Frågan är om Phobos och Deimos en gång en enda marsmåne

 

Planeten Mars har två kända månar, Phobos och Deimos (se bild ovan) Ursprunget till Phobos och Deimos är ännu inte säkerställt. Månarna är en bråkdel av vår månes storlek och massa och mäter bara 22,7 km  och 12,6 km i diameter. Båda har en kort omloppsperiod på bara 7 timmar, 39 minuter och 12 sekunder (Phobos) och 30 timmar, 18 minuter och 43 sekunder (Deimos) för att slutföra en bana runt Mars. De har båda oregelbunden  sin form vilket får många att spekulera i att de en gång var asteroider som sparkades ut från asteroidbältet mellan Jupiter och Mars och fångats in av Mars gravitation. Det finns även en teori om att Phobos och Deimos en gång var en enda måne som träffats av ett massivt objekt vilket gjorde att denna måne splittrades i två asteroidliknande bitar. "splittringshypotesen"). 

I en ny studie undersökte  ett internationellt team av forskare under ledning från Institute of Space and Astronautical Science (ISAS) denna hypotes. Dess slutledning blev att  en enda måne i en synkron bana inte skulle ha kunnat resultera i två satelliter som vi ser där idag (efter en kollision). Istället, hävdar de, skulle de två månarna då sedan inom kort ha kolliderat och blivitreslterat i en skräpring som över tid skulle ha skapat ett helt nytt månsystem. Varifrån Mars månar kom från är ett intressant ämne för astronomer de senaste åren. Historiskt sett har astronomer lutat sig mot Fångsthypotesen, som säger att Phobos och Deimos en gång var asteroider av D-typ som fångats in (se ovan). 

Dessa asteroider (eller månar som vi benämner dem) består av en sammansättning av organiskt rika silikater, kol och vattenfria silikater, möjligen med is av vatten i det inre. Denna hypotes motiveras till stor del av observationer som avslöjade likheter i spektrum mellan asteroider av D-typ och dessa månar.

Alternativt säger Giant Impact Hypothesis att ett objekt träffade Mars och resulterade i en skräpring runt planeten som över tid samlades samman till två spillror (Phobos och Deimos). Denna  teori liknar den mest accepterade teorin om hur jorden och månen bildades för miljarder år sedan på grund av en påverkan med ett marsstort objekt som benämns Theia (även kallat Giant ImpactHypothesis).  vilket kraschade med Jorden.

På senare tid har det även en föreslagits att Phobos och Deimos kanske inte är ursprungliga objekt som berodde på fångst av asteroider utifrån eller en påverkan av ett annat objekt utan är resterna av en ursprunglig måne som bröts sönder.

Denna teori kallas "Ring-Moon Recycling Hypothesis", och lades fram i ett forskningsarbete 2021 av Amirhossein Bagheri et al. Enligt denna hypotes slets den ursprungliga månen itu för 1 till 2,8 miljarder år sedan, antingen av tidvattenkrafter eller genom en påverkan utifrån. Det resulterade i skräp som skulle ha bildat en ring runt Mars, Skräp som så småningom genom gravitation bildade Phobos och Deimos. Som astronomer har noterat har denna modell några problem som inkluderar det faktum att Mars fortfarande då skulle ha ett ringsystem.

Som Dr Hyodo förklarade för Universe Today via e-post noterade han och hans team att det finns andra problem: Kort sagt, om Phobos och Deimos delades från en enda stamfader Moon (1 till 2,7 miljarder år sedan), skulle de ha kolliderat inom 100000 år. Detta skulle ha lämnat Mars med en skräpring som fortfarande skulle finnas där idag, snarare än dess två oregelbundet formade satelliter som råkar vara asteroidliknande i sammansättning. Dessa fynd har förnyat debatten om var Mars månar kom ifrån och tyder också på att det kanske inte kommer att lösas förrän en farkost skickas dit för att utforska dem.

Flera uppdragskoncept finns just nu. 2008 började NASA: s Glenn Research Center studera ett framtida möjligt uppdrag för att hämta prover som kallas "Hall" -konceptet. Detta New Frontiers-klasskoncept skulle innebära att utföra en materiahämtningstur från Phobos och Deimos. 

I januari 2013 började forskare från Standford University, Massachusetts Institute of Technology (MIT) och NASA: s Jet Propulsion Laboratory samarbeta om ett nytt Phobos Surveyor-uppdrag. Uppdraget är för närvarande i testfaserna med en potentiellt lansering under 2023 och 2033.

För min del anser jag att infångandet av två asteroider är det troliga som förklaring till dessa månar (min anm.).

Bild vikipedia som visar en jämförelse av Phobos (ovan) och Deimos (nedan) i storlek.

Asteroiden Polyme har en egen måne.

 

Trojanska asteroider är asteroider som befinner sig före eller efter en planet i dennas bana samlade vid de stabila Lagrangepunkterna L4 och L5. Man känner idag till fem planeter som har trojaner: Mars, Jupiter, Uranus, Neptunus och jorden.  Saturnus månar Dione och Tethys har egna trojaner.

Trojanen  Polymele tillhör  Jupiters trojaner vars trojaner består av  två grupper av asteroider och de följer i Jupiters omloppsbana vid dess lagrangepunkter, L4 som ligger 60 grader före Jupiter i dess bana och L5 som ligger 60 grader efter Jupiter i dess bana. Bara i L4 beräknas det finnas 160000 objekt som är större än 1 km i diameter. De större asteroiderna är uppkallade efter personer i Iliaden. 

Den 27 mars 2022 upptäckte Lucys teamet att den minsta av Lucy uppdragets trojanska asteroidmål Polymele har en egen satellit (måne). Den dag detta upptäcktes förväntades Polymele passera framför en stjärna så att teamet kunde observera asteroiden då stjärnan blinka till då asteroiden kort blockerade dess ljus. Genom att ha spridit ut 26 team av professionella och amatörastronomer över synfältet från jordens alla hörn där ockultationen skulle vara synlig, planerade Lucy-teamet att mäta polymeles exakta plats, storlek och form med oöverträffad precision medan den passerade över ljuset från stjärnan bakom den. Dessa så kallade ockultationskampanjer är enormt framgångsrika tidigare och ger värdefull information men denna gång upptäcktes något oväntat. 14 team rapporterade att de observerade stjärnan blinka till när asteroiden passerade över dess sken. Men när vi analyserade data såg vi att två av observationerna inte såg ut som de andra, säger Marc Buie, vilken är Lucy occultation science leader vid Southwest Research Institute, med huvudkontor i San Antonio. "Dessa  två observatörer upptäckte ett objekt cirka 200 km från Polyme. Något som  tolkades som en satellit (måne) till Polymele."

Med hjälp av ockulationsdatan bedömde teamet att denna satellit har en storlek av ungefär  5 km i diameter och kretsar kring Polymele  vilken själv  är cirka 27 km längs sin bredaste axel. Det observerade avståndet mellan de två objekten var cirka 125200 km. Men utefter planet-namngivningskonvention kommer satelliten inte att få ett officiellt namn förrän teamet säkert kan bestämma dess omloppsbana.

 Då satelliten ligger för nära Polymele för att tydligt kunna ses av jordplacerade teleskop eller teleskop i omloppsbana runt jorden utan hjälp av en slumpmässigt placerad stjärnas ljus måste namngivningen vänta tills antingen teamet har tur med framtida observationer eller tills Lucy närmar sig asteroiden 2027. Vid tidpunkten för observationen var Polymele 770 miljoner km från jorden.

Asteroider har viktiga ledtrådar till solsystemets historia - kanske till och med livets ursprung  och att lösa dessa mysterier har hög prioritet för NASA. Lucy-teamet planering av Lucyfarkostens besök av en asteroid i huvudbältet och sex trojanska asteroider (en tidigare outforskad population av asteroider) är av stort intresse.

I januari 2021 använde teamet rymdteleskopet Hubble som då upptäckte att en av de trojanska asteroiderna, Eurybates har en egen måne. Nu är satelliten Lucy på planeringsväg för att besöka  asteroider på denna planerade 12-åriga resa.

Lucys huvudansvarig och baserad på Boulder Colorado en filial av Southwest Research Institute, med huvudkontor i San Antonio, Texas. NASA: s Goddard Space Flight Center i Greenbelt, Maryland, tillhandahåller övergripande uppdragshantering, systemteknik och säkerhet och uppdragsförsäkring. Lockheed Martin Space i Littleton, Colorado, byggde rymdfarkosten. Lucy är det 13: e uppdraget i NASA: s Discovery Program. NASA: s Marshall Space Flight Center i Huntsville, Alabama, hanterar Discovery Program för byråns Science Mission Directorate i Washington.

Bild vikipedia av ett Diagram som visar Jupitertrojanerna i grönt i förhållande till asteroidbältet mellan Mars och Jupiter som kallas  Hilda-asteroiderna. Trojanerna är fördelade på två grupper namnmässigt, ”det grekiska lägret” före och ”det trojanska lägret” efter Jupiter.

En metod för att lättare finna underjordiska hav på månar

 

Under 2000-talet har planet-forskare blivit alltmer säkra på att underjordiska hav bestående av flytande vatten finns på vissa månar i vårt solsystem. 

Då vatten är ett krav för livet på jorden ser vi oss om efter andra himlakroppar som kan innehålla hav. I vårt solsystem mestadels månar. I sådana hav kan liv finnas.

Ett primärt sätt att upptäcka existensen av ett dolt hav är genom ett inducerat magnetfält. Dessa magnetfält söks genom en unik tillämpning av Faradays induktionslag. 

 Denna lag säger att ett över tid varierat magnetfält skapar en elektrisk ström när den appliceras på en krets. Vatten som är tillräckligt salt för att förbli flytande i kalla utrymmen är  elektriskt ledande.

Samtidigt utsätts en månes bana av  planetens (vilken den snurrar runt)  roterande magnetfälts fältstyrka som varierar över tid. Denna effekt kombineras för att inducera en elektrisk spänning i havet som i sin tur genererar ett inducerat magnetfält som kommer från månen. Att observera magnetfält som är resultatet av denna process är en svår uppgift. Det inducerade fältet är mycket svagare än det magnetiska fält som genomsyrar de lokala miljöerna (från planeten månen kretsar runt).

Om en måne  har en atmosfär kan dess jonosfär generera ännu ett inducerat magnetfält vilket kan leda till falsk positiv detektering om ett underjordiskt hav. Och rymdfarkoster utrustade med en magnetometer gör mätning över en måne kommer tillgängliga data att vara ganska begränsade eller till och med obefintliga om rymdfarkosten inte passerar tillräckligt nära för att känna av ett inducerat fält.

På Cochrane et al.  presenteras nu en ny metod för att hantera dessa svårigheter baserat på prediktiv modellering och en huvudkomponentanalys. Här valdes en enda nära förbiflygning av Neptunus största måne, Triton. Metoden är utvecklad för Trident-uppdragskoncept och föreslogs från NASA: s Discovery Program.

 Denna förbiflygning skulle producera bara 12 minuter användbar data för att extrapolera förekomsten av ett underjordiskt hav.

För mer om detta arbete följ ovan länkar.

Bild vikipedia. Bildtext. Fotografi taget av rymdsonden Cassini som visar Diones mörkare baksida. Månen Dion vid Saturnus är en måne som kanske innehåller ett underjordiskt hav. 

Att studera en planets måne kan ge ledtrådar till om planeten är beboelig.

 

Jordens måne är oerhört viktig för att jorden ska vara den planet den är. Utan månen skulle jorden vingla betydligt i sin bana och dygnet minska till 8-10 timmar långt.

Månen kontrollerar dagens längd och havsvattenrörelser vilket påverkar de biologiska cyklerna för livsformer på vår planet. Månen bidrar också till jordens klimat genom att stabilisera jordens spinnaxel och erbjuder en idealisk miljö för livet skulle utvecklas och överleva.

Eftersom månen är så viktig för livet på jorden förmodar forskare att en måne är viktigt för att en planet ska kunna vara optimalt möjligt för liv att utvecklas även i övriga universum.  De flesta planeter har månar men jordens måne är distinkt genom att den är stor ji förhållande till jordens storlek (storleken kontra planeten är viktig) Månens radie är större än en fjärdedel av jordens radie, ett mycket större förhållande än de flesta månar är till deras planeter i vårt solsystem.

Miki Nakajima, biträdande professor i jord- och miljövetenskap vid University of Rochester har funnit att denna skillnad är viktig och bör ingå i sökande efter livsvänliga planeter. Något hon beskriver i en ny studie publicerad i Nature Communications där hon beskriver hur hon tillsammans med kollegor vid Tokyo Institute of Technology och University of Arizona undersökt måne planet formationer genom datorsimuleringar och av  dettas resultat drar slutsatsen att endast vissa typer av planeter kan bilda månar som är stora nog för att balansera upp sin planet.

– Genom att förstå månstorlekar kontra planetstorlekar har vi fått en bättre begränsning av vad vi ska leta efter när vi söker efter jordliknande planeter, säger Nakajima. "Vi förväntar oss att exomooner [månar som kretsar runt planeter utanför vårt solsystem] ska finnas överallt, men hittills har vi inte säkert bekräftat några. Tecken på några möjliga finns nyligen beskrivna vilket jag tagit upp tidigare i något inlägg (min anm.).

Många forskare har ansett och anser att jordens måne uppstod vid en kollision mellan jorden i dess tidiga utveckling och en asteroid i Mars-storlek för ungefär 4,5 miljarder år krockade. Kollisionen resulterade i bildandet av en delvis förångad skiva runt jorden som så småningom bildade månen.

För att ta reda på om andra planeter kan ha bildat lika stora månar genomförde Nakajima och hennes kollegor skilda datasimuleringar med ett antal hypotetiska jordliknande steniga eller isiga planeter med varierande massor. De hoppades då upptäcka och identifiera om de simulerade effekterna av detta skulle resultera i delvis förångade diskar som den teoretiska  skiva som bildade jordens måne (och vilka storlekar som var optimala för detta).

Forskarna fann att steniga planeter som är större än sex gånger jordens och isiga planeter större än en jordmassa producerar helt - snarare än delvis - förångade skivor och dessa helt förångade skivor inte skulle kunna bilda stora månar (månar av Jordens månes storlek i förhållande till jordens storlek). Vi ska inte fundera över jättemånar vid stora planeter då dessa är av andra storleksförhållande till sin planet eller är infångade dvärgplaneter, Här handlar det om krascher där planeten och månen är inom ett visst storleksförhållande till varandra. (min anm.)

"Vi fann att om planeten är för massiv, producerar dessa effekter helt förångade diskar eftersom påverkan mellan massiva planeter i allmänhet är mer energirika än de mellan små planeter, "säger Nakajima.

Nakajima säger: "Exoplanet-sökning har vanligtvis fokuserats på planeter större än sex jordmassor. Vi föreslår att vi i stället ska titta på mindre planeter eftersom de förmodligen är bättre kandidater att vara värdar för stora månar.

Det låter bra då vårt sökande efter planeter som kan hysa liv är vårt huvudmål (min anm.). Vi vill veta om vi är ensamma eller inte.

DSCOVR-satellit (vädersatellit) som ser månen passera framför jorden. Bild vikipedia.

En amatörastronom har upptäckt en ny måne runt Jupiter

 

"Jag är stolt över att kunna säga att detta är den första planet eller måne som upptäckts av en amatörastronom!" säger Ly som upptäckte denna minimåne. Månen ingår i en grupp av 22 andra små månar som kretsar runt Jupiter i motsatt riktning mot övriga månar runt Jupiter. En grupp som tar cirka två år på sig att runda Jupiter. Månen är ännu namnlös. Troligen finns fler oupptäckta månar som enbart har en storlek av några 100 meter i diameter.

Förra året upptäckte Edward Ashton, Matthew Beaudoin och Brett J. Gladman (University of British Columbia, Kanada) cirka fyra dussin objekt så små som 800 meter i diameter. Dock följde de inte dem tillräckligt länge för att bevisa att föremålen var månar. Men från deras preliminära observationer föreslog de att Jupiter kan ha cirka 600 satelliter (månar) med minst 800 meters diameter. Utvecklingen av större och känsligare teleskop kommer att skapa möjlighet till nya upptäckter, säger Tholen.

Bild från https://skyandtelescope.org/ . Varför inte ge den mu upptäckta månen namnet Ly då upptäckarens namn är detta.

Från bildtexten beskriver jag följande utöver vad där står ” Jupiter har 79 erkända månar av International Astronomical Union's Minor Planet Center, men en amatörastronom har just upptäckt en till (visas inte här på bilden). De flesta av planetens  månar (lila, blå) kretsar relativt nära Jupiter, medan de  månar (röda) som kretsar i motsatt riktning än Jupiter kretsar längre ut. Ett undantag är Valetudo (grön), en måne som upptäcktes 2018 som  finns långt utom Jupiter.

Carnegie Inst. för vetenskap / Roberto Molar Candanosa”

Uranus månar är värda besök

Uranus har minst 27 månar vilket innebär kända månar. Oftast är det Jupiters och Saturnus månar man läser om när man misstänker liv på en måne. Där finns intressanta månar därute som ex Triton, Europa och Ganymedes.

Vi glömmer ofta att det finns intressanta månar även vid andra planeter i detta fall Uranus.

Månarna vid Uranus kategoriseras i tre olika grupper - de 5 "klassiska" månarna varav Titania är den största, de 9 "oregelbundna" månarna, vars banor visar att de kan ha fångats från andra håll i solsystemet slutligen finns de 13 inre eller "ringmånarna” som främst finns i Uranus ringar. De fem klassiska månarna består troligen av berg och vattenis och kan vara "oceanvärldar", med ett eventuellt undervattenshav under lagret av is på ytan.

Dessa eventuella underjordiska oceaner kan ha kommit till genom kryovulkanisk aktivitet på dessa klassiska månar. Det finns tecken på att det kan finnas underjordiska hav på Miranda och Ariel, två av de klassiska månar vars ytor verkar ha förändrats relativt nyligen (geologiskt sett). Om dessa månar har underjordiska hav skulle de läggas till listan över intressanta världar för astrobiologer.

Månar som är intressanta innehåller exempelvis Enceladus vid Saturnus vilken är lik Miranda vid Uranus. På samma sätt kan de yttre månarna Titania och Oberon vid Uranus med sin isiga yta vara intressanta.

 Nog är de värda ett besök för vidare undersökningar vilket Dr Richard Cartwright forskare vid SETI Institute är en av de forskare som anser.

 Så anser även jag (min anm) men nog är vissa månar vid både Saturnus (ex Enceladus), Jupiter(ex Europa), Neptunus (ex Triton)och Uranus Titania) väldigt lika varandra med istäckt yta intressanta allihop men de är bara några exempel av högintressanta månar därute.

Bild från vikipedia av en av Uranus månar Ariel.

Månen Titan nedklassad som beboelig.

Titan är den näst största månen i vårt solsystem efter Jupiters Ganymedes. Titan är en av månarna vid Saturnus och är unik på två sätt vilket gör att forskare hittills tänkt sig att där kan finnas livsformer. 


Det är den enda månen i vårt solsystem med en tät atmosfär och det är den enda kroppen i rymden förutom jorden som vi vet har pooler där vätska flyter på ytan. På Titans är det iskalla sjöar av kolväten. En del forskare har föreslagit att komplexa strukturer kan uppstå i dessa hav i bubblor i vätskan med speciella egenskaper som efterliknar ingredienser som visar sig vara nödvändiga för livet på vår planet. På jorden kan lipidmolekyler (fettsyror) spontant ordna sig in i bubbelformade membran som bildar barriärerna runt cellerna i alla kända livsformer. Vissa forskare tror att detta var den första nödvändiga ingrediensen för livet som det bildades på jorden.


På Titan har forskare spekulerat i att en motsvarande uppsättning bubblor kan ha uppstått på Titan bestående av kvävebaserade molekyler som kallas azotosomer.

Men för att dessa strukturer ska uppstå naturligt måste fysiken fungera precis rätt under de förhållanden som finns på Titan. På Titan vid temperaturer på cirka minus -185 grader Celsius och utan flytande vatten eller atmosfäriskt syre.


I tidigare studier med hjälp av molekylära dynamiksimuleringar vilket är en teknik som ofta används för att undersöka livets kemi – föreslogs att sådana bubbelstrukturer skulle uppstå och bli vanliga även i en värld som på Titan. Men i en ny artikel, publicerad 24 januari i tidskriften Science Advances påstås att de tidigare simuleringarna var fel. Titan representerar ett "strikt testfall för livets gränser", skriver forskarna i sin rapport. Och i den miljö som finns på Titan misslyckas ovanstående som en gång antas ha skett på Jorden. Misslyckas på grund av temperatur, brist på vatten och en atmosfär utan syre.


Jag anser (min anm.) detta gör att vi kan avsluta idén om att Titan kan ha liv. Åtminstone liv som vi känner det.

Bild på månen Titan

Upptäckt, asteroiden 2020 BX12 med egen måne hälsar på oss regelbundet.

Ett av jordens främsta instrument för att studera närliggande asteroider är tillbaka i arbete efter att ha skakats i obalans av jordbävningar och dess första nya observationer visar att en nyupptäckt rymdsten är två separata asteroider.


Instrumentet som visade detta och som varit ur drift är det planetariska radarsystemet vid Arecibo observatoriet i Puerto Rico. Detta observatorium var stängt  under större delen av januari efter en rad jordbävningar som drabbade ön med början den 28 december 2019. Först den 29 januari 2020 var det i drift igen.


Under den tid det var avstängt gjorde forskare en upptäckt den  27 januari vid teleskopet  på Mauna Loa på Hawaii. De upptäckte en asteroid som astronomer inte hade lagt märke till förut. Teamet gav den namnet 2020 BX12 baserat på en formel som visar dess upptäcktsdatum. På grund av storleken på 2020 BX12 och hur dess omloppsbana närmar sig jordens är asteroiden klassad som en potentiellt farlig asteroid.


Asteroiden har redan kommit så nära jorden som den kommer att göra under detta varv i det inre av solsystemet 4,3 miljoner kilometer från oss. Men i framtiden kan det bli närmre.  Astronomer har dock beräknat asteroidens närhet med jorden inför nästa århundrade då den återvänder. Men även då är kursen riskfri.


Den 29 januari då observatoriet på Luerto Rico åter var i drift riktades teleskopet mot objektet och då upptäcktes att 2020 BX12har en måne. Asteroiden är sannolikt minst 540 meter i diameter och den mindre Stenbumlingen (månen)  är ca 70 m i diameter enligt de observationer som samlats in av Arecibo. När instrumentet observerade avståndet mellan objekten vilket gjordes den 5 februari, verkade de vara åtskilda med ca 360 m.


En (min anm.) ovanlig upptäckt få asteroider har en medföljande måne.

Bild från vikipedia på 2020 BX12 och dess måne taget av the Arecibo Observatory, Puero Rico  i februari 2020.

Månens natt kallare än väntat

Kinas Chang'e 4 rymdfarkost har landat på månens baksida någon ingen annan farkost gjort tidigare.


Det visade sig att temperaturen på baksidan av månen är -190C vilket är densamma som under månnatten på framsidan vilket är lägre än det som mättes upp av besättningen från Apolloprogrammet.



”Det är förmodligen på grund av skillnaden i månens materialsammansättning mellan de två sidorna av månen. ”Men vi behöver fortfarande mer noggrann analys”, sade Zhang från Kina Academy of Space Technology.


En måndag är som 14 dagar på jorden, och natten lika lång. Chang'e 4 sonden gick i viloläge under månnatten på grund av solenergibrist till sina solpaneler.


Temperaturerna varierar enormt mellan dag och natt på månen. Kinesiska forskare hade tidigare, inga uppgifter om exakt hur kallt det kunde vara.


Landaren var utrustad med en isotop termoelektrisk cell och dussintals temperaturinsamlare för att mäta temperaturen på ytan av månen under månnatten.

Det som förundrar är att temperaturen sjunker till lika låg nivå på månens framsida vid dess månnatt som den är på månens baksida vilkens sida aldrig vänder sig mot solen.

Månen Titans mystiska atmosfär utforskas

Saturnus måne Titan är en mycket intressant måne eftersom den likt Jorden har en atmosfär.  


Dr. Kelly Miller, forskare i Swri's Space Science, Engineering Division är huvudförfattare till en ny studie där månens atmosfär studeras. En atmosfär som är mystiskt ifråga om sitt ursprung.


Månen är även den enda förutom Jorden i solsystemet som innehåller stora mängder vätska på sin yta. Skillnaden är dock att vätskan på Jorden är vatten medan det på Titan är flytande kolväten.


En hel del organisk kemi bör finnas på Titan för att kolväten ska ha uppstått. Vad källan är vet man inte. Atmosfären är tjockare än jordens atmosfär och består främst av kvävgas.


Den viktigaste teorin om atmosfärens ursprung har varit att is av ammoniak från kometer är källan alternativt fotokemi som bildat kväve tillTitans atmosfär.

En udda aspekt av Titans atmosfär är att den till ca 5 procent består av metan. 

Den i dag aktuella datan om Titans atmosfär kommer från rymdfarkosten Rosetta den Europeiska rymdorganisationens sond som studerade den avlägsna kometen 67P/Churyumov-Gerasimenko vilken på sin färd 2017 även samlade data över Titan.


”Kometer och objekt i det yttre solsystemet är verkligen intressanta eftersom de troligen är rester från överblivna byggstenar då  solsystemet skapades”, säger  Dr. Kelly Miller” i ovanstående rapport.


För att studera Titans atmosfär kombinerade Miller befintliga data från organiskt material som hittats i meteoriter med tidigare termiska modeller av Titans inre för att se hur mycket gasformigt material som kan produceras och om det var jämförbart med atmosfären på Titan.


”Om du konstruerar något kommer  det att producera gaser”, säger Miller och  fann att cirka hälften av kvävet i atmosfären och  potentiellt allt metan skulle  resultera från den effekt av dessa organiska föreningar som införlivades i Titan under dess första existens. Detta kan vara anledningen till dagens tjocka atmosfär och vätskan på dess yta i dag.


Analysresultaten visar dock inte något som bevisar att liv finns eller har funnits på Titan.

Bild storleksförhållande mellan Jorden vår måne och Saturnus måne Titan (den gula).

Kepler-35 A och B. är ett dubbelstjärnsystem där eventuella månar runt planeterna kan vara beboeliga.

Det möjligt för att inte säga troligt att detta dubbelstjärnsystem har planeter och att dessa planeter har månar.


De isiga och steniga världarna (månarna) runt jätteplaneterna utgör några av de mest potentiellt beboeliga regionerna i vårt solsystem. Vi tänker då ex på Jupiters måne Europa vilken anses vara en vattenvärld. Det finns fler exempel.


 Hittills har endast en potentiell måne hittats som kretsar kring en planet runt en avlägsen stjärna. 


Men med tanke på att månar kretsar i stort antal runt vårt solsystems planeter (ex Saturnus 62 st och Jupiter 79 st)  verkar det troligt att många  exomoons är  osedda men finns därute bland exoplanterna i andra solsystem. Deras storlek gör dem svårupptäckta.
  

Dubbelstjärnesystem kan dock skapa en utmaning i stabilitet vilket inte finns i solsystem som vårt solsystem. Ostabilitet vilket stör möjligheten för en planet att hålla kvar en egen måne. Stabilitet behövs om liv ska kunna finnas på en kropp därute annars blir ljus och temperaturstörningar något som hindrar detta.


När två stjärnor dansar tillsammans ökar det oddsen för att stjärnorna kommer att slå bort en planet inklusive dess månar. Stabilitet är det första kravet för månars existens berättade nyligen Adrian Hamers, en planetarisk teoretiker vid Institute for Advanced Study i Princeton, New Jersey, ”Om en exomoons (måne i ett annat solsystem)  bana inte är stabil kan denna kastas ur sin bana och bli en ostabil kropp vilken inte har en bestämd bana, sade Hamers.


Keplerteleskopet upptäckte under sin tid 10 exoplaneter i omloppsbana runt nio par av dubbelstjärnor. Frågan om hur det kan det se ut så på en måne som kretsar kring en planet med två stjärnor på himlen beror på månens orientering och rotationstid, säger Hamers. Om månen liknar en av Jupiters månar kommer dagarna på denna att bli långa.


Omöjligt att det finns månar i dubbelstjärnesystem är det inte men betydligt självklarare är månar runt planeter i solsystem av det slag Jorden ingår i. Om vi ser efter hur det ser ut hos oss är det troligt att det finns betydligt fler månar än planeter därute. Kanske även betydligt fler månar med liv än planeter med liv om nu liv finns utanför Jorden. I vårt solsystem misstänks flera månar kunna ha någon form av liv. Då det gäller planeter är det enbart Mars som kanske kan ha liv under ytan.


Därför kanske om möjligt (att finna dem och undersöka dem)  livsvänliga platser därute ska sökas först och främst på exomoons.

Mystiska mönster kan ses på Saturnus måne Dione

På Saturnus måne Dione finns stora mängder av fruset vatten på ytan. Månen har den tredje högsta tätheten (densiteten) av  Saturnus månar vilket innebär att dess inre bör innehålla en stor mängd av tyngre material av ex silikatbergarter.


Det har nyligen upptäckts ljusa raka  ränder på Dione från Planetary Science Institute   vilket finns beläget i Arizona, USA. Detta av en forskare med namnet Alex Patthoff. 


Ursprunget till dessa linjära strimmor anses komma från att månen passerar genom Saturnus ringar. Isen på månen har därmed draperats på vissa platser av det grusaktiga material den passerat genom (och fortfarande kanske gör på sin bana runt Saturnus).


Strimmornas längd är mellan 10-100 km. Bredden däremot är enbart ca 5 km. Strimmorna är ljusare till färgen än den omgivande terrängen av is.  Om de finns på isens yta bör de vara yngre än isens bildning om de ligger en bit ner har de bildats innan isen frös till. 

Själv anser jag materialet bör ligga infruset i isen annars skulle det försvunnet igen och även nytt tillkommit vid månens färd genom Saturnus ringar. 


Riktningen på strimmorna är parallell med Diones ekvator vilket ger än mer belägg för att materien kommer från Saturnus ringar.


Jag misstänker som sagt starkt att materian ligger en bit ner i isen och att den fastnat innan isen helt frös till på månen.


Det bör även under isen finnas flytande vatten vars botten har än mer materia från Saturnus ringar.


Vatten där ev liv kan finnas påverkat genom den materia som kommit ner i detta en gång från ringarna på Saturnus.


Bild på Dione

I Kina finns en plan på att en konstgjord måne ska ersätta gatljusen i Chengdu huvudstaden i provinsen Sichuan

Chengdu är huvudstad i provinsen Sichuan i sydvästra Kina. Staden kallas även Brokadstaden eller Hibiskusstaden.


Tjänstemän har här utarbetat en plan för att lansera vad som kallas en belysningssatellit eller konstgjord måne. En plan som om allt går i lås ska realiseras under 2020. 


Enligt People's Daily Online har Wu Chunfeng,  ordförande i Chengdu Aerospace Science och Technology mikroelektronik System Research Institute Co ha sagt
att denna artificiella måne är avsedd att komplettera månen på natten. Detta genom att lysa åtta gånger mer  än månen gör under en fullmåne. Det skulle  innebära att gatubelysning vore onödig.  Den konstgjorda månens ska klara av att belysa en yta på 10-80 kilometer.

Den konstgjorda månen ska ha en starkt reflekterande beläggning för att reflektera ljus från solen och solpaneler som kan justeras för att ge exakt belysning inom 10 meters radie. 


Wu säger även att den artificiella månen skulle få staden att spara mycket på sin elräkning eftersom gatubelysning inte skulle behövas längre. Men den skulle även bli en stor turistattraktion.


Naturligtvis finns även motstånd mot projektet då denna konstgjorda måne anses störa dygnsrytmen hos människor och djur. Och detta är det största bekymret många forskare ser. (Jag undrar hur det kan störa dygnsrytmen mer än ordinarie gatubelysning. Se bild ovan på hur staden belyses redan nu)


Det har ex sagts att artificiellt ljus på himlen hade varit mycket bra under andra Världskrigets London Blitz  för att fiendeplan skulle vara lätta att se för luftvärnet. Men även för bombplan att lättare hitta mål.


För min del reagerar jag mest på att den konstgjorda månen skulle störa dygnsrytmen för människor och djur. Jag tvekar om det är så vi har redan elektriskt gatljus i städerna och då har vi redan stört dygnsrytmen med detta. En konstgjord måne ersätter bara detta någon förändring i sak blir det inte.


Bild från Wikipedia vilket visar Affärsgatan Chunxi lu i Chengdu. Men ännu belyses inte staden av den konstgjorda månen som planeras.

Den för Jordens framtid riskabla Asteroid 2018 EB har en måne

Asteroid 2018 EB är en av de asteroider som finns i vårt solsystem. Just denna är en av dessa vilka har en omloppsbana runt solen som är mycket lik jordens omloppsbana med undantag av en något annorlunda lutning.


Asteroid 2018 EB klassificeras som ett potentiellt farligt objekt. Det innebär att den kommer nära jorden under delar av sin omloppsbana och är tillräckligt stor för att ge regionala skador om den träffar Jorden. Men dess bana är riskfri under de kommande 171 åren. 

Vad som händer efter denna tid får framtida forskare räkna ut. Om faran för krock ökar då.


Två gånger per år kommer den i sin bana i närheten av oss. Det sker i april och oktober.



I april 2018 studerade astronomer asteroiden med hjälp av NASAS NEOWISE  teleskopet. En storlek av ca 155-244 meter i diameter sågs asteroiden ha.


I oktober 2018 fick man en bild igen men nu såg man även att asteroiden har en följeslagare. En måne.


Det var forskare vid Arecibo-observatoriet i Puerto Rico och Goldstoneradarn i Kalifornien som gjorde de senaste radarobservationerna. Härifrån upptäcktes månen vilken kretsar kring  asteroiden.


Ovanligt med månar runt asteroider är det inte.  Astronomer har identifierat mer än 300 asteroider med månar. Vissa har två månar andra tre.


Jag ställer mig frågan om nu denna asteroid vilken är en riskfaktor i framtiden för en krasch på Jorden – kraschar då dess måne också på Jorden och hur blir en scen där en asteroid med måne kraschar in?


Bild, någon bild där man ser ovanstående asteroid bra finns inte. Istället visar jag här en bild på ett urval av storleksmässigt olika asteroider

En av de intressantaste månarna är Europa men vi kan missa ev livsformer där även när vi söker efter det på plats.

Det kommer under 2020-talet att sändas en sond till en av de intressantaste platserna i vårt solsystem i sökandet efter liv. Jupiters istäckta måne Europa.

Is under vilket vatten uppvärmt av vulkanism finns och vilket kan ha en temperatur vilket gör att liv kan finnas där.

Knappast i högre form men enklare livsformer.

Prover i detta vatten är målet för den sond som kommer dit under nästa decennium om planerna håller. Det gäller då att ta prover på isen men även komma under isens täcke för provtagning.

Livsformer kan finnas bara några cm ner i vattnet men risken finns att man måste gå djupt ner för att finna det. Ner till botten då det kan finnas enbart där (om det finns) och kanske enbart på några platser. Det blir då ett lotteri eller slumpartat om vi finner det eller inte (om det finns).

Detta kan göra att det är slumpen som avgör om vi borrar och tar prover på rätt plats. Om inte missar vi det liv som kan finnas.

Det är därför möjligt att det liv som kan finnas inte hittas vid en undersökning på plats. Slump, tur och beräkningar av trolig plats är därför viktigt vid att bestämma var prover ska tas. Men likväl kan allt få det att bli fel plats på fel tidpunkt och vi därmed inte hittar det som söks och finns om det existerar.

Bilden är på månen Europa och dess istäckta ytan med alla dess issprickor.

Nya rön om Jupiters måne Europa där liv antas kunna finnas

Europa är den fjärde största månen runt Jupiter. En helt istäckt måne där man ser sprickor över hela ytan och där man antar det ska finnas ett hav under isens yta.

Liv kan mycket väl finnas i detta vatten. Därför är denna måne högintressant att utforska under ytan.

Nya rön visar dock på svårigheter vid en framtida landning. Isytan verkar mycket porös och har jämförts med jordisk kvicksand i hållbarhet för en landande kropp.

Mineral av is mindre tät än nyfallen snö har enligt nyare forskning visat sig vara den yta vi ser härifrån. I så fall skulle en landare sjunka rätt ner i det underliggande havet när ytan passerats.

Då planer på en landning på Europa planeras till 2020-talet måste nu ingenjörer fundera ut hur en landning ska se ut så den inte blir en ren katastrof. Kanske en farkost som flyter på denna ytstruktur är svaret.

Det finns dock andra forskare som tvivlar på dessa nya rön om en långt ifrån fast yta. Men så länge vi inte varit där vet vi inte vem som har rätt. Idag verkar dock forskningsresultat visa på en mycket lös och porös yta vilket då ger stora bekymmer för konstruktionen av en landare på en yta av detta slag.

 Bilden är från NASA på månen Europa

Ny idé till byggnadsmaterial vilken kan användas på månar och planeter vid kolonisering för att bespara tunga transporter från Jorden.

Vi har länge nu murat upp hus med cement och byggnader av betong är allt vanligare i våra dagar. Men att transportera upp så tungt material för att tillverka dessa byggmaterial i rymden vid kolonisering är både dyrt och energikrävande.

Därför har idén att byta ut kalkstenen med en viss del mycket finfördelad vulkaniskt material på plats både där och på Jorden av besparingsskäl och för bättre hållfasthet tänkts som en metod som ger hållfastare cement och betong. Ca 30 % av blandningen kan bestå av denna blandning av vulkaniskt material.

Det är därför inte bara för att få användning  av dessa mineral utan en byggnad blir även hållfastare när de används.

Inte bara jordiska byggnader kan få användning av detta utan även vid kolonisering av månar och planeter därute kan vulkaniskt material användas till hållbara och billigare byggnadsmaterial

Kalksten finns inte överallt därute för inblandning till cement eller betong utan måste om det ska användas komma med farkoster från jorden. Att då kunna byta ut detta till 30 % med på platsen redan befintligt vulkanavfall får transporter att minska från Jorden.

Vulkaner som sprutar (eller sprutat ut materia) finns på många platser ex på vår måne och månen Titan vilkens vulkaner även sprutar vatten. Men kalksten är mer ovanligt däruppe jag kan inte säga någon plats där det finns. Vatten däremot är vanligt och finns på många platser.

Bilden är på Mars största vulkan Olympus Mons

Encelaudus en av månarna vid Saturnus och den vilken är den troligaste platsen för liv utanför Jorden i vårt solssystem

Enceladus,  under ytan på denna måne finns ett underjordiskt hav vilket verkar vara uppvärmt av värme från centrum av månen (dock kan man idag inte helt säkert säga hur denna värme uppkommer). Varma gejsrar finns på månens yta.

Gejsrarna innehåller saltvatten och spår av metan, koldioxid, ammoniak och diverse kolväten.

Att liv skulle kunnat uppkomma under den isiga ytan är mycket troligt men inte bevisat. Men minst 100 miljoner år har månen existerat så tiden kan tala för det.

Läs mer om senaste rönen om den här och teorier om var värmen i dess inre kan komma från. Den kommer ur någon källa eller process men mysteriet är inte löst.

Bilden är en illustration av månen dess blå hav, isiga yta och gejsrar på  ytan.

Nu har för första gången en måne utanför vårt solsystem upptäckts

Exoplaneter har upptäckts i hundratals utanför vårt solsystem. Planeter runt andra solar.

Men nu har den första månen upptäckts utanför vårt solsystem. En måne (kallas exomoon)  runt en exoplanet vilken i sig kretsar runt en stjärna med namnet Kepler-1625. Namngiven efter det teleskop vilket fann den, Keplerteleskopet.

Systemet finns ca 4000 ljusår från oss i Svanens stjärnbild synligt på Norra stjärnhimlen och har bekräftats genom att även det kända Hubbleteleskopet har gett samma resultat.

För mer information av teknisk natur i rapporten se här.

Saturnus största måne Titan blir lätt att landa på.

Bilden illustrerar mycket bra hur ett besök på Titan kommer att se ut från en betraktares synvinkel från ytan.

När människan en dag får möjlighet att besöka en spännande måne där liv kan finnas är Saturnus största måne Titan mycket intressant.

Att landa på denna måne med sina sjöar av metan och etan gör att en landning på dessa sjöar blir lätt. Här uppstår aldrig vågor högre än 1 cm.

I övrigt regnar det här som på Jorden men då regn av metandroppar.

Här finns kolväteatmosfär. Fast yta, sjöar flytande och 200 meter djupa och även frusna sjöar. En kall men spännande plats. Äventyret Titan blir spännande den dag människan kommer dit.