Det behövs mer vatten än man trott för att liv ska uppkomma på en planet

 

Bild https://www.washington.edu Venus, bild tagen av NASAs Mariner 10-farkost (till vänster), paras ihop med en konstnärlig avbildning av tre möjliga atmosfärer på en nyligen upptäckt exoplanet, Gliese 12b. (40 ljusår bort i riktning mot stjärnbilden Fiskarna) Den nya studien är från University of Washington undersöker hur mycket ytvatten en planet behöver för att stödja liv. Foto: NASA/JPL-Caltech/R. Hurt (Caltech-IPAC)

Forskare tror att det finns miljarder planeter utanför vårt solsystem i vintergatan. Mer än 6 000 av dessa exoplaneter är bekräftade. Men bara några av dem är kandidater för eventuellt liv på dess yta. Sökandet efter liv har fokuserat på planeter i guldlockzonen ett avstånd från sin sol som varken är för nära eller för långt från sin sol och därmed kan ha en temperatur som stöder liv vi känner till. Planeter i denna zon anses kunna ha flytande ytvatten.

"När man söker efter liv i universum med begränsade forskarresurser måste man filtrera bort några planeter," beskriver huvudförfattaren Haskelle White-Gianella, UW doctoral student of Earth and space sciences. vid UW Universiy of Washington.

Vatten är nödvändigt men garanterar inte livets existens på en planet. Med denna studie arbetade forskarna för att ytterligare begränsa sökandet genom att undersöka planeter med bara en liten mängd vatten.

"Vi var intresserade av torra planeter med mycket begränsat ytvattenlager betydligt mindre än vad ett hav på jorden rymmer. Många av dessa planeter ligger i den livsvänliga zonen runt sin stjärna. Men vi var inte säkra på om de faktiskt kunde vara livsvänliga," beskriver White-Gianella.

Teamets resultat, publicerade den 13 april i Planetary Science Journal (se nedan) och visar att livets möjlighet beror på den geologiska kolcykeln en vattendriven process som utbyter kol mellan atmosfären och ytan under miljontals år och stabiliserar yttemperaturerna.

Koldioxid som kommer från vulkaner i ett naturligt system samlas i atmosfären innan det faller tillbaka ner till marken med regnvatten. Regn eroderar och reagerar kemiskt med bergarter på markens yta och avrinning transporterar kol till havet där det sjunker till havsbotten. Plattektonik driver kolrika oceaniska plattor under kontinenterna. Miljontals år senare återuppstår sedan kol när berg bildas.

Om vattennivåerna ät för låga för att regn ska uppkomma kan koldioxidborttagning från atmosfären  inte hålla jämna steg med utsläppen från vulkanutbrott och koldioxidnivåerna i atmosfären skjuter i höjden vilket fångar vatten. Stigande temperaturer förångar det återstående ytvattnet vilket initierar okontrollerad uppvärmning som får planeten för varm för att stödja liv.

"Så det gör tyvärr att dessa torra planeter inom livsvänliga zoner osannolikt stödjer liv," beskriver White-Gianella. Även om forskare har instrument som kan mäta ytvatten är steniga exoplaneter svåra att observera direkt. I denna studie genomförde forskarna en serie komplexa datasimuleringar för att bättre förstå hur vatten kan bete sig i dessa ökenvärldar.

Tidigare försök att modellera kolcykeln fokuserade på kallare, kanske blötare planeter. Modellerna tog hänsyn till avdunstning från solljus, men inkluderade inte andra faktorer, såsom vind. White-Gianella anpassade befintliga datamodeller till torrare planeter genom att förfina uppskattningar av avdunstning och nederbörd.

"Dessa sofistikerade, mekanistiska data modeller av kolcykeln har gjorts genom att människor försökt förstå hur jordens termostat har eller inte har fungerat över tid," beskriver seniorförfattaren Joshua Krissanen-Totton, bUW assistant professor of Earth and space sciences..

Funktionen av den geologiska kolcykeln på torra planeter till stor del outforskad. Resultaten visar att även planeter som bildas med vatten på ytan kan förlora det och gå från potentiellt livsmöjlig miljö till obeboelig på grund av störningar i kolcykeln.

Venus är ett exempel. Venus är ungefär lika stor som jorden, troligen bildad ungefär samtidigt och kan ha börjat med en liknande mängd vatten.

Ändå kan Venus yta idag mäta sig med temperaturen i en vedeldad pizzaugn beskriver White-Gianella.

Många teorier försöker förklara varför jorden och Venus är så olika. White-Gianella och Krissanen-Totton föreslår att Venus, som ligger närmare solen, kan ha bildats med något mindre vatten än jorden vilket rubbade balansen i den geologiska kolcykeln. När yttemperaturerna steg i takt med koldioxidnivåerna i atmosfären förlorade Venus sitt vatten  och allt liv den kunde ha hyst.

Kommande uppdrag till Venus kommer att försöka förstå vad som hände med planeten och om den någonsin hyste liv. 

"Det är mycket osannolikt att vi kommer att landa något på ytan av en exoplanet under vår livstid. Men vår grannplanet Venus  är utan tvekan den planet som kan lära oss mer om exoplaneter," beskriver White-Gianella.

Denna studie finansierades av National Science Foundation, NASA Astrobiology Program och Alfred P. Sloan Foundation och kan läsas här.

Dolda av Venus finns okända asteroider som kan hota jorden.

 

Bild wikipedia på Venus i naturliga färg.

I en internationell studie under ledning av forskare vid São Paulo State University (UNESP) i Brasilien har identifierats ett föga känt men potentiellt betydande hot mot jorden. Asteroider som delar Venus omloppsbana och som helt kan undkomma nuvarande observationsmöjligheter på grund av sin position i skyn (dolda bakom Venus eller solens bländande sken). Dessa objekt skulle kunna slå ner på jorden och ödelägga stora städer.

De så kallade "Venusianska asteroiderna i omloppsbana runt Venus" kretsar runt solen snarare än planeten, men de delar samma omloppsområde och har liknande bana. – De här objekten går in i 1:1-resonans med Venus, vilket innebär att de fullbordar ett varv runt solen samtidigt som planeten, beskriver forskarna.

Till skillnad från Jupiter-trojaner, som tenderar att vara mer stabila i sina banor är de Venusianska som hittills är kända mycket excentriska och instabila. De växlar mellan olika omloppsbanor i cykler som i genomsnitt varar i cirka 12 000 år. Dessa övergångar innebär att samma objekt kan befinna sig i en säker konfiguration nära Venus i ena stunden och passera nära jorden i en annan.

 "Under dessa övergångsfaser kan asteroiderna komma extremt nära jordens omloppsbana och potentiellt korsa den", beskriver Valerio Carruba professor vid UNESP School of Engineering vid Guaratinguetá campus (FEG-UNESP) och huvudförfattare till studien.

Den nuvarande katalogiseringen listar endast 20 Venusianska asteroider i omloppsbana och alla utom en har en excentricitet större än 0,38. Detta innebär att deras omloppsbanor tar dem till områden på himlen längre bort från solen, där de lättare kan upptäckas av markbaserade observatorier. Datormodeller visar dock att det bör finnas en mycket större population av asteroider med lägre excentriciteter som är praktiskt taget osynliga från jorden.

– Vår studie visar att det finns en population av potentiellt farliga asteroider som vi inte kan upptäcka med dagens teleskop. Dessa objekt kretsar runt solen, men är inte en del av asteroidbältet mellan Mars och Jupiter. Istället finns de mycket närmare oss i resonans med Venus. Men de är så svåra att observera att de förblir osynliga och kan utgöra en risk för kollision med vår planet i framtiden, beskriver Carruba.  

En artikel om studien publicerades av Carruba med kollegor i tidskriften Astronomy & Astrophysics. Arbetet kombinerade analytisk modellering och långsiktiga numeriska simuleringar för att spåra dynamiken hos dessa objekt och bedöma deras potential att komma farligt nära jorden.  

NU bör det avslöjas om det finns liv i Venus moln, mycket tyder på att det kan finnas.

 

Bild wikipedia molnstrukturen i Venus atmosfär, synlig genom ultraviolett avbildning.

Under de senaste fem åren har forskare upptäckt förekomsten av två potentiella biomarkörer i Venus moln i form av gaserna fosfin och ammoniak. Gaser som på jorden bara kan uppstå genom biologisk aktivitet eller industriella processer.

Biomarkörernas  existens i Venus moln kan inte förklaras ur kända atmosfäriska eller geologiska fenomen, därför har  professor Jane Greaves vid Cardiff University och hennes team planerat ett sätt att undersöka detta. Vid Royal Astronomical Societys National Astronomy Meeting 2025 i Durham beskrev de ett nytt uppdragskoncept av planeringen för att söka och kartlägga fosfin, ammoniak och andra gaser som är rika på väte och som inte borde finnas på Venus.

Planeringen innebär att man bygger en sond i CubeSat-storlek med en budget på 50 miljoner euro för att låta sonden följa med i Europeiska rymdorganisationens EnVision-uppdrag som är planerat till 2031. VERVE (Venus Explorer for Reduced Vapours in the Environment). Sonden skulle sedan lossna vid ankomsten till Venus och utföra en oberoende undersökning, medan EnVision undersöker planetens atmosfär, yta och inre.

"Våra senaste data har hittat flera bevis av ammoniak på Venus, med potential för att det kan existera i de livsmöjliga delarna av planetens moln", beskriver professor Greaves.

– Det finns inga kända kemiska processer för produktion av vare sig ammoniak eller fosfin utan liv eller industiprocesser så det enda sättet att säkert veta vad som är ansvarigt för gaserna är att åka dit. Även om temperaturen på planetens yta ligger runt 450 °C, kan den ligga mellan 30 °C och 70 °C på cirka 50 km höjd från Venus yta och här är ett atmosfärstryck som liknar jordens.

Under dessa förhållanden skulle det vara teoretiskt möjligt för "extremofila" mikrober att överleva och potentiellt stanna kvar i Venus moln efter att ha dykt dit upp under planetens mer tempererade förflutna.

Men det enda sättet att veta säkert, beskriver Venus-forskarna, är att skicka en sond för att ta reda på det.

Tyvärr finns ej något beslut just nu på att detta ska ske. Vi får hoppas det finns möjlighet att en CubeSat-satellit kan få lifta i EnVision- uppdraget 2031.  

Asteroider kretsande i Venus bana kan bli ett framtida hot mot Jorden

 

Bild De flesta av solsystemets asteroider finns i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter. Andra finns i omloppsbana runt planeter ex Jupitertrojanerna vilka bildar två grupper: en bakom och en framför Jupiter. Astronomer har hittills hittat 20 asteroider i omloppsbana runt Venus, vilka kan utgöra ett hot mot jorden. Bild: NASA/LPI

För tjugo år sedan gav den amerikanska kongressen NASA i uppdrag att hitta 90 procent av de jordnära asteroider som hotar jorden. Det har gjorts framsteg med att hitta dessa asteroider som kretsar runt solen och som ligger inom 1,3 astronomiska enheter (en astronomisk enhet är avståndet jorden - solen) från jorden. Sökandet utökas nu eftersom astronomer nu hittar asteroider som kretsar runt Venus och som kan utgöra ett framtida hot.

Ny forskning görs för att söka efter om det finns fler ännu ej funna asteroider som kan kretsa runt Venus och hur vi kan upptäcka dessa dolda i motljus från solen. De kan gömma sig i solens bländning och motstå våra försök att hitta dem. För att finna dem handlar det om observerbarhetsfönster och hur asteroidernas ljusstyrka förändras.

Vårt mål är att bedöma det möjliga hot som den ännu oupptäckta populationen av asteroider runt Venus eller i Venus bana  som kan utgöra mot jorden och att undersöka deras detekterbarhet från jorden från rymdobservatorier", beskriver författarna. Studien visar hur svårt det kan vara att upptäcka dessa farliga asteroider från jorden. En lösning kan vara att skicka en rymdfarkost till Venus omloppsbana.

"Observationer som görs från Venus omloppsbana som är vänd bort från solen, kan dock förbättra upptäckten av dessa kroppar", förklarar forskarna. Flera uppdrag har föreslagits, bland annat till solen-jorden eller solen-Venus L1 eller L2 halobana. 

Vi vet att det finns asteroider där ute som riskerar att slå ner på jorden. En del av dem är så stora att de kan förstöra hela städer. Till och med en relativt liten asteroid med en diameter på 150 meter kan träffa jorden med en kraft som motsvarar hundratals megaton TNT. Det är tusentals gånger mer potent än de atombomber som fälldes under andra världskriget.

Vera Rubin-observatoriet kommer att upptäcka många asteroider under sina regelbundna kartläggningar. Att hitta potentiellt farliga asteroider i omloppsbana runt Venus kan dock kräva en särskild ansträngning.

"Även om kartläggningar som de från Rubinobservatoriet  kanske kan upptäcka några av dessa asteroider inom en snar framtid, tror man att endast en dedikerad observationskampanj från ett rymdbaserat uppdrag nära Venus potentiellt skulle kunna kartlägga och upptäcka alla asteroider i omloppsbana runt Venus.

Forskningsrapporten har titeln "The invisible threat: assessing the collisional hazard posed by the undiscovered Venus co-orbital asteroids" och har skickats in till tidskriften Astronomy and Astrophysics 

Huvudförfattare var Valerio Carruba, biträdande professor vid São Paolo University i Brasilien. Tidningen finns för närvarande tillgänglig på arxiv.org.

En överraskande slutsats om Venus yta

 

Bild https://www.spacevoyaging.com   Landscapes from another world: Venus's surface as seen by Venera-13. Credits: Roscos 

Venera 13 (ryska: Венера-13) var en sovjetisk rymdsond i Veneraprogrammet. Rymdsonden sköts upp den 30 oktober 1981, med en protonraket. Farkosten bestod av två delar; en satellit och en landare. I samband med att farkosten passerade Venus separerade landaren från moderfarkosten. Landaren sände data från ytan i minst 127 minuter innan den slutade sända från ytan. Moderfarkosten fortsatte förbi Venus och inledde en omloppsbana runt solen. Farkosten hade flera instrument för att studera Solen.

Nya detaljer om ytan på Venus visar på några överraskningar om geologin där, enligt ny NASA-finansierad forskning där det beskrivs rörelser i Venus ytskorpa.

Forskare förväntade sig att det yttersta lagret av Venus skorpa (yta) skulle blivit tjockare och tjockare med tiden med tanke på dess uppenbara brist på krafter som skulle driva skorpan tillbaka in i planetens inre (kontinentaldriften på Jorden existerar inte på Venus utan hela planeten är en enda platta eller skorpa). En artikeln, om forskningsresultatet har publicerats i Nature Communications  där forskarna föreslår en metamorfosprocess baserad på bergarters densitet och smältcykler (på Venus finns bara en heltäckande platta inte plattor som på Jorden).

Jordens steniga skorpa består av massiva plattor som långsamt rör sig och bildar veck och förkastningar i en process som kallas plattektonik 

 Venus yta består av ett enda stycke här finns inget som visar på  subduktion orsakad av plattektonik som på jorden, förklarade Jusin Filiberto biträdande chef för NASA:s Astromaterials Research and Exploration Science Division vid NASA:s Johnson Space Center i Houston och en av författarna till artikeln.. I studien användes datamodellering för att visa att Venus skorpa är cirka 40 kilometer tjock i genomsnitt och som mest 65 kilometer tjock.

"Det är förvånansvärt tunt med tanke på förhållandena på planeten", beskriver Filiberto, – Det visar sig enligt våra modeller att när jordskorpan blir tjockare blir botten så tät att den antingen bryts av och blir en del av manteln eller blir så varm att den smälter. Så även om Venus inte har några rörliga plattor, genomgår dess skorpa metamorfos. Detta fynd är ett viktigt steg mot att förstå geologiska processer och Venus utveckling.

 "Vi vet exempelvis inte hur mycket vulkanisk aktivitet som finns på Venus", beskriver Filiberto. "Vi antar att det finns mycket och forskning visar att det borde finnas aktivitet men vi skulle behöva mer data för att veta säkert."

Möjligen finns ingen vulkanism alls ytan ser ut som ett blankt lock enligt mig. Ett blankt lock över ett flytande innandöme.

En strukturell kusin till DNA kan finnas i Venus atmosfär

 

Bild https://www.cardiff.ac  Molnen på Venus består  bland annat av droppar av svavelsyra, klor och järn.

Forskning under ledning från Wrocław University of Science and Technology, visar hur peptidnukleinsyra (PNA) vilket är en strukturell kusin till DNA kan överleva under laboratorieförhållanden som efterliknar förhållanden som kan finnas i Venus moln. 

Det internationella teamet använde sig av expertis från Cardiff University, Massachusetts Institute of Technology, Worcester Polytechnic Institute och branschsamarbetspartnerna i Symeres för studien för att utvärdera PNA:s förmåga att motstå en 98-procentig svavelsyralösning vid rumstemperatur under en period av två veckor. 

 Resultat visar att koncentrerad svavelsyra kan upprätthålla ett brett spektrum av organisk kemi som kan vara grunden till livsformer som skiljer sig från de som finns på jorden.

Huvudförfattaren, Dr Janusz Jurand Petkowski från Wrocław University of Science and Technology, beskriver: "Folk tror att koncentrerad svavelsyra förstör alla organiska molekyler och därför dödar allt liv, men det är inte sant.

"Medan många biokemikalier, som sockerarter är instabila i en sådan miljö visar vår forskning hittills att andra slag av kemikalier som även de finns i levande organismer, såsom kvävebaser, aminosyror och vissa dipeptider inte bryts ner i detta slags miljö." 

En artikel som beskriver deras forskningsresultat med namnet "Astrobiological Implications of the Stability and Reactivity of Peptide Nucleic Acid  in Concentrated Sulfuric Acid" är publicerad i Science Advance 

NASA uppdrag DAVINCI ner på Venus yta

 

Bild https://science.nasa.gov  En illustratörs visualisering av DAVINCI:s nedstigningssond liggande på Venus yta. NASA:s studio för vetenskaplig visualisering

DAVINCI är planerad att skjutas upp i början av 2030-talet och kommer att utforska Venus med både en rymdfarkost och en nedstigningssond. DAVINCI:s sond kommer att vara den första under 2000-talet som trotsar Venus atmosfär då den sjunker ner genom moln ner till ytan. Två andra uppdrag, NASA:s VERITAS och ESA:s (European Space Agency) Envision, kommer också att utforska Venus på 2030-talet då från planetens omloppsbana.

Rymdsonden DAVINCI som sänds upp under 2030 talet kommer att studera Venus moln och högland under två förbiflygningar. Den kommer också att släppa ut en sfärisk sond, cirka 3 meter bred som ska sjunka genom planetens tjocka atmosfär och frätande moln göra mätningar och ta högupplösta bilder av Venus yta då den sjunker ner under molnen.

DAVINCI-uppdraget kommer att vara det första som på nära håll utforskar Alpha Regio, en region som är känd som en "tessera". Tesserae som Alpha Regio tros vara uråldriga kontinenter och kan vara bland de äldsta ytorna på planeten vilket ger forskare tillgång till sten som är miljarder år gammal.

Genom att studera dessa stenar från ovan över Alfa Regio kan DAVINCI-forskarna ta reda på om Venus hade kontinenter och hav i det förflutna och hur eventuellt vatten då kan ha påverkat ytan. DAVINCI:s sond kommer att sjunka ner genom atmosfären för att ge en klar bild av bergen och slätterna. Den kommer att ta bilder som kan jämföras med ett flygplans landningsvy över jordens yta.

Forskare kommer att använda bilderna för att sammanställa 3D-kartor över Alpha Regio för att ge detaljer om Venus terräng vilket hjälper dem att leta efter stenar som vanligtvis bara blivit formade i  vattenströmmar.

 DAVINCI-uppdraget kommer att vara det första som analyserar den kemiska sammansättningen av Venus lägre atmosfär genom mätningar som görs med jämna mellanrum under nedfärden. Till exempel kan svavelföreningar som upptäcks här indikera om Venus vulkaner för närvarande är aktiva eller var aktiva nyligen. Ädelgaser (som helium eller xenon) däremot förblir kemiskt inerta och upprätthåller stabila koncentrationer vilket ger ovärderliga ledtrådar om Venus forntida historia, såsom planetens tidigare vatteninventering.

NASA:s Goddard Space Flight Center i Greenbelt, Maryland, är den huvudsakliga forskarinstitutionen i DAVINCI-uppdraget och kommer att utföra projektledning för uppdraget, tillhandahålla vetenskapliga instrument samt projektsystemteknik för att utveckla sondflygsystemet som går in i Venus atmosfär. Goddard leder också den övergripande vetenskapen för uppdraget med ett externt vetenskapsteam från hela USA. Lockheed Martin Space i Denver, Colorado. Colorado, kommer att bygga hangarfartyget/reläfarkosten. DAVINCI är ett uppdrag inom Discovery-programmet, som drivs av NASA:s Marshall Space Flight Center i Huntsville, Alabama, för myndighetens Science Mission Directorate i Washington

Troligen har det aldrig funnits liv eller vatten på vår tvillingplanet Venus.

 

Bild wikipedia. Färgkodad höjdkarta som visar de upphöjda terrae-"kontinenterna" i gult och mindre detaljer av Venus.

Forskare vid University of Cambridge som har studerat den kemiska sammansättningen av Venus atmosfär drar slutsatsen att dess inre är för torrt idag för att det någonsin ska ha funnits tillräckligt med vatten (om det någonsin funnits någon droppe alls) för att hav kunnat existera på dess yta. Istället har planeten sannolikt varit en brännhet ogästvänlig värld under hela sin existens.

Resultatet av studien har beskrivits i tidskriften Nature Astronomy och har betydelse för förståelsen av jordens unika karaktär och för sökandet efter liv på planeter utanför vårt solsystem. Även om många exoplaneter liknar Venus föreslås i  studien att astronomer bör begränsa sitt fokus till exoplaneter som är mer lika jorden än som gjorts historiskt.

På avstånd är Venus och jorden mycket lika de är nästan identiska i storlek och båda är stenplaneter. Men på nära håll är Venus mer som en ond tvilling. Den är täckt av tjocka moln av svavelsyra och dess yta har en medeltemperatur på nära 500 °C.

Trots dessa extrema förhållanden har astronomer i årtionden undersökt om Venus en gång kan ha haft flytande hav som kunnat hysa  någon form av "liv på ytan eller i dess tjocka moln.

"Vi kommer inte att veta helt säkert om Venus kan ha liv i molnen eller har kunnat ha livsformer förrän vi skickar sonder dit i slutet av detta årtionde", beskriver studiens huvudförfattare Tereza Constantinou, doktorand vid Cambridges Institute of Astronomy. Men med tanke på att Venus sannolikt aldrig haft hav är det svårt att föreställa sig att Venus någonsin har haft jordliknande liv vilket kräver flytande vatten.

Tänk om vi kunnat flytta Venus till en bana som Jordens och få den till att hysa liv och atmosfär som jordens. Då skulle vi haft två planeter med samma tyngdkraft mm en tvillingjord.

För mer om hur dessa forskare kom fram till sitt mycket troligt riktiga resultat enligt mig se denna länk från University of Cambridge. 

Venus kontinenter har likheter med den tidigaste tiden på Jorden

 

I en ny forskningsrapport avslöjas att Venus kan dela geologisk historia med Jorden.

Forskare har upptäckt att Venus vidsträckta platåer kan ha bildats genom processer som liknar de som skapade jordens tidigaste kontinenter för miljarder år sedan.

"Vi förväntade oss inte att Venus som har en yttemperatur på 460 °C och brist på plattektonik skulle ha så komplexa geologiska egenskaper." beskriver Professor Fabio Capitanio from the Monash University School of Earth, Atmosphere and Environmen.

Med hjälp av högpresterande datorsimuleringar och data från rymdsonden Magellan har forskare testat datamodeller av det troliga bildandet av Ishtar Terra, Venus största platå.

Resultaten av studien tyder på att Ishtar Terra och andra högland kan ha stigit upp från planetens heta inre genom en process som liknar bildandet av jordens kratoner (gamla stabila delar av kontinentalblock) – de uråldriga kärnorna av våra kontinenter på Jorden. 

"Den här upptäckten ger ett fascinerande nytt perspektiv på Venus och dess potentiella koppling till den tidiga jordens utvecklingslikheter, beskriver Capitanio.

Capitanio tillägger, "Det vi fann på Venus är slående likt jordens tidiga kontinenter vilket tyder på att dynamiken i Venus förflutna kan ha varit mer lik jordens än man tidigare trott."

Att förstå hur dessa "kontinenter" bildades på Venus skulle kunna kasta ljus över utvecklingen av steniga planeter överhuvudtaget inklusive Jordens. Jordens kratoner innehåller viktiga ledtrådar om uppkomsten av topografi, atmosfär och till och med liv på Jorden.

– Genom att studera liknande egenskaper på Venus hoppas vi kunna avslöja hemligheterna bakom jordens tidiga historia, beskriver Capitanio.

Den internationella studien, som leddes av docent Fabio Capitanio från Monash University School of Earth, Atmosphere and Environment, i samarbete med NASA, publicerades nyligen i tidskriften Nature Geoscience.

Bild wikipedia. Venus storlek i förhållande till jordens.

Venus är viktig att studera i sökandet efter liv i universum

 

Venus yta är tillräckligt varm för att bly ska smälta, lavasprutande vulkaner och puffiga moln av svavelsyra gör att Venus är omöjlig att leva på. Men ger ändå viktiga lärdomar om potentialen för liv på andra planeter hävdas i en ny artikel i tidskriften Nature Astronomy.

Även om den har en tryckkokarliknande atmosfär som omedelbart skulle krossa  en människa finns likheter mellan jorden och Venus. De har ungefär samma massa och radie. Med tanke på närheten till Venus är det naturligt att undra varför jorden blev så annorlunda (eller Venus).

Många forskare antar att solinstrålningsflödet, den mängd energi som Venus får från solen, orsakade en skenande växthuseffekt som förstörde planeten som möjlig för liv.

– Om man betraktar den solenergi som jorden tar emot till värdet 100 procent så samlar Venus in 191 procent. Många anser att det är därför Venus blev annorlunda, beskriver Kane. Venus har ingen måne vilket är det som är en anledning till att  jorden fick  hav och månen påverkade även mängden vatten här.

Förutom några av de kända skillnaderna (mellan Venus och Jorden) kan flera NASA-uppdrag till Venus hjälpa till att reda ut och finna några av de okända (som säkert finns). Forskarna vet inte storleken på Venus kärna (Citerat från vikipedia: Jordens kärna är den innersta delen av jordens inre och består huvudsakligen av järn, nickel, svavel och krom. Jordens kärna skapar värmeenergi och magnetism genom bland annat sin rotation och bidrar till jordens täthet) eller  hur Venus fick sin nuvarande relativt långsamma rotationshastighet ( Det tar längre tid för Venus att rotera en gång på sin axel än att fullborda sin bana runt solen. Det tar 243 jorddagar att rotera en gång – den längsta rotationen av någon planet i solsystemet men 224,7 jorddagar för att fullborda ett varv runt solen.), hur dess magnetfält förändrats över tid eller något om kemin i det undre av atmosfären.

En stenplanets inre påverkar också dess atmosfär. Så är fallet för jorden, där vår atmosfär till stor del är resultatet av vulkanisk utgasning.

NASA har planer för dubbla uppdrag till Venus planerade i slutet av detta decennium, och Kane hjälper till i båda. DAVINCI-uppdraget kommer att undersöka den syrafyllda atmosfären för att mäta ädelgaser och andra kemiska grundämnen.

– DAVINCI kommer att mäta atmosfären hela vägen från toppen till botten. Det kommer att hjälpa oss att bygga nya klimatmodeller och förutsäga den här typen av atmosfärer på andra håll, inklusive på jordens framtid eftersom vi fortsätter att öka mängden CO2, beskriver Kane. 

VERITAS-uppdraget, som leds av NASA:s Jet Propulsion Laboratory, kommer inte att landa med en sond på ytan, men göra det möjligt för forskare att skapa detaljerade 3D-landskapsrekonstruktioner som avslöjar om planeten har aktiv plattektonik (rörelser i jordskorpan även kallat kontinentaldrift) och aktiva vulkaner.

"För närvarande är våra kartor över Venus ofullständiga. Det är stor skillnad på hur aktiv ytan är i dag jämfört med hur den kan ha förändrats genom tiderna. Vi behöver båda typerna av information, beskriver Kane.

Bild vikipedia (engelska) Konstnärs koncept för DAVINCI:s planerade nedstigningsstadier på Venus.

Livets byggstenar klarar det extrema förhållandet i Venus atmosfär

 

Det kanske finns liv i Venus moln. I kontrast till planetens blåsande ogästvänliga, heta yta (med temperatur på 400-500C) har Venus molnlager som sträcker sig från 30 till 40 mil över ytan, mindre ogästvänliga temperaturer ( i de högsta lagret där svavelsyramoln finns är det ca 30C)  och kan därmed stödja vissa extrema former av liv.

Om det finns liv där ute har forskare antagit att liv där skulle se väldigt annorlunda ut än liv på jorden. Det beror på att molnen består av mycket giftiga droppar av svavelsyra - en intensivt frätande kemikalie känd för att lösa upp metaller och förstöra de flesta biologiska molekyler på jorden.

Men i en ny studie av MIT-forskare (Massachusetts Institute of Technology) utmanas det antagandet. Studien, som publicerats i dagarna i tidskriften Astrobiology, visar att vissa viktiga byggstenar till liv kan finnas kvar i lösningar av koncentrerad svavelsyra.

Studiens författare har funnit att 19 aminosyror som är nödvändiga för liv på jorden är stabila i upp till fyra veckor när de placeras i flaskor med svavelsyra i koncentrationer som liknar dem i Venus moln. I synnerhet fann de att den molekylära "ryggraden" i alla 19 aminosyror förblev intakt i svavelsyralösning som varierade i koncentration från 81 till 98 procent.

"Vi finner att byggstenarna för livet på jorden är stabila i svavelsyra och detta är mycket spännande för idén om möjligheten till liv i Venus moln", tillägger studiens författare Sara Seager, MIT:s Class of 1941 Professor of Planetary Sciences vid EAPS och professor vid institutionerna för fysik och flygteknik och astronautik. Det betyder inte att livet där skulle vara detsamma som här. Faktum är att vi vet att det inte kan vara så. Men det här arbetet främjar uppfattningen att Venus moln kan hysa de komplexa kemikalier som behövs för att liv ska uppstå.

Studiens medförfattare inkluderar huvudförfattaren Maxwell Seager, som går grundutbildning vid institutionen för kemi vid Worcester Polytechnic Institute (Sara Seagers son) och William Bains, forskare vid MIT och vid Cardiff University. För mer och utförligare information om denna studies resultat se här 

Jag är däremot själv tveksam till liv i Venus moln. Byggstenar ja men hur länge kan dessa existera i svavelsyra? Kan dessa byggstenar om och om igen bildas hamna i svavelsyramoln men upplösas efter en kort tid och ses som en cykelaktivitet?

Bild Venus. Foto: NASA/JPL-Caltech

Den gåtfulla komponenten i Venus moln avslöjad.

 

Venus moln. Forskare vet att dessa huvudsakligen består av svavelsyradroppar och något vatten, klor och järn. Koncentrationen varierar med höjden i den tjocka och giftiga atmosfären. Men hittills har inte gåtan om vad molnens fläckar och ränder består av lösts vilka syns i UV-strålning.

I en ny studie publicerad i Science Advances med stöd från Simons Foundation och Origins Federation har forskare från Universityof Cambridge funnit järnhaltiga sulfatmineraler stabila under de hårda kemiska förhållandena i Venus moln. Spektroskopisk analys avslöjade att en kombination av två mineraler, rhomboclase och surt järnsulfat, kan förklara den mystiska UV-absorptionsfunktionen på Venus.

De hittills enda tillgängliga uppgifterna om molnens sammansättning samlades in av sonder och avslöjade märkliga egenskaper i molnen som vi hittills inte har kunnat förklara fullt ut, beskriver Paul Rimmer från Cavendish Laboratory och medförfattare till studien. – I synnerhet när de undersöktes i UV-ljus hade  molnen ett specifikt UV-absorptionsmönster. Vilka grundämnen, föreningar eller mineraler är det som ger denna effekt frågade man sig?

Formulerad på grundval av Venus atmosfärskemi syntetiserade (producerade) teamet flera järnhaltiga sulfatmineral i ett vattenhaltigt geokemilaboratorium vid institutionen för geovetenskaper. Genom att suspendera de syntetiserade materialen i varierande koncentrationer av svavelsyra och övervaka de kemiska och mineralogiska förändringarna begränsade teamet kandidatmineralerna till rhomboclase och surt järnsulfat, vars spektroskopiska egenskaper undersöktes under ljuskällor som är speciellt utformade för att efterlikna spektrumet av solstormar beskriver Paul Rimmer och Samantha Thompsons FlareLab vid Cavendish Laboratory).

Ett fotokemilaboratorium vid Harvard samarbetade i forskningen genom att tillhandahålla mätningar av UV-absorbansmönstren för järn under extrema sura förhållanden, i ett försök att efterlikna Venusmolnen. Forskarna i ingår i den nybildade Origins Federation som främjar samarbetsprojekt av detta slag.

Mönstren och absorptionsnivån som visades i  kombinationen i dessa två mineralfaser överensstämmer med de mörka UV-fläckar som observerats i Venus moln, beskriver medförfattare Clancy Zhijian Jiang, från institutionen för geovetenskaper i Cambridge. Dessa riktade experiment avslöjade det intrikata kemiska nätverket i atmosfären och kastade ljus över grundämnenas kretslopp på Venus yta.

Vi kommer att få en chans att lära oss mycket mer om den här planeten under de kommande åren genom framtida NASA- och ESA-uppdrag som ska utforska Venus atmosfär, moln och yta, beskriver Rimmer och tillägger att studien är en grund för dessa framtida utforskningar.

Bild vikipedia - Molnstrukturen i Venus atmosfär synlig genom ultraviolett avbildning.

Blixtnedslag sker kanske aldrig på Venus

 

 Venus är ungefär lika stor som jorden men dess täta koldioxidrika atmosfär har lett till en skenande växthuseffekt. Den som står på Venus yta skulle möta brännande temperaturer på ca 480 C och ett högt atmosfärstryck.

För att utforska denna extrema värld vände sig forskarna till ett vetenskapligt verktyg som inte var utformat i första hand för att studera Venus utan solen: NASAs Parker Solar Probe, som lanserades 2018 som en del av ett sjuårigt uppdrag för att undersöka  solens korona, dess yttersta atmosfär och solvinden. Parker Solar Probe designades, byggdes och drivs av Johns Hopkins Applied Physics Laboratory, som leder uppdraget för NASA.

I februari 2021 svepte instrumentet förbi Venus på ett avstånd av ungefär 2500 km. Instrumentet upptäckte då  dussintals av vad forskare kallar "whistlervågor" - pulser av energi som, åtminstone på jorden kan vara tecken på blixtnedslag. Lagets data visade dock att Venus whistlervågor kanske inte kommer från blixtnedslag, utan snarare från störningar i de svaga magnetfält som omsluter Venus.

Analysen överensstämmer med en studie från 2021, som misslyckades med att upptäcka radiovågor genererade av blixtnedslag på Venus. Den nya analysen var under ledning av Marc Pulupa vid University of California, Berkeley.

David Malaspina, medförfattare till studien, beskriver att resultatet visar hur lite vi vet om en av våra närmaste planeter.

Mycket av debatten kring Venus och blixtar går tillbaka till 1978 när NASA-farkosten Pioneer gick in i omloppsbana runt Venus och började plocka upp signaler från whistlervågor hundratals mil över planetens yta.

För många forskare påminde dessa signaler om ett välbekant fenomen från jorden: blixtnedslag.

George förklarade att whistlervågor på jorden ofta - men inte alltid - skapas av blixtnedslag. Blixtnedslag, sa hon, kan bero på elektroners knuffande av varandra i planetens atmosfär som då ger whistlervågor i spiralform ut i rymden. Dessa vågor skapar visslande toner som tidiga radiooperatörer på jorden kunde höra i hörlurar, därav namnet "whistlers. Vissa forskare misstänkte då att det kunde vara blixtnedslag, beskriver George. Andra sa att de kunde vara något annat.

Parker Solar Probe kan kanske ge forskare en möjlighet att lösa debatten för gott. Något som ännu inte gjorts fullt ut. 

Bild vikipedia på de 4 innersta planeterna i solsystemet skalenligt i storlek  ordnade efter i vilken följd de finns från solen, från vänster räknar på bilden: Merkurius, Venus, jorden och Mars.

Venus svavelsyramoln kan innehålla DNA och RNA.

 

Ett team av kemister, biologer och planetforskare från MIT (Massachusetts Institute of Technology Cambridge, USA), Nanoplanet Consulting, Harvard University och University of Alberta har med genom laboratorieexperiment funnit att förhållandena i Venus moln möjligen kan innehålla liv. I rapporten publicerad i Proceedings of the National Academy of Sciences beskriver gruppen de experiment de genomförde i sitt laboratorium resultatet.

Tidigare forskning har visat att Venus yta i genomsnitt är cirka 462° C, alldeles för varmt för livsformer vi känner till. Planetens atmosfär är däremot mycket svalare speciellt i dess moln. Här är temperaturen 30° C till 70° C, väl inom ett intervall som kan stödja liv. Molnen består av svavelsyra och är mycket surare jordens moln. Men annorlunda livsformer kan existera i moln av detta slag, enligt forskargruppen.

De utarbetade experiment för att avgöra om RNA och /eller DNA-baser kunde existera i en sådan miljö.

Experimenten involverade exponering av nukleinsyrabaser såsom cytosin, adenin, tymin, guanin och uracil i kemiska förhållanden som liknar dem som tros finnas i de Venus svavelmoln. De gjorde sedan samma sak med pyrimidin och purinnukleinsyrabaskärnor och 2,6-diaminopurin. De testade därefter syrabasernas stabilitet med NMR (nuclear magnetic resonance) och UV-spektroskopi. De fann att om syrabaserna förblev stabila   i upp till två veckor - i förlängningen innebar detta att de kunde göra detsamma i Venus moln.

Men då får de först bildas och existensen blir endast två veckor innan de upplöses som jag tolkar det. Låter inte som att det skulle ske spontant eller vara annat än en konkret möjlighet teoretiskt.

Forskarna förstår att deras resultat kan vara förundrande för många forskare men knappast för kemister.  De noterar att det är allmänt känt att raffinering av olja innebär användning av koncentrationer av svavelsyra vilket då resulterar i produktion av organiska föreningar av vilka några är aromatiska molekyler. De föreslår därför att rymdforskare som letar efter liv i universum kan behöva utöka sina mål till att inkludera planeters atmosfärer inte bara deras ytor.

Bild vikipedia Molnstruktur av den venusianska atmosfären, synliggjord genom ultraviolett avbildning.

Vulkanutbrott på Venus.

 

Geologiska bevis på vulkanisk aktivitet har för första gången observerats på Venus yta. Forskare gjorde upptäckten efter att ha analyserat arkiv med radarbilder av Venus tagna för mer än 30 år sedan, på 1990-talet, tagna vid NASA: s Magellan-uppdrag.

Magellans uppdrag var att gå i omloppsbana runt Venus och ta bilder mellan 1990 och 1994. Efter att ha tillbringat drygt fyra år i omloppsbana runt Venus lät man sedan farkosten brinna upp i Venus atmosfär. 

Bilderna avslöjade vulkanisk aktivitet som ändrade form och storlek på mindre än ett år (först nu har dessa bilder upptäckts, analys av bildmassa tar tid och sker inte alltid omedelbart efter att ett uppdrag avslutats, forskare som tar på sig uppdraget och kapital måste först finnas) .

Forskare studerar aktiva vulkaner på jorden för att förstå hur en planets inre kan forma dess yta, driva dess utveckling och påverka en planet.

Ett av NASA:s nya uppdrag till Venus kommer att göra just detta på Venus. Under ledning av byråns Jet Propulsion Laboratory i södra Kalifornien kommer VERITAS - förkortning för Venus Emissivity, Radio science, InSAR, Topography och Spectroscopy - att lanseras inom ett decennium. 

Farkosten ska studera Venus från yta till kärna för att förstå hur en stenig planet ungefär lika stor som jorden utvecklades till en värld täckt av vulkaniska slätter och deformerad terräng under en kraftig, het, giftig atmosfär.

"NASA: s godkännande av VERITAS-uppdraget inspirerade mig att leta efter den senaste vulkaniska aktiviteten i Magellan-data", beskriver Robert Herrick det i studien.  Herrick  är forskningsprofessor vid University of Alaska Fairbanks och medlem i VERITAS-vetenskapsteam och ledde sökningen i datan. Han sa även "Jag förväntade mig inte riktigt att bli framgångsrik, men efter cirka 200 timmars manuell jämförelse av bilderna från olika Magellan-banor såg jag två bilder av samma region tagna med åtta månaders mellanrum som uppvisade tydliga geologiska förändringar orsakade av ett vulkanutbrott."

De geologiska förändringar Herrick hittade inträffade i Atla Regio en stor höglandsregion nära Venus ekvator där två av planetens största vulkaner, Ozza Mons och Maat Mons finns. Regionen har länge ansetts varit vulkaniskt aktiv men det fanns inga direkta bevis på nutida aktivitet. Medan Herrick granskade Magellans radarbilder identifierade Herrick en vulkanisk händelse associerad med vulkanen Maat Mons där miljön förändrades avsevärt mellan februari och oktober 1991.

I februaribilden verkade skeendet nästan cirkulärt och täckte ett område på mindre än 1 kvadratkilometer. Den hade branta inre sidor och visade tecken på dränerad lava nerför sina yttre sluttningar vilket antydde aktivitet. På radarbilder som togs åtta månader senare hade samma skeendel fördubblats i storlek (2,2 kvadratkilometer i storlek) och blivit omformad. Kratern såg också ut att vara fylld till kanten med en lavasjö.

Sökandet och dess slutsatser beskrivs i en ny studie publicerad i tidskriften Science. Resultaten presenterades även vid den 54: e mån- och planetvetenskapskonferensen i Woodlands, Texas, den 15 mars.

Bild vikipedia Nedslagskratrar på Venus yta (ej naturlig färgbild utan rekonstruerad från radardata)

Kanske Venus en gång hade hav.

 

Vatten finns överallt i solsystemet oftast i form av is eller gas men ibland även i flytande form som på Jorden. På alla planeter och på många av månarna i vårt solsystem och i  den yttre ringen av asteroidbältet mellan Mars och Jupiter  till det isiga Kuiperbältet bortanför Neptunus ut till  Oorts kometmoln finns vatten. Säkert finns det även i andra solsystem.

Venus är den andra planeten från solen räknat och den är i storlek lik Jorden. Skillnaden är dess giftiga svavelmoln, kraftiga koldioxidatmosfär  och en växthuseffekt som skapat en temperatur av ca 450 C på ytan. Det är en varm, torr, stenplanet med endast spår av vattenånga i den tjocka CO2 atmosfär där svavelmolnen sveper fram.

Venus kan alltid ha varit en obeboelig het planet som förlorade sitt eventuella syre i absorption under kristalliseringen av sitt magmahav och därför aldrig haft flytande vatten på ytan. Utan något sätt att binda kol, ständigt ökande atmosfärisk CO2 sveptes planeten in i ett tjockt tungt täcke som ledde till nuvarande atmosfärstryck vid ytan som är 92 gånger högre än det på jorden. Något som gjorde att Venus blev varmare än Merkurius trots att Venus finns dubbelt så långt bort från solen än Merkurius.

Likväl föreslås i en datasimulering att Venus i det tidiga solsystemets historia då solstrålningen var 30 % mindre än nu  kan ha haft en lägre yttemperatur och en mycket tunnare atmosfär vilket kan  resulterat att flytande vatten en tid fanns på ytan - kanske hav – och kanske för endast 700 miljoner år sedan däremot inträffade därefter en skenande växthuseffekt  som kokade bort havet.

Forskare vid University of Chicago som undersökte om denna scen var möjlig med en datasimulering av skilda möjligheter av Venus utveckling historiskt. De tog det unika tillvägagångssättet att först anta att det en gång fanns ett hav med rätt temperatur för flytande vatten.  Datormodellerna byggdes upp med en mängd olika havsnivåskillnader och man testade dessa havsteorier genom tre olika processer av avdunstning och syreavlägsnande. De körde modellen med tre olika tidsberoende utgångspunkter, totalt 94080 gånger med ett poängsystem som gjorde det möjligt att identifiera körningarna med resultat som till slutresultat blev Venus som vi upplever den.

Enligt studiens resultat var det bara några hundra av 94080 körningar som resulterade i den faktiska Venus-atmosfären av idag. De hypotetiska havsepokerna på Venus behövde sluta före 3 miljarder år sedan med ett maximalt havsdjup på 300 meter över hela ytan (total hydrosfär). Resultaten tyder på att Venus har varit obeboelig i mer än 70 % av sin historia, fyra gånger längre än tidigare uppskattningar. 

Men detta resultat visar bara en möjlighet av hav i det förgångna inte att Venus säkert haft hav. Troligast enligt mig har Venus aldrig varit täckt av hav utan alltid varit som det är i dag.

Forskare är ganska säkra på att flytande vatten på en stenig planet behövs för att liv ska existera eller ha möjlighet att utvecklas. Livet på jorden tros ha börjat för cirka 3,5 till 4 miljarder år sedan, enligt fossilfynd och kanske ännu längre tillbaka till cirka 4,5 miljarder år tillbaks om man tar hänsyn till den molekylutveckling som gav upphov till de livsformer som nu är fossil (med andra ord började då utvecklingen till liv på Jorden redan vid dess första ti§d. Detta då Jorden anses skapad för ca 4,5 miljarder år sedan) . Om Venus hade flytande vatten på sin yta för 3 miljarder år sedan kunde här också ha funnits liv.

Resultatet av studien har publicerats i Proceedings of the National Academy of Sciences.

Bild vikipedia på en mosaik av radarbilder som visar Venus utan sin täta atmosfär. Sammanställt av NASA/JPL.

Landare med batterier som klarar av Venus yta ska nu konstrueras

 

Venus yta har en temperatur  av cirka 480 C och dess  atmosfär består mest av koldioxid och något  kväve och sträcker sig ca 2,5 mil upp från ytan. Atmosfären är mycket kraftig och molnig det är omöjligt att se ner på Venus  yta från rymden.

Forskare och ingenjörer från NASA och European Space Agency förbereder sig nu för tre nya uppdrag till Venus. De vill veta mycket mer om den närliggande planeten, som liknar jorden på så många sätt bland annat i storlek se bild ovan.

Videon som medföljer länken här  berör några spännande aspekter av Venus. För det första har Venus en skenande växthuseffekt. Det 25 kilometer höga höljet av atmosfär bestående mestadels av koldioxid består även av moln av svavelsyra.

Nyckeln till det batteri som behövs till en landare som ska landa på Venus yta och inte urladdas på kort tid antas ska drivas av en form av nytt slag av smält salt med låg urladdning. Detta material har tillräckligt hög effektivitet och kan lagras och underhållas enkelt på jorden, då saltets höga smältpunkt innebär att det kommer att förbli fast samtidigt som det behåller sin energipotential i många år innan det används.

Ett stort problem med de  saltbatterier som finns idag är deras höga självurladdningshastighet, orsakade av interna elektrokemiska reaktioner, vilket begränsar ett normalt termiskt batteri med en smält saltelektrolyt till bara några timmars användning på Venus. Enligt NASA utvecklade ATB nyligen en 17-cells batteriprototyp som kunde begränsa de batteridränerande interna reaktionerna för att avsevärt förlänga batteriets livslängd.

Detta gjorde det möjligt för ATB:s batteri att ladda ur mellan 19 volt och 25 volt i 118 dagar, nästan dubbelt så mycket som LLISSE:s driftbehov, innan korrosionen nådde den positiva ledningen på batteriet."Den här senaste demonstrationen av batteriteknik, med förbättrad arkitektur och elektrokemi med låg självurladdning, är en enorm prestation som många kanske inte trodde var möjlig", säger Kevin Wepasnick, en ATB-projektingenjör, i ett NASA-uttalande.

Det kommer fortfarande att dröja innan NASA kan känna sig säkra på att det nya batteriet kommer att visa sig vara möjligt att använda i Venus hårda miljö, inklusive att utveckla en behållare och förpackning som tål hettan och Venus atmosfär. Men det verkar som om det största hindret LLISSE måste klara av har hanterats framgångsrikt.

Jag tror forskarvärlden löser uppgiften. Mycket nya uppfinningar som sedan kommit mänskligheten till del har kommit ur konstruktioner av rymdfarkoster och skydd av skilda slag. Något de glömmer som ör negativa till de kapital rymdforskning kostar. Det nu utvecklade batteriet kan kanske bli användbart även på jorden? Billiga (om nu detta blir det), miljövänliga  mer effektiva batterier behövs.

Bild vikipedia på storleksförhållandet mellan Venus och Jorden.

Anledningen till det ogästvänliga klimatet på Venus i nutid.

 

Vulkanisk aktivitet som varade under hundratals till tusentals år och med de massiva utbrott av material som då kastades ut kan vara anledningen till Venus förändring från en tempererad och våt värld till det heta växthusklimat planeten har idag. Detta föreslås i en ny rapport från NASA.

Venus har idag en yttemperatur på i genomsnitt cirka 460 C  och en atmosfär som är 90 gånger kompaktare  än Jorden. Enligt studien kan dessa massiva vulkaniska utbrott ha skett någon gång i Venus tidiga historia.

 I synnerhet kan förekomsten av flera sådana utbrott på kort tid (inom en miljon år) ha lett till den skenande växthuseffekt som var början till planetens övergång från vått och tempererat till varmt och torrt klimat. OBS ingen vet dock säkert om Venus haft en tempererad och blöt forntid. Det är antaganden att det varit så (min anm.).

Stora fält av stelnat vulkaniskt berg täcker 80 % av Venus yta, säger Dr. Michael J. Way, från NASA: s Goddard Institute for Space Studies i New York. Way är huvudförfattare till artikeln som r publicerades den 22 april iThe Planetary Science Journal. "Även om vi ännu inte är säkra på hur ofta händelserna som skapade dessa vulkaniska berg inträffade borde vi kunna begränsa tiden genom att studera jordens egen historia."

Livet på jorden har utstått minst fem stora massutrotningshändelser. Se mer om dessa här 

Enligt den nya studien och andra tidigare studier orsakades eller förvärrades majoriteten av dessa vulkaniska utbrott av  stora magmautsläpp. Men i jordens fall var klimatstörningarna från dessa händelser inte tillräckliga för att orsaka en skenande växthuseffekt som det blev på Venus, av skäl som Way och andra forskare fortfarande försöker förstå.

NASA: s nästa uppdrag till Venus, planeras att lanseras i slutet av 2020-talet - Deep Atmosphere Venus Investigation of Noble gases, Chemistry, and Imaging (DAVINCI) -uppdraget och Venus Emissivity, Radio science, InSAR, Topography, And Spectroscopy (VERITAS) -uppdraget - syftar till att studera Venus ursprung, historia och nuvarande tillstånd i oöverträffad detalj.

Bild från vikipedia Venus  är den andra planeten från solen och gör en full omloppsbana på cirka 224 dagar.