Ovanlig strålning av flyktig gas ses från den isiga Centaur 29P

 

Bild  https://webbtelescope.org/  En konstnärs koncept av Centaur 29P/Schwassmann-Wachmann 1:s utgasningsaktivitet.

Kentaurer (asteroider) är avlägsna objekt som kretsar runt solen mellan Jupiter och Neptunus. NASA:s James Webb Space Telescope har kartlagt gaser som kommer från ett av dessa objekt (Centaur 29P) resultatet tyder på en varierad sammansättning av gasen och ger nu nya insikter om hur solsystemet bildades och utvecklades. Dessa små isiga objekt kallade centaurer befinner sig i en övergångsfas och har varit föremål för olika studier av forskare som försöker förstå deras sammansättning, orsakerna bakom deras utgasningaktivitet - förlusten av deras is som finns under ytan - och hur de fungerar som en länk mellan ursprungliga isiga kroppar i det yttre av solsystemet och  kometer.

Ett team av forskare använde nyligen Webbsinstrument NIRSpec (Near-Infrared Spectrograph) för att samla in data om Centaur 29P/Schwassmann-Wachmann 1, ett objekt som är känt för sina mycket aktiva och kvasiperiodiska utbrott av gas. Gasen varierar i intensitet var sjätte till åttonde vecka vilket gör asteroiden till ett av de mest aktiva objekten i det yttre av solsystemet. Det upptäcktes en  stråle av kolmonoxid (CO) och tidigare osedda jetstrålar av koldioxid (CO2) vilket ger nya ledtrådar till vad kentaurens kärna består av.

"Kentaurer kan betraktas som rester från vårt planetsystems bildande. Eftersom de lagras vid mycket kalla temperaturer bevarar de information om flyktiga ämnen från de tidiga stadierna av solsystemet, beskriver Sara Faggi vid NASA:s Goddard Space Flight Center i Greenbelt, Maryland, och American University i Washington, DC, vilken är huvudförfattare till studien. "Webb öppnade verkligen dörren till en betydligt bättre upplösning i bilder och känslighet som imponerade på oss – när vi såg datan för första gången blev vi entusiastiska. Vi hade aldrig sett något liknande." beskriver Faggi.

Kentaurers avlägsna omloppsbanor och därav följande ljussvaghet har tidigare hindrat detaljerade observationer. Data från tidigare radiovåglängdsobservationer av Centaur 29P visade en jetstråle som i allmänhet pekade mot solen (och jorden) och bestod av CO. Webb upptäckte denna jetstråle rakt framifrån och tack vare dess stora spegel- och infraröda kapacitet söktes efter  andra kemikalier, inklusive vatten (H2O) och CO2. Det senare (CO2) är en av de viktigaste gaserna där kol lagras i hela solsystemet. Inga tydliga tecken på vattenånga upptäcktes i atmosfären hos 29P, vilket skulle kunna relateras till de extremt kalla temperaturerna i kentauren.

Teleskopets unika avbildnings- och spektraldata avslöjade aldrig tidigare skådade egenskaper: två jetstrålar av CO2 som kommer från norr och söder, och en annan bestående av kolmonoxid  (CO)  som pekar mot norr. Detta var den första definitiva upptäckten av CO2 (koldioxid)  i Centaur 29P.

Baserat på de data som Webb samlat in skapade teamet en 3D-modell av jetstrålarna för att förstå deras orientering och ursprung. De fann genom sina datamodeller att jetstrålarna sändes ut från olika regioner av  kentaurens kärna. Jetstrålarnas vinklar antyder möjligheten att kärnan kan vara ett aggregat av distinkta objekt med olika sammansättningar. Andra scenarier kan dock inte uteslutas.

– Det faktum att Centaur 29P har så dramatiska skillnader i mängden CO och CO2 på dess yta tyder på att 29P kan bestå av flera bitar, beskriver Geronimo Villanueva, medförfattare till studien vid NASA Goddard. – Kanske var det två delar (två mindre asteroider som smält samman) och skapade den här kentauren som är en blandning av väldigt olika kroppar som genomgick olika bildningsvägar. Det utmanar våra föreställningar om hur de första objekten skapades varav många lagrades i Kuiperbältet i solsystemets yttre. 

Orsakerna till Centaur 29P:s olika ljusstyrka och mekanismerna bakom dess utgasningsaktivitet av CO och CO2  fortsätter att vara två stora intresseområden som kräver ytterligare undersökning.

När det gäller kometer vet forskarna att deras jetstrålar ofta drivs av utgasning av vatten (då de närmar sig solen). Men på grund av kentaurernas läge är de för kalla för att vattenis ska kunna sublimera, vilket innebär att karaktären på deras utgasningsaktivitet skiljer sig från kometer.

"Vi hade bara tid att titta på det här objektet en gång, som en ögonblicksbild i tiden", beskriver Adam McKay, medförfattare till studien vid Appalachian State University i Boone, North Carolina. – Jag skulle vilja gå tillbaka och titta på Centaur 29P under en mycket längre tidsperiod. Har jetstrålarna alltid den inriktningen? Finns det kanske en till  kolmonoxidstråle som slås på vid en annan punkt i rotationsperioden? Att titta på dessa jetstrålar över tid skulle ge oss mycket bättre insikter om vad som driver dessa utbrott."

Under 485 miljard år har jordens globala temperatur förändrats drastiskt av koldioxid

 

Bild https://news.arizona.edu  Jorden har varit varmare än idag under de senaste 485 miljoner åren men i de perioder då uppvärmning skett har djur och växter kunnat vänja sig (obs inte att förväxla med katastrofhändelser som även skett med massutrotningar). Men människor och djur kan inte anpassa sig tillräckligt snabbt för att hålla jämna steg med de klimatförändringar som orsakas av människan och som sker idag och i framtiden. Det går för snabbt tidsmässigt.  Shutterstock (på engelska)

I en ny studie under ledning från University of Arizona och Smithsonian ges den mest detaljerade inblicken hittills av hur jordens yttemperatur har förändrats under de senaste 485 miljoner åren.

Studien, som publicerats i tidskriften Science, presenterar en kurva över den globala medeltemperaturen på Jorden och avslöjar att jordens temperatur har varierat mer än man tidigare trott under stora delar av den fanerozoikumska tiden,  en geologisk tid då livet diversifierades, och då  flera massutdöenden skedde. Kurvan bekräftar också att jordens temperatur är starkt korrelerad med mängden koldioxid i atmosfären.

Början av den fanerozoikumska tiden som inföll för 540 miljoner år sedan och som markeras av den kambriska explosionen, en tidpunkt då komplexa, hårdskaliga organismer först dyker upp i fossila lager. Även om forskarna kan skapa simuleringar som blickar 540 miljoner år tillbaka i tiden fokuserar temperaturkurvan i studien på de senaste 485 miljoner åren eftersom det finns begränsade geologiska data om temperaturer före denna tid.

– Det är svårt att hitta stenar som är så gamla och har temperaturindikatorer bevarade i sig – inte ens ner till 485 miljoner år sedan finns så många. Vi var begränsade med hur långt tillbaka vi kunde gå, beskriver Jessica Tierney, paleoklimatolog och professor i geovetenskap vid University of Arizona,  medförfattare till studien.

Forskarna skapade temperaturkurvan med hjälp av  datasimulering. Detta gjorde det möjligt för dem att kombinera data från geologiska register och klimatmodeller för att skapa en mer sammanhållen förståelse av forntida klimat."Metoden utvecklades ursprungligen för väderprognoser", beskriver Emily Judd, huvudförfattare till artikeln och tidigare postdoktoral forskare vid Smithsonian National Museum of Natural History och University of Arizona. "I stället för att metoden för att förutsäga framtida väder använder vi den här för att simulera forntida klimat."

Att förfina forskarnas förståelse för hur jordens temperatur har fluktuerat över tid ger förståelse för dagens klimatförändringar.

"Om du studerar de senaste miljoner åren kommer du inte att hitta något som ser ut som det vi förväntar oss år 2100 eller 2500", beskriver Scott Wing, medförfattare till artikeln och kurator för paleobotanik vid Smithsonian National Museum of Natural History. – Man måste gå ännu längre tillbaka till perioder då jorden var betydligt varmare än Idag  det är det enda sättet för oss att få en bättre förståelse för hur klimatet kan komma att förändras i framtiden.

Den nya kurvan visar att temperaturen varierat mer under de senaste 485 miljoner åren än man tidigare trott. Under eonen sträckte sig den globala temperaturen från 11 till 36 grader celcius högre än i dag. Perioder av extrem värme var oftast kopplade till förhöjda halter av växthusgasen koldioxid i atmosfären.

"Den här forskningen visar tydligt att koldioxid är den dominerande anledningen  global temperaturhöjning över geologisk tid", beskriver Tierney. "När CO2 är låg är temperaturen lägre när CO2 är hög är temperaturen högre."Att snabbt gå mot ett varmare klimat kan innebära fara för mänskligheten beskriver forskarna.

Att långsamt över tid gå mot ett varmare eller kallare klimat gör att livets olika former vänjer sig över tid. Under bronsåldern hade vi ett mycket varmare klimat ex i Norden än under lilla istiden på 1600 talet. Faran nu är att vårt klimat blir varmare snabbt under kanske en anda generation och vi ska vänja oss vid detta men kan livet på Jorden detta. Visst liv kan säkert detta men inte allt. Kan människan det eller blir det en storm av klimatflyktingar till Norden? Ingen vet i dag.

Fynd av koldioxid på månen Ariel ger misstanke om hav under dess isbelagda yta.

 

Ariel består av ungefär 70 % is (koldioxidis och möjligen metanis) och 30 % silikater månen ser ut att ha färsk frost på vissa platser.

Uranus måne Ariel täcke av koldioxidis finns speciellt på  sidan som alltid är vänd bort från månens bana runt Uranus.

Forskare har arbetat fram teorier om vad det är något som ger koldioxid till Ariels yta. Vissa anser att interaktion mellan månens yta och laddade partiklar i Uranus magnetosfär skapar koldioxiden genom en process som kallas radiolys när molekyler bryts ner av joniserande strålning.

Men i en ny studie som publicerades den 24 juli 2024 i The Astrophysical Journal Letters tippar vågskålen till förmån för en alternativ teori - att koldioxid  mfl molekyler kommer från Ariels inre eventuellt från ett flytande hav under  ytan.

Genom att använda NASA:s James Webb Space Telescope för att samla in kemiskt spektra av vad månen innehåller och sedan jämföra resultatet med spektra av simulerade kemiska blandningar i laboratoriemiljö fann en forskargrupp ledd av Richard Cartwright vid Johns Hopkins Applied Physics Laboratory (APL) i Laurel, Maryland att Ariel har några av de mest koldioxidrika avlagringarna i hela solsystemet. Bland resultatet fanns ett annat förbryllande fynd: de första tydliga signalerna av kolmonoxid.

Man måste komma ner till ca -240 Celcius innan kolmonoxid är stabilt, beskriver Cartwright.

Men radiolys kan fortfarande vara ansvarigt för en del av  kolmonoxiden, tillade han. Laboratorieexperiment har visat att strålningsbombardemang i is av vatten blandat med kolrikt material kan producera både koldioxid och kolmonoxid. Således kan radiolys vara  källan till påfyllning och förklara det rika överflödet av båda molekylerna på Ariels bakre halvklot (det som alltid är vänt bort från Uranus).

Men många frågor kvarstår om Uranus magnetosfär ex omfattningen av dess växelverkan med Uranus övriga månar. Till och med under Voyager 2:s förbiflygning av Uranus för nästan 40 år sedan misstänkte forskare att sådana interaktioner dock kunde vara begränsade eftersom Uranus magnetfältsaxel och omloppsplanet för dess månar är förskjutna från varandra med cirka 58 grader.

Istället kan huvuddelen av koldioxiden komma från kemiska processer som skett (eller fortfarande pågår) i ett vattenhav under Ariels isiga yta, som träcker upp genom sprickor i månens isiga yttre eller möjligen till och med genom eruptiva plymer.

Dessutom antyder de nya spektrala observationerna att Ariels yta också kan hysa karbonatmineraler - salter som bara kan uppstå genom interaktion mellan flytande vatten och sten.

Bild wikipedia. Närbild på kanjoner nära Ariels gräns mellan den belysta och den skuggade delen av månen som alltid har samma sida vänd mot Uranus.

En låg halt av koldioxid i en exoplanets atmosfär kan visa på liv på planeten

 

Forskare vid MIT (Massachusetts Institute of Technology) där bland annat University of Birmingham ingår beskriver att astronomers bästa möjlighet att hitta flytande vatten och liv på andra planeter är att leta efter frånvaron av koldioxid snarare än närvaron av vatten i atmosfären.

Forskarna föreslår att om en jordliknande planet har betydligt mindre koldioxid i sin atmosfär jämfört med andra planeter i samma solsystem kan det vara ett tecken på flytande vatten och liv på planetens yta.

Denna sökmöjlighet kan göras av NASA:s James Webb Space Telescope (JWST). Även om forskare har föreslagit andra tecken på liv (som syre ) är halten koldioxid inte omöjlig att mäta med nuvarande teknik. Teamet påstår att denna sökmetod av relativt utarmad koldioxid, är det enda tecknet på liv som kan upptäckas med nuvarande teknik.

I sin studie lägger teamet fram en strategi för att upptäcka livsmöjliga planeter genom att söka efter utarmad koldioxid. En sådan sökning skulle fungera bäst i solsystem där flera jordliknande planeter, alla av ungefär samma storlek, kretsar relativt nära varandra. Solsystem liknande vårt eget solsystem. Det första steget som forskarlaget föreslår är att bekräfta att planeterna har atmosfär genom att helt enkelt leta efter förekomsten av koldioxid, som förväntas dominera de flesta planetariska atmosfärer och sedan bristen av detta på någon av dessa planeter.

Koldioxid absorberar i infrarött ljus och kan då lätt upptäckas i exoplaneters atmosfär, beskriver Julien de Wit, biträdande professor i planetvetenskap vid MIT.

Teamet uppskattar att NASA:s James Webb Space Telescope skulle kunna mäta koldioxid och möjligen även ozon, i närliggande multiplanetsystem som ex TRAPPIST-1 – ett solsystem med sju planeter som kretsar runt en ljusstark stjärna, 40 ljusår från jorden.

TRAPPIST-1 är ett av en handfull solsystem  av detta slag vi känner till där vi kan göra atmosfärstudier med JWST. Nu har vi en plan för att hitta beboeliga planeter. Om vi alla arbetar tillsammans kan paradigmskiftande upptäckter göras inom de närmaste åren, Beskriver Witt. 

Forskarlagets resultat publicerades nyligen i Nature Astronomy. De Wit ledde studien tillsammans med Amaury Triaud vid University of Birmingham i Storbritannien. Medförfattare vid MIT var Benjamin Rackham, Prajwal Niraula, Ana Glidden, Oliver Jagoutz, Matej Peč, Janusz Petkowski och Sara Seager, tillsammans med Frieder Klein vid Woods Hole Oceanographic Institution (WHOI), Martin Turbet från Ècole Polytechnique i Frankrike och Franck Selsis från Laboratoire d'astrophysique de Bordeaux.

Bild vikipedia  på James Webb-teleskopet.

Koldioxid har upptäckts på en centaur.

 

Centaurer är små planetliknande objekt som kretsar mellan Jupiter och Neptunus och delar egenskaper med både asteroider och kometer. 

I en studie publicerad i dagarna i The Planetary Science Journal beskrivs hur NASA:s James Webb Space Telescope  har upptäckt koldioxid på en centaur. Centauren  39P/Oterma.  Även om ingen centaur har avbildats på nära håll uppvisar de på de bilder som finns vanligtvis en kombination av egenskaperna hos både kometer och asteroider. Tidigare har kolmonoxid upptäckts på två centaurer.  Men denna nya upptäckt och nu av koldioxid markerar en vändpunkt i hur forskare nu kan förstå bildningen, utvecklingen och sammansättningen av inte bara centaurer utan även av det tidiga solsystemet. 

Centaurer är viktiga att studera eftersom de är ganska välbevarade objekt från solsystemets barndom som kan ge insikt i den kemiska sammansättningen och de fysiska processerna i det tidiga solsystemet, beskriver studiens huvudförfattare, Dr. Olga Harrington Pinto, postdoktoral forskare vid Auburn University vilken genomförde forskningen medan han var doktorand vid University of Central Florida enligt universe today. 

Centaur 39P/Oterma upptäcktes den 8 april 1943 av den finske astronomen Dr. Liisi Oterma. Oterma var den första kvinnan att doktorera i astronomi i Finland, och dessutom den första kvinnliga doktorn vid matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid Åbo universitet. Medan 39P/Oterma länge har klassificerats som en inaktiv komet, uppvisar den för närvarande en centaurliknande bana mellan Jupiter och Saturnus, vilket innebär att den inte närmar sig solen något kometer gör. Den har en radie av cirka 2,21 till 2,49 km enligt studien. 39P/Oterma är vad vi kallar en aktiv centaur (ett mellanting mellan asteroid och komet).

Centaur 39P/Oterma har utvecklat en kometsvans likt en vanlig komet. Då den är aktiv kan vi använda spektroskopi för att observera molekyler i denna svans för att få kunskap om  sammansättningen. 39P valdes som ett av våra mål eftersom den skulle vara aktiv under tiden för de föreslagna observationstiderna med James Webb teleskopet, beskriver Dr. Adam McKay biträdande professor vid institutionen för fysik och astronomi vid Appalachian State University och medförfattare till studien.  

Upptäckten av koldioxid på en centaur kan vara en gamechanger när det gäller att förstå sammansättningen och egenskaperna av centaurer, asteroider och kometer i hela solsystemet, tillsammans med att det kan ge bättre förståelse av bildandet och utvecklingen av solsystemet överlag.

Ovan nämnda kolmonoxid är den gas som driver kometer, Koldioxid är ett av de material en komet består av. Så centaurer kan anser jag i första hand ses som kometer fångna mellan  Jupiter och Neptunus. Likt de finns fångna i stort antal i Oorts kometmoln som omsluter solsystemet. Kometer kan i vissa fall slita sig loss och tar därefter en omloppsbana  runt solen likt ex Haleys komet i sin eviga 76 åriga omloppsbana runt solen. 

Bild vikipedia Fördelningen av asteroider i det yttre solsystemet. De orange prickarna är centaurer medan de gröna är objekt i Kuiperbältet.

Metan och koldioxid i atmosfären i K2-18 b. Kan innebära liv på planeten.

 

K2-18b är en exoplanet som kretsar kring den röda dvärgstjärnan K2-18 på 124 ljusårs avstånd från Jorden. Planeten är 8,6 gånger mer massiv än jorden.

NASA: s James Webb Space Telescope hittade intressanta molekyler i  K2-18 b:s atmosfär. Upptäckten av kolbärande molekyler som metan och koldioxid. Webbs upptäckt läggs till de senaste studierna som tyder på att K2-18 b kan vara en Hyceanplanet. På en hyceanplanet finns väte i atmosfären och hav bestående av vatten på ytan.. 

Den första insikten i de atmosfäriska egenskaperna hos denna exoplanet som finns i den beboeliga zonen runt sin sol kom från observationer med NASA: s  Hubbleteleskop.

K2-18 b finns  i riktning mot stjärnbilden Lejonet. Exoplaneter som K2-18 b med storlek mellan jorden och Neptunus finns inte i vårt solsystem (men är en vanlig planettyp i andra solsystem). Denna brist på motsvarande närliggande planeter innebär att dessa "sub-Neptunus" är dåligt förstådda och arten av deras atmosfärer är en fråga som debatteras bland astronomer. Överflödet av metan och koldioxid och bristen på ammoniak stöder hypotesen att det kan finnas ett hav av flyttande vatten under den väterika atmosfären på K2-18 b.

Webb-observationerna gav också en trolig detektion av en molekyl som kallas dimetylsulfid (DMS). På jorden uppstår denna bara från liv. Men då K2-18 b ligger i den beboeliga zonen och nu visat sig innehålla  kolbärande molekyler, betyder inte det nödvändigtvis att planeten har livsformer. Planetens storlek - med en radie 2, 6 gånger större än jorden innebär att planetens inre sannolikt innehåller en stor mantel bestående av is under hårt tryck likt på Neptunus. Men på K2-18 b med en tunnare väterik atmosfär och en havsyta. Men havet kan vara för varmt för att hysa livsformer och är kanske inte i  flytande form.

Även om denna typ av planet inte existerar i vårt solsystem, är sub-Neptunusplaneter den vanligaste typen av planet som  är kända i vår galax, beskriver teammedlem Subhajit Sarkar vid Cardiff University. Teamets resultat har godkänts för publicering i The Astrophysical Journal Letters.

Bild en illustratörs tolkning av K2-18b (blå) kretsande runt sin sol den röda dvärgstjärnan K2-18. På bilden ses  ytterligare en exoplaneten runt solen K2-18c.

Koldioxid upptäckt i en exoplanets atmosfär

Koldioxid, vars kemiska formel är CO2 är vid rumstemperatur en färglös gas. Den fyller viktiga biologiska funktioner och spelar en central roll för jordens växtlighet. Koldioxid är även en växthusgas.

NASA:s rymdteleskop James Webb har nu upptäckt det första tydliga beviset av närvaron av  koldioxid i atmosfären på en planet utanför vårt solsystem. Denna observation gjordes i atmosfären av en stor gasplanet som kretsar kring en solliknande stjärna 700 ljusår från oss. Fyndet, som nu godkännts för publicering i Nature, ger bevis på  att Webbteleskopet i framtiden kanske även kan upptäcka och mäta koldioxidnärvaro i  tunnare atmosfärer på mindre och steniga planeter. Planeter lika Jorden där det kan finnas liv av något slag.

WASP-39 b som det handlar om här är en het gasjätte med en massa ungefär som Saturnus med en diameter 1,3 gånger större än Jupiters. Dess extrema låga densitet är delvis relaterad till dess höga temperatur (cirka 900 grader Celsius).

 Till skillnad från de svalare och kompakta gasjättarna i vårt solsystem kretsar WASP-39 b mycket närmre sin stjärna (sol) bara ungefär en åttondel av avståndet som finns mellan solen och Merkurius – och fullbordar ett varv på drygt fyra jorddagar (dock ska vi komma ihåg att WASP -39b kretsar kring en svalare och mindre sol WASP-39, än vår sol).

Planetens upptäckt rapporterades första gången 2011 av markbaserade teleskop vilka upptäckte den subtila, periodiska dimningen av ljuset från WASP-39 (solen)  när planeten passerade framför denna.

Forskargruppen använde nu Webbs near-infrared spectrograph (NIRSpec) för sina observationer av WASP-39 b. Spektrumundersökningen av exoplanetens atmosfär visade  4,1 och 4,6 mikron av koldioxid vilket är det första tydligy detaljerade beviset för koldioxid som någonsin upptäckts på en planet utanför vårt solsystem.

"Så snart datan dök upp på min skärm tog koldioxidupptäckten tag i mig", säger Zafar Rustamkulov, doktorand vid Johns Hopkins University och medlem i JWST Transiting Exoplanet Community Early Release Science-teamet, som genomförde denna undersökning. "Det var ett speciellt ögonblick som passerade en viktig tröskel inom exoplanetvetenskap."

Inget observatorium har någonsin tidigare mätt sådana subtila skillnader i ljusstyrka för så många enskilda färger, på över 3- till 5,5 i mikronområdet i ett exoplanetöverföringspektrum tidigare. Tillgång till denna del av spektrumet är avgörande för att mäta mängden av gaser som vattenånga metan, samt koldioxid, som tros finnas i många olika typer av exoplaneters atmosfär.

"Att upptäcka en så tydlig signal av koldioxid på WASP-39 b bådar gott för framtida upptäckter av sammansättning i atmosfärer på mindre planeter", säger Natalie Batalha vid University of California i Santa Cruz, som var ledare av teamet som gjorde upptäckten.

Vi ser att James Webbteleskopet verkligen kommer att leverera nya rön, Upptäckter och skarpa bilder från universum kommer ofta nu från detta teleskop (min anm.).

Bild vikipedia på Exoplaneten WASP-39b vilken visat sig innehålla betydande mängder vatten i sin atmosfär och nu även koldioxid. (konstnärs koncept).

På Mars har rymdbilen upptäckt skimrande moln

 

Det är ovanligt med en molnig dag på Mars då atmosfären här är tunn.

De moln som bildas finns oftast över planetens ekvator och då under den kallaste tiden på året. Tiden då Mars är längst bort från solen i sin bana.

 Men för ett marsianskt år sedan 2019 vilket i tid är två jordår lade forskare märke till moln som bildats över NASA:s Curiosity rover tidigare än väntat under året.

Nu år 2021 var de därför förberedda för att dokumentera dessa "tidiga" moln från det ögonblick de först beräknades dyka upp i slutet av januari (jordtid). Det resulterade i bilder av fluffiga puffmoln fyllda med iskristaller som spred ljus vid solnedgången och några av dem skimrande färgrikt. Forskare försöker  förstå hur moln bildas på Mars och varför de senast upptäckta är olika de som senare i årscykeln uppkommer (man tänker på dess skimrande utseende ett utseende de senare inte har).

 

Faktum är att Curiositys team redan har gjort en ny upptäckt: De tidiga molnen på vintern som nu upptäckts och dokumenterats befinner sig på högre höjd än vad som är typiskt för moln på Mars. De flesta marsmoln svävar cirka 60 kilometer upp på himlen och består av vattenis.

Men molnen Curiosity har avbildat är på en högre höjd, där det är väldigt kallt vilket indikerar att de sannolikt består av frusen koldioxid (torr-is). Forskare söker nu efter ledtrådar för att säkrare fastställa molnens höjd på Mars och det kommer att krävas mer analys för att säkert säga vilka av Curiositys senaste bilder som visar vattenismoln och vilka som visar torr-is-moln (koldioxidmoln).

Man kan se de färgrika molnen lika norrsken på jorden (min anm,) tycket jag. På jorden har vi dock ej moln bestående av torr-is utan enbart av vatten.

Bild från NASA se denna länk https://www.jpl.nasa.gov/news/nasas-curiosity-rover-captures-shining-clouds-on-mars

Venus het planet med tjocka moln av koldioxid och regn av svavelsyra insyn på ytan omöjlig. Hur blev det så?

Venus den molntäckta planeten och andra planeten räknat från solen.  Storleken är ungefär som jorden.

Likt Jorden har även Venus haft mycket vulkanisk aktivitet genom årmillionerna.

Nu misstänks att denna aktivitet av vulkanism fortfarande existerar på Venus.

En fråga som alltid funnits är frågan om vad som gjorde att Venus blev en het svavelmolnsförsedd planet och inte en planet av Jordens eller Mars slag..

 

Avståndet till solen kan knappast vara anledningen. Venus är ingen gasjätte likt de yttre planeterna som Uranus, Neptunus och Jupiter. Inte heller en stenplanet likt vårt solsystems närmst liggande planet vid solen Merkurius.

 

Venus är ett mysterium. Vad har hänt här och varför. Det inre bör ex vara av samma slag som här på Jorden då vulkanism finns. En fast yta finns. Men varför dessa moln? Moln av koldioxid och regn av svavelsyra  vilket fått ytans yttertemperatur att bli som ett otroligt växthus med temperaturer som ligger på ca +460 grader Celsius.