Kina planerar att sända en rymdfarkost till Neptunus

 

Kina planerar att sända en kärnkraftsdriven farkost med namnet Neptun Explorer för att utforska isjätten Neptunus ( isplanet kallas denna gasplanet för att dess kärna består av is och sten.).  Uppdraget har som mål att undersöka dess största måne (Triton) och dess andra satelliter (månar) och ringar.

Uppdraget har varit föremål för en studie utförd av forskare från China National Space Agency (CNSA), Chinese Academy of Sciences (CAS), China Atomic Energy Authority, China Academy of Space Technology med flera universitet och institut. Rapporten som beskriver deras resultat (publicerades i tidskriften SCIENTIA SINICA Technologica) under ledning av Guobin Yu, forskare vid School of Astronautics vid Beihang University och Institutionen för vetenskap och teknik och kvalitet vid CNSA.

I rapporten beskrivs Neptunus som en intressant plats för nya vetenskapliga upptäckter. Förutom sin fascinerande inre struktur (som inkluderar diamantregn) antas Neptunus ha spelat en viktig roll i bildandet av solsystemet. Neptunus innehåller stora mängder gas. Gas som var en del av den protostellära nebulosa från vilken vårt system bildades. Samtidigt indikerar dess position var vårt solsystems planeter bildades för att sedan migrerade till sina nuvarande banor.

Det finns också mysterierna med Neptunus största måne Triton, som astronomer misstänker är en planetoid (dvärgplanet) som ursprungligen kom från det yttre av solsystemet och fångades in av Neptunus gravitation. Ankomsten av denna planetoid tros  ha orsakat en skakning av Neptunus naturliga månar vilket fick dem att brytas upp och samlas åter och bilda dagens månar där med dess nuvarande banor. Det finns även teorier om att Triton så småningom kommer att brytas upp och bilda en gloria runt Neptunus alternativt kollidera med Neptunus. I grund och botten kan studien av Neptunus, dess satelliter och dess omloppsdynamik  ge nya svar på hur solsystemet bildades, utvecklades och hur livet började.

Många spännande projekt är på gång och vi får se hur många som realiseras. Allt kostar stora summor (min anm.).

Bild vikipedia på Neptunus. Neptunus sedd från Voyager 2 den 25 augusti 1989, 03:56:36 UTC på ett minsta avstånd av 4951 km.

Neptunus och Jupiters månar får vänta på besök.

 

Det har nu gått 30 år sedan NASA senast besökte Venus då med Magellan orbiter 1990. Nu har två nya uppdrag valts ut för att utforska den heta ogästvänliga atmosfären och dess vulkaniska landskap. Se mitt inlägg från den 12 juni.

 

Processen går tillbaka till februari 2020, Det var då NASA meddelade att fyra planerade uppdrag skulle genomgå en nio månader lång process för att utreda uppdragens genomförbarhet och ekonomi. De var alla en del i  Discovery-programmet. Programmet som startades av NASA 1992  i syfte att samla forskare och ingenjörer för att planera framtida, spännande och banbrytande uppdrag i solsystemet. De två vinnande blev nu Venusuppdragen, Davinci och Veritas vilka nu har tilldelats 500 miljoner dollar och kommer att lanseras någon gång mellan 2028 och 2030.

Konkurrensen var hård från de två förlorande uppdragen som skulle ha gått till Io respektive Triton, Jupiters och Neptunus månar.

Jupiters måne Io är en märklig måne. Troligen är den ganska ung. Här finns få nedslagskratrar men flera hundra vulkaner vilka många än i dag anses aktiva och spy ut lava av smält silikatsten. Hit kommer vi inte under överskådlig tid.

Neptunus är hem för den sjunde största månen i vårt solsystem Triton vilken också skulle besökts. Denna måne har en bana motsatt (motsols) runt Neptunus än övriga månar där (Neptunus har 14 månar). Triton tros den ha kommit från Kuiperbältet en gång.  Här finns  isvulkaner. Materialet som sprutas upp ur vulkanerna är troligen flytande kvävehaltigt stoft och metanföreningar. Hit kommer vi inte under överskådlig tid.

Men det finns även betydligt intressantare månar däruppe som jag hoppas ska få besök i närtid. En av dem är Jupiters fjärde måne Europa där man antar att det finns hav av vatten under den isiga ytan (min anm.). Jag anser vi i första hand ska undersöka platser där det kan finnas liv inte i första hand att besöka platser där vi önskar förstå geologi och hur solsystemet kom till. Venus är intressant men skulle inte varit mitt förstaval. Misstänker att det är kostnader som avgjort målet.

Bild vikipedia här Triton Neptunus största måne fotograferad av Voyager 2 den 25 augusti 1989. En av de månar som nu får vänta på människan.

Unik is på månen Titan

Tritons atmosfär är 70000 gånger mindre tät än jordens och består av kväve, metan och kolmonoxid. Tritons yta verkar (vi vet inte säkert) bestå av två olika typer av terräng bestående av flyktiga isar varav en av vatten och koldioxidis.  Astronomer har med hjälp av Gemini Observatory utforskat Neptunus största måne Triton och för första gången även observerat is av kolmonoxid och kväve.


 Upptäckten gav även en inblick i hur denna flyktiga blandning kan transportera material över månens yta via gejsrar, utlösa säsongsbetonade atmosfäriska förändringar och ge en uppfattning av villkoren på andra avlägsna, isiga världar.


En hopkoppling av två vanliga molekyler kolmonoxid (CO) och kväve (N2) är en ovanlig is.


I jordens atmosfär finns även kolmonoxid och kvävemolekyler som gaser men på jorden inte som is. På jorden är molekylärt kväve den vanligaste gasen i den luft vi andas och kolmonoxid en sällsynt förorening som kan vara dödlig att andas in koncentrerad.


Tritons gejsrar sågs först av Voyager 2 under 1989. Idag är denna farkost tillsammans med Voyager 1 på väg  i interstellära rymden då de lämnat vårt solsystem. En händelse som skedde den 5 nov 2018 för Voyager 2 och för Voyager 1 i augusti 2012.


Bild från Vikipedia, visande Triton, fotograferad av Voyager 2 den 25 augusti 1989.

NASA vill sända farkost till Triton den märkligaste månen i vårt solsystem.

Neptunus största måne Triton är en av de märkligaste i solsystemet. Den är en  bland Neptunus kända 14 månar.  NASA önskar sända  dit en farkost för att undersöka denna spännande måne.


Triton är utöver den största månen runt Neptunus även den sjunde största i vårt solsystem. Forskare tror att den kom till i Kuiperbältet innan den fick sin nuvarande omloppsbana runt mest avlägsna planeten i vårt solsystem.


Månens isiga yta kan dölja en flytande ocean. Voyager 2 vilken sköts upp 1977 flög i närområdet av Neptunus under 1989. Det var då Tritons yta upptäcktes genom de data som då insamlades och att dess yta varit geologiskt aktiv så sent som för 10 miljoner år sedan. Triton är udda på en mängd olika sätt.


Den kretsar runt Neptunus  i en  ovanligt brant vinkelbana. Voyager 2 upptäckte också stora plymer av vatten vilka stiger upp från månens yta och mörka märken som kan vara resterna av gamla vattenplymer.


Nu önskar NASA medel för att sända upp en farkost för att undersöka månen mer. En farkost som fått arbetsnamnet Trident och ska  lanserar 2029 och landa på den  isiga månen under tidigt 2040-tal för provtagning av is och atmosfär.


Den som lever då har något spännande att se fram emot. Om nu detta projekt blir av.
Bild. Triton från Vikipedia.

Triton den största av Neptunus 16 månar kunde lika väl ha bytt plats med Pluto som dvärgplanet.

Triton är den största av Neptunus  16 månar och den sjunde största i vårt solsystem.

Den har stora likheter med Pluto dvärgplaneten och ses därför som troligast infångad från Kuiperbältet. Bältet med större och mindre objekt där Pluto ingår som ett. Det skulle därför lika gärna kunnat vara Pluto som kretsat runt Neptunus och Triton haft Plutos plats. Se storlekar på de två.

Stora delar av månens sydpol täcks av kväveis. Även atmosfären är kväverik. Här finns isvulkaner och gejsar vilka kan spy ut flytande kväve uppåt åtta meter högt.

Självfallet är även Triton likt gårdagens Ariel intressant att undersöka närmare.

Mars måne Phobos och Neptunus måne Triton har en gemenskap. En dyster framtid.

Månen  Phobos en av Mars månar och Neptunus ena måne Triton är samma skrot och korn.

Porösa månar med mycket dålig hållfasthet. Idag tror man att vi kan se hur dessa månar sakta men säkert faller isär. De kommer att bli stenfragment inom en tidsrymd av 30-50 miljoner år.

De dras itu av tidvattenskrafter från sina moderplaneter just genom sin dåliga hållfasthet och troligt stora ihåligheter inom sig.

Som väl är händer inte samma sak vår måne då den är mer hållfast. Skulle det hänt med vår måne hade risken varit stor för jätte meteoritnedfall på Jorden och det skulle varit katastrofalt.

Risken för Neptunus är minimal då det är en gasplanet och säkert förblir detta den dag katastrofen kommer från Tritons sönderfall.

På Mars blir troligen även nedfallen stora om några tiotals miljoner år och kan bli ett problem  för de eventuella människor som då bor på den sedan teoretiskt årmiljoner koloniserade Mars. Om nu mänskligheten eller solsystemet finns kvar så långt fram i tiden vilket jag betvivlar åtminstone då det gäller mänsklighetens framtid.