En huvudtanke i Bretanos lära är att den psykiska individen alltid åsyftar till något annat än sig själv. Medan den materiella världen däremot vilar i sig själv och därmed inte åsyftar till något annat än sig själv.
Subjektets psyke kan därmed ses spegla sig i andra subjekt om jag tolkat det rätt. Psyket gör detta för att bekräftas och bekräfta. Subjektet vill framstå som accepterad av andra subjekt. Klaras inte detta blir det problem. Subjektet känner sig då utanför, ej värd att älskas och kan självfallet inte heller själv ge kärlek.
Den materiella världen däremot är ett objekt som inte förändras eller har en egen önskan att förverkligas eller accepteras. Den bara är. I denna kan psyket lägga olika värderingar. Men själv kan det materiella inget, det är och inget annat.
