Google

Translate blog

fredag 31 juli 2020

Exoplaneterna som kallas Mini-neptunus kan vara vattenvärldar.


Många exoplaneter blir kända som "super-jordar". Detta då de har en radie 1,3 gånger jordens och kallas även "mini-Neptunus". Detta då de har lägre densitet än jorden och anses av de flesta astronomer vara gasplaneter vars atmosfär (gas) till stor del består av väte och helium.

Nu har emellertid forskare vid Laboratoire d'Astrophysique de Marseille (CNRS/Aix-Marseille Université/Cnes) utarbetat en ny teori nämligen att den låga tätheten av mini-Neptuner även kan bero på närvaron av ett stort djupt vattenlager där en intensiv växthuseffekt får en stark värme att utvecklas orsakad av bestrålningen från deras värdstjärna (sol). 


Dessa vanliga exoplaneter så kallade mini-Neptunus finns oftast mycket nära sin sol på ungefär samma avstånd från sin sol som Venus, Merkurius i vårt solsystem och och än närmre än Merkurius vår sol i vårt solsystem.

Dessa hypoteser om vattenvärldar som nu lagts fram av franska forskare ska fortsättas arbetas med för att få kunskap om ifall de kan vara rätt.

För min del (min anm.) är jag tveksam jag tror på den gamla beprövade teorin om att dessa mini-Neptunus är gasplaneter.

Bild från vikipedia på Neptunus i vårt solsystem vilken inte är en vattenvärld fast den är blå utan en gasplanet. Bilden tagen av Vouyager 2. Bild 2 K2-288Bb är en potentiell mini-Neptunus även den från vikipedia.

torsdag 30 juli 2020

800 miljoner år bak i tiden kom ett stort asteroidregn över oss.


En asteroidsvärm antas ha drabbat månen och jorden för ca 800 miljoner år sedan och  ha utlöst en istid på jorden enligt en ny studie från Japan.

För att lära sig mer om gamla effekter på jorden undersökte forskarna månens kratrar. Kratrar som bevarats väl i vakuum på månens yta.
De undersökte 59 månkratrar var och en av minst 20 km bred eller större med hjälp av den japanska rymdsonden Kaguya (SELENE). 

Forskarna analyserade tecken på från när dessa kratrar bildats genom att undersöka ringarna av sten utkastade från de effekter som uppstod vid kratrarnas bildande. Små meteoroider regnar ner på månen även i dag och lämnar efter sig  kratrar i de stora kratrarna vilka är 100 till 1000 meter i diameter. Genom att räkna antalet små kratrar i de stora kratrarna kunde det uppskattas när de stora kratrarna bildats.

Forskarna fann att åtta av de stora kratrarna bildats samtidigt och bland dem Copernicuskratern som är 93 km i diameter. Den krater från vilken Apollo 12:s astronauter samlade in stenprover i november 1969.

Med hjälp av radioisotopdatering av utkastat material från Copernicuskratern och glasartade pärlor som bildats från meteoritnedslag som samlats in från ett antal andra av de landningsplatser Apolloskeppen landade på kunde forskarna uppskatta att dessa kratrar kommit till genom en meteoritsvärm för ca 800 miljoner år sedan och att detta kunde ha utlöst en istid på jorden den gången.

Intressant men även skrämmande (min anm.) inget säger att inte denna svärm åter kan komma över oss i en okänd framtid.

Bild från vikipedia på det meteoritregn kallat perseiderna vi kan vänta i augusti varje år. I år mellan 17-26 augusti. Men denna svärm är av mindre stenbumlingar och ofarlig för oss. Men ett vackert skådespel på nattskyn.

onsdag 29 juli 2020

Aktiva vulkaner på Venus


I en ny studie har identifierats 37 aktiva vulkaniska strukturer på Venus. Studien ger några av de bästa bevisen på att Venus fortfarande är en geologiskt aktiv planet. En forskningsrapport om arbetet som genomfördes av forskare vid University of Maryland och Institute of Geophysics vid ETH Zürich, Schweiz, publicerades i tidskriften Nature Geoscience den 20 juli 2020 och här beskriver forskare att Venus har en yngre yta än planeter som Mars och Merkurius. De senare har en stelnad och kall sådan.

Bevis på en varm interiör och geologisk aktivitet på planetens yta visas i form av ringliknande strukturer som kallas koronastrukturer och som bildas när plymer av varmt material djupt inne i planeten stiger genom manteln och ut i venus yta. Detta skeende liknar hur början till de vulkaniska Hawaiiöarna kom till på jorden.

Tänk om Venus som är av samma storlek som jorden legat lite närmre jorden och haft samma utveckling som jorden vad skulle då för livsformer funnits där? Hade
det varit en tvillingplanet till oss då?

Bild på Venus molnrika atmosfär från vikipedia där det enligt texten ska visa Venus i dess riktiga färgåtergivning.

tisdag 28 juli 2020

Fakta om den nu passerade kometen Neowise.


NEOWISE har säkert många lyckats se nu under juli då den utan teleskop kunnat ses på natthimlen. Tyvärr hör jag inte till dem då det varit moln och eller dis varje natt här och mycket träd som skymmer skyn plus hus och gatljus.

Kometens officiella namn är C/2020 F3, Comet.  NEOWISE  har den fått som namn då den upptäcktes den 27 mars 2020, av NEOWISE  mission, Forskningsprojektet vars uppgift är att söka av skyn efter asteroider och kometer. Kometer kretsar runt solen och när de glider närmare solen värms de flesta kometer upp och det är då man kan se en svans. I NEOWISE fall två stycken. En av damm, is  och gas och en "jon svans"  av elektriskt laddade gasmolekyler, eller joner i detta fall av natrium.

Cirka 13 miljoner olympiska simbassänger rymmer denna komet (en sådan bassäng rymmer 250 000 liter) av vatten," säger Emily Kramer  vetenskapskvinna och team co-utredare hos NASA: s NEOWISE vid NASA: s Jet Propulsion Laboratory under en presskonferens 15 juli 2020.

 NEOWISE rör sig i en hastighet av 231000 km / h. Dess diameter är ca 5 km och porös. Om ca 6800 år kommer den åter att runda solen och bli synlig från jorden. Vem eller vilka varelser som då kan se den från jorden kan vi bara filosofera över. Det är inte en interstellär komet utan den hör till vårt solsystem.

Bild från vikipedia på C/2020 F3 (NEOWISE) fotograferad från Frankrike den 13 juli 2020

måndag 27 juli 2020

Ingen teori håller om hur det första svarta hålet har uppkommit


10 miljoner ljusår från jorden finns en suddig galax som heter Mirach's Ghost (NGC 404) vilken kanske kan hjälpa till att lösa ett av universums mysterier. Mysteriet om hur de svarta hålen i universum kom till. Men denna spöklika galax har också fördjupat mysteriet om var och hur detta skedde.


Ett svart hål är en singularitet innebärande en region i rumtiden där materia har blivit för tät för att upprätthålla sig själv och kollapsat i en formlös punkt. De flesta svarta hål har vuxit betydligt sedan sin början genom att dra till sig gasmoln och damm som kommit nära dem, säger Timothy Davis, en astrofysiker vid Cardiff University i Wales. "Detta har gjort dem större och tätare efterhand och gör det svårt att avgöra massans startskeende."

Om man utgår från att svarta hål från början vara små säger Davis "Har de inte haft chansen att konsumera så stora mängder material i sitt förflutna att de nått nuvarande storlek och massa i dag,"  Detta kan vi (min anm.) tolka som att de var stora redan från början (efter BigBang). Men det är inget större mysterium (anser jag) än om de varit små. Mysteriet är först och främst varför de finns.

Ingen av de teorier som finns om dess ursprung visar sig vara möjlig med den kunskap och förförståelse vi har i dag enligt en del forskare.  Det är även svårt att ge en förklaring till hur en början som litet svart hål har bildats. Det är lättare att visa att små svarta hål inte kan bildas.

Ursprunget till svarta hål är därför ett mysterium. Observationer har visat att mycket stora svarta hål fanns i sin nuvarande form mycket snart efter Big Bang. Något som får teorin om hur de växt att visa sig som mystisk.

"Vi känner till två huvudsakliga sätt att svarta hål kan bildas men inget av dessa kan konstruera svarta hål av stor storlek nästan direkt efter BigBang. Istället måste de ha varit små från början och vuxit till dessa enorma storlekar som idag finns därute. Men hur små svarta hål blivit till är även det en gåta. Stora svarta hål är svårt att förklara eftersom det finns en gräns för hur mycket ett svart hål kan svälja under den tid som finns sedan universum skapades," säger Davis och tillägger. – Vårt arbete förstärker det här problemet. Vi har visat att oavsett mekanism bör de ha en massa mindre än 500000 gånger massan av vår sol när de föds."

Det finns dock ingen teori som visar hur dessa små hål kunnat växa till sig så snabbt eller varför dessa små svarta hål bildats. enligt forskarna. 

Ursprunget till svarta hål är ett mysterium.  Observationer har dock visat att mycket stora svarta hål fanns i sin nuvarande form mycket snart efter Big Bang men varför de fanns kan inte förklaras.



Fysiker är fortfarande inte säkra på var de svarta hålen kom ifrån. Varför de finns och om de är  tecken på något vi ännu inte förstår av universum eller dess start. Kanske svarta hål är en förutsättning för att universum ska finnas med stjärnor, gasmoln och planeter är. I annat fall skulle universum varit ett mörkt vacuum.
Bild från vikipedia på NGC 404 by Hubble Space Telescope

söndag 26 juli 2020

Ett svart hål fluktuerade i ljusstyrka. Vad hände där?


Vad man i dag anser ät att alla galaxer i universum har ett svart hål i centrum eventuellt med undantag av mindre stjärnhopar. Men var gränsen går för svart hål eller ej är okänt.

Det finns en galax därute, 1ES 1927 +654 som befinner sig 275 ljusår bort. Även denna galax har ett svart hål i sitt centrum. Detta svarta hål har en storlek  av miljontals eller miljarder gånger större än vår sol (osäkert vilket). Hålet växer genom att konsumera gas som finns i dess accretion disk (skivan av gas och damm runt hålet se bild ovan).

Svarta hål i sig avger inte eller reflekterar ljus därför kan de inte ses direkt om det inte finns en accretiondisk omkring dem. Det är materialet i denna disk som dras in i det svarta hålet. All form av materia som kommit nära hålet över tid och fortfarande är på väg mot disken (skivan) försvinner efterhand in i det.

Ett ständigt inflöde av gas mm dras in mot det svarta hålet i galax 1ES 1927 +654. Det var inte länge sedan det härifrån sågs ett bleknade av ljuset med en faktor på 10000 i ca 40 dagar. Nästan omedelbart efter denna tid började ljusets styrka öka igen och cirka 100 dagar senare hade det blivit nästan 20 gånger ljusare än före nedtoningen. Något hade stängt ner ljuset och  strålningen för att sedan öka det 20 gånger starkare innan nedtoningen skedde.

 I en ny studie publicerad i Astrophysical Journal Letters lägger forskare fram hypotesen att en skenande stjärna kan ha kommit för nära det svarta hålet och slitits sönder. Om så varit fallet har snabbrörligt material från stjärnan kraschat genom en del av disken och gasen spritts vida omkring vilket kan förklara nedtoningen. När sedan stjärnan kollapsat i sina delar kan ljuset eller skenet ha blivit betydligt starkare än innan händelsen då mycket mer energi nu blivit följden i disken.

Händelseförloppet fick astronomen Ricci och hans kollegor att begärde uppföljning av övervakning av det svarta hålet från NASA: s  NICER ett röntgenteleskop ombord på den internationella rymdstationen ISS. Totalt observerade NICER systemet 265 gånger under 15 månader. Ytterligare röntgenövervakning erhölls med NASA: s Neil Gehrels Swift Observatory - som också observerade systemet i ultraviolett ljus - liksom NASA: s Nuclear Spectroscopic Telescope Array (NuSTAR) och ESA (Europeiska rymdorganisationen) XMM-Newton observatorium där även NASA är en part.

Ovan nämnda förklaring behöver inte vara enda förklaringen till händelsen astronomerna noterar att det kan finnas andra förklaringar. Ett anmärkningsvärt inslag i observationerna var att den totala nedgången i ljusstyrka inte var en långsam övergång.

 Från den ena dagen till den andra skedde stor förändring i röntgenfältet enligt observationen från NICER. På bara åtta timmar förändrades ljusstyrkan med en faktor på 100.

Tidigare observationen har visat på liknande scener i andra galaxer men då under en mycket längre tidsperiod av nedtoning. Så snabb nedtoning som här har aldrig tidigare uppmärksammats.

För min del (min anm.) ser jag stjärnteorin som troligast då händelseförloppet var snabbt. Men varför inte denna närmande stjärna då upptäckts tidigare är en gåta. Det kan dock berott på att inget teleskop haft systemet under uppsikt under en tid. En annan lösning kan vara ett stort förorenat gasmoln som kommit i vägen men som sedan dragits ner i disken eller farit vidare i periferin.

Bild från vikipedia på accretiondisken runt det svarta hålet i mitten i centrum av den elliptiska galaxen Messier 87. Från systemet ovan finns ingen bra bild på en disk och bilden ovan visar klart vad som menas med en accretiondisk.

lördag 25 juli 2020

Mysteriet med de annorlunda svarta hålen är troligen inte så mystiskt


Ett team av forskare har identifierat en grupp av svarta hål som tagits för en ny typ av svarta hål.  Dessa  svarta hål hittades genom Chandra Deep Field-South (CDF-S) undersökning vilkets resultat blev den djupast tagna röntgenbilden som någonsin tagits.

Den största delen av bilden visar CDF-S  under en tidsperiod av 7 miljoner sekunder av observationstid från Chandra under en period av flera år.

 I bilden representerar rött, grönt och blått röntgenstrålar med en låg, medelhög och hög energi i de områden Chandra arbetar. De flesta av punkterna i bilden visar dock ett svart hål.

I det senaste bildmaterialet kombineras röntgenstrålar från Chandra i CDF-S med stora mängder data av olika våglängder från NASA:s rymdteleskop Hubble och Spitzer.

Astronomerna såg på svarta hål som ligger 5 miljarder ljusår eller mer bort från jorden i ett begränsat område av rymden. Här hade forskarna sedan tidigare hittat 67 kraftigt skymda växande svarta hål genom undersökning i röntgen och infrarödstrålningsdata i CDF-S.

Av dessa 67 katalogiserades 28 som supermassiva svarta hål som udda och annorlunda och då för att de misstänktes vara antingen långsamt växande svarta hål med låg densitet, dammtäckta svarta hål eller helt enkelt inte svarta hål utan avlägsna galaxer.

Supermassiva svarta hål växer och har växt genom att dra till sig omgivande material som då värms upp och producerar strålning på ett brett spektrum av våglängder inklusive röntgenstrålning. Många astronomer anser  att denna tillväxt inkluderar en fas som inträffade för miljarder år sedan då en tät kokong av damm och gas täckte de flesta svarta hål. Dessa kokonger av material var då bränslekällan.

Vad man kom fram till nu var att alla dessa upptäckter ovan var ordinära svarta hål men där olika skeenden gjort eller gjorde att man förvirrats till att misstänka att de vara av två slag.

Kanske vi ska (min anm.) ta till oss att svarta hål finns men alla är de samma slag av svarta hål. Men vad som sker i dess omgivning kan skiljas åt och ge ett förvirrande intryck om man inte förstår vad som naturligt kan ske beroende på vad som finns i dess omgivning. En större gåta anser jag vara varför det (som vi anser oss vet) finns ett svart hål i centrum på alla galaxer.

Bild från vikipedia som visar Simulering av hur ett svart hål framför Vintergatan skulle se ut. Det svarta hålet har 10 solmassor och ses här från ett avstånd på 600 km.

fredag 24 juli 2020

En supernova har troligen kastat i väg en vit dvärgstjärna som nu far i hög fart genom Vintergatan numera.


Vita dvärgar är resterna av en stjärnor som finns kvar efter att stjärnor i normal storlek har uttömt sitt bränsle. Vår sol kommer en dag att bli en vit dvärg liksom mer än 90 % av stjärnorna i Vintergatan.

 I en ny studie har forskare sett på den vita dvärgen SDSS J1240+6710 vilken finns cirka 1430 ljusår år från jorden. 2015 upptäcktes att denna vita dvärg hade en okonventionell atmosfär (i motsatts till andra undersökta vita dvärgar) som har  väte och helium, medan dennas består av en kombination av syre, neon, magnesium och kisel. Forskarna använde Hubble Teleskopet för att få en närmare titt på den vita dvärgen och upptäckte då att även kol, natrium och aluminium fanns i objektets atmosfär.

Den vita dvärgen har en hastighet av 900000 kilometer i timmen och är på motsatt kurs av hur Vintergatan i övrigt roterar. Dessutom har den en mycket låg massa för att vara en vit dvärg - endast ca 40 % massan av vår sol. Ordinära vita dvärgar har ca 1,4 gånger högre massa än vår sol.

Vid observationen av SDSS J1240+6710 upptäckte forskarna att de element som finns i den vita dvärgens miljö kan ha utvecklats i de initialt termonukleära reaktionerna hos en supernova. Det finns dock en klar avsaknad av vad som konstrueras vid en supernova, som järn, nickel, krom och mangan. Ingen supernovamisstanke har heller observerats i närheten.

Dessa tyngre komponenters avsaknad kan likväl förstås som att det är en mindre effekt av en supernova som en gång satt fart på den vita dvärgens riktning och gett den dess udda komponenter i atmosfären.

 "Tidigare teorier att en termonukleär supernova skulle förstöra en vit dvärg helt har omtolkats under de senaste 10 eller 15 åren istället har forskare diskuterat att det är möjligt att en partiell supernovaeffekt kan vara det som gett effekten genom  sin effekt på ena sidan av den  brända och förkolnade vita dvärgen," säger en forskare Gänsicke och tillägger. "En supernovaexplosion behöver inte vara kraftfull nog för att helt förstöra en vit dvärg."

I detta fall skulle en supernova ha sprängt SDSS J1240 + 6710 bort från sin följeslagare den före detta stjärna som exploderat som en supernova och dragit bort materia från den vita dvärgen vid explosionen och kastat den vita dvärgen ut i den riktning den har i dag i hög hastighet och gett  den ovanliga sammansättningen av dess atmosfär.

Främst baserat på SDSS J1240 +6710 massa och temperatur uppskattar forskarna att denna partiella (troliga) supernova skett för cirka 400 miljoner år sedan. Men resten förblir okänt om den vita dvärgens följeslagare den numera som supernovarester sprängda stjärnan. Var den fanns kan inte förklaras. OBS (min anm.) det finns en möjlighet att förklaringen ovan är fel och ingen supernova ligger bakom denna vita dvärgs atmosfär och färd därute. Inga bevis bara indicier finns på förklaringen ovan.

Bild från vikipedia på resterna efter Keplers supernova, SN 1604. Obs ej den som omtalas ovan.

torsdag 23 juli 2020

Det är ett mysterium om det aldrig funnits liv på Mars och även då varför det försvann


Forskare tror att både Jorden och Mars för fyra miljarder år sedan båda hade potential för att liv skulle existera på deras ytor. Men vad som sedan skedde på Mars är en gåta.
De nya Mars-sonderna från USA, Förenade Arabemiraten och Kina kommer att åka i väg i sommar. Hoppet är att dessas instrument ska kunna ge besked på om det finns spår av liv från nu- eller dåtid.

Deras mål är inte att hitta tecken på marsianskt liv eller spår av tidigare liv. Dessa omfattande och kostsamma program kan visa sig vara meningslösa. Men astrobiologer säger att den röda planeten fortfarande är vårt bästa hopp för att hitta spår av liv i vårt solsystem.

Mars är "den enda planeten med goda chanser att hitta spår av utomjordiskt liv på eftersom vi vet att det för miljarder år sedan var beboeligt Mars", säger Jean-Yves Le Gall, ordförande för franska rymdorganisationen CNES i ett konferenssamtal med journalister nu i sommar. Forskare har upptäckt att vatten en gång hade flödat över Mars yta.

Atmosfären på Mars har  analyserats i jakten på någon kemisk obalans i dess sammansättning.

Om det inte finns någon reaktion så finns det förmodligen inget liv på planeten, säger en forskare Lovelock och tillägger.

"Och så var fallet - Mars har en atmosfär som är helt inaktiv när det gäller kemiska tecken på liv."

Denna slutsats bekräftades ett decennium senare när vikingalandarna tog atmosfäriska och jordprover som visade att planeten inte längre var beboelig.

Och om de senaste Mars-programmen som nu ska lanseras misslyckas med att hitta tecken på forntida marsliv finns det alltid ytterligare gränser att utforska.

Saturnus måne Eneclaude och Jupiters måne Europa anses även som lovande utmanare för att finna spår av liv på eller existerande liv. Men att nå dem och undersöka på plats är ännu bara science fiction. Tekniken och kapital för ett sådant projekt existerar inte i dag.

Bild från vikipedia på Mars taget av Hubbleteleskopet.

onsdag 22 juli 2020

Kanske planet nio inte är en planet utan ett närliggande svart hål.


Forskare vid Harvard University och Black Hole Initiative (BHI) har utvecklat en ny metod med syftet att finna svarta hål i det yttre av  solsystemet. Målet är bland annat att få veta om den gäckande eventuellt existerande planet nio existerar eller om denna störning därute är ett svart hål.

Dr Avi Loeb, Frank B. Baird Jr professor i vetenskap vid Harvard, och Amir Siraj, en Harvard student under grundutbildning har utvecklat en ny metod för att söka efter svarta hål i det yttre av solsystemet, baserad på vågor som följer av störningar från avlyssnade kometer. Studien tyder på att LSST som metoden kallas har förmågan att hitta svarta hål genom att observera anhopningen av utslag till följd av effekterna av något okänt i Oorts moln "Planet Nio är en övertygande förklaring till observerade störningar av vissa objekt bortom Neptunus omloppsbana.

Om förekomsten av Planet Nio bekräftas genom en direkt elektromagnetisk sökning kommer det att bli den första upptäckten av en ny planet i solsystemet på två århundraden då räknas inte Pluto”, säger Siraj (på grund av att denna räknas som en dvärgplanet) och tillägger att ett misslyckande att upptäcka ljusfenomen från Planet Nio och andra störningar som gravitationseffekter kan ge teorin att denna planet inte existerar utan är ett svart hål.

"Det har varit en hel del spekulationer om alternativa förklaringar till de störningar av asteroiders banor som observerats i det yttre solsystemets dvärgplaneter och asteroider. En idé är att Planet Nio kan vara ett svart hål av en grapefrukts storlek med en massa mellan fem till tio gånger jordens." säger forskarna.

Spännande (min anm.) men för min del tror jag varken på en planet nio eller ett svart hål utan på en svart dvärgstjärna. Läs mer om detta slags av stjärna här.

Bild från vikipedia som visar en konstnärs bild av hur denne föreställer sig den eventuella planet nio i utkanten av Oorts moln.

tisdag 21 juli 2020

Fyra mystiska objekt har upptäckts i rymden.


Det har upptäckts något ännu oförklarligt långt därute i rymden: Astronomer har nyligen upptäckt fyra objekt som sänder ut svaga radiovågssignaler. Objekten har kunnat detekteras som cirkulära men ljusare längs kanterna och olika alla klasser av astronomiska objekt som någonsin upptäckts förut.

Föremålen ser ut som avlägsna ringformade öar och kallas udda radiosändningscirklar beroende på form och egenhet. Astronomer vet ännu inte exakt hur långt bort dessa cirklar är men de kan kopplas till avlägsna galaxer. Alla fyra cirklarna avger låga radiovåglängder men är osynliga i synligt ljus och infrarött och röntgenljus.

Två av galaxerna där de tros komma från tyder på att dessa objekt kan ha bildats av något i dessa galaxer. Två cirklar verkar också vara mycket nära varandra vilket innebär att ursprunget kan komma ur samma källa. Astronomer upptäckte tre av objekten medan de gjorde en kartläggning av natthimlen av  radiofrekvenser till det som kallas evolutionskartan över universum (EMU). 

EMU projektet använde Australian Square Kilometer Array Pathfinder, eller ASKAP från juli till november 2019. Detta radioteleskop använder 36 skålformade antenner som arbetade tillsammans för att observera en vidvinkelvy av natthimlen. De fann den fjärde källan i arkivdata som samlats in av Giant MetreWave Radio Telescope i Indien.

 Detta hjälpte astronomerna att bekräfta objekten som verkliga snarare än någon anomali (som även misstänktes ligga bakom) som orsakats av problem med ASKAP-teleskopet eller det sätt på vilket data analyserades.

Intressant (min anm.) mitt tips är att källorna har med det svarta hål som finns i centrum av de galaxer där dessa källor antas finnas.

Gratisbild från https://www.pxfuel.com/  där en flicka förundrat ser upp mot universums gränslöshet.

måndag 20 juli 2020

En struktur av 1,4 miljarder ljusårs längd kallad sydpolväggen har upptäckts


Nya 3D-kartor över universum har avslöjat en av de största kosmiska strukturer som någonsin hittats. En nästan otänkbart enorm vägg av galaxer som sträcker sig 1,4 miljarder ljusår tvärsöver innehållande hundratusentals galaxer.

Sydpolväggen kallas den på svenska. En galaxvägg som bara kan ses i teleskop då stora delar av den finns en halv miljard ljusår bort bakom ljuset av Vintergatan.
Astronomer har länge märkt att galaxer inte är utspridda slumpmässigt i universum utan snarare klumpade ihop och då som pärlband på ett halsband som omger gigantiska och till stor del tomma håligheter. Kartläggning av dessa intergalaktiska trådar tillhör området kosmografi vilket är "kartografi i kosmos," säger en av rapportskrivarna om upptäckten av sydpolväggen forskaren Daniel Pomarede kosmolog vid Paris-Saclay University i Frankrike.

Tidigare kosmografika arbeten har kartlagt omfattningen av andra galaktiska samlingar såsom den nuvarande strukturella rekordhållaren Hercules-Corona Borealis Great Wall som spänner över 10 miljarder ljusår, eller mer än en tiondel av storleken på det synliga universum.

Att veta hur universum ser ut i så stor skala hjälper oss att bekräfta våra nuvarande kosmologiska modeller säger Neta Bahcall astrofysiker vid Princeton University i New Jersey.

Men att bestämma exakt var dessa enorma, kors och tvärsstrukturer börjar och slutar är knepigt, tillade hon och tillägger.

"När man tittar på nätverket av glödtrådar och hålrum, blir det en semantisk fråga om vad som är anslutet till vad. "

JA det är spännande (min anm.) att försöka förstå varför dessa strukturer finns och hur de konstruerats och om lösningen på hur, kan ge besked på universums början. Likt Neta Bahcall säger ovan är jag också undrande över vad dessa strukturer är anslutna till, varför och om de är anslutna med varandra eller något.

Fri Bild från needpix.com vacker bild på barns förundran från en plats i fantasin mot Jorden.


söndag 19 juli 2020

Finns det ett geléliknande ämne eller ej på månens baksida forskare tvistar om upptäckten


Det kinesiska rymdskeppet Chang'e 4 gjorde sin historiska landning i den 180 kilometer stora kratern Von Kármán  på månens baksida i januari 2019.

Kinesiska forskare har nu publicerat en analys av ett mystiskt ämne som sedan hittades på månen av Yutu2-rover (rymdbilen) i juli 2019.  Ämnet ansågs geléliknande men analys visar nu att det troligen är uppbyggt av sten. I en artikel i Earth and Planetetary Science Letters visas analys gjord av Gou Sheng och kollegor från data från Yutu 2: s panoramakameror och rymdbilens instrument för synlig och infraröd spektrometerstrålar (VNIS).

De använde ett förfarande som kallas spektralmixning för att bryta upp de uppmätta spektret från VNIS för att bestämma materialets sannolika sammansättning.
Forskarna beskriver materialet som en mörkgrönaktig och glittrande slagsmälta breccia som mäter 52 ​​x 16 centimeter. Dessa egenskaper är tecken på att materialet troligast är glasad sten som vanligtvis kommer från stötsmälta eller från vulkanutbrott.

Resultaten är dock inte definitiva. I rapporten noteras att analysen begränsas av det faktum att VNIS-mätningarna gjordes under dåliga belysningsförhållanden.
Vi kan (min anm.) därför se mineralet som ett fortfarande inte helt löst mysterium.

Bild från wallpaperflame.com  vacker bild mot månen anser jag.

lördag 18 juli 2020

Pulsaren PSR J1913+1102 är låst tillsammans med en neutronstjärna.


En pulsar kallas en roterande neutronstjärna som genererar regelbundna pulser av strålning med våglängder från radiostrålning till gammastrålning. Den nu nyupptäckta och spännande pulsaren (känd som PSR J1913+1102)  är en del av ett binärt system innebärande att den är låst i en bana tillsammans med en annan neutronstjärna (som inte är en pulsar).

Neutronstjärnor är det som återstår efter en supernova inte att förväxla med en vit dvärgstjärna. De består av den mest tätpackade materia som är känd. Materia packat hundratusentals gånger jordens massa i en sfär stort som en stad av Stockholms storlek. Om ungefär en halv miljard år kommer de ovan nämnda två neutronstjärnorna att kollidera och släppa ut stora mängder energi i form av gravitationsvågor och ljus.

Pulsaren i detta system är ovanlig eftersom massorna av dessa två neutronstjärnor är helt annorlunda varandra då den ena är mycket större än den andra i detta fall pulsaren. Detta asymmetriska system ger forskarna förhoppningen att detta dubbla neutronstjärnsystem genom sina fusioner kommer att ge viktiga ledtrådar om olösta mysterier i astrofysik - inklusive en mer exakt bestämning av expansionshastigheten i universum känd som Hubble konstant.

Dr Ferdman en av forskarna vid University of British Columbia sade: "Detta kan möjliggöra en helt oberoende mätning av Hubble konstant - den takt med vilken universum expanderar. De två viktigaste metoderna för att göra detta är för närvarande i strid med varandra (då de ger skilda resultat min anm.) så detta kan vara ett avgörande sätt att bryta dödläget och förstå mer i detalj hur universum utvecklas."

Forskningen leds av UEA i samarbete med forskare vid Max Planck Institute for Radio Astronomy i Bonn, Arecibo Observatory i Puerto Rico, Columbia University, Cornell University, Franklin and Marshall College, University of Amsterdam, McGill University, West Virginia University, University of British Columbia, South African Radio Astronomy Observatory och Netherlands Institute for Radio Astronomy (ASTRON).

Vi får hoppas (min anm.) att forskarnas förhoppning att äntligen få konkret svar på expansionshastigheten av universum kan ges utifrån ovan. Skilda men korrekta mätmetoder som ger skilda resultat är oroväckande. Men jag tvivlar på att vi kan få ett korrekt resultat kanske vi istället får ett tredje resultat utifrån ovan och blir än mer förvirrade över universums expansionstakt. Hur beräkningen görs är svårt att förstå. Men HUbbles konstant kan förstås av matematiker.

Bild på hur en konstnär ser på konstellationen från www.eurekalert.org  

fredag 17 juli 2020

Blazaren 1ES 1218+304 undersöks av NASA


En blazar eller blasar  är en typ av kvasar, dvs en mycket kompakt, ytterst ljusstark och snabbt variabel galaxkärna.

Med hjälp av tre av NASA:s rymdobservatorier har astronomer genomfört en multivåglängdsstudie av utsläppen från en blazar som kallas 1ES 1218+304.e  och finns 15 miljoner ljusår bort.

De har genomfört en detaljerad studie tidsmässigt och spektralanalys av de data som samlats in mellan 2008 och 2020 av gammastrålning, röntgenstrålning och optiska/ ultravioletta våglängder.

Syftet med arbetet var att undersöka ursprunget till utsläppen från 1ES 1218+304 genom att analysera de senast tillgängliga uppgifterna.

Observationerna visade att det långa tidsgenomsnittet av gammastrålar från 1ES 1218+304 är svårt att beräkna men resultatet visar ett fotonindex på 1,71 och med ett flöde på ca 0,0000000189 foton/cm2/s. Gammastrålutsläppen befanns sträcka sig upp till ca 600 GeV. I avslutande kommentarer noterade astronomerna att baserat på insamlade data är det fortfarande för tidigt att bekräfta om 1ES 1218+304 är en normal (vanlig) eller en extrem blazar. Ytterligare stora multifrekventa observationer av den här källan kan visa vilket.

Blazarer är inte helt förstådda och ny forskning bör i framtiden (min anm.) ge mer kunskap. Vi vet inte så mycket om universum då det gäller sammansättning och strålningskällor och varför de finns och hur det fungerar däruppe.

Bild från vikipedia där en konstnär ger sin bild av hur en blazar kan se ut.

torsdag 16 juli 2020

Ny partikel upptäckt


Projektet Large Hadron Collider Beauty (LHCb) har för första gången observerat en exotisk partikel bestående av fyra charmkvarkar. Upptäckten ger fysiker hjälp till att bättre förstå kvarkar. Kvarkar är en typ av elementarpartiklar som är grundläggande byggstenar av all materia.

Kvarkar bildas tillsammans och bildar kompositpartiklar vilka kallas hadroner vilka inkluderar protoner och neutroner. Denna upptäckte av en ny kvark kan hjälpa forskare att bättre förstå de komplexa sätt kvarkar binder sig samman. Partiklar bestående av ovanliga kombinationer av kvarkar är ett idealiskt "laboratorium" för att studera en av de fyra kända grundläggande naturkrafterna, den starka interaktion som binder samman protoner, neutroner och atomkärnor. Det som vi benämner materia. Detaljerad kunskap om denna starka interaktion är också avgörande för att avgöra om nya, oväntade processer är ett tecken på att vi behöver omvärdera den fysik vi ser som allenarådande eller bara är standardfysik.

"Partiklar som består av fyra kvarkar är exotiska och den som nu har upptäckts är den första som består av fyra tunga kvarkar av samma slag och här då två charmkvarkar och två charmantikvarkar", säger den avgående talesmannen för LHCb-samarbetet Giovanni Passaleva.

"Hittills hade LHCb och andra experiment bara observerat tetrakvarkar med två tunga kvarkar och ingen med mer än två kvarkar av samma typ."  Säger LHCb talesman, Chris Parkes från University of Manchester och tillägger  " Dagens upptäckt öppnar ett annat spännande kapitel av vetande i att studera teorin om materia-partiklar. Denna  nya partikel är ett extremt fall då den är en exotisk-hadron, som innehåller fyra kvarkar  än de två eller tre i konventionella materia-partiklar som tidigare är kända och är den första att innehålla tunga kvarkar. Att studera ett extremt system gör det möjligt för forskare att testa teorier. Genom att studera denna partikel är förhoppningen  att vi kommer att upptäcka ytterligare partiklar i denna klass i framtiden. Vi kommer att testa vår teori om hur kvarkar kombineras som o styr protoner och neutroner."

Kanske ovan (min anm.) är en för många ointressant kunskap och svår att ta till sig. Men allt är viktigt i fysiken för en bättre kunskap och nya tankar i den verklighet vi lever i men bara skrapat på ytan av för att förstå. Upptäckterna avlöser varandra och nya rön av överraskande slag kommer hela tiden. Finns det en minsta partikel? Låt oss filosofera över tillvaron. För min del anser jag det minsta vi kan finna är strängar vågsträngar tänk på strängteorin. Bortanför den finns enligt mig troligen även ett annat stadium,  tiden. Även denna kan delas upp men bortanför denna finns början, av allt, men vad början är, det är ett enda stort frågetecken.

Bild från flickr.com på partikelacceleratorn på CERN vilken upptäckten gjorts.

onsdag 15 juli 2020

Under stjärnors sista tid blåser de ut livsviktiga material åt alla håll ex kol.


Stjärnhopen NGC 7789 känd som Caroline's Rose är en gammal öppen stjärnhop i Vintergatan cirka 8000 ljusår bort i riktning mot stjärnbilden Cassiopeia.

Här finns några vita dvärgstjärnor med ovanligt hög densitet vilka har analyserats i en ny studie av bland annat Paola Marigo, professor i fysik och astronomi vid universitetet i Padova.

Då döende stjärnor går in i sin sista tid strör de sin aska ut i kosmos genom nebulosor. Askan sprids via stjärnvindar och är berikade med många olika kemiska grundämnen inklusive kol. Just vita dvärgstärnors omvandling från ex en gul sol som vår är orsaken till kolet i universum och i vår galax och på Jorden.

"Resultaten utgör nya, stränga begränsningar för hur och när kol producerades av stjärnor i vår galax och blev ett av grundämnena som bildade solen och dess planetsystem för 4,6 miljarder år sedan," säger Jeffrey Cummings, en associate forskare vid Johns Hopkins University's Department of Physics & Astronomy och medförfattare till studien som publicerats i  Nature Astronomy.

Kol (min anm.) är ett grundämne vilket är viktigt för allt levande även i människan. Inget med eventuellt undantag av kisel kan ersätta detta grundämne för livsformer. SE denna sida på bilder av hur eventuella livsformer baserade på kisel kan se ut.

Kiselbaserat liv skulle  teoretiskt vara mycket annorlunda vårt men inte omöjligt.
Bild från pixabuy.com mot skyn.

tisdag 14 juli 2020

Två exoplaneters rörelsemönster


Vid ett internationellt samarbete av bland annat CNRS forskare har upptäckts ett ovanligt planetsystem runt stjärnanWASP-148 Till hjälp av upptäckten användes det franska instrumentet SOPHIE vid Observatoire de Haute-Provence (CNRS / Aix-Marseille Université).

WASP-148 är en sol 800 ljusår bort.  Då astronomer analyserade stjärnans rörelse blev slutsatsen att här finns två planeter, WASP-148b och WASP-148c. Observationerna visade även att dessa var starkt interagerande med varandra vilket även bekräftades av andra data. Medan WASP-148b kretsar ett varv runt  WASP-148  på nästan nio dagar (ett Wasp-146b år är därmed nio dagar) kretsar WASP-148c ett varv på 36 dagar (innebär att ett WASP-148c år därmed är 36 dagar). Detta innebär att WASP-148c har ett år av fyra gånger längre tid för ett år. 4*9 =36.

Förhållandet mellan dessa omloppsperioder innebär att WASP-148-systemet planeter är nära resonans vilket innebär att det finns en stark gravitationspåverkan mellan de två planeterna.

Vad astronomer menar som  unikum är just detta som kan visas matematiskt d (min anm.) Studiens slutsats är intressant i forskarvälden och ska enligt uppgift publiceras i tidskriften Astronomy & Astrophysics.

Bild från  pxhere.com  en vacker bild där man filosoferar över verkligheten i verkligheten.

måndag 13 juli 2020

Metaller i månens kratrar


Jordens livsformer skulle inte vara möjliga utan månen; Månen håller vår planets rotationsaxel stabil vilket styr årstider och reglerar klimatet.

Det faktum att vår måne verkar vara rikare av metaller än jorden enligt en ny studie utmanar uppfattningen att det var delar av jordens mantel och skorpa som sköts i omloppsbana den gången jorden och en annan himlakropp av Mars storlek kolliderade.
 En större koncentration av metallfyndigheter kan innebära att andra hypoteser om månens bildning måste undersökas.

Det kan vara möjligt att kollisionen med Theia (namnet på himlakroppen som vi enligt teorin kolliderade med) var mer förödande för vår tidiga jord än vi kanske anar och skadademed mycket djupare sektioner av jorden och drog ur denna än vi antagit tidigare. Alternativt att kollisionen inträffat när jorden fortfarande var ung och täckt av ett magma hav. Alternativt kan mer metall antyda en komplicerad nedkylning av en tidigt smält månyta, som föreslagits av flera forskare. Jorden i sig är även rikt av metaller i kärnan.

Enligt Heggy en forskare, "Genom att förbättra vår förståelse för hur mycket metall månen under ytan faktiskt har kan forskare begränsa tvetydigheter om hur den har bildats hur den utvecklas och hur det bidragit till att upprätthålla beboelighet på jorden."

Säkert finns mer att förstå men metallanhopning i kratrar kan tyda på att det är andra processer som fått metaller att pysa upp i dessa före detta vulkaner eller kratrar. Kan det inte vara metallrika asteroider som kraschat här? Men troligast är det ovanstående krasch vi ser spår av en krasch jag anser skett då båda två av de kraschande planeterna var i flytande tillstånd eller näst intill.

Bild från vikipedia på månen.

söndag 12 juli 2020

För första gången har kärnan av en gasplanet kunnat ses.


Kärnan av en gasjätte har upptäckts i omloppsbana runt en avlägsen stjärna. Upptäckten gjordes av University of Warwick astronomer. Upptäckten erbjuder en aldrig tidigare skådad inblick i det inre av en planet. Kärnan är av samma storlek som Neptunus i vårt eget solsystem och antas vara en gasjätte som antingen fråntagits sitt gashölje eller som misslyckades med att bilda ett.

Upptäckten ger en unik möjlighet att kika in i det inre av en planet och lära sig om dess sammansättning. Något som ger kunskap även (min anm.) om vad som finns i kärnan av vårt solsystems gasplaneter.

Planeten har fått beteckningen TOI 849 b och är belägen runt en stjärna lik vår sol TOI 849 cirka 730 ljusår bort. Planeten kretsar så nära sin sol att ett år är 18 timmar och dess yttemperatur är runt 1500C. Närheten till sin sol (min anm.) kan vara anledning till att ett gashölje aldrig kunnat bildas här.

TOI 849 b hittades vid en undersökning av stjärnor av NASA: s Transiting Exoplanet Survey Satellite (TESS), med hjälp av transiteringsmetoden vilket innebär att observera stjärnor för se om något dämpar ljusstyrkan lokalt från denna vilket visar att en planet har passerar framför den.

TOI 849 b är belägen i den "neptunska öknen" - en term som används av astronomer för en region nära stjärnor där vi sällan ser planeter i Neptunus storlek. Teamet har fastställt att objektets massa är 2-3 gånger högre än Neptunus men också är mycket tät med allt material som utgör massan hopklämd. Dr Armstrong en av upptäckarna säger: "Antingen är TOI 849 b en gasjätte som förlorat sin gas eller en planet som misslyckats dra till sig gas”.

"För det första visas att planeter som denna finns. Vi har nu den unika möjlighet en att se på kärnan av en planet på ett sätt som vi inte kan göra i vårt eget solsystem. Det finns fortfarande stora öppna frågor om av vilken typ Jupiters kärna är till exempel. TOI 849 b kan ge oss ett fönster in i planetbildning som vi inte har något annat sätt att utforska genom. Vi ska även förstå (min anm.) att vi inte heller kan se kärnan av Jorden då ytan är täckt av organiskt material, sten och vatten.

"Även om vi inte har någon information om dess kemiska sammansättning kan vi följa upp med andra teleskop. Eftersom TOI 849 b är så nära stjärnan, måste all återstående atmosfär runt planeten ständigt fyllas på från kärnan. Så om vi kan mäta den atmosfären så kan vi få en inblick i sammansättningen av själva kärnan."

Min (min anm.) Utdunstningar av gas eller utdunstningar från materia i värmen försvinner troligen direkt ut mot solens gravitation där. Men vad säger att denna planet varit eller skulle blivit en gasplanet? Om den eventuellt varit på väg att bli det på detta korta avstånd från sin sol skulle gasen kokats bort eller omöjliggjorts. Men visst det är en kärna av en planet och som sådan intressant att undersöka.

Bild från pixabay.com på Neptunus en i storlek gasplanet som den ovan som förlorat sitt gashölje. OBS Neptunus har sitt kvar och lyser vackert blå däruppe.