin att Saturnus ringar och månar härrör från samma himlakropp. En himlakropp vilken  krossades till följd av något slag av kollision. Två större kroppar vilka kraschade in i varandra exempelvis.


Jag kan tänka mig att inte alla månar hör till denna kollision men kanske det enbart handlar om samma källa för alla.


Bild från vikipedia. En av de omtalade månarna Månen Atlas.

tisdag 9 april 2019

Artificiell intelligens ett hjälpmedel för sökande efter dolda planeter


Astronomer vid The University of Texas i Austin har i samarbete med Google använt artificiell intelligens (AI) vilket resulterade i två hittade dittills dolda planeter i Kepler rymdteleskops arkiverade foton.


Tekniken att finna missade planeter i missad data kallas K2.


De två planeter varav en kallas K2-293b kretsar kring en stjärna på 1300 ljusårs avstånd från oss i stjärnbilden Vattumannen och K2-294b vilken kretsar kring en stjärna 1230 ljusår bort även denna finns  i Vattumannens stjärnbild.


För att det skulle vara möjligt att finna dem och förhoppningsvis fler i framtiden skapade teamet vilket leds av en grundutbildningsutbildning på UT Austin av forskningsledare Anne Dattilo där. Det används en algoritm som går till botten med de data som registrerats av Kepler och med denna som utgångspunkt söka efter eventuella  missad intressant data.


Nu hoppas man finna många fler missade planeter som gömmer sig i Keplers arkiverade databank. Upptäckterna ovan har accepterats för publicering i ett kommande nummer av The Astronomical Journal.


Dessa två planeter Dattilo's team hittade ”är båda mycket typiska planeter”, sade hon. ”De finns mycket nära sin värdstjärna, är heta och de har korta omloppstider. ”De är något större än jorden”.


Säkert finns många fler planeter i det arkiverade materialet men många av dem som finns en längre bit från sin sol kan vara omöjliga att finna på grund av att de är för  ljusmässigt svaga.


Bild är från Vikipedia och visar Keplerteleskopet

måndag 8 april 2019

Asteroiden Gault är i kontrollöst tillstånd och det kommer att sluta med utplåning


6478 Gault är en asteroid i de inre regionerna av asteroidbältet mellan Mars och Jupiter. Den är ungefärligt 3.7 km i diameter och upptäcktes första gången den 12 maj 1988 av astronomerna Carolyn och Eugene Shoemaker vid Palomarobservatoriet i Kalifornien.


Asteroiden har fått sitt namn för att hedra planetgeolog Donald Gault som var känd för sitt banbrytande arbete i förstå nedslagskratrar.


Den 5 januari 2019 upptäcktes att Gault har en kometsvans vilket  inte setts på tidigare bilder. Asteroiden sågs även ha börjat rotera i  accelererad takt och hastighet i en hastighet av två timmars rotation vilket är nära gränsen för stabilitet för en asteroid. Det hade skapades två svansar varav den ena  uppskattats till över 800 000 km lång och den andra till 200000 km.


Hypotesen är att en kollision med en annan asteroid är källan  till dammsvansarna och rotationsökningen. En händelse som antas ha skett någon gång mellan 28 oktober och 30 december 2018.



Det är astronomer vid NASA och Europeiska sydobservatorie (ESO) som har mätt svansarnas dammlängd efter Gaults numera irrande färd däruppe.


Dessa långa svansar är tecken på att Gaults  rörelser är utom kontroll och att den kommer att utplånas. Därav intresset för att se detta skede vilket inte bör vara långt borta tidsmässigt. Ur detta skede kan man lära mer om skeden i universum och bland asteroider. 


Bild Wikipedia. Gaults två kometliknande svansar sedda från Hubble i mars 2019.

söndag 7 april 2019

I miljoner år fanns det stora forsande floder på Mars. Men varför?


Forskare från University of Chicago har med ledning av forskaren  Edwin Kite  sett på datainsamling av flodbäddsbilder från Mars och publicerat sina fynd den 27 mars i journalen Science Advances. 


Forskarlaget säger att de var förvånade över att finna potentiella bevis för att stora vattenflöden flödat under den senast miljarden år på Mars. Det är under den tidsperioden astronomer även tror att Mars förlorade sin atmosfär och torkade ut till den ökenmiljö som finns där i dag.


Hur en planet med så lite solljus och atmosfär varit varm nog för stora flodflöden  är svårt att förklara. Det är ett icke löst mysterium.


 Forskarna betonar att medan vattnet kan ha dykt upp och försvunnit över långa perioder säger Kite att något måste vara feltänkt om resultaten från forskningen är korrekt. Kanske är floderna äldre än forskare tror eller har Mars torkat ut mycket snabbare än nuvarande teorier föreslår.


Men något okänt förlopp kan även vara förklaringen till att det varit tillräckligt varmt under en längre tid för att stora floder kunnat strömma även efter det att det mesta av atmosfären hade försvunnit.


”Alla tre alternativen är obehagliga”, säger Kite. ”Alla tre av dessa lösningar skulle kräva betydande revidering av vår nuvarande förståelse”. Hur ska man förklara hur Mars, som är längre bort från solen än jorden varit tillräckligt varm då den unga solen var  mindre ljusstark (och het) än den är nu? Vi bör dock acceptera utifrån nuvarande undersökningar  att Mars var en gång en mycket våt värld.


Vi måste även förstå genom undersökningar från NASA:s MAVEN uppdrag att övertygande bevis från denna farkost visar att solvinden långsamt får atmosfären att försvinna från röda planeten och att detta skett under  en lång tidsperiod. Reviderade modeller skulle behöva förklara både MAVENS atmosfäriska uppgifter och bevis på stora mängder från tidigare av ytvatten är svåra att bortförklara.


Det tredje alternativet för varmhållning på Mars även med en tunn atmosfär skulle bero på någon form av växthusgaseffekt. Möjligt genom växthuseffekt från vattenismoln som skulle göra att infrarött ljus som skulle skapa värme. Detta skulle då troligen göra det omöjligt efterhand för att flytande vatten skulle kunna finnas i stora flodsystem på ytan.


Nej ännu är är Mars en gåta. Själv funderar jag på om solen kan ha fluktrerat så till vida att den en gång var varmare (men det skulle påverkat Jorden) eller att Mars haft sin bana närmre solen. Men det är bara tankar.
  

Bild på från ytan av Mars tagen i mars i fjol av marsbilen Oppornity.