Stjärnor tillkommer genom kollaps av gigantiska
moln och gravitation i den processen av vätgas som förtätas.
I skedet uppstår då orkanliknande vindar och snurrande spridda jetstrålar i
motsatt riktning av där gasens kondensation uppstår som mest. Detta sker i själva
stjärnbilningsprocessen. Händelsen skär
ut enorma håligheter i de gigantiska gasmolnen.
Astronomer ansåg tidigare att stjärnbildning så
småningom förtunnade det omgivande gasmolnet vilket stoppade stjärnans fortsatta
tillväxt. Men i en omfattande analys av 304 nybildade stjärnor i Orionnebulosan
(ett stort gasmoln) i den närmsta stora stjärnbildande regionen till jorden
upptäckte forskare att gas genom en stjärnas utflöde kanske inte är så viktigt
för att bestämma stjärnans slutliga massa som konventionella teorier antyder.
Studien baserades på tidigare insamlade data från
NASA:s rymdteleskop Hubble, Spitzertelekopet och Europeiska rymdorganisationens
rymdteleskop Herschel.
Forskare vet att stjärnor bildas ur kollapsen av enorma vätemoln som pressats under gravitation till den punkt där kärnfusion antänds. Men bara cirka 30 procent av molnets massa som ingår i denna process slutar som en nyfödd stjärna. Man frågar sig då, vart tar resten av vätgasen vägen under en så ineffektiv process?
Det har antagits att en nybildande stjärna blåser ifrån
sig mycket het gas genom jetformade utflödesstrålar (jetstrålar) och
orkanliknande vindar som lanseras från den omringande skivan av det kraftfulla
magnetfältet. Dessa fyrverkerier bör ge ytterligare tillväxt till förtätning (densitet)
av stjärnan. Men en ny, omfattande Hubble-undersökning med tillägg av
Spitzerteleskopets observationer visar att denna förklaring inte verkar vara sanningen vilket får astronomer förbryllade. I denna vilket är den största undersökning
någonsin av nya stjärnors tillkomst finner forskare att gasutsläpp från en
stjärnas utflöde kanske inte är så viktigt för att bestämma dess slutliga massa
som konventionella teorier antyder. Forskarnas mål var att avgöra om stjärnutflöden
stoppar gasens infall på en stjärna och hindrar den från att växa (i storlek
som densitet). Inget kunde bevisas av detta antagande.
Istället fann de att hålrummen i det omgivande
gasmolnet skulpterade av en formande stjärnas utflöde inte växte enligt teorin.
En stjärnas relativt korta födelsestadium som bara varar i cirka 500000 år formar
denna. Det som blir rörigt är att när stjärnan växer uppstår en vind,
liknande vattenspridare över en gräsmatta i sitt strålande i
motsatt riktning mot intaget av gravitationsförfarandet av gasen. Dessa
utflöden gör hål i det omgivande molnet i form av håligheter i gasen.
Populära teorier förutspår att när den unga stjärnan
utvecklas och utflödena fortsätter, blir håligheterna bredare tills hela
gasmolnet runt stjärnan helt skjuts bort. Vi finner att i slutet av den protostellära
fasen, där det mesta av gasen har fallit ifrån det omgivande molnet till
stjärnan, har ett antal unga stjärnor fortfarande ganska små håligheter i
gasens utflödesriktning", säger medarbetare Tom Megeath vid University of
Toledo. "Så den här bilden som fortfarande ofta hålls som sann av vad som
bestämmer en stjärnas massa och det som stoppar gasens fall är att denna
växande utflödeshålighet skopar upp ny omgivande gas till stjärnan. Detta har varit ganska
grundläggande för vår uppfattning om hur stjärnbildningen fortskrider, men det
verkar inte passa insamlade data här.
Framtida teleskop som NASA:s kommande James Webb
Space Telescope kommer att sondera djupare in i en protostars formationsprocess.
Webbspektroskopiska observationer kommer att observera de inre regionerna av
skivor som omger protostjärnor i infrarött ljus och leta efter jetstrålar i de
yngsta källorna. Webb kommer också att hjälpa astronomer att mäta materials
ackreationhastighet från skivan till stjärnan och studera hur den inre skivan
interagerar med utflödet.
Slutsatsen
just nu är att vi inte helt förstår processen min anm. Men man kan dra slutsatsen att något bestämmer en stjärnas storlek och densitet. En gräns som gör att den inte förtätas ytterligare eller förstoras ytterligare. Men vad sätter den gränsen?
Bild ovan Venus . Hör egentligen inte till inlägget men ett intressant foto som kan ge lite mer kunskap om vad Venus är. Temperaturen där är mellan 400-500C och en yta och färg som kan liknas vid en rund slickepinne av kola (se kolaformationen). Foto dremstime.org. NASAs fotot ovan inlägget taget Venera robot 1982. En intressant bild som visar den inte så trevliga men heta ytan på planeten Venus. Nog är Mars mer tilltalande.
