Google

Translate blog

tisdag 8 februari 2022

Att studera en planets måne kan ge ledtrådar till om planeten är beboelig.

 


Jordens måne är oerhört viktig för att jorden ska vara den planet den är. Utan månen skulle jorden vingla betydligt i sin bana och dygnet minska till 8-10 timmar långt.

Månen kontrollerar dagens längd och havsvattenrörelser vilket påverkar de biologiska cyklerna för livsformer på vår planet. Månen bidrar också till jordens klimat genom att stabilisera jordens spinnaxel och erbjuder en idealisk miljö för livet skulle utvecklas och överleva.

Eftersom månen är så viktig för livet på jorden förmodar forskare att en måne är viktigt för att en planet ska kunna vara optimalt möjligt för liv att utvecklas även i övriga universum.  De flesta planeter har månar men jordens måne är distinkt genom att den är stor ji förhållande till jordens storlek (storleken kontra planeten är viktig) Månens radie är större än en fjärdedel av jordens radie, ett mycket större förhållande än de flesta månar är till deras planeter i vårt solsystem.

Miki Nakajima, biträdande professor i jord- och miljövetenskap vid University of Rochester har funnit att denna skillnad är viktig och bör ingå i sökande efter livsvänliga planeter. Något hon beskriver i en ny studie publicerad i Nature Communications där hon beskriver hur hon tillsammans med kollegor vid Tokyo Institute of Technology och University of Arizona undersökt måne planet formationer genom datorsimuleringar och av  dettas resultat drar slutsatsen att endast vissa typer av planeter kan bilda månar som är stora nog för att balansera upp sin planet.

– Genom att förstå månstorlekar kontra planetstorlekar har vi fått en bättre begränsning av vad vi ska leta efter när vi söker efter jordliknande planeter, säger Nakajima. "Vi förväntar oss att exomooner [månar som kretsar runt planeter utanför vårt solsystem] ska finnas överallt, men hittills har vi inte säkert bekräftat några. Tecken på några möjliga finns nyligen beskrivna vilket jag tagit upp tidigare i något inlägg (min anm.).

Många forskare har ansett och anser att jordens måne uppstod vid en kollision mellan jorden i dess tidiga utveckling och en asteroid i Mars-storlek för ungefär 4,5 miljarder år krockade. Kollisionen resulterade i bildandet av en delvis förångad skiva runt jorden som så småningom bildade månen.

För att ta reda på om andra planeter kan ha bildat lika stora månar genomförde Nakajima och hennes kollegor skilda datasimuleringar med ett antal hypotetiska jordliknande steniga eller isiga planeter med varierande massor. De hoppades då upptäcka och identifiera om de simulerade effekterna av detta skulle resultera i delvis förångade diskar som den teoretiska  skiva som bildade jordens måne (och vilka storlekar som var optimala för detta).

Forskarna fann att steniga planeter som är större än sex gånger jordens och isiga planeter större än en jordmassa producerar helt - snarare än delvis - förångade skivor och dessa helt förångade skivor inte skulle kunna bilda stora månar (månar av Jordens månes storlek i förhållande till jordens storlek). Vi ska inte fundera över jättemånar vid stora planeter då dessa är av andra storleksförhållande till sin planet eller är infångade dvärgplaneter, Här handlar det om krascher där planeten och månen är inom ett visst storleksförhållande till varandra. (min anm.)

"Vi fann att om planeten är för massiv, producerar dessa effekter helt förångade diskar eftersom påverkan mellan massiva planeter i allmänhet är mer energirika än de mellan små planeter, "säger Nakajima.

Nakajima säger: "Exoplanet-sökning har vanligtvis fokuserats på planeter större än sex jordmassor. Vi föreslår att vi i stället ska titta på mindre planeter eftersom de förmodligen är bättre kandidater att vara värdar för stora månar.

Det låter bra då vårt sökande efter planeter som kan hysa liv är vårt huvudmål (min anm.). Vi vill veta om vi är ensamma eller inte.

DSCOVR-satellit (vädersatellit) som ser månen passera framför jorden. Bild vikipedia.

Inga kommentarer: