En gång höll en supernova på att utplåna vårt solsystem

 

För cirka 4,6 miljarder år sedan bildades vår sol och planeterna i ett moln av gas och damm. Men i det relativa närområdet exploderade även en supernova vilken kunnat slagit itu allt som sedan blev vårt solsystem. Att så inte skedde berodde troligen på molekylär gas som skyddade det damm och den gas som en gång skulle bli vårt solsystem.

”Protostjärnor bildas normalt från molekylmoln som huvudsakligen består av molekylärt väte. En protoplanetär skiva är en roterande cirkumstellär skiva med tät gas som omger en mycket ung stjärna. Den protoplanetära skivan kan ses som en ackretionsskiva, eftersom materia kan falla ner från de inre delarna av skivan till stjärnans yta. Den processen bör dock inte blandas ihop med ackretionsprocessen som tros bilda själva planeterna”. Fritt citerat från vikipedia. 

Ett team av astronomer vid National Astronomical Observatory of Japan kom fram till detta resultat efter att ha undersökt vårt solsystems skräp i form av bla meteoriter. Enligt astronomen Doris Arzoumanian och hennes team finns ledtrådar till supernovan och efterdyningarna i meteoriter. Dessa primitiva bergarter går tillbaka till de tidigaste epokerna i solsystemets historia.

I synnerhet innehåller de en radioaktiv isotop av aluminium. Aluminiumisotopen-26  är jämnt fördelat i meteoriterna. Det indikerar att det mer eller mindre "injicerades" i solsystemets dammoln när solsystemett bildades vilket visar på en plötslig händelse, troligen en supernova. Dessa enorma stjärnexplosioner ger isotopen aluminium-26 och finns i meteoriterna i vårt solsystem.

I dag finns inget kvar av solsystemets ursprungliga gasmoln. Men vi kan hitta bevis på dess kemiska sammansättning inuti planeter och kometer, asteroider och meteoriter som bildades av det. Det är uppenbart att det då nybildade solsystemet överlevde supernovachockvågen och fortsatte att bilda solen och därefter planeterna. Men hur  förklaras att inte allt slogs itu  med tanke på närvaron av isotopen aluminium-26 som visar att en  supenova skett som kunde fått katastrofala följder? Det är där molekylgasen kommer in.

I en artikel publicerad i Astrophysical Journal Letters beskriver teamet cylindriska molekylfilament som bildningsplatser för solliknande stjärnor. Flera filament skär varandra vid "nav". Sollika stjärnor bildas längs filamenten medan stora stjärnor i allmänhet bildas vid naven. Med tanke på stjärnornas typiska evolutionära åldrar exploderar de massiva  (stora stjärnorna som en supernova relativt snabbt i tid) som supernovor och berikar sina närliggande miljöer med tyngre element. Dessa explosioner kan strimla stjärnbildande moln, kväva framtida tillväxt och skada befintliga stjärnor och deras protoplanetära skivor.

Teamet antog att solen bildades i ett av dessa täta molekylära gasfilament. Någon gång efter att födelseprocessen startat skedde en supernova vid ett närliggande filamentnav. Teamet beräknade att sprängvågen skulle strimla det täta filamentet som hade en storlek av cirka 300 000 år. De kemiska bevisen i meteoriterna tyder dock på att något skyddade filamentet.

Meteoriterna bildades inom de första 100 000 åren i solens protoplanetära skiva, alla inbäddade inuti glödtråden (formen på det molekylära gasfilamentet). Filamentet kan ha fungerat som en skyddande "filt" eller buffert och stoppat det värsta av chockvågen. Det fångade  även de radioaktiva isotoperna från supernovavågen och kanaliserade dem in i det fortfarande bildande solsystemets gasmoln. Det är så man antar att isotopen aluminium 26 uppkom i meteoriterna.

Bild vikipedia på resterna efter Keplers supernova, SN 1604. Denna har dock inte med den sedan länge exploderade supernovan nämnd ovan att göra.

De ensamma solsystemens historia

 

Mellan stora kluster av  tusentals galaxer vandrar  ensamma stjärnor vilka troligen även de likt merparten stjärnor har planeter. Dessa stjärnor är inte gravitationellt bundna till någon galax eller stjärnhop.

Astronomer undrar sedan länge hur dessa stjärnor blev isolerade och inte har fångats in av någon galax eller blivit kvar i den stjärnhop de bildades i.  Flera konkurrerande teorier försöker förklara detta. Kastades de ut från en galax efter sammanslagning mellan två galaxer eller var de någon av de första stjärnorna som bildades i ett gasmoln och efteråt tog en egen riktning eller stannade kvar medan gasmolnet flyttade på sig? Slumpen är tveksam som förklaring då det finns många ensamma solsystem mellan galaxerna.

En nyligen genomförd undersökning i det infraröda fältet från NASA: s Hubble Space Telescope kastar nytt ljus över mysteriet. De nya Hubble-observationerna tyder på att dessa stjärnor har vandrat runt i miljarder år och inte är en produkt av nyare dynamisk aktivitet (stjärnbildning) i en galaxhop.

Undersökningen omfattade 10 galaxhopar så långt bort som nästan 10 miljarder ljusår. Dessa mätningar gjordes från rymden eftersom det svaga ljuset från dessa ensamma stjärnor ses 10000 gånger svagare i ljusstyrka sett från teleskop på Jorden.

Undersökningen visar att styrkan i ljuset i förhållande till det totala ljuset i stjärnklustret i närområdet  förblir konstant över miljarder år tillbaka i tiden. "Det betyder att dessa stjärnor var ensamma redan  i de tidiga stadierna av stjärnklustrets bildande", säger James Jee vid Yonsei University i Seoul, Sydkorea. Hans rapport om fenomenet publicerades den 5 januari i Tidningen Nature.

– Vi vet inte exakt varför de blev ensamstjärnor. Nuvarande teorier kan inte förklara våra resultat, men på något sätt producerades de i stora mängder i det tidiga universum, säger Jee. "Under sina tidiga formativa år kan galaxer ha varit ganska små och de förlorade stjärnor ganska lätt på grund av ett svagare gravitationsgrepp." (se min kursivering ovan på en möjlig förklaring.

"Om vi förstår ursprunget till dessa stjärnor kommer det att hjälpa oss att förstå hur galaxhopar bildas och det kan fungera även i sökandet efter  mörk materia som omsluter klustret", säger Hyungjin Joo från Yonsei University, 

Mörk materia är universums osynliga byggnadsställning, som håller samman galaxer och galaxhopar (enligt dagens accepterade teori min anm.).

Om stjärnorna kom till under klustrets tidigaste tid skulle de spridits över hela klustret. Detta skulle göra det möjligt för astronomer att använda de ensamma stjärnorna för att kartlägga den mörka materiens utbredning i stjärnhopen.

Tekniken som används i undersökningen är ny och kompletterar den traditionella metoden för kartläggning av mörk materia genom att mäta hur hela klustret förvränger ljus från bakgrundsobjekt på grund av ett fenomen som kallas gravitationslinsning. 

Ljuset från dessa ensamma stjärnor upptäcktes först i Coma-galaxhopen  under 1951 av Fritz Zwicky, som rapporterade att en av hans mest intressanta upptäckter var att observera svagt lysande intergalaktisk materia i galaxhopen. Eftersom Coma-hopen, som innehåller minst 1 000 galaxer, är en av de närmaste klustren till jorden (330 miljoner ljusår bort), kunde Zwicky upptäcka spökljuset även med ett 18-tums teleskop. Han tänkte sig däremot inte att det var ensamma solsystem han såg. 

NASA: s James Webb Space Telescopes infrarödinstrument är mycket känsligt och kommer att utvidga sökandet efter ljus från dessa stjärnor djupare in i universum och det bör hjälpa till att lösa mysteriet med dess ensamhet. Mysteriet är hur de blev ensamma vandrare och vidare undersökning kan även ge ny kunskap om det som kallas mörk materia,

Bild vikipedia på Comagalaxklustert

Ett till synes spökaktigt sken omger vårt solsystem

 

Bortsett från stjärnorna och månen ser natthimlen mörk ut. Men en grupp forskare var nyfikna på hur mörkt det egentligen är.

För att ta reda på det beslutade astronomer att se igenom 200000 bilder från NASA: s rymdteleskop Hubble och göra tiotusentals mätningar av dessa bilder för att leta efter eventuell kvarvarande bakgrundsstrålning därute. Projektet fick namnet SKYSURF. Man sökte efter ljus som inte kom från skenet från planeter, stjärnor, galaxer och eller reflexer från damm i vårt solsystem.

När forskare slutfört  inventeringen  fann de likväl ett mycket litet överskott av ljus vilket kunde motsvaras i styrka som ett stadigt sken från 10 eldflugor. Ett sken som fanns över runt om och i vårt solsystem. Det är som att släcka alla lampor i ett stängt rum och ändå hitta ett kusligt sken från väggar, tak och golv.

Astronomer  säger att en möjlig förklaring till detta kvarvarande sken är att vårt solsystem innehåller en svag sfär av stoft från kometer som faller in i solsystemet från alla håll, och att det är glöden av solljus som reflekteras i detta stoff. Om det är stämmer kan detta damms sken vara ett  bytt tillskott för att förstå solsystemets tidigare kända arkitektur.

Denna teori förstärks av det faktum av att ett annat team av astronomer som 2021 använde data från NASA: s New Horizon för att mäta bakgrundssken. New Horizons flög över Pluto 2015 och de små asteroiderna 132524 APL och  486958 Arrokoth  i Kuiperbältet och är nu på väg ut i den interstellära rymden. New Horizons-mätningarna gjordes på ett avstånd av 4 miljarder till 5 miljarder mil från solen. Det är långt utanför planeternas och asteroidernas hemvist och det antas att det inte då finns någon förorening från interplanetärt damm här som kan ge något sken.

New Horizons upptäckte likväl ett svagt sken som tydligen kommer från en mer avlägsen källa än Hubble upptäckt. Källan till bakgrundsljuset som upptäcktes av New Horizons är oförklarlig. Det finns många teorier som sträcker sig från förfall av mörk materia till en enorm för oss osynlig population av avlägsna galaxer.

– Om vår analys stämmer finns det en okänd dammkälla mellan oss och  där New Horizons gjorde sina mätningar. Det betyder att det här är någon form av  ljus vi inte förstår som kommer inifrån vårt solsystem, säger Tim Carleton, vid Arizona State University (ASU).

– Eftersom vår mätning av restljus är högre än New Horizons tror vi att det är ett lokalt fenomen som inte finns långt utanför solsystemet. Det kan vara ett nytt element av innehållet i solsystemet men inte kvantitativt mätts förrän nu, säger Carleton.

Hubbles veteranastronom Rogier Windhorst, också han från ASU, var den som först fick idén att samla in Hubble-data för att leta efter "spökljus".

Ett antal doktorander och studenter bidrog till projektet SKYSURF, bland annat Rosalia O'Brien, Delondrae Carter och Darby Kramer vid ASU, Scott Tompkins vid University of Western Australia, Sarah Caddy vid Macquarie University i Australien och många andra.

Ännu vet man inte säkert källan till skenet eller skenen (min anm.). Men troligast är det från reflektioner från damm därute. Damma som finns överallt. Kanske sken av radioaktivt damm eller varför inte solen själv som reflekterar i något. Det är ju väldigt svagt sken som nämndes ovan. Nog skulle väl solen kunna ge detta lilla sken. Jag anser det. Men om det är likvärdigt svagt överallt bör solen  då  reflektera i något vi ännu inte förstår. Men något som finns överallt och konstant lika i densitet.

Bild en illustration av hur man kan tänka sig skenet. Bild från https://hubblesite.org/

Det äldsta solsystemet i Vintergatan?

 

Astronomer  under ledning från University of Warwick har identifierat den troligen äldsta stjärnan i vår galax vilket innebär att den har ett av de äldsta steniga och isiga planetsystemen som upptäckts i Vintergatan. Deras resultat publicerades den 5 november i Monthly Notices of the Royal Astronomical Society. Astronomerna drar här  slutsatsen att denna vita dvärgstjärna som finns 90 ljusår från jorden liksom  dess planetsystem är över tio miljarder år gammalt.

Ödet för de flesta stjärnor, inklusive de som vår sol är att bli en vit dvärg. En vit dvärg är en stjärna som har bränt upp allt sitt bränsle och kastat sina yttre lager och nu genomgår en process av krympning och kylning. Under denna process kommer alla kretsande planeter att störas och i vissa fall förstöras. De planeter som funnits i området där stjärnan utvidgade sig till en röd jätte innan den krympte ihop finns nu bara som stenbumlingar. Detta dras över tid ner mot den nu vita dvärgstjärnan.

För denna studie undersökte astronomerna under ledning av University of Warwick två ovanliga vita dvärgstjärnor som upptäckts av rymdobservatoriet GAIA vid European Space Agency. Båda stjärnorna är förorenade av planetariskt skräp där en av dem nu ser ovanligt blå ut medan den andra är den svagaste skinande och rödaste som hittills hittats i det lokala galaktiska grannskapet - teamet utsatte båda för ytterligare analys. 

Med hjälp av spektroskopiska och fotometriska data från GAIA, Dark Energy Survey och X-Shooter-instrumentet vid Europeiska sydobservatoriet  fann astronomerna att den "röda" stjärnan WDJ2147-4035 är cirka 10,7 miljarder år gammal.

Spektroskopi innebär att man analyserar ljuset från en stjärna vid olika våglängder och då kan upptäcka när grundämnen i stjärnans atmosfär absorberar ljus i olika färger och det hjälper till att avgöra vilka grundämnen här finns och hur mycket som finns. Genom att analysera spektrumet från WDJ2147-4035 fann teamet närvaron av metallerna natrium, litium, kalium och preliminärt detekterat kol har samlats på stjärnans yta - vilket gör den till den äldsta metallförorenade  vita dvärg som hittills upptäckts.

Den andra den "blå" stjärnanWDJ1922+0233 är något yngre än WDJ2147-4035 och har förorenats av planetariskt skräp med liknande sammansättning som jordens kontinentalskorpa. Vetenskapsteamet drog slutsatsen att den blå färgen på WDJ1922+0233  trots sin svala yttemperatur orsakas av dess ovanliga blandning av helium-väteatmosfär. Blå stjärnor är annars de hetaste stjärnorna därute (min anm,)

Skräpet som finns i den nästan rena helium- och höggravitationsatmosfären hos den röda stjärnan WDJ2147-4035 kommer från ett gammalt planetsystem som överlevde stjärnans utveckling till en vit dvärg, vilket fick astronomerna att dra slutsatsen att detta är det äldsta planetsystemet runt en vit dvärg som upptäckts i Vintergatan. Ev finns någon planet kvar som ej påverkades då stjärnan svällde ut enligt mig.

Huvudförfattaren Abbigail Elms, doktorand vid University of Warwick Department of Physics, säger i ett uttalande: "Dessa metallförorenade stjärnor visar att jorden inte är unik det finns andra planetsystem där ute med planetkroppar som liknar jorden. 97 % av alla stjärnor kommer att sluta som en vit dvärg.

– Vi hittar här de äldsta stjärnresterna i Vintergatan som är förorenade av en gång jordliknande planeter. Det är fantastiskt att tänka på att detta hände på skalan av tio miljarder år, och att dessa planeter utplånades långt innan jorden ens bildades. En annan tanke är om det en gång fanns liv på dessa nu förstörda planeter (min anm.)

Astronomer kan också använda stjärnans spektra för att bestämma hur snabbt dessa metaller sjunker in i stjärnans kärna, vilket gör att de kan se tillbaka i tiden och bestämma hur riklig var och en av dessa metaller var i den ursprungliga planetkroppen. Genom att jämföra detta överflöd med astronomiska kroppar och planetmaterial som finns i vårt eget solsystem kan vi gissa hur dessa planeter skulle ha sett ut innan stjärnan dog och blev en vit dvärg – men i fallet med WDJ2147-4035 har det visat sig vara svårt.

Abbigail förklarar: "Den röda stjärnan WDJ2147-4035 är ett mysterium eftersom det ackumulerade planetskräpet till stor är  litium- och kaliumrikt och vilket är olikt allt som är känt från vårt eget solsystem. Detta är en mycket intressant vit dvärg eftersom dess ytbeläggningstemperatur, metallerna som förorenar den, dess ålder och det faktum att den är magnetisk gör den extremt sällsynt.

Professor Pier-Emmanuel Tremblay vid institutionen för fysik vid University of Warwick: "När dessa gamla stjärnor bildades för mer än 10 miljarder år sedan var universum mindre metallrikt än det är nu eftersom metaller bildas i utvecklade stjärnor och gigantiska stjärnexplosioner (supernovor). De två observerade vita dvärgarna ger en inblick i planetbildning i en metallfattig och gasrik miljö som skilde sig från förhållandena när solsystemet bildades.

‘Spectral analysis of ultra-cool white dwarfs polluted by planetary debris’ publicerades i Monthly Notices of the Royal Astronomical Society. Forskningen fick finansiering från Europeiska forskningsrådet inom ramen för Europeiska unionens forsknings- och innovationsprogram Horizon 2020, Leverhulme Trust Grant och det brittiska STFC-konsoliderade bidraget.

Bilden visar en konstnärs intryck av de gamla vita dvärgarna WDJ2147-4035 och WDJ1922+0233 omgivna av planetskräp i omloppsbana, som kommer att samlas på stjärnorna och förorena deras atmosfärer. WDJ2147-4035 är extremt röd och svag, medan WDJ1922+0233 är ovanligt blå. Upphovsman: University of Warwick / Dr Mark Garlick

Planeter som inte har en bana runt en sol svävar i mörkret därute

Det finns planeter därute som inte hör till något solsystem. De finns mellan stjärnorna i den tomma rymden och har hamnat där när ett solsystem bildats och denna planet inte hamnat i ett gravitationsfält till sin sol eller större planet. Istället har den vilset gett sig ut i tomheten.

Astronomer har i dag blivit bättre på att finna dem. Hittills har fyra hittats inklusive den som nu hittats. Det har räknats ut att dessa planeter har en storlek som Mars eller Jorden. Det handlar inte om jätteplaneter eller gasplaneter. 

Att hitta något i rymden som inte avger eget ljus är extremt utmanande. Men två organisationer lyckas med det. Det är OGLE -samarbetet (Optical Gravitational Lensing Experiment)  och SAMARBETET KMTN (Korean Microlensing Telescope Network). 

Det (min anm.) är en utmaning att finna dessa planeter, Frågan man kan ställa sig är om de skulle kunna fångas in? Jag tänker på den eventuellt existerande planet nine som antas kunna finnas lång bortanför utanför Pluto lång därute i  Kuiperbältet. 

Tänk om vi en gång skulle kunna fånga in denna planet som är ca 3 gånger större än jorden (om dberäkningar stämmer och om den existerar) och få in  den i en bana runt solen för att kolonisera den. En planet utan en historia från bortre  delen av solsystemet och därför knappast innehåller överraskande virus eller andra obehagliga levande organismer vilket ex Mars kan ha.

Bild från vikimedia i detta fall en animation av den eventuellt existerade planet nio bortanför Pluto

Två exoplaneters rörelsemönster

Vid ett internationellt samarbete av bland annat CNRS forskare har upptäckts ett ovanligt planetsystem runt stjärnanWASP-148 Till hjälp av upptäckten användes det franska instrumentet SOPHIE vid Observatoire de Haute-Provence (CNRS / Aix-Marseille Université).

WASP-148 är en sol 800 ljusår bort.  Då astronomer analyserade stjärnans rörelse blev slutsatsen att här finns två planeter, WASP-148b och WASP-148c. Observationerna visade även att dessa var starkt interagerande med varandra vilket även bekräftades av andra data. Medan WASP-148b kretsar ett varv runt  WASP-148  på nästan nio dagar (ett Wasp-146b år är därmed nio dagar) kretsar WASP-148c ett varv på 36 dagar (innebär att ett WASP-148c år därmed är 36 dagar). Detta innebär att WASP-148c har ett år av fyra gånger längre tid för ett år. 4*9 =36.

Förhållandet mellan dessa omloppsperioder innebär att WASP-148-systemet planeter är nära resonans vilket innebär att det finns en stark gravitationspåverkan mellan de två planeterna.

Vad astronomer menar som  unikum är just detta som kan visas matematiskt d (min anm.) Studiens slutsats är intressant i forskarvälden och ska enligt uppgift publiceras i tidskriften Astronomy & Astrophysics.

Bild från  pxhere.com  en vacker bild där man filosoferar över verkligheten i verkligheten.

I Kepler 88;s solsystem har en ny intressant planet hittats, namnet är Kepler 88-d.

Det verkar som exoplaneten Kepler-88 c som kretsar kring den sollika stjärnan Kepler-88 inte längre är den starkaste gravitationskällan av exoplaneterna i Kepler-88-systemet enligt en ny studie. Nyligen fann astronomer ytterligare en planet i solsystemet. En planet av storlek som Jupiter. 


Upptäckten gjordes av en grupp astronomer vid University of Hawaii Institute for Astronomy (UH IfA) då sex års insamlade data från WM Keck Observatory på Mauna Kea på Hawaii analyserades. Den nya planeten har fått beteckningen Kepler-88-d och dess  runda runt solen Kepler 88 tar fyra år. 


Kepler-88-systemet finns ca 1200 ljusår från jorden i riktning mot stjärnbilden Lyran och upptäcktes första gången 2013. Observationer visade att Kepler-88 c var den mest massiva av de två exoplaneterna som då upptäcktes medan den gasformiga Kepler-88 b den innersta planeten i systemet vilken kan jämföras i storlek med Neptunus hade hälften så tät densitet. 


Keppler 88 c är ca 60 % så massiv som Jupiter men dess storlek är inte känd.

Den nu upptäckta Keppler-88 d kretsar kring sin stjärna med en tid av fyra jordår och dess omloppsbana är elliptisk. Den har tre gånger massan av Jupiter och är den mest massiva av de tre exoplaneterna i solsystemet. Det är mycket möjligt att det t finns fler ännu ej upptäckta exoplaneter i solsystemet. 


Illustration från (vikipedia Italien) på var solsystemet Kepler-88 finns i riktning mot stjärnbilden Lyran. Se även film som visar hur man kan tänka sig Kepler88-d på sin plats.

2MASS 1155-7919 b är en ung intressant jätteplanet 330 ljusår bort.

2MASS 1155-7919 b finns i ett solsystem i riktning mot stjärnbilden Kameleonten.

Forskare vid Rochester Institute of Technology har upptäckt denna nybildade massiva planet kallad 2MASS 1155-7919 b i Epsilon Chamaeleontis Association (stjärnbilden kameleonten) endast 330 ljusår från oss.


Planeten är storleksmässigt  av endast 10 gånger massan som Jupiter vilket innebär att vi sannolikt ser en planet som troligen är mitt i sitt bildande," säger Annie Dickson-Vandervelde, Ph.D. student from West Columbia, S.C.  huvudförfattare av upptäckten. "Även om massor av andra planeter har upptäckts genom ex. rymdteleskopet Kepler är de nästan alla "gamla" planeter.


”Detta är också bara det fjärde eller femte exemplet på en jätteplanet så långt från sin "sol”, att det är svårt att förklara hur den bildades eller hamnade där." Säger hon vidare.


Forskarna använde data från rymdobservatoriet Gaia för att göra upptäckten. Den stora planeten kretsar kring en stjärna som bara är cirka 5 miljoner år gammal ungefär tusen gånger yngre än vår sol. Planeten kretsar kring sin sol på 600 gånger avståndet jorden och solen. Hur denna unga planet kan ha hamnat så långt bort från sin unga "sol" stjärna är ett mysterium. Författarna hoppas att uppföljande bildbehandling och spektroskopi kommer att hjälpa astronomer att förstå hur massiva stora planeter kan hamna där de är.


Jag funderar på om inte just sådana stora som det troligen är i flertalet fall gasplaneter kan ha kommit till i samband med stjärnan själv bildades. Att det finns ett samband vi inte  förstår. Om så är avståndet mellan denna sol och planetens plats inget mysterium utan något som kan förstås (min anm.) Men förklaringen kan även vara ett infångande av en planet som ensam farit runt därute. Dock ej i detta fall för då bör de skilts åt åldersmässigt solen och planeten. I detta fall har de ett samband då de båda är unga.


Bilden är en stjärnkarta där stjärnbilden Kameleonten ses.

HR 5183, ett högintressant solsystem därute i sökande efter liv.

HR 5183 är en sol, 103 ljusår bort i riktning mot jungfruns stjärnbild. Denna sol  är ljusstarkare på natthimlen än planeten Venus men mindre från vår synvinkel sett. Vid denna sol upptäcktes under året en intressant exoplanet, HR 5183b.


HR 5183b har minst tre gånger massan av Jupiter. Gasplaneten Jupiter är vårt solsystems mest massiva och största värld. HR 5183b har en mycket excentrisk omloppsbana. Om den funnits i vårt solsystem skulle dess bana varit närmare solen än Jupiters för att sedan i sin bana svänga utåt igen bortom Neptunus omloppsbana. 


En ny studie ledd av astronomen Stephen Kane vid University of California Riverside visar till skillnad mot tidigare antaganden att det likväl kan finnas någon jordliknande planet som inte störs i detta solsystem. Det bör finnas en smal remsa i den beboeliga zonen där en sådan kan finnas utan att störas av HR 5183b ovanligt vida bana.


Det är en intressant teori. Det är också spännande att inse vad levande varelser på en sådan planet skulle se på sin natthimmel. HR 5813b, den excentriska jätten tar nästan 75 år på sig i sin bana runt sin sol. Men det ögonblick då denna jätte äntligen svänger förbi sin mindre granne skulle vara en hisnande upplevelse för livet på denna eventuellt bebodda jordliknande planet där. 


När HR 5183b kommer som närmast den eventuella jordliknande planeten skulle den vara ca 15 gånger ljusare än Venus ses när den är som närmast Jorden.

 HR 5183b skulle dominera natthimlen i solsystemet.


En spännande tanke (min anm) om nu någon skulle kunna uppleva detta. Ingen vet om denna jordliknande planet finns därute eller om den skulle finnas har en livsform som skulle ha glädje av en syn av detta slag.


Bild: från vikipedia på var man kan söka solsystemet HR5813.

Välkommen till solsystemet PDS 70. Här bildas planeter just nu.

Innan vi går in på dagens ämne vill jag åter en gång visa att nu har det hänt igen. En överraskande asteroid kom in mellan månen och jorden utan att vi först upptäckt den. Det var under torsdagen den 25 juli det skedde.


Asteroiden har fått namnet  2019 OK och  passerade  mellan jorden och månens omloppsbana på ett avstånd av 73 000 kilometer.


Asteroiden kom in mot jorden från solens riktning vilket försenade dess upptäckt till bara ett par dagar innan den passerade. Vid kollision med jorden hade den utplånat en hel stad, enligt forskare. Storleken av den var ca 50-130 i diameter och dess hastighet 24 km i sekunden.


Den hade om den träffat oss haft en kraft av ca 30 gånger större än atombomben i Hiroshima, säger Alan Duffy, docent i astrofysik vid Swinburne University till The Sydney Morning Herald. Åter visar det hur usel koll vi har på närområdet av vårt närområde av rymden (min anm). 


Men nu till dagens huvudämne.

Med hjälp av jordens mest kraftfulla radioteleskop har astronomer gjort de första observationerna av en skiva gas och stoft runt en mindre sol. En skiva av detta slag bör även en gång varit utgångspunkten till Jupiters månar.


De flesta slag av planetbildning sker på detta vis men skeendet är enbart av en längd av 10 miljoner år. Det innebär att det var 4 miljarder år sedan en skiva av detta slag fanns i vårt solsystem.



I tidskriften Astrophysical Journal Letters har publicerats historien om planet PDS 70 c som just nu tillsammans med PDS 70b bildas i en gasskiva runt stjärnan PDS 70, 370 ljusår bort från oss i riktning mot stjärnbilden Kentauren.


 Med hjälp av det stora  66-antenner Atacama Large Millimeter/submillimeter Array (ALMA-telekopet) i Chile har Rice University astronomen Andrea Isella med kollegor undersökt detta solsystem med millimeterbandet av radiosignaler. Detta visade förekomsten av stoftkorn i hela det stjärnsystem där PDS 70 c och dess systerplanet, PDS 70 b håller på att bildas.


Stjärnan där detta sker är PDS 70 en dvärgstjärna ungefär av tre fjärdedelar av massan av solen i vårt solsystem. Båda dess planeter (PDS 70 b och PDS 70 c) är 5 - 10 gånger större än Jupiter och den innersta av dem (mot dess sol) PDS 70 b, kretsar ca 1,8 miljarder miles (amerikanska miles) från stjärnan vilket motsvarar ca 2870 km och det är ungefär avståndet från solen till Uranus i vårt solsystem. PDS 70 c är en miljard miles (amerikanska miles) längre ut och har storleken av ungefär Neptunus hos oss. Både PDS 70 b och PDS 70 c är gasplaneter.


Ännu en kunskap är inhämtad och kan fortsatt studeras av astronomer i förståelsen av hur vårt solsystems planeter en gång bildades och då kanske i första hand dess gasplaneters Jupiter, Saturnus, Uranaus och Neptunus. Kanske dessas stora antal av månar sedan till viss del bildades från en gas och dammskivor runt dessa planeter.


Bild från vikipedia på skeendet som omtalas ovan.

Många solsystem därute göms inuti stora dammoln.

Är de gigantiska dammolnen i rymden naturliga eller gömställen för civilisationer vilka inte önskar bli upptäckta i en fientlig omgivning? Omöjligt är det inte i vissa fall om det nu finns civilisationer därute.

 Om de finns är säkert en del fientliga och andra vänliga liksom på Jorden med sina stater och konflikter. En planet därute kan bestå, liksom här, av olika stater och regimer med makt att åka genom rymden.


Men nu till vad vi vet. För ungefär 4,6 miljarder år sedan var vårt solsystem tjockt av virvlande gas och stoft omkring den  nyfödda solen. I detta tidiga skede av solsystemet fanns den så kallade protoplanetära skivan (En protoplanetär skiva eller proplyd, är en roterande cirkumstellär skiva med tät gas som omger en mycket ung stjärna) som inte har urskiljbara funktioner men delar av denna  började snart smälta samman till klumpar av materia  vilket var början till de planeter som nu finns i vårt solsystem (inklusive Jorden naturligtvis).


 Klumpar vilka plockade upp nytt material längs sin resa runt solen, och växte i omfång och började plöja mönster av luckor och ringar i disken som de tillhörde. Över tid blev den dammiga diskens damm och stoffklumpar relativt välordnade arrangemang och blev efterhand till  planeter, månar, asteroider och kometer.


I dag kan vi se moln av dessa slag därute där det som skedde här nu sker från vår synpunkt sett (vi ser bakåt i tiden ljusårsmässigt).


 Taurus (Oxens stjärnbild)  finns därute och här finns ett molekylärt molnet vilket studeras av Herschel rymdobservatorium. Det är en region där stjärnor bildades för ca 450 ljusår sedan (vi ser vad som skedde då). Bilden observatoriet analyserat täcker ungefär 14 till 16 ljusår och visar skenet av kosmiskt stoft i molnet och  avslöjar ett intrikat mönster av glödtrådsliknande prickar med några kompakt, ljusa kärnor. Detta är början till framtida stjärnor vilka i sin tur kommer att bli framtida solsystem med planeter.
  

Vad man vet idag bildas många så kallade superjordar när solsystem bildas. Det innebär planeter av Neptunus storlek och då oftast i form av gasplaneter. Tills nyligen har protoplanetära skivor ansetts vara släta pannkaksliknande objekt. Resultaten från studien ovan visar däremot att vissa diskar ser ut som munkar med hål eller än oftare som en serie ringar.


I ringarna skapas troligen planeter, Men detta kan vi inte se. Detta då vi inte kan se in i dessa kompakta dammoln utan får nöja oss med att se och undersöka det vi kan skymta där molnen inte är så kompakta eller där moln inte längre finns.


Artikeln vilken jag hänvisar till om ovanstående är från university of Arizona vilkas forskare är en del av de som varit med om att skriva rapporten inlägget är från.


Solsystem bildas i dammoln. Men det utesluter inte att gamla solsystem med planeter där civilisationer önskar finnas i anonymitet kan ha konstruerat dammoln av någon högt tekniskt kunnig civilisation som har dåliga erfarenheter av kontakt med andra civilisationer därute.


 Bild: Från Wikipedia. Protoplanetära skivan HH-30 i Oxen vilken finns ca 450 ljusår från jorden. Denna skiva sänder ut rödaktiga jetströmmar vilket inte är en ovanlig företeelse från skivor av detta slag.

Trappist 1 är fortfarande ett högintressant solsystem i jakten på liv och livsdugliga planeter.

Det har ett tag varit högintressant att undersöka de planeter som finns i banor runt Trappist 1. Misstanken om livsdugliga planeter här har och är fortfarande stort.

Trappist 1 är en röd dvärgstjärna enbart 40 ljusår bort i Vintergatan i Vattumannens stjärnbild. Här finns sju jordliknande planeter i storlek.

James Webb Space telescobe ska nu efter Hubbleteleskobets avsökning fortsätta arbetet med att avsöka dessa planeter efter bristen på vätgas. Atmosfär eller gaser verkar finnas på dem alla men de innersta 

Trappist 1b-c är vätgasrika och ligger nära sin sol vilket ger en icke livsduglig atmosfär. Däremot ska mer och djupare undersökning med spektralanalys göras i övriga planeters atmosfär. Trappist 1d-h.

Detta för att finna koldioxid, metan, syre och vatten. Intressantast är de planeter vilka finns i den beboeliga zonen där värmen kan vara livsmöjlig genom avståndet till sin sol.

Alla planeter här är intressanta och ska undersökas vidare. Systemet är det mest intressanta solsystemet hittills som hittats däruppe.

Bilden är på Trappist 1 med sina planeter

Kepler 90 är ett solsystem med samma antal planeter som det finns runt vår sol.

Tidigare har sju planeter hittats i detta solsystem vilket ligger i Drakens stjärnbild 2500 ljusår från oss.

Nu har en åttonde hittats en planet på ett närmare avstånd till sin sol än de tidigare hittade vid Kepler 90 (dess sol).

Denna åttonde planet hittades genom iakttagande genom Keplerteleskopet vilket även hittat de tidigare sju exoplaneterna där. 

Men nu kopplades mätdata och bilder från detta teleskop in i en dator med artificiell intelligens och därmed var den åttonde planeten funnen. En helt ny mät och upptäcktsmetod hade gett utdelning och kommer säkert att användas oftare i framtiden.

Många tidigare resultat kan nu  ge helt ny kunskap genom denna metod på hur många planeter ett redan undersökt planetsystem har.

Vi har lärt oss att planeter runt stjärnor är vanligt och kanske vi ska se tomrum och brist på planeter runt en stjärna som ett mystiskt undantag  mer intressant att försöka förstå än motsatsen.

Bilden är en illustration av solsystemet Kepler 90

Det är isvärldarna vi ska söka efter om vi ska söka liv därute.

Europa en av Jupiters månar hör till gruppen månar med ett tjockt istäcke där liv kan finnas under istäcket.

Stenmånarna är nästintill säkert livlösa världar. Strålning och nedfall av diverse sten och utöver det bristen på atmosfär får de flesta månar att nästan garanterat vara livlösa.

Samma sak i sökandet efter exoplaneter. Hittas isplaneter är möjligheten där större för liv än om en stenplanet hittas. Det behövs mycket som måste stämma för att en stenplanet (eller stenmåne) ska kunna hysa livsformer.

Av den anledningen bör sökandet koncentreras på sökandet och undersökningar av isplaneter o isbelagda månar.

Se mer om detta här. En utgångspunkt jag med alla krafter är helt enig med. Is skyddar livet under densamma och om vi ser på en av vårt solsystems isvärldar månen Europa kan följande utmärkas. 

Isens tjocklek där är man osäker på men vattnet tillsammans med isen är ca 100 meter. Vad som finns under isen av varelser (om de finns) är kanske mindre spännande då det troligast (om de finns) är mycket små vattenvarelser eller bakterier.

Men det är min förförståelse av hur det kan se ut. Det kan vara ett helt galet tänkande. Är skeptiker till liv överhuvudtaget i universum utanför Jorden. Men man ska aldrig vara för säker på någonting.

Bilden är på månen Europa med dess karakteristiska sprickbildning i isen.

En supernova har setts utplåna en stjärna i sin väg. En tragedi kan ha inträffat därute.

SN 2017cbv är en supernova vilken vid sin explosion slukade en stjärna i dess närhet.

En tragedi vilken kan eller med all säkerhet även innefattade denna stjärnas system av eventuella planeter.

Vad man kan se här är utsattheten för supernovaeffekten inte bara för de planeter som drabbas genom novan (stjärnan vilken exploderar) utan även närliggande stjärnor.

Tragedier händer ofta på Jordens yta men även därute av katastrofalt format. Vi vet naturligtvis inte om det drabbar liv därute då vi inte vet om liv finns därute.

Men vi kan tänka oss omfattningen av katastrof om liv fanns vid denna supernovaexplosion om den stjärna vilken slukades hade planetsystem med livsformer. 

Ja självklart även de planeter vilka kanske fanns i närområdet av den stjärna vilken exploderade till en supernova.

Supernovan ovan upptäcktes 10 mars 2017 i galaxen NGC 5643  55 miljoner ljusår från oss.

Det ska finnas en del ensamvargar av planeter däruppe

För ett tag sedan antogs att det ska finnas ett stort antal av ensamma jupiterstora planeter vandrande mellan solsystemen i vintergatan och troligen även i andra galaxer.

Säkert även mindre objekt eller planeter än av jättegasplaneten Jupiters storlek också.

Inget har på senaste tiden motsatt sig detta förutom en sak. Mängden som antogs bör räknas ner. De finns men inte i det stora antal som förmodats. Kanske en per fyra solsystem däruppe. Men inte mer. Säkert är vissa gasplaneter men säkert finns även stenplaneter också därute i ensamt majestät.

Nu ska vi  inte i dessa räkna in den gäckande planet 9 vilken antas finnas mörk och ensam någonstans i eller lite utanför Kuiperbältet där  Pluto ingår. Mycket tyder på att den finns. Men den ska ses som tillhörande vårt solsystem.

Bilden illustrerar en ensam gasplanet någonstans utanför solsystemen i Vintergatan ensam och fri. Illustrationen kommer från NASA.

Ny kunskap. Ett solsystem kan se ut hur som helst. Inte tvunget som vårt.

En gång arbetades det fram teorier om hur planeterna konstruerats runt vår sol. I denna kunskap fanns hur stenplaneter lade sig i sina banor nära solen och sedan gasplaneterna längre ut och än längre från solen de mindre dvärgplaneter.

Så hade vårt solsystem bildats och detta sågs som hur eventuellt andra solsystem såg ut. Ordning och reda i teorin var det.

Men nu har vi funnit andra solsystem därute och denna kunskap stämmer inte. 

Jättegasplaneter kan (vet vi nu) finnas nära sin sol och stenplaneter finnas långt från densamma. Stora som små planeter är på skilda platser och allt är möjligt. Teorin ovan gäller bara (om den nu gör det) endast för vårt solsystem. På andra platser har andra händelser gjort att ingen sådan ordning som vi ser hos oss finns.

Samtidigt gör denna nya kunskap det än mer spännande men svårt att förstå universum. Och även att söka liv därute. Man måste kunna förstå vilken atmosfär en exoplanet har och om det ärt en gas eller stenplanet vi ser och utöver det vilken slags stjärna det är.

Bilden är ett möjligt solsystem utarbetat från NASA 

Epsilon Eridane ett stjärnsystem relativt nära oss med stor likhet med vårt solsystem i sin ungdom

Epsilon Eridane är den tredje närmsta stjärna vilken kan iakttas med enbart ögat. Den finns i stjärnbilden Floden.

10,5 ljusår från oss ligger detta solsystem innehållande två asteroidbälten, en fragmentskiva  och troligen ett planetsystem. Det är som att se vårt solsystem när det var ungt.

Fragmentskivan eller skivorna innehåller damm, gas och småmaterial överblivet från planetbildning och asteroidbildning.

Det är Alma-teleskopet som undersökt detta objekt och vad det intressanta är här är att man kan se hur vårt solsystem kan ha sett ut den gången det var ungt.

HAT- P-2b en exoplanet därute vilkens udda bana runt sin sol nu har uppmärksammats.

400 ljusår från oss finns en sol, HAT-P-2, vilken följs av en planet HAT-P-2b  större än Jupiter. Denna planet går mycket nära sin sol och fortsätter sedan sin färd genom att efter rundadet gå långt från denna innan den återvänder på sin snabba färd. En runda tar 87 minuter.

Utifrån denna bana påverkas solen där och pulserar med olika ljusstyrka var 87:e minut. Soleruptionerna verkar därför ha ett samband med planeten. En ny kunskap för forskarna som inte kan bortse från denna teori efter att ha studerat fenomenet. Det är vid rundande av solen fenomenet uppstår.

Ett fenomen där en planet påverkar sin sol har för första gången setts ske.

Det är mycket små förändringar man upptäckt och de sker varje gång planeten rundar sin sols baksida.

Men frågan är varför och hur planeten påverkar? Läs om gåtan här och teorier om detta. 

För min del tror jag på gravitation, storlek av planeten, hastighet och tidvatteneffekt är där gåtans förklaring ska sökas. Man måste komma ihåg att det är mycket litet men mätbart fenomen.

Jättegasplaneter därute ökar i storlek utefter sin ålder om de finns på rätt plats

Sökandet efter exoplaneter därute (solsystem runt andra solar) har resulterat i många fynd. Lättast är att se de största planeterna. Planeter i storlek som vårt solsystems Jupiter och större. Jupiter är gasplanet vilkens storlek kan jämföras med 1300 planeter av Jordens storlek och dess massa är större än alla andra planeters och månars sammanlagda massa i vårt solsystem.

Men vår Jupiter är stabil vad vi vet med undantag av den storm i storlek som vår Jorden vilken i långa tider har svept i dess atmosfär.

Det finns många planeter av gas i storlek som Jupiter och större därute bland andra solsystem. Nu har forskare fått idéen att beroende på avståndet mellan en planet av denna storlek och dess sol ökar planetens storlek över tid.

Detta kan ske och sker troligen om denna planet ligger betydligt närmre sin sol än vad vår Jupiter gör. Kanske i bana som vår Venus eller närmre sin sol. Då värmer solen gasplaneten betydligt mer än vad vår Jupiter värms av vår sol. Värmer och utvidgar gasen i planeten och dess storlek ökar då över tid mer o mer. Hur mycket och under hur lång tid eller var gränsen går för utvidgning vet man inte. Men det anses att så kan ske och sker. Bilden är på Jupiter.