Det finns kratrar på månen med en temperatur passande oss människor

 

NASA-finansierade forskare har upptäckt skuggade platser i kratergropar på månen där medeltemperaturen ligger runt 17 C. Det var med hjälp av data från NASA: s Lunar Reconnaissance Orbiter (LRO) och datormodellering utefter dess insamlade data man gjorde fyndet.  Groparna och grottorna som kan finnas här kan vara termiskt stabila platser för månutforskningspersonal jämfört med områden vid månens yta där dagstemperaturen är upp till 127 C under dagen och ner -173 C på natten.

Månutforskning är en del av NASA: s arbeten. Groparna på månen upptäcktes först under 2009 och sedan dess har forskare undrat om de leder till grottor att utforskas och som kan användas som skydd för framtida månutforskare. Groparna eller grottorna skulle erbjuda ett visst skydd mot strålning från rymden och solen och även mot mikrometeoriter.

"Cirka 16 av de mer än 200 funna groparna är förmodligen kollapsade lavarör", säger Tyler Horvath, doktorand i planetvetenskap vid University of California, Los Angeles, som ledde forskningen vars resultat nyligen publicerades i tidskriften Geophysical Research Letters.

"Mångropar är ett fascinerande inslag på månytan", säger LRO - projektforskare Noah Petro vid NASA: s Goddard Space Flight Center i Greenbelt, Maryland. "Att veta att här finns en stabil termisk miljö hjälper oss att få en bild av dessa unika månfunktioner och möjligheterna att en dag utforska dem."

Lavarör finns även på jorden. De bildas när smält lava strömmar under ett fält av kyld lava eller då en skorpa bildas över en flod av lava och lämnar kvar en lång, ihålig tunnel. Om taket på ett stelnat lavarör kollapsar öppnar det en grop som kan leda in i resterna av det grottliknande röret.

Två av de mest framträdande groparna på månen har synliga överhäng som tydligt leder in  i grottor eller tomrum och det finns starka bevis för att ytterligare en annan grottas överhäng också kan leda in i en stor grotta.

"Människor bodde i grottor i dess första tid och till grottor kan vi återvända när vi bosätter oss på månen", säger David Paige, medförfattare till studien och som leder Diviner Lunar Radiometer Experiment på LRO från vilket temperaturmätningarna gjordes.

Horvath bearbetade data från Diviner – en värmekamera – för att ta reda på om temperaturen i groparna avvek från dem på ytan. Med fokus på en ungefär cylindrisk 100 meter djup fördjupning som kan jämföras med längden och bredden på en fotbollsplan i ett område på månen kallat Mare Tranquillitatis, använde Horvath och hans kollegor datormodellering för att analysera de termiska egenskaperna hos berget och månstoftet här för att kartlägga gropens temperatur över tid.

Resultaten avslöjade att temperaturer inom de permanent skuggade delarna av gropen fluktuerar mycket litet under hela månens dygn och permanent ligger på cirka 17 C.

Teamet, som inkluderade UCLA-professorerna i planetvetenskap David Paige och Paul Hayne vid University of Colorado Boulder anser att skuggöverhänget över gropen är svaret på den stabila temperaturen vilken begränsar hur varmt det blir under dagen och förhindrar att värme strålar bort på natten.

En dag på månen varar cirka 15 jorddagar, under vilken ytan ständigt bombarderas av solljus och ofta blir ytan varm nog för att koka vatten. Brutalt kalla nätter varar också cirka 15 jorddagar.

Forskningen finansierades av NASA:s Lunar Reconnaissance Orbiter-projekt, Extended Mission 4. LRO hanteras av NASA: s Goddard Space Flight Center i Greenbelt, Maryland, för Science Mission Directorate vid NASA: s huvudkontor i Washington. LRO lanserades den 18 juni 2009 och har samlat in en mängd av data med sina sju kraftfulla instrument, vilket ger ett ovärderligt bidrag till vår kunskap om månen. Diviner byggdes och utvecklades av University of California, Los Angeles och NASA: s Jet Propulsion Laboratory i Pasadena, Kalifornien.

Bild vikipedia av en vy uppifrån av Mare Tranquillitatis där soluppgången visar en månkrater med klippblock på en annars slät månyta. Bilden visar ett område på 400 meters bredd med norr uppåt på bilden.

Något skedde för 3,9 miljarder år sedan på månen som vi nu försöker förstå.

 

Månen utsattes för 3,9 miljarder år sedan av ett tungt bombardemang av asteroider. Minnen från denna tid ses i dag på månens yta i form av mängder av kratrar.  Men först nu har planetologer vid Münster University testat skilda hypoteser med mycket exakta isotopmätningar av månstenar för att förstå vad som skedde, varifrån och varför. Slutsatsen har publicerats i det senaste numret av tidskriften Science Advances.

Månens beskjutning av asteroider den gången kommer från tiden efter Jordens bildande då mängder av dessa stenar fanns i vårt närområde.

De stenar de undersökt från kratrar innehåller små metallglober bestående av material från nedslagsasteroiderna. Genom att studera den isotopiska sammansättningen av dessa metallglober kunde forskarna avgöra varifrån i solsystemet dessa kroppar härstammade. De fokuserade i undersökningen på elementen ruthenium och molybden då dessa element visar systematiska förändringar i sin isotopiska sammansättning beroende på var de bildats i solsystemet.

 

"Vår forskning visar att beskjutningen av månen var av samma slags sten som bildade jorden och månen", förklarar planetologen och huvudförfattaren till studien Dr. Emily Worsham. Mängden nedslagskratrar på månen beror på ett kontinuerligt bombardemang av överblivna asteroider vid huvudfasen av jordens bildande.

Teoretiska beräkningar visar att gasjättarnas banor förändrades någon gång i solsystemets tidiga historia och därifrån spreds då ett stort antal kroppar från det yttre solsystemet inåt vilka kolliderade med bland annat jorden och månen.

 "Denna händelse måste ha ägt rum tidigare än man tidigare ansett eftersom vi inte hittar några bevis på nedslag av asteroider eller kometer från solsystemets yttre räckvidder i månstenarna", förklarar professor Dr. Thorsten Kleine. Förändringen i gasjätteplaneternas banor ägde därför troligen rum under huvudbildningsfasen av de jordliknande planeterna – det vill säga under de första ungefär 100 miljoner åren av solsystemet – vilket i sin tur stämmer väl överens med de senaste dataanalyserna.

Bild piqsels.com

Månens kratrar är otroligt många.

 

För att läsa mer om detta forskningsområde av hur många kratrar månen kan den intresserade följa denna länk  här beskrivs forskningsfältet och dess resultat. Övriga kan läsa vidare här och få en uppfattning om nuvarande antal.

Nedslagskratrar som kan anses vara månens motsvarighet till fossiler och är de mest dominerande i månytans struktur som visar solsystemets historia. Nedslagsplatserna av meteoriter.

 Forskare har nu lyckats med att per automatik hitta och leta efter kratrar och uppskatta dess ålder. Från ett initialt litet antal erkända kratrar och daterade sådana i ett antal av 7895 har nu efterhand identifierats nya kratrar och även uppskattat deras åldrar med Chang'E-data och stratigrafisk information genom överföringsinlärning med hjälp av djupsökande neurala nätverk.

Detta resulterade i identifiering av 109956 nya kratrar vilket är mer än ett dussin gånger större antal än det ursprungliga antalet kända kratrar. 18996 av dessa kratrar är större än 8 km i diameter.

Det  härleds och finns nu registrerade i en ny månkraterdatabas om månens mellan- och låg latitud-regioner relaterande från dataanalysen.

Det är en otrolig mängd (min anm.) troligen finns många kraterformationer även under jord, sand och vatten även på Jorden. Men för mer information om ämnet och om Chang'E-data följ länken ovan.

Bild vikimedia på en okänd krater på månen taget av Keplerteleskopet.

Räkning pågår av hur många kratrar det finns på Jorden.

 

Dr. Thomas Kenkmann är geolog och professor vid Universitetet i Freiburg's på Institute of Earth and Environmental Sciences. Han har tillsammans med mineralog Professor Dr. Wolf Uwe Reimold från University of Brasilia i Brasilien och Dr Manfred Gottwald från German Aerospace Center (DLR) publicerat en atlas som ger en  översikt över alla kända nedslagskratrar på varje kontinent på jorden.

De presenterar mer än 200 nedslagsplatser i högupplösta topografiska kartor och satellitbilder, komplett med detaljerade geologiska beskrivningar och fotografier av kraterstrukturerna och stenarna i dessa. De beskriver även de väsentligt kända och teoretiska detaljerna i varje nedslag.

En intressant atlas som (min anm.) jag inte funnit på nätet. Men hoppas kommer att publiceras.

Bild Europas största nedslagskrater finns i Sverige i landskapet Dalarna. Den kallas Siljansringen och är 52 km i diameter. Den finns vid sjön Siljan. Kartbild som visar konturen av kratern bilden hämtad från vikipedia.

Metaller i månens kratrar

Jordens livsformer skulle inte vara möjliga utan månen; Månen håller vår planets rotationsaxel stabil vilket styr årstider och reglerar klimatet.

Det faktum att vår måne verkar vara rikare av metaller än jorden enligt en ny studie utmanar uppfattningen att det var delar av jordens mantel och skorpa som sköts i omloppsbana den gången jorden och en annan himlakropp av Mars storlek kolliderade.

 En större koncentration av metallfyndigheter kan innebära att andra hypoteser om månens bildning måste undersökas.

Det kan vara möjligt att kollisionen med Theia (namnet på himlakroppen som vi enligt teorin kolliderade med) var mer förödande för vår tidiga jord än vi kanske anar och skadademed mycket djupare sektioner av jorden och drog ur denna än vi antagit tidigare. Alternativt att kollisionen inträffat när jorden fortfarande var ung och täckt av ett magma hav. Alternativt kan mer metall antyda en komplicerad nedkylning av en tidigt smält månyta, som föreslagits av flera forskare. Jorden i sig är även rikt av metaller i kärnan.

Enligt Heggy en forskare, "Genom att förbättra vår förståelse för hur mycket metall månen under ytan faktiskt har kan forskare begränsa tvetydigheter om hur den har bildats hur den utvecklas och hur det bidragit till att upprätthålla beboelighet på jorden."

Säkert finns mer att förstå men metallanhopning i kratrar kan tyda på att det är andra processer som fått metaller att pysa upp i dessa före detta vulkaner eller kratrar. Kan det inte vara metallrika asteroider som kraschat här? Men troligast är det ovanstående krasch vi ser spår av en krasch jag anser skett då båda två av de kraschande planeterna var i flytande tillstånd eller näst intill.

Bild från vikipedia på månen.

Bilder från New Horizons resa runt Pluto fortsätter strömma in och gåtorna likaså. Ny gåta har nu kommit in.

Nya foton kommer ännu in från New Horizon och att analysera alla dessa foton kommer att många år.

Många nya rön har kommit in sedan New Horizon lämnade Pluto för sin fortsatta färd ut i asteroidbältet bortanför Pluto.

Ännu får forskarna nya gåtor att fundera över. Kunskapen ökar om Pluto men nya frågor uppstår utefter de bilder som kommer in.

Nu har bilder visat att vissa kratrar på Pluto har ett haloliknande sken runt kraterkanten. Ett sken som troligen kommer från metanis.

Mysteriet är varför metanisen inte finns över hela Pluto som et tunt istäcke och inte bara runt vissa kratrar.

Ingen har idag svaret på detta.