Ovanlig strålning av flyktig gas ses från den isiga Centaur 29P

 

Bild  https://webbtelescope.org/  En konstnärs koncept av Centaur 29P/Schwassmann-Wachmann 1:s utgasningsaktivitet.

Kentaurer (asteroider) är avlägsna objekt som kretsar runt solen mellan Jupiter och Neptunus. NASA:s James Webb Space Telescope har kartlagt gaser som kommer från ett av dessa objekt (Centaur 29P) resultatet tyder på en varierad sammansättning av gasen och ger nu nya insikter om hur solsystemet bildades och utvecklades. Dessa små isiga objekt kallade centaurer befinner sig i en övergångsfas och har varit föremål för olika studier av forskare som försöker förstå deras sammansättning, orsakerna bakom deras utgasningaktivitet - förlusten av deras is som finns under ytan - och hur de fungerar som en länk mellan ursprungliga isiga kroppar i det yttre av solsystemet och  kometer.

Ett team av forskare använde nyligen Webbsinstrument NIRSpec (Near-Infrared Spectrograph) för att samla in data om Centaur 29P/Schwassmann-Wachmann 1, ett objekt som är känt för sina mycket aktiva och kvasiperiodiska utbrott av gas. Gasen varierar i intensitet var sjätte till åttonde vecka vilket gör asteroiden till ett av de mest aktiva objekten i det yttre av solsystemet. Det upptäcktes en  stråle av kolmonoxid (CO) och tidigare osedda jetstrålar av koldioxid (CO2) vilket ger nya ledtrådar till vad kentaurens kärna består av.

"Kentaurer kan betraktas som rester från vårt planetsystems bildande. Eftersom de lagras vid mycket kalla temperaturer bevarar de information om flyktiga ämnen från de tidiga stadierna av solsystemet, beskriver Sara Faggi vid NASA:s Goddard Space Flight Center i Greenbelt, Maryland, och American University i Washington, DC, vilken är huvudförfattare till studien. "Webb öppnade verkligen dörren till en betydligt bättre upplösning i bilder och känslighet som imponerade på oss – när vi såg datan för första gången blev vi entusiastiska. Vi hade aldrig sett något liknande." beskriver Faggi.

Kentaurers avlägsna omloppsbanor och därav följande ljussvaghet har tidigare hindrat detaljerade observationer. Data från tidigare radiovåglängdsobservationer av Centaur 29P visade en jetstråle som i allmänhet pekade mot solen (och jorden) och bestod av CO. Webb upptäckte denna jetstråle rakt framifrån och tack vare dess stora spegel- och infraröda kapacitet söktes efter  andra kemikalier, inklusive vatten (H2O) och CO2. Det senare (CO2) är en av de viktigaste gaserna där kol lagras i hela solsystemet. Inga tydliga tecken på vattenånga upptäcktes i atmosfären hos 29P, vilket skulle kunna relateras till de extremt kalla temperaturerna i kentauren.

Teleskopets unika avbildnings- och spektraldata avslöjade aldrig tidigare skådade egenskaper: två jetstrålar av CO2 som kommer från norr och söder, och en annan bestående av kolmonoxid  (CO)  som pekar mot norr. Detta var den första definitiva upptäckten av CO2 (koldioxid)  i Centaur 29P.

Baserat på de data som Webb samlat in skapade teamet en 3D-modell av jetstrålarna för att förstå deras orientering och ursprung. De fann genom sina datamodeller att jetstrålarna sändes ut från olika regioner av  kentaurens kärna. Jetstrålarnas vinklar antyder möjligheten att kärnan kan vara ett aggregat av distinkta objekt med olika sammansättningar. Andra scenarier kan dock inte uteslutas.

– Det faktum att Centaur 29P har så dramatiska skillnader i mängden CO och CO2 på dess yta tyder på att 29P kan bestå av flera bitar, beskriver Geronimo Villanueva, medförfattare till studien vid NASA Goddard. – Kanske var det två delar (två mindre asteroider som smält samman) och skapade den här kentauren som är en blandning av väldigt olika kroppar som genomgick olika bildningsvägar. Det utmanar våra föreställningar om hur de första objekten skapades varav många lagrades i Kuiperbältet i solsystemets yttre. 

Orsakerna till Centaur 29P:s olika ljusstyrka och mekanismerna bakom dess utgasningsaktivitet av CO och CO2  fortsätter att vara två stora intresseområden som kräver ytterligare undersökning.

När det gäller kometer vet forskarna att deras jetstrålar ofta drivs av utgasning av vatten (då de närmar sig solen). Men på grund av kentaurernas läge är de för kalla för att vattenis ska kunna sublimera, vilket innebär att karaktären på deras utgasningsaktivitet skiljer sig från kometer.

"Vi hade bara tid att titta på det här objektet en gång, som en ögonblicksbild i tiden", beskriver Adam McKay, medförfattare till studien vid Appalachian State University i Boone, North Carolina. – Jag skulle vilja gå tillbaka och titta på Centaur 29P under en mycket längre tidsperiod. Har jetstrålarna alltid den inriktningen? Finns det kanske en till  kolmonoxidstråle som slås på vid en annan punkt i rotationsperioden? Att titta på dessa jetstrålar över tid skulle ge oss mycket bättre insikter om vad som driver dessa utbrott."

Korta jetstrålar sprids från Vintergatans svarta hål.

 

In mot mitten av Vintergatan i synligt ljus, 25000 ljusår från jorden finns ett område som är dolt för insyn av stora gasmoln och damm.  Likväl kan sonder se in här på andra våglängder än synligt ljus in mot det supermassiva svarta hål, kallat Sagittarius A* som finns där. Detta har ungefär 4 miljoner gånger större massa än solen.

I början av 1980-talet använde astronomen Farhad Yusef-Zadeh vid Northwestern University i Illinois ett radioteleskop och upptäckte då där gigantiska endimensionella strålningsfilament av radiovågor som dinglade vertikalt nära Sag A *. Fredagen  den 2 juni 2023 meddelades från  Northwestern university  att Yusef-Zadeh nu hade sett något nytt. Han hade analyserat hundratals filament längs det galaktiska planet (trådar synliga i radiovåglängbandet) av en storlek mellan 5 till 10 ljusår. Dessa trådar breder ut sig som ekrar på ett hjul från det svarta hålet.

Yusef-Zadeh kommenterade: Det var en överraskning att plötsligt hitta en ny population av strukturer som verkar peka i riktning mot det svarta hålet. Vi var tvungna att göra mycket analysarbete för att fastställa att vi inte misstaget oss.

Genom att studera dem kunde vi lära oss mer om det svarta hålets spinn- och ackretionsskivans runt hålets orientering. Det är tillfredsställande när man finner ordning mitt i ett kaotiskt fält som kärnan av vår galax.

Studien bygger på fyra decennier av Yusef-Zadehs forskning. Efter att först ha upptäckt de vertikala filamenten 1984 tillsammans med Mark Morris och Don Chance, avslöjade Yusef-Zadeh tillsammans med Ian Heywood och deras medarbetare senare två gigantiska radioemitterande bubblor nära Sagittarius A*.

 I en serie publikationer 2022, avslöjade Yusef-Zadeh (i samarbete med Heywood, Richard Are not och Mark Wardle) nästan 1000 vertikala filament i par och kluster ofta staplade lika åtskilda eller sida vid sida som strängar på en harpa. Yusef-Zadeh tillskriver hopen av nya upptäckter till förbättrad radioastronomiteknik, särskilt det sydafrikanska radioastronomiska observatoriets (SARAO) MeerKAT-teleskop.

Medan både de vertikala och horisontella populationerna består av endimensionella filament som kan ses i radiovågfältet och verkar vara knutna till aktiviteter i centrum av vintergatans svart hål slutar likheterna där.

De vertikala filamenten är vinkelräta mot det galaktiska planet. De horisontella filamenten är parallella med planet men pekar radiellt mot mitten av galaxen där det svarta hålet finns. De vertikala filamenten är magnetiska och relativistiska. De horisontella filamenten verkar avge termisk strålning. De vertikala filamenten omfattar partiklar som rör sig med hastigheter nära ljusets hastighet. De horisontella filamenten verkar accelerera termiskt material i ett molekylmoln.

Det finns flera hundra vertikala filament och bara några hundra horisontella filament.

Och de vertikala filamenten,  mäter upp till 150 ljusår, överträffar stort storleken på de horisontella filamenten, som , mäter en längd av 5 till 10 ljusår. De vertikala filamenten pryder rymden runt vintergatans centrum; De horisontella filamenten verkar sprida sig till endast en sida och pekar mot det svarta hålet.

Yusef-Zadeh beskriver vidare det som: En av de viktigaste implikationerna av radiellt utflöde som vi har upptäckt är orienteringen mot ackretionsskivan och det jetdrivna utflödet från Sagittarius A* längs det galaktiska planet.

Den nya upptäckten är fylld med okändheter och Yusef-Zadehs arbete med  att lösa dessa mysterier har just börjat. För närvarande kan han bara överväga en rimlig förklaring om mekanismer och ursprung. Han beskriver i studien: Vi tror att de måste ha sitt ursprung i någon form av utflöde från en aktivitet som hände för några miljoner år sedan. Det verkar vara resultatet av en interaktion mellan det utflödande materialet och föremål nära det.

Astrophysical Journal Letters publicerade studien den 2 juni 2023. Studien har titeln. The study is titled The population of the galactic center filaments: Position angle distribution reveal a degree-scale collimated outflow from Sgr A* along the galactic plane.

Jag tror det är elektromagnetiska störningar eller effekter är det som ses men vad som orsakar eller orsakat dem kan diskuteras. Kanske det har ett samband med fermi bubbles som visar på  händelser vid det svarta hålet för miljoner år sedan.

Bild https://earthsky.org/ som visar en ny vy mot centrum av  Vintergatan taget av  radioteleskopet MeerKAT i Sydafrika. Färgkodningen visar positionsvinklarna för de mystiska Vintergatan-filamenten, som kan ses breda ut sig som ekrar på ett hjul från vår galax centrala supermassiva svarta hål, Sagittarius A*. Bild via MeerKAT / Northwestern University.

För första gången har Svängningarna i en magnetars strålningsstyrka mäts upp

 

En magnetar är en neutronstjärna med ett mycket starkt magnetfält, cirka 1000 gånger starkare än hos en ordinär neutronstjärna. Det antas att utbrotten som sker ur en magnetar beror på spänningar som byggts upp i magnetarers magnetfält. Man kan till viss del jämföra utbrotten med jordskalv på jorden då neutronstjärnorna har en fast skorpa vilken spricker upp under utbrotten. Under utbrotten frigörs stora mängder gammastrålning, elektroner och positroner vilket resulterar i en extremt energirik strålning under bråkdels av en sekund följt av en avtagande mängd strålning som härrör från elektronerna och positronerna som annihilerar varandra och från vilka strålar ut gammastrålning de följande minuterna.

Genom datorsimuleringar har man kommit fram till resultatet att magnetarers utbrott troligtvis har sitt ursprung under ytan på neutronstjärnan inom ett begränsat område av endast 3,5 km i diameter. Under ett utbrott frigörs ungefär lika mycket energi på 1 sekund som solen avger under 1 miljon år.

Nu har en internationellt sammansatt vetenskaplig grupp för första gången lyckats mäta upp  svängningarna i strålstyrka från en magnet under dess mest våldsamma utbrott. På bara en tiondels sekund släppte magnetaren GRB2001415 (belägen 13 miljoner ljusår bort i riktning mot stjärnbilden Skulptören) ut energi som kan jämföras med den som solen producerat under 100000 år. Observationen utfördes utan mänsklig intervention tack vare ett artificiellt AI-system utvecklat av Imaging Laboratory (IPL) vid Universitetet i Valencia.

 

Bland neutronstjärnor finns objekt som  innehåller ca en halv miljon gånger mer än  jordens massa men med en  en diameter av endast cirka 20 kilometer. Magnetarer är neutronstjärnor av ett slag som innehåller de mest intensiva magnetfälten som är kända. Hittills känner vi till 30 stycken. Kända genom sina våldsamma utbrott. Men det är inte mycket vi vet om deras ursprung (hur de blev en magnetar) och deras utbrott som varar under 10-dels  sekund (och varför de sänder ut så stark energi under så korta pulser). Att upptäcka dem är även det en utmaning.

– Energiutbrottet från magnetaren ovan varade i cirka 10 sekunder efter upptäckt den 15 april 2020, säger Víctor Reglero, professor i astronomi och astrofysik vid UV i Valencia forskare vid Image Processing Laboratory (IPL) och medförfattare till artikeln  en av arkitekterna bakom ASIM, instrumentet ombord på den internationella rymdstationen (ISS) varifrån upptäckten gjordes. "Sedan dess har vi haft ett mycket intensivt dataanalysarbete, eftersom det var en 10 ** 16 Gauss neutronstjärna och att den bafann sig i en annan galax än vår. Ett riktigt kosmiskt monster, säger Reglero.

ASIM var det enda av de sju teleskop som hade möjlighet att upptäcka utbrottets huvudfas under dess fulla energiutkastskede utan att bli övermättat. Det vetenskapliga teamet kunde lösa  händelsens temporala strukturmönster vilket var en verkligt komplex uppgift som involverade mer än ett års analys av denna  två sekunders händelse. GRB2001415 är utöver detta det mest avlägsna magnetiska utbrott som hittills upptäckts.

Bild vikipedia på en okänd magnetar.

Det finns en okänd barriär därute som skyddar vintergatans centrala delar från strålning.

 

Vintergatans centrum befinner sig cirka 26000 ljusår från jorden räknat i riktning mot stjärnbilden Skytten. Det är en tät och dammig plats som rymmer mer än 1 miljon gånger så många stjärnor per ljusår räknat  som resterande galaxen har  utanför centrum. Stjärnorna i  centrum är lindade runt ett supermassivt svart hål med en storlek av cirka 4 miljoner gånger solens massa. Astronomer har här upptäckt enorma "barriärer" som avskiljer Vintergatans centrum från det kosmiska strålhavet utanför. Obs vi finns inte i centrum av galaxen utan i en av galaxens  spiralarmar och ingår därför inte i avskiljandet som nämns här.

Det intressanta är att någon okänd process hindrar universums snabbast rörliga partiklar från att komma in i centrum av galaxen. Detta visas i en ny studie där ett team av forskare från Chinese Academy of Sciences i Nanjing undersökt data från en karta över hur radioaktiv gammastrålning kraschar in i materia (stjärnor mm)  i och runt centrum av galaxen.

Gammastrålar är den högsta energiform av strålning i universum i vilken finns extremt snabba och kraftfulla partiklar.

Kartan visade att något nära galaxens centrum verkar accelerera partiklar till häpnadsväckande hastigheter - mycket nära ljusets hastighet - och skapa ett överflöd av kosmiska strålar och gammastrålar strax utanför det galaktiska centrumet. Men utöver det visades även att när det från det galaktiska centret blåses ut en konstant storm av högenergistrålning i rymden som förhindrar att  en stor del av den kosmiska strålningen utifrån  att komma in mot centrum. Detta beskrev teamet den 9 november i tidskriften Nature Communications.

Hur denna kosmiska barriär fungerar eller varför den existerar förblir ett mysterium. Kallat den mystiska "barriären", Källan till detta fenomen är svår att fastställa, säger forskarna, men det kan innebära virrvarr av magnetfält nära vår galax täta kärna som är förklaringen.

Ingen vet (min anm.) det är öppet för fantasin att flöda. Varför skyddas centrala vintergatan från stark kosmisk strålning konkret hur sker det. Detta samtidigt som det från de centrala delarna sänds ut samma slags strålning i stor mängd. Tips gravitationseffekter och mättnad av strålning i centrum. En balans har uppstått som förhindrar strålning utifrån att komma in. Men det förklarar inte hur då strålning inifrån galaxen kan komma ut. Här finns en motsägelse som jag inte har svar på. Men anser likväl att det har med något slag av balans att göra kanske strålningen inifrån är starkare och i större mängd än den som vill in och då lyckas ta sig ut genom sitt överskott och även förhindrar utifrån kommande gammastrålning att komma in.

Bild pixabay.com

En magnetars bisarra uppträdande

 

Astronomer från ARC Centre of Excellence for Gravitational Wave Discovery (OzGrav) och CSIRO i Australien har just observerat ett udda aldrig tidigare sett beteende från en "radiovågssändande" magnetar. Magnetarer är en sällsynt typ av neutronstjärna och en av de starkaste magnetkällorna i universum. Astronomer har hitills upptäckt trettio av dessa objekt i Vintergatan. De flesta av dem har upptäckts av röntgenteleskop efter ett utbrott med hög energi från magnetaren.

De nya rön, som publicerats i Monthly Notices of the Royal Astronomical Society (MNRAS) visar att magnetarer har mer komplexa magnetfält än man tidigare trott. Något som kan utmana teorier om hur magnetarer kommer till och utvecklas över tid.

Några av dessa magnetarer har också setts avge radiosignalpulser som liknar pulsarers. En pulsar är mindre magnetiska magnetarer som producerar strålar av radiovågor från sina magnetiska poler.

Genom att undersöka hur pulser från dessa "radiovågstrålande" magnetarer förändras över tid kan man bättre  förstå deras utveckling och geometri.

I mars 2020 upptäcktes en ny magnetar som getts beteckningen Swift J1818.0-1607 (J1818 ) efter att den avgett  radiovågstrålning.

Märkligt nog var utseendet på radiovågspulserna från J1818 helt annorlunda än de som sågs från andra magnetarer som sände ut dessa likartade radiovågorspulser.

De flesta radiopulser från magnetarer upprätthåller en jämn styrka över ett brett spektrum av  frekvenser.

Pulserna från J1818 var dock  vid mer låga frekvenser än höga frekvenser – liknande det som ses i pulsarer, en annan vanligare typ av radiovågavgivande neutronstjärna."Detta bisarra beteende har aldrig sett förut i någon annan magnetar”, förklarar studien huvudförfattare doktorand Marcus Lower vid Swinburne University / CSIRO. "Det verkar inte ha varit ett kortlivat fenomen då vår nästa observation visade att fenomenet fortsatt var igång i denna magnetar."

Studien tyder på att detta är bevis för att radiovågpulser från J1818 kommer från slingor av magnetfält. Linjer av magnetfält som förbinder syd och nordpolerna i form av en  hästskomagnet eller solfläckar som på vår sol.

Detta till skillnad från de flesta neutronstjärnor som ha nord- och sydpoler på motsatta sidor av stjärnan som är anslutna i ett munkkaksformat magnetfält.

Denna säregna magnetiska fältkonfiguration som nu upptäckts stöds också av en oberoende studie av röntgenpulserna av J1818 som detekterades av NICER-teleskopet ombord på den internationella rymdstationen ISS.

Röntgenstrålarna verkar komma från antingen en enda förvrängd region av magnetfältslinjer som kommer ut från den magnetiska ytan eller två mindre men nära fördelade regioner.

Nog är pulsarer och magnetarer svåra att förstå (min anm). Varför finns de och hur har de uppstått. Något säkert svar på detta finns inte. Men kraftiga magnetfält och strålningsfält finns där.

Bild på ovanstående magnetar Swift J1818.0-1607  från https://hyperaxion.com/

En mycket energirik kvasar

En kvasar är en extremt ljusstark och avlägsen aktiv galaxkärna. Kvasarer avger enorma mängder elektromagnetisk strålning inom hela spektrumet från radiovågor till gammastrålning. En enda enskild kvasar utstrålar energi motsvarande flera hundra vanliga galaxer eller mer. För ett sådant energiflöde krävs en mycket kraftfull energikälla. Förklaringen till denna närmast outtröttliga energikälla är att kvasarer är aktiva galaxkärnor. Som sådan är en kvasar ett supermassivt svart hål omgivet av en ackretionsskiva i centrum av en galax. 


Kvasarens strålning är ett resultat av att gas som närmar sig det svarta hålet, hettas upp i denna ackretionsskiva som då ses och avger energi.  Den nu studerade kvasar, som forskare gett namnet SDSS J135246.37+423923.5, produceras vid ett supermassivt svart hål som innehåller mer än 8 miljarder gånger massan av vår sol eller ca 2000 gånger massan av det svarta hålet i mitten av vår egen galax enligt de beräkningar som gjorts. 


Kvasaren upptäcktes genom ett projekt som kallas Sloan Digital Sky Survey där man producerar massiva kartor över universum, Gemini North teleskopet som ligger i den slocknade vulkanen Maunakea på Hawaii tog sedan ytterligare en titt på objektet.

"Vi blev chockade - detta är inte en ny kvasar, men ingen visste hur fantastisk denna var förrän laget fick se den genom Geminis spektra"  säger Karen Leighly medförfattare och astronom vid University of Oklahoma, i ett uttalande.


 Beräkningarna baserade på denna analys tyder på att detta objekt producerar de mest kraftfulla kvasarvindar forskarna någonsin har upptäckt. Fenomenet är särskilt spännande eftersom forskare tror att sådana vindar spelar en nyckelroll i att konstruera de galaxer som omger strukturen. Forskarna hoppas att denna kvasar inte är den enda i sitt slag utan att de ska upptäcka fler lika kraftfulla att undersöka och jämföra med varandra.


Otroliga (min anm) kraftkällor finns därute frågan är varför de finns och hur de uppkommit.


Bild från vikipedia. Konstnärs rendering av accretion disk i kvasaren ULAS J1120 + 0641, en mycket avlägsen kvasar vilken drivs av ett supermassiv svart hål med en massa två miljarder gånger solen.

Strålningen i yttre rymden problemfylld för framtida marsresenärer.

  En tur och retur från jorden till Mars inklusive den tid besättningen tillbringar på den röda planeten (innan det byggs säkra bosättningar på Mars och rymdfarkosten blir säkrare min anm.), skulle innebära att en mänsklig besättning får tillbringa månader eller år i rymden. 

Det blir isolering och bland annat psykiskt svårt. Men utöver det även strålskador på besättningen med den slags farkoster som vi har tillgång till i dag.



Människan har utvecklats under den skyddande filt som är jordens atmosfär och magnetosfär innebär vilket gör oss skyddslösa utanför denna.  Våra kroppar är inte som de robotar vi skjuter ut i de avlägsna delarna av solsystemet. Vi är gjorda av organiskt material som måste skyddas från skadlig strålning. En strålning av energi som kan skada våra celler och vårt DNA snabbare än vår kropp kan reparera skadan. Dessa skadliga vågor är en del av det elektromagnetiska spektrumet och inkluderar gammastrålar, röntgenstrålar och viss ultraviolett strålning. 


Det är därför människor även på jorden rekommenderas att använda solskyddsmedel och medicinsk personal använder skyddande filtar när patienter ges röntgenundersökningar. 


Rymdfarkoster är inte byggda av material som vatten, betong och bly vanliga material som används som en inneslutning och barriär mot strålning. Tory Bruno, VD för rymdfärdföretaget United Launch Alliance, talade om strålning och de utmaningar det innebär vid en amerikansk Marsresa under en presentation den 28 februari vilken hölls vid Johns Hopkins Applied Physics Laboratory (APL) i Maryland.


"Vi kommer att behöva nya material som är mycket effektivare på att skydda mot denna strålning ... då ingenting som vi kunde använda i dag är säkert att använda för skicka människor till den röda planeten och tillbaka," sa Bruno.


Ett problem (min anm.) som jag är övertygad om att vi kan lösa. Men problemet med isolering blir kvar liksom muskelförtvining under resan och hur detta ska lösas vet ingen.


Bild Mars från vikipedia.

En positiv nyhet om Van Allen bältena

Van Allenbältena består av ett inre och ett yttre bälte. Här samlas högenergirika elektroner och protoner in genom Jordens magnetfälts hjälp så vi slipper dessa farliga strålar av energi ner på Jorden.

Det inre Van Allenbältet är inte så fullt av dessa elektroner och protoner som tidigare ansetts. De har mer effektivt stoppats av det yttre bältet än vi tidigare ansett.

En positiv nyhet då detta innebär att relativt närgående satelliter inte behöver så starka strålningsskydd man tidigare trott. Detta gör tillverkningen av framtidens jordnära satelliter billigare.

Att den teoretiska magnetaren fanns bekräftades först under 1990-talet.

1979 misstänktes existensen av magnetarer då stjärnan SGR 0526–66 upptäcktes. Sammanlagt har nu 12 magnetarer upptäckts den senaste 2002.

Men bekräftelsen av att det var magnetarer vilka var teoretiska konstruktioner kom inte förrän på 1998 då  en magnetars utbrott av röntgen och gammastrålning passerade oss.

En magnetar är en neutronstjärna med ca 1000 gånger starkare magnetfält än vanliga neutronstjärnor. DE hittills upptäckta finns i vintergatans närområde.

Teorin är att dessas utbrott av röntgen och gammastrålning beror på processer i dess starka magnetfält. Under en enda sekund sänder magnetaren ut lika mycket energi som vår sol på en million år gör på en yta av ca 3,5 kvadratmeters yta.

Ännu vet man för lite om magnetarer för att ge en fullständig förklaring till dess existens eller hur processerna fungerar.

Svarta hål strålar ut radioaktiv strålning i samma riktning. Varför och vad betyder det. Fantastiska teorier kan tänkas ut av detta.

Det är otroligt långt denna strålning går från vissa massiva superstora hål. Upp till 300 miljoner ljusår har uppmätts.

Något i Big Bangs början har fått alla att stråla i samma riktning antas det. Starten har gett denna effekt.  Alternativt är att något ger denna effekt. Kanske mörk energi vilken säkert har många överraskningar i beredskap för de som lyckas lösa dess gåta.

Det är ju skillnad ex mellan antimateria och vår materia. Säkert är det även stor skillnad mellan mörk energi och materia och den energi och materia vi kan uppleva med våra sinnen.

Strålriktningen från de svarta hålen anses inte få sitt samband genom att hålen samverkar eller har kontakt. Så mycket tror vi oss veta(men inget ska tas för givet).  Det skulle annars vara en utgångspunkt för en förklaring. Detta anses då hålen inte kan ses ha ett samband med varandra vilket annars skulle varit en förklaring.

I teorin skulle även detta vara möjligt genom mörk energi eller kanske mörk materia kanske hålen har ett samband med varandra. En annan teori  skulle vara att alla hål har en koppling till en och samma dimension utanför vår verklighet och får energi från denna vilken ger en strålning ut i vårt universum i samma riktning.

Inget är omöjligt. Men troligast idag är att sambandet ligger i Big Bang och dess effekter.

Snabba skurar av radiostrålning från okänd källa når oss då och då.

Ett exempel av detta har rapporterats nyligen från bland annat Max Planckobservatoriet i Tyskland. Ett radioastronomobservatorium med blickarna långt ut i universum.

Avståndet till denna nya källa vilken sände ut korta snabba skurar av radiostrålning under 6 dygn innan det bleknade bort är en galax 6 miljarder ljusår bort.

Men vad som sände från denna galax är höljt i dunkel. Inget tyder dock på en källa av intelligent ursprung.

Skurar av detta slag är användbara för mätning av materia i rymden. Vad som kan ligga mellan oss och källans väg genom rymden.

Källan i sig kan vara spännande. Men vi ska ta i beaktande att den källa som sände ut strålningen är en för vår del historisk källa vi inte kan veta något om idag. Utsläppet har taget 6 miljarder ljusår på sig  att nå oss.

PÅ södra stjärnhimlen finns stjärnbilden Floden där kan man se en av de galaxer vilka liknar Vintergatan men som mystiskt utsänder en stor mängd radiostrålning.

LO95 313-192 är namnet på galaxen vilken ses i Flodens stjärnbild och kan ses som mycket lik vår Vintergatan i utseende. Men där tar likheten slut.

Det var Hubbleteleskopet som upptäckte vad som skilde galaxen från flertalet andra galaxer. Den har en kärna varifrån stark  radiostrålning strömmar ut.

Det verkar som om det finns ännu ett område i galaxen där stark radiostrålning från hela skalan av denna form av strålning sänds ut. Varför vet vi inte. Hur är osäkert. Men en sak vet vi det är extremt ovanligt att så sker i en galax.

Därför är galaxen en källa till forskning för att lära mer om galaxer av detta ovanliga slag och försöka förstå varför det sker här och varför det inte sker i alla galaxer. 

Försäljningsidé sälj solens strålar på Ebay. Kvinna har fått laglig rätt till detta som ägare av solen.

Hur idiotiskt är inte detta. En kvinna har lyckats få äganderätten till en del av solen och lyckats få sälja solstrålarna till solcellsanläggningar då hon äger solstrålarna.

Försäljning har skett genom fakturor och erbjudande på Ebay. Då Ebay ville förbjuda detta tilltag anmäldes detta. Men det verkar som om kvinnan kan vinna målet.

Citat: Kvinnan har sedan 2010 hävdat äganderätt till en del av den stora stjärnan vi här på jorden är så beroende av. Hon försökte då bland annat att fakturera ägare av solenergianläggningar för utnyttjande av solens strålar, enligt resonemanget ”solstrålarna är mina, Slut citat,

Du nya sjuka värld. Kanske skulle man kräva äganderätt till någon stjärna och sedan sända fakturor eller sälja rättigheter till människor genom ex Ebay för att människor ska få titta på stjärnan eller liknande konstigheter. Snart kommer väl någon att få rätt att köpa Jordens atmosfär och ta betalt för syret vi andas.

Strålningsskador kan kanske snart förebyggas eller stoppas.

Citat: För första gången har en substans tagits fram som skyddar mot strålningsskador efter att de har inträffat. – Mänskligheten kan snart ha ett försvar mot radioaktiv strålning, säger en av forskarna bakom studien. Slut citat.

Undersökningen har testats och fått positiva effekter på möss men kan kanske även ge samma effekter på människor som utsatts för strålning.

Ingen vet men hoppet finns. Det skulle ge lite mer skydd och förhoppningar om så vore fallet när och om radioaktiv strålning sprids.