Neutronstjärnor kan vara höljda i moln av "axioner

 

Bild wikipedia modellen visar uppbyggnaden av en neutronstjärna.

En neutronstjärna är ett av flera möjliga slut för en stjärna. När en stjärna i slutet av sin existens stöter bort sitt yttre lager inträffar en gravitationskollaps och stjärnans kvarvarande inre delar imploderar. Om stjärnan är så stor att den kvarvarande massan motsvarar 1,4–3 solmassor övergår den i en supernova. Återstoden blir en neutronstjärna som består av tätt packade neutroner och övrigt material av utspridda rester från supernovan.

Axionen är en hypotetisk elementarpartikel med spinn noll, det vill säga den är en boson. För mer om  elementarpatiklar se här 

Ett forskarlag bestående av fysiker från universiteten i Amsterdam, Princeton och Oxford har visat att extremt lätta partiklar, så kallade axioner, kan finnas i stora moln runt neutronstjärnor.  Axioner är också kända som en ledande kandidat för att förklara vad mörk materia består av ett av de största mysterierna inom fysiken. Mycket tyder på att cirka 85 % av materian i vårt universum är "mörkt", vilket helt enkelt betyder att det inte består av någon typ av materia som vi känner till och för närvarande kan observera.

Istället kan man bara indirekt dra slutsatsen att det finns mörk materia genom att något okänt påverkar gravitationen på materia (min misstanke är att det istället är något i gravitation vi inte förstår –kanske strängteorin ska studeras mer).

När axioner utsätts för elektriska och magnetiska fält förväntas de kunna omvandlas till fotoner – ljuspartiklar – och vice versa. Ljus är något vi vet hur man observerar, men som nämnts bör omvandlingsstyrkan vara mycket liten och därför är också mängden ljus som axioner i allmänhet producerar låg. Det vill säga om man inte tar hänsyn till en miljö som innehåller en väldigt massiv mängd axioner och då helst i mycket starka elektromagnetiska fält.

Detta fick forskarna att börja fundera på neutronstjärnor, de tätast kända objekten i  universum. Dessa objekt har massor som liknar solens men har komprimerats till stjärnor som är 12 till 15 kilometer stora. Sådana extrema densiteter skapar en extrem miljö med enorma magnetfält, miljarder gånger starkare än något vi har på jorden.

Ny forskning har visat att om axioner existerar, gör dessa magnetfält i neutronstjärnor det möjligt att massproducera axioner nära  ytan (om dessa teoretiska  axioner existerar i verkligheten). Även om inga axionmoln hittills har observerats vet vi med de nya studieresultaten mycket exakt vad vi ska leta efter och var vilket gör en grundlig sökning efter axioner  mer möjlig att genomförbara.

Även om huvudpunkten på sökandet efter axionmoln", är huvudintresset öppnar arbetet också upp flera nya teoretiska vägar att utforska beskriver forskarna vilka beskriver sitt arbete som. ”Axion Clouds around Neutron Stars, Dion Noordhuis, Anirudh Prabhu”, författare Christoph Weniger, Samuel J. Witte, Physical Review X 14, 041015 (2024).

Jupiters färgsprakande moln

 

Under den 61:a förbiflygningen av Jupiter den 12 maj 2024 fångade NASA:s rymdfarkost Juno ovan färgförbättrade bild av Jupiters norra halvklot. Bilden ger en detaljerad bild av kaosartade moln och cyklonstormar i ett område som forskare känner till som en veckad trådliknande region.

I dessa regioner bryts de zonindelade jetstrålarna som skapar de välbekanta bandmönstren i Jupiters moln ner vilket leder till turbulenta mönster och molnstrukturer som snabbt utvecklas under loppet av bara några dagar.

En medborgarforskare vid namn Gary Eason skapade ovan bild med hjälp av rådata från Junos Cam-instrument (ett kamera/teleskop för synligt ljus ombord på NASA:s rymdfarkost Juno) och använde sedan digitala bearbetningstekniker för att förbättra färg och klarhet i bilden. https://en.wikipedia.org/wiki/JunoCam

Bild NASA Bilddata: NASA/JPL-Caltech/SwRI/MSSS Bildbehandling av Gary Eason © CC BY

Livets byggstenar klarar det extrema förhållandet i Venus atmosfär

 

Det kanske finns liv i Venus moln. I kontrast till planetens blåsande ogästvänliga, heta yta (med temperatur på 400-500C) har Venus molnlager som sträcker sig från 30 till 40 mil över ytan, mindre ogästvänliga temperaturer ( i de högsta lagret där svavelsyramoln finns är det ca 30C)  och kan därmed stödja vissa extrema former av liv.

Om det finns liv där ute har forskare antagit att liv där skulle se väldigt annorlunda ut än liv på jorden. Det beror på att molnen består av mycket giftiga droppar av svavelsyra - en intensivt frätande kemikalie känd för att lösa upp metaller och förstöra de flesta biologiska molekyler på jorden.

Men i en ny studie av MIT-forskare (Massachusetts Institute of Technology) utmanas det antagandet. Studien, som publicerats i dagarna i tidskriften Astrobiology, visar att vissa viktiga byggstenar till liv kan finnas kvar i lösningar av koncentrerad svavelsyra.

Studiens författare har funnit att 19 aminosyror som är nödvändiga för liv på jorden är stabila i upp till fyra veckor när de placeras i flaskor med svavelsyra i koncentrationer som liknar dem i Venus moln. I synnerhet fann de att den molekylära "ryggraden" i alla 19 aminosyror förblev intakt i svavelsyralösning som varierade i koncentration från 81 till 98 procent.

"Vi finner att byggstenarna för livet på jorden är stabila i svavelsyra och detta är mycket spännande för idén om möjligheten till liv i Venus moln", tillägger studiens författare Sara Seager, MIT:s Class of 1941 Professor of Planetary Sciences vid EAPS och professor vid institutionerna för fysik och flygteknik och astronautik. Det betyder inte att livet där skulle vara detsamma som här. Faktum är att vi vet att det inte kan vara så. Men det här arbetet främjar uppfattningen att Venus moln kan hysa de komplexa kemikalier som behövs för att liv ska uppstå.

Studiens medförfattare inkluderar huvudförfattaren Maxwell Seager, som går grundutbildning vid institutionen för kemi vid Worcester Polytechnic Institute (Sara Seagers son) och William Bains, forskare vid MIT och vid Cardiff University. För mer och utförligare information om denna studies resultat se här 

Jag är däremot själv tveksam till liv i Venus moln. Byggstenar ja men hur länge kan dessa existera i svavelsyra? Kan dessa byggstenar om och om igen bildas hamna i svavelsyramoln men upplösas efter en kort tid och ses som en cykelaktivitet?

Bild Venus. Foto: NASA/JPL-Caltech

Neptusliknande exoplaneter med synliga moln eller inte och dess atmosfär

 

Jonathan Brande, doktorand vid ExoLab vid University of Kansas har nyligen publicerat nya forskningsresultat i den vetenskapliga tidskriften The Astrophysical Journal Letters som visar atmosfäriska detaljer av 15 exoplaneter av Neptunusliknande slag. Även om ingen av planeterna kan anses som livsvänliga kan en bättre förståelse av dem hjälpa oss att förstå varför vi inte har en Neptunusliknande planet ( i storlek som Neptunus men stenplanet lik jorden) nära vår sol likt många andra solsystem ses ha.

– Under de senaste åren vid University of Kansas har mitt fokus varit att studera exoplaneters atmosfärer genom en teknik som kallas transmissionsspektroskopi, beskriver Brande och beskriver det som att  "När en planet passerar, vilket innebär att den rör sig mellan vårt siktfält och stjärnan den kretsar kring passerar ljus från stjärnan genom planetens atmosfär och absorberas av de gaser som finns där. Genom att undersöka detta ljus från stjärnan och låta ljuset passera genom en spektrograf vilket kan ses som att låta ljus passera genom en prisma – observeras en regnbåge och de skilda färgerna i denna avslöjar skilda grundämnen. Utifrån ljusstyrka eller ljussvaghet i spektrumet avslöja gaserna och dess mängd som absorberar ljus i exoplanetens atmosfär.

Med denna metodik publicerade Brande för flera år sedan en artikel om den "varma Neptunus" exoplaneten TOI-674 b, där han presenterade observationer som indikerade närvaro av vattenånga i TOI-674 b atmosfär. Dessa observationer var en del av ett bredare program som leddes av Brandes rådgivare Ian Crossfield, docent i fysik och astronomi vid KU med syftet att observera atmosfärer hos exoplaneter av Neptunusstorlek. Den nyligen publicerade artikeln sammanfattar observationer från det programmet och innehåller även data från ytterligare observationer och diskuterar varför vissa planeter verkar molniga medan andra inte ses ha moln. Brande och hans medförfattare noterade särskilt om moln eller dis bildas högt upp i atmosfären. När sådana atmosfäriska aerosoler är närvarande, beskriver Brande att dis kan blockera ljuset som filtreras genom atmosfären.

"Om en planet har ett moln precis ovanför ytan med hundratals kilometer klar luft ovanför sig, kan stjärnljus lätt passera genom den klara luften och absorberas endast av de specifika gaserna i den delen av atmosfären", beskriver Brande. – Men om molnet är placerat väldigt högt gör det att molnen  då i allmänhet blir ogenomskinliga över hela det elektromagnetiska spektrumet. Enligt Brande är det när dessa aerosoler finns högt upp i atmosfären som det inte finns en väg för ljus att filtreras igenom.

"Hubbleteleskopet har lättast att upptäcka vattenånga inte övriga gaser", beskriver han. – Om vi observerar vattenånga i en planets atmosfär är det en bra indikation på att det inte finns några moln som är tillräckligt höga för att blockeras i spektrat. Omvänt, om vattenånga inte observeras och endast ett platt spektrum ses, trots att man vet att planeten borde ha en utsträckt atmosfär tyder det på den troliga närvaron av moln eller dis på högre höjder.

Det innebär att beroende på vilken höjd moln finns är de synliga och visar på en atmosfär. Det visar även att där moln ses kan de likväl finnas  en intressant atmosfär under dessa.

Bild https://ku.edu/  En konstnärs koncept av exoplaneten GJ 9827d, den minsta exoplaneten där vattenånga har upptäckts i atmosfären. Foto: NASA/ESA/Leah Hustak, Ralf Crawford, Space Telescope Science Institute.

Kvartskristall upptäckt i moln på WASP-17 b

 

WASP-17b är en exoplanet i stjärnbilden Skorpionen som kretsar kring stjärnan WASP-17 som ligger 1300 ljusår från oss.

Kvartskristall är ett mineral, ett av de vanligaste mineralerna i jordens kontinentala skorpa och består av kisel och syre.

Forskare från Cornell University har nu med hjälp av NASA:s James Webb Space Telescope (JWST)upptäckt att det finns  kvartsnanokristaller i höghöjdsmoln över WASP-17 b. Upptäckten gjordes med MIRI (Webb's Mid-Infrared Instrument). Detta är första gången som kiseldioxidpartiklar (SiO2) har upptäckts i en exoplanets atmosfär.

Kvartskristallerna är endast cirka 10 nanometer i diameter (en miljondels centimeter) små nog för att 10000 skulle kunna passa sida vid sida över ett mänskligt hårstrå. Deras existens rapporterades i artikeln "JWST-TST DREAMS: Quartz Clouds in the Atmosphere of WASP-17b", publicerad i Astrophysical Journal Letters den 16 oktober.

WASP-17 b  är mer än sju gånger större än Jupiter men med en massa mindre än hälften av Jupiters vilket gör WASP-17 b till en av de största och "svulstigaste" kända exoplaneterna. Detta, tillsammans med dess korta omloppstid runt sin sol på 3,7 jorddagar gör planeten idealisk för transmissionsspektroskopi: en teknik som innebär att man mäter filtrerings- och spridningseffekterna från en planets atmosfär mot stjärnljuset för att upptäcka egenskaper i dess sammansättning.

Till skillnad från mineralpartiklar som finns i moln över jorden, sveps inte kvartskristallerna som detekterats i molnen på WASP-17 b  uppstigna av väder och vind från en stenig yta. Istället har de sitt ursprung och bildande i själva atmosfären.

WASP-17 b har en temperatur av cirka 1500 Celsius trycket där kvartskristallerna bildas högt upp i atmosfären är ungefär en tusendel av vad vi upplever på jordens yta. Under dessa förhållanden kan fasta kristaller bildas direkt utan att först gå igenom en vätskefas, beskriver huvudförfattaren till studien David Grant vid University of Bristol.

Exakt hur mycket kvartkristaller det finns och hur utbredda molnen med dessa är är svårt att avgöra, men teamet hoppas kunna undersöka detta genom att kombinera observationerna av WASP-17b med andra observationer av systemet med hjälp av JWST, skriver medförfattare Nikole Lewis docent i astronomi vid College of Arts and Sciences, medlem i Carl Sagan Institute och ledare för Webb Guaranteed Time Observation (GTO)-program. 

WASP-17 b är en av tre planeter som JWST Telescope Scientist Team's Deep Reconnaissance of Exoplanet Atmospheres using Multi-instrument Spectroscopy (DREAMS) har som mål att samla in en omfattande uppsättning observationer från: en het Jupiter (WASP-17 b) de övriga är en varm Neptunus och en tempererad stenplanet. Men det framgår inte vilka dessa är i artiklen från Cornwell University från vilket detta inlägg har som utgångspunkt.

MIRI-observationerna av den heta Jupiterlika WASP-17 b gjordes som en del av GTO-programmet med nr 1353.

Bild vikipedia på storleksjämförelse mellan Jupiter och WASP-17b.

Vi kan alla nu hjälpa NASA i sökandet efter moln på Mars

 

Genom att identifiera moln i data som samlats in av NASA:s Mars Reconnaissance Orbiter över Mars kan allmänheten nu hjälpa forskarna att bättre  förstå  planetens atmosfär. 

NASA-forskare har organiserat ett projekt som heter Cloudspotting on Mars som bjuder in allmänheten att hjälpa till med att identifiera (hitta) marsmoln med hjälp av medborgarforskningsplattformen Zooniverse. 

Insamlingens  syfte är att resultera i en uträkning om varför planetens atmosfär bara är 1 % så tät som jordens atmosfär trots att indikationer  tyder på att planeten en gång hade en mycket kraftigare atmosfär.

Lufttrycket på Mars i dag  är så lågt att flytande vatten helt enkelt förångas från planetens yta upp till atmosfären. Men för miljarder år sedan täckte sjöar och floder Mars något som tyder på att atmosfären då måste ha varit betydligt kraftigare.

Hur förlorade Mars sin atmosfär över tid? I en teori föreslås att olika mekanismer kan vara anledning till att vattnet avdunstade upp i atmosfären där solstrålning bröt ner vattenmolekylerna i väteatomer  och syreatomer  (vatten är gjord av två väteatomer och en syreatom).

Väte som är lätt försvann då ut  i rymden. "Vi vill lära oss vad som utlöser bildandet av moln - särskilt moln bestående av fruset vatten, vilket kan lära oss hur högt vattenånga kan stiga i atmosfären på Mars - och under vilka årstider", säger Marek Slipski,  postdoktoral forskare vid NASAs Jet Propulsion Laboratory i södra Kalifornien.

Det är här Cloudspotting på Mars kommer in. Projektet utgår från en 16-årig insamling av data från Mars Reconnaissance Orbiter (MRO), vilken studerat den röda planeten sedan 2006. Rymdfarkostens Mars Climate Sounder-instrument studerade atmosfären i infrarött ljus. Ljus osynligt för det mänskliga ögat. I mätningarna från  instrumentet (MRO)  framträder moln i bågform. Teamet behöver nu hjälp med att sålla igenom dessa datamängder  med hjälp av Zooniverse, markera bågarna så  forskarna mer effektivt kan studera var i atmosfären de förekommer.

"Vi haröver 16 års data att söka igenom, vilket är mycket värdefullt - det låter oss se hur temperaturer och moln förändras över olika årstider från år till år", säger Armin Kleinboehl, Mars Climate Sounders biträdande huvudforskare vid JPL.

Forskare har även experimenterat med algoritmer för att identifiera bågarna från Mars Climate Sounder-data men det är mycket lättare för människor att upptäcka dem med ögat än nuvarande algoritmer. Men Kleinboehl säger däremot att Cloudspotting-projektet också kan hjälpa till att träna upp bättre algoritmer för arbetet i framtiden.

Cloudspotting on Mars är det första vetenskapsprojektet av Mars som finansieras av NASAs Citizen Science Seed Funding-program. Projektet genomförs i samarbete med International Institute for Astronautical Sciences.

Jag undrar också varför vattnet avdunstade efter att ha funnits på ytan i kanske miljoner år eller mer (min anm.). Inget förklarar vad som skedde hur snabbt det gick eller om samma sak kan ske på Jorden.. 

Bild vikimedia. Mars Express  HRSC-bild av vulkanen Arsia Mons med ett ~ 1500 km orografiskt moln som bildats nedåt berget.

Ett moln större än Vintergatan har hittats i tomheten därute.

 

Ett isolerat moln större än Vintergatan har hittats av ett forskarlag vid University of Alabama i Huntsville (UAH) i tomheten mellan galaxer. Det ensamma molnet består av varm gas med temperatur på upp till 90000C och en total massa av 10 miljarder gånger solens. Det gör att gasmolnet har större massan än små galaxer.

Molnet upptäcktes i galaxhopen Abell 1367 av en grupp forskare ledd av Dr. Ming Sun, docent i fysik vid UAH som är en del av University of Alabama System. A1367 (Leoklustret). I detta kluster finns cirka 70 galaxer. Avståndet från oss till klustret är cirka 300 miljoner ljusår. Molnet hittades med hjälp av Europeiska rymdorganisationens ESA;s (XMM-Newton), Europas flaggskepp då det gäller röntgenteleskop. Molnet observerades även med European Southern Observatory Very Large Telescope/Multi Unit Spectroscopic Explorer (VLT/MUSE) och Japans flaggskeppsoptiska teleskop Subaru.

"Den överraskande livslängd som det bestått kan ha något att göra med magnetfältet i molnet," säger Dr. Sun. Gasmoln brukar inte ensamma flyta runt däruppe under längre tider utan glesas ut eller fångas in av någon galax om de flyter mot en sådan.

Magnetfältet kan agera som ett klister för molnet genom att undertrycka instabila krafter som annars skulle få det att skingras enligt nuvarande teori.

 

Med framtida studier säger Ming att det ensamma molnet och andra liknande som ännu inte har upptäckts kan hjälpa forskare att bättre förstå avknoppade interstellära medier som finns på stora avstånd från  galaxer liksom effekterna av turbulens och värmeledning.

 

"Eftersom det isolerade molnet lyser i både H-alfaspektrala linjen och röntgenstrålar i tomrummet av ett kluster av galaxer visar det att gaser som avlägsnas från galaxer kan skapa klumpar i det intergalaktiska mediet och att  dessa klumpar kan upptäckas med hjälp av optiska undersökningsdata."

Bild från vikimedia på riktningen till molnet vilket innebär Leohopen (Abell 1367) en galaxhop i stjärnbilden Leo (Lejonet).

Varför detta stora gasmoln (troligen) min anm.) en gång lämnat sin värdgalax vet man inte. Inte heller vad om håller det samman det  eller om det funnits sedan tidens början.

På Mars har rymdbilen upptäckt skimrande moln

 

Det är ovanligt med en molnig dag på Mars då atmosfären här är tunn.

De moln som bildas finns oftast över planetens ekvator och då under den kallaste tiden på året. Tiden då Mars är längst bort från solen i sin bana.

 Men för ett marsianskt år sedan 2019 vilket i tid är två jordår lade forskare märke till moln som bildats över NASA:s Curiosity rover tidigare än väntat under året.

Nu år 2021 var de därför förberedda för att dokumentera dessa "tidiga" moln från det ögonblick de först beräknades dyka upp i slutet av januari (jordtid). Det resulterade i bilder av fluffiga puffmoln fyllda med iskristaller som spred ljus vid solnedgången och några av dem skimrande färgrikt. Forskare försöker  förstå hur moln bildas på Mars och varför de senast upptäckta är olika de som senare i årscykeln uppkommer (man tänker på dess skimrande utseende ett utseende de senare inte har).

 

Faktum är att Curiositys team redan har gjort en ny upptäckt: De tidiga molnen på vintern som nu upptäckts och dokumenterats befinner sig på högre höjd än vad som är typiskt för moln på Mars. De flesta marsmoln svävar cirka 60 kilometer upp på himlen och består av vattenis.

Men molnen Curiosity har avbildat är på en högre höjd, där det är väldigt kallt vilket indikerar att de sannolikt består av frusen koldioxid (torr-is). Forskare söker nu efter ledtrådar för att säkrare fastställa molnens höjd på Mars och det kommer att krävas mer analys för att säkert säga vilka av Curiositys senaste bilder som visar vattenismoln och vilka som visar torr-is-moln (koldioxidmoln).

Man kan se de färgrika molnen lika norrsken på jorden (min anm,) tycket jag. På jorden har vi dock ej moln bestående av torr-is utan enbart av vatten.

Bild från NASA se denna länk https://www.jpl.nasa.gov/news/nasas-curiosity-rover-captures-shining-clouds-on-mars

Ett avlångt moln över Mars uppkommer och försvinner som en klocka i tid och riktning från en vulkan år efter år.

Ett avlångt moln  bildas en gång per Mars-år över samma vulkan på Mars  den södra av de tre vulkaner som kallas Tharsis Montes. Denna längst söderut liggande vulkan kallas Arsia Mons.

Dess långa ljusa spår har blivit en bekant formation över toppen av Arsia Mons sydost om den mer kända Olympus Mons. Molnet som består av vatten-is   uppstår och försvinner men  forskare anser att det inte uppstår i kratern av vulkanen. Forskare anslutna till Europas Mars Express   väntade nyligen på att det skulle dyka upp igen på sin årliga cykel och så skedde. OBS då talar vi om Mars-året.

"Vi har tidigare sett det uppstå undersökt detta spännande fenomen och förväntade oss att se en sådan molnformation nu," Jorge Hernandez-Bernal, doktorand vid universitetet i Baskien i Spanien och huvudförfattare till den just nu pågående studien säger i ett uttalande från Europeiska rymdorganisationen (ESA), som driver rymdsonden (Mars Express)." Detta långsträckta moln bildas varje Mars-år under  södra solståndet, och existerar i ca 80 dagar varje mars-år," säger Hernandez-Bernal och tillägger. "Men vi vet inte ännu om molnet alltid är lika imponerande." OBS (min anm.) ett år på Mars är 669,6 jorddagar långt.

Molnet sträcker sig från vulkanen  1800 kilometer och i en höjd av 12 km enligt ESA. Den svansliknande strukturen är av vatten-is, och trots sitt läge över Arsia Mons, är det inte bildat i vulkanen säger forskare utan genom det sätt lokala vindar interagerar med topografin.

Arsia Mons Långsträckt Moln existerar i ca 80 dagar därefter försvinner det och återkommer vid samma tid nästa Mars- år. Senast det skedde om man räknar bort nu var i september-oktober 2018. Det bildas och bleknar bort under loppet av några timmar varje lokal morgon, sedan återvänder det nästa dag under den tiden. Det gör att det är svårt att studera det från en omloppsbana runt Mars. Tiden på årsrytmen och som vi nu åter är inne i är då dagarna på Mars är som kortast i  årscykeln på den röda planetens norra halvklot och de längsta på södra halvklotet. Arsia Mons ligger lite söder om Mars ekvator och sträcker sig till en höjd av 20 km.

Forskarna hoppas  fortsätta att studera det märkliga molnet för att förstå mer om det.

Bild på fenomenet från https://scitechdaily.com/

Molnen på Mars har inte samma ursprung som på jorden

Ny forskning tyder på att små meteorer vilka i antal tillsammans har en vikt av 2-3 ton varje dag sveper in i Mars atmosfär och stoftmässigt är anledningen till Mars moln. Ett skeende ca 65 km ovan Mars yta.



Upptäckten hjälper till att lösa mysteriet med hur moln växer i den mellersta atmosfären och hur klimatet är och en gång var på Mars ändå sedan floderna rann över dess yta.


På jorden fastnar i stigande vattenmolekyler små korn av havssalt eller damm i  luften tills de bildar den vita stripor synliga från marken som är moln och efterhand blir allt större tills tyngden av dem resulterar i regn. På Mars saknas detta kretslopp av vatten och havssalt existerar inte. Däremot finns kolsyreismoln i atmosfären på Mars med damm som virvlat upp från marken och damm från  från alla de små meteorer som kraschat in i atmosfären.


Moln finns av skilda slag och Mars moln är inte av samma slag som jordens. 


Bilden visar Mars dammiga yta med hjulspår efter rymdbilens färd där den 9 februari 2014.

Mystiskt moln upptäckt på Mars

För cirka en månad sedan upptäcktes det senaste plymliknande molnet på Mars.


Rymdfarkosten Mars Express och dess föregångare har tidigare upptäckt liknande moln vid minst tre olika tillfällen och dessas strukturer bildas ungefär samtidigt under som jag uppfattat det våren på Mars.


Det nu upptäckta molnet finns utmed ett berg som kallas Arsia Mons nära ekvatorn och hittades den 13 sept 2018 enligt ett uttalande från Europeiska rymdorganisationen (ESO). 


Men platsen är bara en tillfällighet tillägger ESO. På platsen finns ingen aktiv vulkanisk process som producerat molnet. Den vulkan (berget) där detta skedde har inte varit aktivt de senaste 50 miljoner åren enligt vad forskare kommit fram till.

Molnet är likt tidigare uppkomna moln innehållande vattenånga (upptinad is)  troligen har molnet skapats genom luftflöde längs med sidan av vulkanen.


 Forskare som studerat molnet har märkt att det växer till under morgonen och att dess sträckning är utmed ekvatorn. Det kan även formmässigt ha påverkats av dammet som fortfarande finns i atmosfären från den massiva sandstorm som upptäckts på Mars tidigare i år.


Men som jag förstår det har årstiden på Mars betydelse för när dessa moln uppstår och då Marsvåren. Men var det sker år för år är omöjligt att uttala sig om med nuvarande kunskaper om geologi och atmosfär på Mars.


Bilden förställer moln på Mars. Den mystiska molnformationen kan ses här.

En gång bestod Magellanska molnen inte enbart av två galaxer utan det fanns troligen ett tredje moln

Två av de galaxer vilka ligger i utkanten av Vintergatan är dvärggalaxerna stora och lilla Magellanska molnet båda kommer en gång att uppgå helt i Vintergatan.

Stora Magellanska molnet finns 160000 ljusår bort medan lilla Magellanska molnet finns cirka 200000 ljusår från oss.

Nu har en vid ICRAR (International centre for Radio astronomy Research)  Master student vid The University of Western Australia lagt fram en teori om att ett tredje moln en gång bör ha funnits vilkens stjärnor nu ingår i det stora Magellanska molnet. Detta enligt de fynd som gjorts om det stora Magellanska molnet.

Benjamin Armstrong är namnet på studenten vilken lett undersökningen och vilken lagt fram studien vilken publicerats i den ansedda tidskriften Monthly Notices av Royal Astronomical Society, Oxford University Press.

Grunden till studien om varför ett tredje moln eller dvärggalax en gång funnits och nu ingår i Stora Magellanska molnet är att det skiljer på rotationsriktningen på stjärnorna i molnet. Flertalet roterar medurs men det finns en del som roterar moturs. 

'Datasimuleringar visar att dessa bör ha ingått i en annan galax men tvingats in i stora Magellanska molnet en gång genom närhetsprincipen i form av gravitation.

Samma sak som nu efterhand sker med både stora och lilla Magellanska molnet genom att de dras in sakta men ofrånkomligt i Vintergatan och en gång kommer att bli en del av denna.

Detta kan enligt studien även förklara varför vissa stjärnor är mycket gamla i stora Magellanska molnet.

Nog kommer nya rön om kända objekt i universum lite då och då.

Bilden ovan är på Stora och Lilla Magellanska molnen. Stora till höger - Lilla till vänster.

I en mycket stor galax därute sker stjärnbildning i en otroligt snabb takt. Välkommen till AzTEC-1

Ett internationellt team av astronomer från Japan, Mexiko och  University of Massachusetts Amherst har studerat en som de kallar monstergalax (jag föredrar kalla den mycket stor galax)  12,4 miljarder ljusår bort.

I galaxen vilken fått namnet AzTEC-1 sker stjärnbildning i en rasande hastighet.

Det är detta som intresserar astronomerna. Anledningen till varför det sker här och i en sådan hastighet. För att försöka förstå detta avsöktes miljön i galaxen. Intresset riktades mot de molekylmoln som finns där.  

Tadaki en astronom i ett av teamen fann att AzTEC-1 är rik på råingredienserna för stjärnmateria. Nästa steg var då att söka vad som fanns i de gasmoln av molekyler man fann.

De använde ALMAS höga upplösningsteleskop för att iaktta galaxen och få en detaljerad karta av gasens rörelse i galaxen.

”Vi fann att det finns två stora moln flera tusen ljusår stora i mitten av galaxen”, förklarar Tadaki. Här var även stjärnbildningen som intensivast.

Varför gasen i AzTEC-1 är så instabil och därigenom stjärnbildningen så intensiv är inte helt säkert men en teori är att det handlar om ett fenomen som kallas ”galaxy fusion.   Galaxkollisioner i det förflutna kan  effektivt transporterat gasen in i ett litet område och antänt en intensiv stjärnbildning. 

Tadaki säger: ”just nu, har vi inga belägg för fusion i den här galaxen. Men genom att observera andra liknande galaxer med ALMA kan vi  avslöja förhållandet mellan galaxy fusioner och monstergalaxer”.

 Om nu (enligt mig) detta samband finns vilket jag finner troligt.

Bilden är ett exempel på fusion här mellan Deuterium-tritium.

Pareidoli är något vi troligen alla har upplevt när vi ser uppåt.

Pareidoli är ett psykologiskt fenomen få människor hört talats om men nästan alla upplevt.

Det innebär ett fenomen där hjärnan lurar oss att se något bekant den känner igen i olika bilder exempelvis foton, trädkronor eller molnformationer. Troligen är detta även vad som avses med att personer fått varsel eller sett spöken och andar. I detta ingår även det som en del trott sig finna som dolda budskap i musik då en musitext spelas baklänges. Söker du det okända vill hjärnan hjälpa dig och omtolkar vissa möjligheter till helt nya fenomen som egentligen är fantasier.

Vanligt och vilket jag även kan se är figurer i moln när man ser på dessa. Figurer som dyker upp och försvinner om vi tar bort blicken ett tag och åter tittar på samma moln

 Att se igenkännliga objekt eller mönster i annars slumpmässiga eller obestämda föremål eller mönster kallas just pareidolia. Det är en form av apofeni   vilket är ett begrepp för den mänskliga tendensen att söka efter mönster i slumpmässig information.

 Att se gubben i månen är ett klassiskt exempel. Se medföljande länk på några spännande exempel på fenomenet.

Troligen har du sett påståenden om bilder av Jesus i en bit rostat bröd eller liknande. Det är exempel på fenomenet utarbetat av vår hjärna i dess sökande efter något känt i mönster.

Bild: satellitbild av formationen Mesa i Cydonia på Mars i vilken många betraktare ser som formen av ett ansikte .

Hjälp NASA. Fotografera moln där du är.

Fram till den 15 april kan du söka ovanliga moln där du är just nu. Molnsökningens resultat kan du sedan fotografera och därefter sända bilderna till NASA.

NASA behöver dessa observationer av moln för att förstå mer av atmosfären och miljöförändringarna i vår värld. Projektet som kallas GLOBE kan man läsa mer om här.

För att var delaktig i detta kan man på medföljande länk koppla upp sig för att hämta en app till sin mobil för att deltaga i projektet.

Därefter är det bara att sända in max 10 bilder per dag.

Spår av vad? NASA foto.

Hur många förstår vad det är för spår vi ser på bilden ovan tagen från en satellit från NASA?

Det är kusten utanför Spanien och Portugal vi ser. Spåren fanns i molnen över Atlanten  när fotot togs.

Det är spåren av föroreningar från passerade fartyg  på vattenytan. Föroreningar vilka ses som streck följande fartygens rutt och  ses från rymden som streck genom molnen.

Det är Aqua-satelliten  en satellit vilken undersöker vattnets kretslopp  på Jorden med sina instrument som tagit bilden.  

Ovanstående effekt av avgaser, vatten och temperatur ger denna bild av fartygsrutter från denna satellits instrument.

Mystiska moln döljer sig i atmosfären på Saturnus måne Titan

NASAS Cassini flög över Titan två gånger under sommaren 2016. Infraröda bilder från dessa turer visar moln under den dimmiga atmosfären. Mystiska moln vilka visade sig ibland men inte hela tiden. Varför ställde man sig frågan.

Detta mystiska förhållande visade sig fast bilderna togs mycket nära varandra och även tidsmässigt nära varandra. Det enda som var skillnad var en något ändrad vinkel på filmningen.

Molnen antas ses bäst på norra sidan av Titan och då den årstid som kallas sommar där och var den tid Cassini besökte månen.

Metan anses molnen bestå av. Den förklaring som ges till fenomenet när foton med infraröd våglängd tas genom den dimmiga atmosfären är att kameror med två olika våglängder har använts.

De med kort våglängd är mindre lämpliga här för att se genom dimman medan längre våglängder kan se. Det var den kamera med kort våglängd som inte kunde se molnen men motsatsen hände med kameran vilket tog bilder med lång våglängd.

UFO-liknande hål i moln och snön faller.

Moln vilka har runda hål har av många trotts skapade av UFO. Visst ser det konstigt ut.

Men dessa ovanliga fenomen skapas genom att flygplan passerar ett moln av viss tjocklek och temperatur.

Fenomenet upphör inte med det utan ofta faller i direkt anslutning efter passerande ett lätt snöfall därifrån.

Se länk från National Geographic .

Elias 2-27 en ung stjärna med en spännande formation i närområdet.

Vid denna stjärna 450 ljusår bort i stjärnbilden Ormbäraren har en spiralform tagit sin skepnad. I form av samma slag som de flesta galaxer är formade som spiralformen.

Men det är inte en galax utan ett dammoln vilket här formats på detta vis. Densitetsvågor och gravitationstörningar har gett molnet denna form. En form likt spiralgalaxers.

Sträckande sig 10 miljarder km ut från stjärnan finns två likartade spiraler av tunt damm i vilka det eventuellt kan finnas planeter.

Det är formen som är intressant spiralformen vilken uppkommer i lite olika sammanhang i universum. Ännu kan vi inte förstå just denna forms universella funktion, vanlighet och tillblivelse.

Hav på Titan visste vi fanns men inte moln. Men nu vet vi bättre.

Titan en av Saturnus månar är den himlakropp i vårt solsystem vilken mest liknar Jorden. Här finns flytande vätska hav och sjöar floder av etan och metan. Is och underjordiska hav.

Men nu har något nytt upptäckts också. Moln på Titan. Det är kol- och kvävebaserade som är det troligaste vad dessa moln består av.

Men förundran över att de finns är något som i dagarna diskuterats.