Hubbles väderobservationer på is- och gasplaneterna i vårt solsystem

 

Bild https://hubblesite.org/ Ett montage av Hubbleteleskopets bilder av vårt solsystems fyra yttre planeter: Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus, var och en visad i förbättrade färger.

Rymdteleskopet Hubble observationsprogram som kallas OPAL (Outer Planet Atmospheres Legacy) samlar in långsiktiga observationer av Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus väder för att förstå deras atmosfäriska dynamik och utveckling.

Jupiters molnband visar ett ständigt föränderligt kalejdoskop av form och färg. Det är alltid stormigt väder på Jupiter: cykloner, anticykloner, vindförändringar plus den kraftigaste stormen i solsystemet, den stora röda fläcken. Jupiter är till stor del  täckt av ammoniak-iskristallmoln ovan atmosfären som är tiotusentals mil djup.

Det tar mer än 29 år för Saturnus att kretsa runt solen, så OPAL har följt den i ungefär en fjärdedel av ett Saturnusår (med början från 2018 vilket var slutet av Cassini-uppdraget). Eftersom Saturnus lutar 26,7 grader går den igenom mer djupgående säsongsförändringar än Jupiter. Saturnus årstider varar i ungefär sju år. Detta innebär också att Hubble ser det spektakulära ringsystemet i en sned vinkel på nästan 30 grader och ringarnas lutning från kanten där de försvinner nästan helt eftersom de ses som papperstunna.

Uranus lutar på sidan så att dess rotationsaxel nästan är i samma plan som planetens omloppsbana. Detta resulterar i att planeten går igenom radikala årstidsväxlingar under sin 84 år långa vandring runt solen. Konsekvensen av planetens lutning innebär att en del av halvklotet är helt utan solljus, under tidsperioder som varar upp till 42 år. OPAL har följt den norra polen som för tillfället tippar mot solen.

När Voyager 2 flög förbi Neptunus 1989 blev astronomerna förbryllade över en stor mörk fläck lika stor som Atlanten som tornade upp sig i atmosfären. Var den lika långlivad som Jupiters stora röda fläck frågade man sig. Frågan förblev obesvarad tills Hubble 1994 kunde visa att sådana mörka stormar var övergående på Neptunus de dök upp och försvann efter två till sex år. Under OPAL-programmet upptäckte Hubble även slutfasen av en mörk fläck och hela livscykeln för en annan – båda migrerade mot ekvatorn innan de försvann. OPAL-programmet gör att astronomer inte missar framtida stormar.

För än mer utförligt om klimat och väder på dessa planeter följ denna länk från NASA:s Hubbletelekops egen sida.  

Hubbleteleskopet ger oss en ny inblick i Jupiters röda fläck

 

Bild wikipedia. Närbild på den Stora röda fläcken på Jupiter från 8 000 kilometers avstånd den 11 juli 2017.

Astronomer har observerat Jupiters stora röda fläck (GRS- the Great Red Spot) i minst 150 år. Men det kommer alltid nya överraskningar ex när NASA:s rymdteleskop Hubble nyligen tog en närmare titt på den.

Hubbles nya observationer av den röda stormen i storlek så den lätt skulle rymma hela jordklotet samlades in under 90 dagar mellan december 2023 och mars 2024. Det avslöjades då att GRS inte är så stabil som den ser ut. De senaste uppgifterna visar att GRS vickar som en skål med gelatin. De kombinerade Hubble-bilderna gjorde det möjligt för astronomer att sammanställa en timelapse-film av GRS:s snirkliga beteende.

"Även om vi visste att dess rörelse varierar något i longitud förväntade vi oss inte att se storleken oscillera så mycket. Så vitt vi vet har detta inte identifierats tidigare, beskriver Amy Simon vid NASA:s Goddard Space Flight Center i Greenbelt, Maryland, huvudförfattare till rapporten som publicerats under namnet A Detailed Study  of Jupiter's Great Red Spot over a 90-day Oscillation Cycle" i Tidskriften Planetary Science.

"Det här är första gången vi har haft en korrekt bildsekvens av GRS. Med Hubbles höga upplösning kan vi säga att GRS definitivt oscillerar in och ut samtidigt som den rör sig i skilda hastigheter. Det var väldigt oväntat och i dagsläget finns inga hydrodynamiska förklaringar.

Hubbleteleskopet övervakar Jupiter och de andra planeterna i det yttre solsystemet årligen genom programmet Outer Planet Atmospheres Legacy (OPAL) som leds av Simon,  aktuella observationer gjordes däremot från ett program som är dedikerat för GRS. Att förstå mekanismerna bakom de största stormarna i solsystemet sätter teorin om orkaner på jorden i ett bredare kosmiskt sammanhang som kan tillämpas för att bättre förstå meteorologin på planeter runt andra stjärnor.

Simons team använde Hubble för att zooma in på GRS för en detaljerad titt på dess storlek, form och eventuella subtila färgförändringar. "När vi såg närmare såg vi att mycket förändras från dag till dag", beskriver Simon. Detta inkluderar observationer med ultraviolett ljus som visar att den distinkta kärnan i stormen blir ljusast när GRS är som störst i sin svängningscykel. Detta indikerar mindre upplösning av vindar i den övre atmosfären.

"När stormen accelererar och bromsar in, trycker GRS mot de blåsiga jetströmmarna norr och söder om den", beskriver medutredaren Mike Wong vid University of California i Berkeley. "Det liknar en smörgås där brödskivorna tvingas bukta ut när det blir för mycket fyllning i mitten." Wong jämförde detta med Neptunus, där mörka fläckar kan driva  omkring oreglerat på latituder utan starka jetströmmar som håller dem på plats. Jupiters stora röda fläck finns på en sydlig latitud och ses mellan jetströmmarna av jordbundna teleskop.

Teamet har fortsatt att sett att GRS krymper sedan OPAL-programmet startade för 10 år sedan. De förutspår att den kommer att fortsätta krympa innan den blir  stabil blir mindre och får en långsträckt form. – Just nu överfyller den sin latitud i förhållande till vindfältet. När vinden minskar innanför det bandet kommer vindar att få hålet att stanna av i rörelse, beskriver Simon. Teamet förutspår att GRS troligen kommer att stabiliseras i storlek, men nu observerade Hubble det bara under en svängningscykel så inget är säkert.

Forskarna hoppas att andra högupplösta bilder från Hubble i framtiden ska kunna identifiera andra parametrar på Jupiter som indikerar den bakomliggande orsaken till svängningen. Resultaten av studien presenteras på 56:e årsmötet för American Astronomical Society Division for Planetary Sciences, i Boise, Idaho.

Något som jag tycker vore intressant är om det går att spåra den röda fläcken bakåt i tiden för att veta hur och när den uppkom. Kanske den uppkom i någon form redan vid bildandet av Jupiter.

Jakten på varifrån asteroiden som ödelade dinosauriernas värld kom från.

 

Geologiforskare vid universitetet i Köln har nyligen avslutat en internationell studie om varifrån den stora asteroid som träffade jorden för cirka 66 miljoner år sedan kom  som förändrade klimatet under en lång tid och resulterade i massutrotning av dinosaurierna.

Forskarna analyserade prov från det berglager som markerar gränsen mellan krita och paleogen. Under denna period skedde det sista stora massutdöendet på jorden, då cirka 70 procent av alla djurarter dog ut troligen beroende på asteroidens nedslags  effekter. Resultaten av studien, som publicerats i Science  tyder på att asteroiden bildats utanför Jupiters omloppsbana under  solsystemets tidigaste tid.

Enligt en allmänt accepterad teori utlöstes massutdöendet av dinosauriernas värld vid skiftet mellan krita och paleogen av ett nedslag av en asteroid med en diameter på minst 10 kilometer nära Chicxulub på Yucatánhalvön i Mexiko för 66 miljoner år sedan. Vid nedslaget förångades asteroiden och stora mängder sten. Fina stoftpartiklar spreds då upp i stratosfären och skymde solen. Detta ledde till dramatiska förändringar i levnadsvillkoren på planeten och ledde till att fotosyntesen avstannade under flera år. Mörker och kyla rådde.

Dammpartiklarna som frigjordes vid nedslaget bildade ett lager av sediment runt hela jordklotet. Det är därför gränsen mellan krita och paleogen kan identifieras och prover lätt kan tas på många platser på jorden från den tiden. Denna tid paleogen sammanfaller med massutdöendet vid slutet av krita och tiden då däggdjur i större mängd började finnas.Proverna innehåller höga koncentrationer av platinametaller. 

Metaller som kommer från asteroiden  som annars är extremt sällsynta i de bergarter som bildar jordskorpan.

Genom att analysera isotopsammansättningen av platinametallen rutenium i renrumslaboratoriet vid Kölns universitets institut för geologi och mineralogi upptäckte forskarna att asteroiden ursprungligen kom från det yttre solsystemet.

 – Asteroidens sammansättning stämmer överens med den hos kolhaltiga asteroider som bildades utanför Jupiters omloppsbana då solsystemet bildades, beskriver Mario Fischer-Gödde vid Köln universitet  huvudförfattare till studien.

Bild https://www.flickr.com/

Jupiters färgsprakande moln

 

Under den 61:a förbiflygningen av Jupiter den 12 maj 2024 fångade NASA:s rymdfarkost Juno ovan färgförbättrade bild av Jupiters norra halvklot. Bilden ger en detaljerad bild av kaosartade moln och cyklonstormar i ett område som forskare känner till som en veckad trådliknande region.

I dessa regioner bryts de zonindelade jetstrålarna som skapar de välbekanta bandmönstren i Jupiters moln ner vilket leder till turbulenta mönster och molnstrukturer som snabbt utvecklas under loppet av bara några dagar.

En medborgarforskare vid namn Gary Eason skapade ovan bild med hjälp av rådata från Junos Cam-instrument (ett kamera/teleskop för synligt ljus ombord på NASA:s rymdfarkost Juno) och använde sedan digitala bearbetningstekniker för att förbättra färg och klarhet i bilden. https://en.wikipedia.org/wiki/JunoCam

Bild NASA Bilddata: NASA/JPL-Caltech/SwRI/MSSS Bildbehandling av Gary Eason © CC BY

En Jupiterlik exoplanets excentriska bana.

 

Astronomer vid MIT, Penn State University mfl universitet har nyligen upptäckt en het Jupiterlik planet – en sorts juvenil planet som är på väg att bli en het Jupiter vars omloppsbana ger några svar på hur heta Jupiterliknande planeter utvecklas.

Den nya planeten som astronomerna kallar TIC 241249530 b, kretsar kring en stjärna som ligger cirka 1 100 ljusår från jorden. Planeten kretsar runt sin sol i en mycket "excentrisk" bana, vilket innebär att den kommer extremt nära sin sol innan den slungas långt ut från denna i en elliptisk bana. Om planeten varit en del av vårt solsystem skulle den komma 10 gånger närmare solen än Merkurius, innan den rusade vidare ut nära förbi jorden och sedan tillbaka runt. Enligt forskarnas uppskattningar har planetens utsträckta omloppsbana den högsta excentriciteten av alla planeter som hittills upptäckts.

– Planeten stöder teorin om att migration med hög excentricitet borde stå för en bråkdel av heta ”Jupiterliknande objekt”, beskriver Sarah Millholland, biträdande professor i fysik vid MIT:s Kavliinstitut för astrofysik och rymdforskning. "Vi tror att när den här planeten bildades var den en kall värld. Men på grund av den dramatiska dynamiken i omloppsbanan kommer den att bli en het Jupiter om ungefär en miljard år, med temperaturer på flera tusen grader Celsius. Så det är en enorm förändring från där det började för denna planet."

Millholland och hennes kollegor publicerade sina resultat för dagar sedan i tidskriften Nature. Hennes medförfattare är MIT-studenten Haedam Im, huvudförfattaren Arvind Gupta från Penn State University och NSF NOIRLab, och medarbetare vid flera andra universitet, institutioner och observatorier.

Bilden från https://news.mit.edu/  visar en Jupiter-liknande exoplanet som är på väg att bli en het Jupiter – en stor, Jupiter-liknande exoplanet som kretsar mycket nära sin sol.

Krediter:Upphovsman: NOIRLab/NSF/AURA/J. da Silva

Nu undersöks åldern och ursprunget till den röda fläcken på Jupiter

 

Forskare vid Baskiens universitet (UPV/EHU), Universitat Politècnica de Catalunya – BarcelonaTech (UPC) och Barcelona Supercomputing Center har analyserat historiska observationer tillbaks till 1600-talet och har utvecklat numeriska modeller för att förklara livslängden och karaktären av den stora röda fläcken i Jupiters atmosfär (en storm) . Spekulationer om ursprunget till stormen går tillbaka till de första teleskopobservationerna som gjordes av fläcken av astronomen Giovanni Domenico Cassini 1665 som sedan observerades av honom och andra astronomer fram till 1713.

Den var sedan försvunnen i 118 år och det var inte förrän  astronom S. Schwabe återigen observerade den på samma latitud på Jupiter igen under 1831. Sedan dess har fläcken observerats regelbundet med hjälp av teleskop och  sonder som har besökt Jupiters närområde ända fram till idag.

I studien analyserade forskarna först utvecklingen av dess storlek över tid, dess struktur och rörelserna i formationerna.

Den röda fläcken, som 1879 var 39 000 km stor vid sin längsta axel har krympt till ungefär nuvarande 14 000 km och samtidigt blivit mer rundad i sin form.

Fera rymdsonder har sedan 1970-talet studerat detta meteorologiska fenomen noga. Nyligen har "olika instrument ombord på Juno i omloppsbana runt Jupiter visat att den vertikalt är cirka 500 km lång, beskriver Sánchez-Lavega professor i fysik vid UPV/EHU.

För att ta reda på hur denna enorma virvel kan ha bildats utförde UPV/EHU- och UPC-teamen numeriska simuleringar med hjälp av spanska superdatorer, såsom BSC:s MareNostrum IV, som är en del av det spanska superdatornätverket (RES), med hjälp av två typer av kompletterande datamodeller undersöktes beteendet hos tunna virvlar i Jupiters atmosfär. På Jupiter dominerar intensiva vindströmmar som flyter längs parallellerna och alternerar i sin riktning med latituden. Norr om GRS (Jupiter's Great Red Spot) blåser vindarna i västlig riktning med hastigheter på 180 km/h medan de i söder blåser i motsatt riktning (i östlig riktning) med hastigheter på ca150 km/h. Detta genererar en enorm nord-sydlig vinkelförändring i vindhastighet, vilket är en grundläggande orsak till virveln att växa inuti den röda fläcken.

I forskningen undersöktes en rad mekanismer för att förklara uppkomsten av den röda fläcken, inklusive när utbrottet av denna gigantiska superstorm skedde historiskt.

Resultaten indikerar att även om en anticyklon bildas i båda fallen, skiljer den sig i form och dynamiska egenskaper från de nuvarande stormarna. – Vi tror också att om ett av dessa ovanliga fenomen hade inträffat, så måste det eller dess konsekvenser i atmosfären ha observerats och rapporterats av astronomer historiskt, beskriver Sánchez-Lavega.

 I en tredje uppsättning numeriska experiment utforskade forskargruppen genereringen av den röda fläcken utifrån en känd instabilitet i vindarna som tros kunna producera en långsträckt cell som omsluter och fångar vindarna. En sådan cell skulle vara en proto-röd fläck, en begynnande röd fläck, vars efterföljande krympning skulle ge upphov till den kompakta och snabbt roterande storm som observerades i slutet av 1800-talet. Bildandet av stora långsträckta celler har redan observerats i uppkomsten av andra stora virvlar på Jupiter.

 – I våra simuleringar har superdatorer gjort det möjligt för oss att upptäcka att de långsträckta cellerna är stabila när de roterar runt periferin av GRS med Jupiters vindhastighet, vilket man kan förvänta sig då de bildas på grund av denna instabilitet, beskriver Enrique García-Melendo, forskare vid UPC:s avdelning för fysik. Med hjälp av två olika typer av numeriska modeller, en vid UPV/EHU och den andra vid UPC, drog forskarna slutsatsen att om rotationshastigheten för en proto-röd fläck är lägre än för de omgivande vindarna, kommer proto- röda fläckar att brytas upp, vilket gör bildandet av en stabil virvel omöjlig. Och om den är mycket stark skiljer sig egenskaperna hos proto- röda fläcken från den nuvarande röda fläcken.

Framtida forskning kommer att syfta till att försöka reproducera den röda fläckens krympning över tid för att mer i detalj ta reda på de fysikaliska mekanismer som ligger till grund för dess hållbarhet över tid. Samtidigt kommer de att försöka förutsäga om röda fläcken kommer att upplösas och försvinna när den nått en storleksgräns eller om den kommer att stabiliseras vid en storleksgräns där den kan hålla igång många år till.

Studien har publicerats i tidskriften Geophysical Research Letters of the American Geophysical Union.

Bild vikipedia på Jupiters röda fläck. Ett stort röd- eller brunfärgat anticykloniskt stormsystem i planeten Jupiters atmosfär vid 22:a breddgraden söder om Jupiters ekvator.

NY upptäckt i Jupiters atmosfär.

 

NASA:s James Webb Space Telescope har upptäckt en tidigare okänd funktion i Jupiters atmosfär. Det är en snabb jetström som sträcker sig 4800 kilometer över Jupiters ekvator ovan de stora molntäckena. Upptäckten av denna jetstråle ger insikter i hur lagren i Jupiters turbulenta atmosfär interagerar och visar hur Webb kan spåra egenskaper som dessa.

Det här är något som överraskade oss totalt, beskriver Ricardo Hueso vid Baskiens universitet i Bilbao, Spanien, huvudförfattare till artikeln som beskriver upptäckten och som nyligen publicerades i Nature Astronomy.

Det som vi alltid har sett som suddigt dis i Jupiters atmosfär framstår nu i skarpa drag som vi nu kan se följer  planetens snabba rotation, tillägger Hueso.

Forskargruppen analyserade data från Webbs NIRCam (Near-Infrared Camera). Data som insamlats i juli 2022. Även om olika markbaserade teleskop, rymdfarkoster som NASA:s Juno och Cassini och NASA:s rymdteleskop Hubble har observerat Jupiter-systemets förändrade vädermönster har Webbteleskopet tillhandahållit nya upptäckter om Jupiters ringar, månar och atmosfär, noterade  Imke de Pater vid University of California, Berkeley.

Jupiter skiljer sig från jorden på många sätt då Jupiter är en gasjätte och jorden är en stenig tempererad värld men båda planeterna har skiktad atmosfär. Våglängder av infrarött ljus, synligt ljus, radio- och ultraviolett ljus som man observerat Jupiter med under tidigare uppdrag har visat att det i lägre, djupare lager av planetens atmosfär finns stormar och ammoniakismoln.

Den nyupptäckta jetströmmen färdas i en hastighet av cirka 515 kilometer i timmen vilket är dubbelt så snabbt som en kategori 5-orkan här på jorden. Jetströmmen finns cirka 40 kilometer ovanför molnen i Jupiters lägre stratosfär.

Forskarna ska göra ytterligare observationer av Jupiter med Webbteleskopet  för att avgöra om jetströmmens hastighet och höjd förändras över tid.

Medverkande i studien var Ricardo Hueso (Hueso) (UPV), Imke de Pater (UC Berkeley), Thierry Fouchet (Observatoriet i Paris), Leigh Fletcher (University of Leicester), Michael H. Wong (UC Berkeley)

Bild vikipedia på Jupiter tagen 1979 från Voyager 1. Bilden har förbättrats för att framhäva detaljer.

Varifrån kommer allt syre i atmosfären på Jupiters måne Callisto?

 

Callisto är den den näst största av Jupiters månar endast något mindre än Merkurius  med endast  en tredjedel av Merkurius massa.

Ett team av forskare anslutna till flera institutioner i USA har nyligen testat en teori för att förklara mängden syre i atmosfären i Callistos atmosfär. I en artikel publicerad i Journal of Geophysical Research Planets beskriver gruppen hur de testade sin teori och andra möjliga forskningsidéer om detta mysterium.

Tidigare forskning har föreslagit att Callisto har en tjock isskorpa under vilken det kan finnas ett hav av okänd sammansättning. Det kan vara skorpa med lite is eller kraftigt lager av is. Det har också varit känt under en tid att Callistos atmosfär har en hög halt av syre. Det som har förblivit ett mysterium är hur syre kommer dit och varför det kvarstår. En primär teori för att förklara dess närvaro är att Jupiters kraftfulla magnetosfär kan slå loss molekyler av väte, vatten och syre från isen på Callistos yta. I denna nya studie testade forskarna den teorin.

Arbetet involverade simulering av de termiska och de energirika komponenterna i Jupiters magnetosfär speciellt dess plasma  och uppskattning av energi som skulle ge syre till Callistos atmosfär och yta. Därefter beräknade de mängden syre som kunde avges baserat på den exponeringsmängden. De jämförde sedan mängden syre som borde finnas i Callistos atmosfär (baserat på deras beräkningar) med den mängd som faktiskt finns där och fann en massiv skillnad. Det fanns mycket mer syre i atmosfären än vad som kunde förklaras genom påverkan av Jupiters magnetosfär det fanns två eller tre  mer syre än man kom fram till att det borde vara enligt ovanstående teori.

Så förklaringen till syret får vidare forskning visa ännu är det ett mysterium.

Min egen teori är att det kan vara något slag av liv under (eller på isen) isen producerar syret likt växter gör på Jorden? Alternativt cyanobakterier vilka var de som en gång syresatte jordens atmosfär.

Bild vikipedia Callisto fotograferad av rymdsonden Galileo i början av 1990 talet. 

Röda dvärgstjärnor har en brist på gasplaneter i Jupiters storlek.

 

Den vanligaste stjärnan i universum är den röda dvärgstjärnan. Planetsystemen där består ofta av Neptunusstora gasplaneter som ligger nära sin sol och stora stenplaneter av större slag än Jorden. I vårt solsystem däremot finns inga större stenplaneter än Jorden och inga stora Neptunusliknande planeter i närheten av solen.

Men frågan är betydelsen av bristen på Jupiterstora gasplaneter kontra liv på stenplaneter i röda stjärnors planetsystem.

Vid Cambridge universitet i Massachusetts har astronomer visat att de vanligaste slagen av stjärnor i universum är röda dvärgstjärnor och där finns mycket sällan Jupiter-liknande planeter. Denna frånvaro i Jupiterstorlek (gasplaneter) kan få stora konsekvenser för utvecklingen av jordliknande planeter runt röda dvärgar och därmed jordlika planeter där liv kan utvecklas. Möjligen ska vi inte i första hand söka efter liv i dessa solsystem.

Jupiter har spelat en dominerande roll i utvecklingen av vårt solsystem. Forskare misstänker att Jupiter hade betydelse för att jorden skulle bli beboelig. Planeten påverkade vår världs bildande, storlek och sammansättning. Således tyder bristen på stora gasjättar i röda dvärgstjärnors planetsystem på att steniga världar där inte har utvecklats till jordlika livsvänliga platser.

Vi har visat att de minst massiva stjärnorna (röda dvärgar) inte har Jupiterliknande planeter. Planeter med Jupiters massa som får liknande mängder stjärnljus som Jupiter får från vår sol, beskriver Emily Pass, forskare vid Centrum för astrofysik. Harvard &; Smithsonian (CfA) och huvudförfattare till en  studie som ska (eller nu har) publiceras i The Astronomical Journal.

Resultaten har ytterligare betydelse eftersom många röda dvärgstjärnor finns bland våra närmaste kosmiska grannar. Den närheten, tillsammans med det faktum att svala, svaglysande röda dvärgar inte överväldigar sina planeter i bländning gör att exoplaneter där är enklare att analysera atmosfären på - ett viktig forskningsprioritetsområde nu och under de närmaste decennierna.

De närliggande röda dvärgstjärnorna som man såg på i studien och deras planeter är idealiska planeter för detaljerad undersökning med James Webb Space Telescope enligt studiens medförfattare David Charbonneau, professor vid Harvard University och medlem av Center for Astrophysics vid Harvard och Smithsonian.

För att mäta frekvensen av Jupiter-planeter undersökte Pass med sina kollegor  200 små röda dvärgstjärnor var och en endast bestående av 10% till 30% av solens massa. Sådana små röda dvärgar är vanligast därute. De finns i mycket större antal än stjärnor  som vår sol i Vintergatan. Observationerna samlades in mellan 2016 och 2022 främst från Fred Lawrence Whipple Observatory, beläget i Arizona, samt Cerro Tololo Inter-American Observatory i Chile.

Forskarna förlitade sig på radialhastighetstekniken för att finna alla stora exoplaneter i deras stjärndataset. När planeter kretsar kring sina små dvärgstjärnor får kropparnas växelverkande gravitation stjärnorna att "vackla" en effekt som kan urskiljas i detaljerade avläsningar av stjärnljus.

Ingen Jupiterlik planet upptäcktes i röda dvärgstjärnors planetsystem.

Resultaten står i skarp kontrast till liknande undersökningar av medelstora stjärnor som vår sol, som vanligtvis har massiva planeter av Jupiterstorlek. De enorma massorna i dessa världar - Jupiter ensam innehåller mer massa än alla andra planeter tillsammans i vårt solsystem - översätts till enorm gravitation, och enorm gravitation översätts till långtgående inflytande på andra närliggande kroppar.

Bland de viktigaste händelserna är Jupiters migration under de första hundra miljoner åren av solsystemets existens. Efter bildandet i solsystemets yttersta räckvidd antas teoretiskt Jupiter, tillsammans med de andra yttre planeterna, ha rört sig inåt mot solen. I processen drog Jupiters gravitation massor av isrika kometkroppar på kollisionskurs med de fyra steniga världarna i det inre solsystemet.

När ett stort antal av dessa isiga kroppar påverkade vår unga planet levererade de stora mängder vatten, potentiellt tillsammans med organiska (kolinnehållande) molekyler. Vattnet samlades på vår världs yta och skapade efterhand oceanerna i vilka organiska molekyler tros ha blandats i miljontals år. Så småningom utvecklade molekylerna komplexitet och började självreplikeras efter att ha övergått till det vi kallar liv.

Utan Jupiter hade dessa förhållanden kanske inte har kommit till och livet kanske aldrig kommit igång.

Även om de nya resultaten tyder på att omständigheterna som ledde till att minst en värld i vårt solsystem blev beboelig sannolikt inte kommer att matchas i solsystem med små röda stjärnor, ska vi inte säga att liv är omöjligt i dessa solsystem.

Frånvaron av Jupiter-liknande planeter innebär att mer råmaterial borde finnas tillgängligt för att bygga upp mindre, steniga kroppar, eftersom detta material inte införlivades i Jupiter-liknande världar. Faktum är att andra studier har visat att röda dvärgars fasta stenplaneter tenderar att vara större i storlek än de runt stjärnor som vår sol.

På liknande sätt verkar steniga planeter bildas i större antal runt röda dvärgar än i solsystem som vår sol. Exempel har TRAPPIST-1-planetsystemet sju steniga världar i banor mycket närmare den röda dvärgstjärnan än Merkurius är vid vår sol. 

 

"Vårt arbete innebär att steniga världar med massor som liknar jorden och kretsar kring röda dvärgar utvecklades i en helt annan miljö än Jorden, säger Pass.

Kanske det finns ett samband med Jupiterstora planeter och stora steniga planeter. I så motto att det antingen finns det ena eller det andra runt en sol och skillnaden beror på om det är en röd dvärgstjärna eller en sol av minst vår sol. Men det finns enligt mig en frågeställning till, Är det samma mängd av massa som ska bilda planeter vid varje nybildad sol?

Bild vikipedia Nyupptäckta exoplaneter per år. Dubbelklicka på bilden för förstoring.

Jupiters skiftande färgmönster

 

Jupiter kännetecknas av sina skiftande färgband av gas liksom den pågående stormen som ses som den stora röda fläcken. Färgbanden förändras kontinuerligt över tid något  forskare hittills inte har kunnat ge en förklaring till.

Ur en ny upptäckt från NASA: s Juno-uppdrag som pågått sedan 2016 som  analyseras fortgående  fås ny information om Jupiters magnetfält som Dr Kumiko Hori och professor Chris Jones vid universitetet School of Maths eventuellt kan lösa frågan. 

Professor Jones beskriver det så här; Om du ser på Jupiter genom ett teleskop ser du ränderna som går runt ekvatorn längs med latitudlinjerna. Det finns mörka och ljusa bälten och om du ser lite närmare på dem kan du se moln som sveper runt planeten av starka ostliga och västliga vindar i dessa . Nära ekvatorn blåser vinden österut men när man ändrar latitud lite mot antingen norr eller söder rör sig molnen  västerut. Och om du ser än mer söder eller norrut sveper vinden med sina moln åter österut. Detta växlande mönster av östliga och västliga vindar skiljer sig ganska mycket åt vart fjärde eller femte år på Jupiter. Färgerna på bältena kan då förändras och ibland ser man globala omvälvningar när hela vädermönstret förändras och det är ett mysterium varför detta sker.

Forskare vet att Jupiters förändrade utseende på något sätt är kopplat till och utifrån  infraröd strålningsvariationer cirka 50 km under gasjättens yta och den nya forskningen visar att dessa variationer i sin troligen orsakas av magnetvågor som produceras av långt in i Jupiters inre.

Med hjälp av data som samlats in av NASA: s Juno-uppdrag över  Jupiter kan forskargruppen övervaka och beräkna förändringar i dessa magnetfält.

Professor Jones beskriver det som att: Det är möjligt att det sker  vågliknande rörelser i en planets magnetfält något som kallas torsionssvängningar (vridningar i magnetfältet). Det spännande är att när vi beräknade perioderna för dessa vridningar motsvarade de de perioder som du ser från den infraröda strålningen i Jupiter. Junofarkostens långa  livslängd i Jupiters hårda strålningsmiljö har bestått mycket längre än vad som ursprungligen planerades kunna ske. Detta har lett till att forskarna vid Leeds får magnetfältdata under en mycket längre tid än man ursprungligen planerade vilket är mycket positivt för deras fortsatta arbete.

Genom att tills nu sett på magnetfältet under flera år har de kunnat spåra dessa magnetvågor och svängningar och har till och med kunnat följa det på en specifik plats av ett magnetfält på Jupiter. Platsen  Great Blue Spot. Denna plats har rört sig österut merparten av tiden. Men de senaste uppgifterna visar att rörelsen nu saktar ner - vilket får Juno-teamet att tro att det är början på en svängning av magnetfältet till västerut (det går just nu österut på platsen).

Studien leds av Dr Hori, som arbetade med professor Jones i Leeds innan han flyttade till en ny tjänst vid Kobe University i Japan, tillsammans med professor Steve Tobias vid Leeds, professor Leigh Fletcher vid University of Leicester och Dr Arrate Antuñano vid Universidad del País Vasco i Spanien.

Inlägget ovan är en översättning och med egna ord beskrivet av det pågående arbete som beskrivs på University of Leeds hemsida. 

Bild vikipedia. Jupiter sedd i infrarött av JWST (James Webbteleskopet) (14 juli 2022)

Ovanliga radarsignaler från de istäckta månarna runt Jupiter och Saturnus.

 

I en studie vid Southwest Research Institute i San Antonio USA  beskriver Senior Research Scientist Dr. Jason Hofgartner de ovanliga radarsignaturerna från de ishöljda månarna som kretsar kring Jupiter och Saturnus. Deras radarsignaturer skiljer sig avsevärt från icke istäckta världar. Varför frågar sig det vetenskapliga samfundet?

"Sex olika modeller av möjliga lösningar av fenomenet har nu publicerats i ett försök att förklara radarsignaturerna från  istäckta månar. Hur dessa månars radarsignaturer ser ut är  drastiskt annorlunda än från steniga världar som Mars, vår måne och jorden liksom från asteroider och kometer." säger Hofgartner, huvudansvarig till studien som publicerades i Mars 2023 i Nature Astronomy.

Dessa  istäckta månar är  extremt ljusstarka även i spektra där de borde vara mörkare.

– När vi tittar upp på jordens måne ser den ut som en cirkulär skiva, trots att vi vet att den har en sfärisk form. Planeter och andra månar ser på samma sätt ut som skivor genom teleskop, säger Hofgartner. "När du gör radarobservationer är skivans mitt mycket ljus och kanterna betydligt mörkare. Men förändringen från centrum till kant är  annorlunda för de istäckta månarna än för steniga världar."

I samarbete med Dr. Kevin Hand från NASA: s Jet Propulsion Laboratory hävdar Hofgartner att de extraordinära radaregenskaperna hos dessa månar såsom deras reflexerande och polarisering (orienteringen av ljusvågor när de sprider sig genom rymden) med stor sannolikhet kan förklaras av den sammanhängande backscatter oppositionseffekten (CBOE). 

"När du är i opposition innebärande att solen är placerad direkt bakom dig på linjen mellan dig och ett objekt verkan ytan mycket ljusare än den annars skulle göra", enligt Hofgartner. – Det här kallas för oppositionseffekten. När det gäller radar står en sändare för solen och en mottagare framför dina ögon.

En isig yta, förklarade Hofgartner i studien har en ännu starkare oppositionseffekt än vad som kan anses normalt. För varje spridningsväg av ljus som studsar genom isen finns det vid opposition en väg i exakt motsatt riktning. Eftersom de två banorna har exakt samma längd kombineras de sammanhängande, vilket resulterar i ytterligare ljusförstärkning. Isen förändrar ljusbanorna genom reflexer.

På 1990-talet publicerades studier som beskrev att CBOE var förklaringen till de avvikande radarsignaturerna hos isiga satelliter. Men även andra förklaringar kan förklara dessa. Hofgartner och Hand förbättrade polarisationsbeskrivningen för CBOE-modellen och visade även att deras modifierade CBOE-modell är den enda publicerade modellen som kan förklara alla isiga satellitradaregenskaper. Egenskaper från radarsignalerna från dessa istäckta månar.

" Jag tror att det säger oss att ytorna på dessa ismånar och dess del under isen ner till flertalet meter är mycket röriga," sa Hofgartner. – De är inte särskilt enhetliga. Isiga stenar dominerar landskapet och ser kanske lite ut som den kaotiska röran efter ett jordskred. Det skulle förklara varför ljuset studsar åt så många olika håll och ger oss dessa ovanliga polarisationssignaturer." Här bör även finnas hav vilket inte nämns .

Radarobservationerna som Hofgartner och Hand använde var från Arecibo-observatoriet, som var ett av endast två teleskop som gjorde radarobservationer av isiga månar tills det skadades allvarligt av en kollaps av dess stödstruktur, antenn- och kupolmontering och därefter avvecklades. Forskarna hoppas kunna göra uppföljningsobservationer när det är möjligt och planerar att studera ytterligare arkivdata som kan kasta ännu mer ljus över isiga månar och CBOE, samt göra radarstudier av is vid polerna på Merkurius, månen och Mars.

Bild Merkurius från vikipedia. Tagen av Mariner 10 då denna kretsade över planeten under 1974.

12 nya månar hittade vid Jupiter

 

Astronomer har upptäckt 12 nya månar runt Jupiter vilket gör att det totala antalet månar nu är 92 stycken. Men det kan finnas och finns troligen fler att upptäckta. 92 stycken månar är mer än någon annan planet i vårt solsystem har. Saturnus var tills nu den som ansågs ha flest innan ovan upptäckt gjordes där finns 83 månar. Men troligen finns även här fler att upptäckta.

Jupitermånarna lades nyligen till till den lista som förs av International Astronomical Union's Minor Planet Center där månar katalogiseras, säger Scott Sheppard från Carnegie Institution, som var en av de som ingick i teamet och var en av de som deltog i upptäckterna.

Månarna upptäcktes med hjälp av teleskop på Hawaii och Chile 2021 och 2022 och månarna och dess banor har nu bekräftats  genom uppföljningsobservationer.

Månarna varierar i storlek från 1 kilometer till 3 kilometer i diameter, enligt Sheppard.

Jupiters månar är intressanta att studera flera antas ha hav under en istäckt yta. Dock ej de nu upptäckta vad man vet. 

I april 2023 skickar Europeiska rymdorganisationen iväg  rymdfarkosten JUICE  till Jupiter för att studera planeten och några av dess största istäckta månar Ganymedes, Callisto och Europa. 2024  kommer NASA att skjuta upp Europa Clipper  (numera kallad Europa Multiple-Flyby Mission)  för att utforska Jupiters måne Europa där ett hav kan finnas under ytan noggrannare än JUICE har möjlighet till.

Sheppard - upptäckte för några år sedan många månar runt Saturnus  och har deltagit i 70 månupptäckter hittills  men  förväntar sig att finna fler månar runt Saturnus och Jupiter..

Jupiter och Saturnus  många små månar tros vara fragment av större månar som kolliderat med varandra eller med kometer eller asteroider, säger Sheppard. Det samma gäller Uranus och Neptunus men dessa planeter är så avlägsna att det gör månskådning svårare.

Just nu vet vi att Uranus har 27 bekräftade månar, Neptunus 14, Mars två och jorden en. Venus och Merkurius har ingen måne.

Jupiters nu upptäckta 12 månar har ännu inte getts något namn. Sheppard säger att enbart  hälften av de nu upptäckta månarna är tillräckligt stora - minst 1,5 kilometer för att motiveras att få ett namn. De som är mindre får enbart en nummer och en bokstavsbeteckning.

Bild vikipedia på som motsvarar 10 timmar, ett helt dygn (ett varv) av Jupiter från samma plats.

Juice tävling anordnas under tiden som vi väntar på Juice ska sändas till Jupiter Europa, Ganymedes och Callisto.

 

Juice uppdraget handlar om att utforska gasjätten Jupiter och dess tre stora ismånar Europa, Ganymedes och Callisto vilka troligen har ett hav under sin istäckta yta. Ett av uppdragets viktigaste mål är att försöka utreda om haven under dessa isiga månara yta  någonsin kan ha haft eller innehåller liv.

Rymdfarkosten kommer att skjutas upp på en Ariane 5 i april 2023 och ge sig ut på en åttaårig resa  där det ingår gravitationsassistans genom en flybys av jorden för att få extra energi och rätt riktning,  i denna flyby ingår även Venus. Juice anländer till Jupiter och dess månar under 2031. Farkosten kommer att kretsa runt Jupiter och göra 35 förbiflygningar av de tre stora månarna innan den byter bana för en omloppsbana runt Ganymedes i en riskfylld och unik studie av denna måne.

En tävling har utlysts med anledningen av det kommande uppdraget av ESA (European Space Agency) där alla kan medverka genom ett eget kombinerat rymdbaserat juicerecept. 

Oavsett om du hämtar inspiration från de krämiga virvlarna i Jupiters atmosfär, från ismånarnas skiktade struktur eller från de utmanande operationer som behövs för att flyga till och runt i Jupitersystemets extrema rymdmiljö är det fritt att skapa ditt eget  SpaceJuice recept! Vinnaren av det mest fantasifulla receptet kommer att bjudas in till ESA:s uppskjutningsevenemang Social Space i Darmstadt, Tyskland där kommer våra favorit rymdjuicer att serveras!

Anmälningsblankett till deltagande i tävlingen görshär. 

Bild vikipedia av hur det kan se ut då rymduppdraget genomförs.

De mystiska cyklonerna runt Jupiters poler

 

2016 var året då NASA:s rymdsond Juno gick in i en bana runt Jupiter. Juno var först med att cirkla runt Jupiters nordpol till sydpol än tidigare sonders färder som skett runt ekvatorn. Då bilder av planeten från polerna kom tillbaks fann forskare  en överraskning. Det var inte bara en enda cyklon på var och en av polerna utan båda var omgivna av flera cykloner. Med tiden har fler bilder av polerna kommit och forskarna som studerat dem fortsätter att bli förvånade över cyklonernas stabilitet. De ursprungliga som sågs 2016 finns fortfarande kvar och har inte ändrat form. Sådant beteende är okänt här på jorden där cykloner tar form, reser runt en stund och försvinner sedan. Beteendet på Jupiter har gjort att forskare nu försöker komma med en rimlig förklaring till vad de observerar. Vi har även den stora röda fläcken stormen på Jupiter som sågs första 1886 och ännu existerar (min anm.). 

Bilderna från planetens nordpol visar att det finns åtta cykloner som omger den centrala cyklonen  i mitten av polen. Alla åtta ligger i närheten och alla är nästan lika långt från den centralt belägna cyklonen i ett åttkantigt mönster. Än vet man inte säkert om cyklonerna roterar runt cyklonen i centrum eller bara finns där stillaliggande. Det finns ett liknande arrangemang vid södra polen med skillnaden att här finns bara fem cykloner formade som ett pentagon runt en cyklon i polens centrum. Forskarna har nu testat ett nytt tillvägagångssätt för att förklara hur det kommer sig att cyklonerna håller sig på plats så länge och varför dess position eller form inte förändras över tid.

Ett team av forskare anslutna till flera institutioner i USA tillsammans med en kollega från Italien och en från Frankrike har använt datamodellering för att  förklara motståndskraften hos cykloner som cirklar runt Jupiters poler.

 I en artikel publicerad i tidskriften Nature Astronomy beskriver gruppen hur de analyserade bilder tagna av rymdsonden Juno som de använde i  analysen till att skapa grunda vattenmodeller som delvis kan förklara hur cyklonerna håller i sig så länge.

 Teamets arbete innebar att analysera bilder och annan data från Juno-sonden och då specifikt se på vindhastigheter och vindars riktning. De använde sedan resultatet för att skapa modeller av fenomenet på grunt vatten genom datasimulering och fick som resultat att det finns en "anticyklonisk ring" av vindar som rör sig i motsatt riktning mot cyklonernas vilket är det som håller dem på sin plats. Även om detta kan vara sant fann man inget som bekräftade att denna konvektion med som de behövdes då  värme användes för att driva cyklonerna. Något som man hoppades hitta för en förklaring till . De erkänner att mycket mer arbete kommer att behöva göras för att fullt ut förklara beteendet hos Jupiters cykloner.

Ytterligare en förunderlighet av Jupiter är en oväntad "värmebölja" på 700 grader Celsius, som sträcker sig 130000 kilometer (10 jorddiametrar) i Jupiters atmosfär. Upptäckten gjordes av en forskare som heter James O'Donoghue, från Japanese Aerospace Exploration Agency (JAXA). Denne har presenterat resultaten under veckan vid Europlanet Science Congress (EPSC) 2022 i Granada. Dr. O'Donoghue och hans team tittade djupt igenom sina data och upptäckte den spektakulära "värmeböljan" strax under norra norrskenet på Jupiter och fann att den färdades mot ekvatorn med en hastighet av tusentals kilometer i timmen.

Värmeböljan utlöstes troligen av en puls av stark solvindsplasma som påverkade Jupiters magnetfält, vilket ökade norrskensuppvärmningen och tvingade heta gaser att expandera och ge sig av mot ekvatorn.

"Medan norrsken kontinuerligt levererar värme till resten av planeten, representerar dessa värmebölje-händelser "en ytterligare, betydande energikälla", tillade Dr. O'Donoghue. "Dessa fynd bidrar till vår kunskap om Jupiters övre atmosfäriska väder och klimat-- "

Kanske man skulle se på detta fenomen tillsamman med ovanstående. Tillsammans kanske dessa hör samman och är den förklaring av cyklonaktivitet man söker,(min anm.).

Bild på fenomenet från https://phys.org/

Om Jupiter funnits på annan plats hade Jorden kunnat ha än mer liv

 

I en ny studie  av UC Riverside-forskare  vid University of California, Riverside visas att om Jupiters bana varit annorlunda kunde jorden varit mer gästvänlig för liv än den är idag.  Följ denna länk för bilder på hur.

Då en planet har en perfekt cirkulär bana runt sin sol förändras aldrig avståndet mellan solen och planeten. De flesta planeter har dock "excentriska" banor runt sina solar vilket innebär att banan är mer eller mindre ovalformad. När planeten i banan kommer som närmst sin stjärna (sol) får den mer värme och tvärtom (då den på sin bana är som längst från denna, men även en planets lutning på verkar värmeintaget) vilket påverkar klimat och årstider. Inte heller Jorden har en cirkulär bana.

Med hjälp av detaljerade modeller baserade på data av solsystemet som det är känt idag skapade forskarna genom datasimulering  alternativa solsystem. I dessa teoretiska solsystem fann de att om Jupiters bana varit mer excentrisk skulle det ge  stora förändringar av jordens bana runt solen.

"Om Jupiters position förblev densamma, men formen på dess bana förändrades, skulle det öka Jordens liv på fler platser", säger Pam Vervoort, UCR Earth och planetforskare och studiens huvudförfattare.

Mellan 0 och +100 grader Celsius är jorden beboelig för flera kända livsformer. Om Jupiter pressade jordens bana att bli mer excentrisk skulle delar av jorden ibland komma närmare solen. Delar av jordytan som nu är frysta (Antarktis) skulle bli varmare och temperaturen skulle öka i de beboeliga områdena.

Forskarnas resultat har publicerats i Astronomical Journal och det upphäver två länge hållna vetenskapliga antaganden om vårt solsystem.

"Många är övertygade om att jorden är symbolen för en beboelig planet och att varje förändring i Jupiters bana är dåligt för jorden", sa Vervoort. "Vi visar att båda antagandena är felaktiga."

Forskarna är intresserade av att tillämpa sitt resultat i sökandet efter beboeliga planeter runt andra stjärnor.

Under sin omloppsbana runt sin sol får olika delar av en planet fler eller färre direkta solstrålar vilket resulterar i att planeten har årstider. Delar av planeten kan vara trevliga under en säsong och extremt varma eller kalla under en annan.

Att innehålla vatten på ytan är ett mycket enkelt första mått något som inte har betydelse för formen på en planets bana eller säsongsvariationer på planeter säger Kane. Vatten kan vara flytande eller fruset (min anm.).

Dagens teleskop kan mäta en planets bana. Det finns dock ytterligare faktorer som kan påverka livet på planeter till exempel i vilken grad en planet lutas mot eller bort från sin sol. Den del av planeten som lutas bort från sin sol får mindre solinstrålning vilket gör denna del kyligare.

I samma studie visades att om Jupiter placerades mycket närmare solen skulle det resultera i en  extrem lutning av jorden vilket skulle få stora delar av jordens nedfryst.

Det är svårt att mäta lutningen av en exoplanets bana och även dess massa därför önskar  forskarna arbeta ut nya metoder som hjälper dem att uppskatta dessa faktorer.

Rörelsen av en jätteplanets bana  är viktig att förstå för att göra förutsägelser om mindre stenplaneters livsmöjligheter i andra system samt förstå mer om dem.

"Det är viktigt att förstå den inverkan som Jupiter har haft på jordens klimat genom tiden hur dess effekt på vår bana har förändrat Jorden tidigare och hur Jupiter kan förändra för oss igen i framtiden", säger Stephen Kane, UCR-astrofysiker och en av studiens författare.

Nog är Jupiter inget man funderar över om man ser på livet på Jorden. Men nu vet vi hur betydelsefull Jupiter är och varit för detta (min anm.).

Bild på Jorden bana runt solen. Bild vikipedia.  

Jupiters atmosfärs lager kan ge en inblick i Jupiters ursprung

 

2016 besökte NASA:s Juno planeten Jupiter. Då kunde den röda stormen (röda fläcken) ses tydligt. Utöver det fick man en glimt av den anmärkningsvärda storheten och färgrikedomen av den största planeten i vårt solsystem. Jupiters storslagenhet.  Det var då vi insåg att stormar av skilda storlek ven i dess atmosfär och att den röda var den största men inte den enda.

Juno kunde även mäta gravitationen på skilda områden av Jupiter vilket gav en första information om atmosfärens sammansättning något som inte varit möjligt tidigare då vi tidigare  endast kunnat se det översta skiktet av atmosfären på avstånd.

Ett internationellt team av astronomer under ledning av Yamila Miguel vid SRON/Leiden observatoriet upptäckte nu att Jupiters atmosfär (gashölje) inte är så homogent och välblandat som man tidigare antaget. Man förstod då att det fanns en högre halt av metall i atmosfärens lägre skikt. Skikt längre ner i Jupiter var metallrikare än de övre som enbart bestod av helium och väte.

Teamet analyserade den datainsamlingen som fanns och använde även datasimulering utifrån denna i skilda modeller av fördelning av metaller för att få mer teoretisk information om hur Jupiter bildats. Metallhalten i atmosfären visade sig inte vara homogent fördelad utan metallhalten var högre längre ner i atmosfären. Kanske inte helt ologiskt då gravitationen bör ha dragit tyngre innehåll i atmosfären in mot Jupiter (min anm.).

Upptäckten att den inre delen av atmosfären har mer tunga element än den yttre atmosfären innebär att överflödet av metall minskar utåt. "Tidigare trodde vi att Jupiter har en konvektion likt kokande vatten vilket borde gjort atmosfären väl blandad", säger Miguel. "Men resultatet visar annorlunda."

Det innebär att atmosfären består av skikt där metallhalten i atmosfären ökar ju längre ner i atmosfären vi kommer (min anm.). Medan halten av metall minskar ju högre upp i atmosfären vi mäter. Kanske inte så konstigt då gravitationen enligt mig borde dra ner den tyngre atmosfären in mot centrum och detta vara förklaringen.

Bild Vikipedia på Jupiter tagen 1979 av Voyager 1. Bilden är förbättrad för att framhäva detaljer.

Jupiters röda storm (fläcken) är linsformad och går djupare ner i Jupiters atmosfär än man tidigare trott.

 

Den stora röda fläcken  på Jupiter är ett stort röd- brunfärgat anticykloniskt stormsystem i planeten Jupiters atmosfär vid 22:a breddgraden söder om Jupiters ekvator. En storm som har pågått i minst 191 år och kanske så mycket som 356 år (eller längre ändå men inga tidigare mänskliga observationer finns gjorda). Stormen är så stor att tre jordklot skulle kunna rymmas i den. Nya studier av stormen har visat att det meteorologiska fenomenet går djupare ner i atmosfären än vad man tidigare trodde och  är format som en platt lins med en diameter av  cirka 25800 km.

 

Virvelstormen, den största av många sådana likande på Jupiter men betydligt mindre finns i Jupiters atmosfär. Den stora röda sträcker sig ner till ca 820 km i atmosfären vilket är ca 16 mil djupare ner än tidigare analyser indikerat. Två grupper av forskare publicerade nyligen sin nya analys av data från juno-rymdfarkosten  i den vetenskapliga tidskriften Science.

 

Ett team från Southwest Research Institute i San Antonio satte ihop en 3D-karta över Jupiters atmosfär vilket gav forskare en förståelse för hur Jupiters  våldsamma atmosfär fungerar, säger Scott Bolton  SWRI:s forskare och författare till en av studierna.

Juno, som lanserades 2011  har funnits i omloppsbana runt Jupiter sedan juli 2016 och har skickat och skickar ännu tillbaka värdefull data till forskare på Jorden.

Bild vikipedia där man ser den cykliska rörelsen på den stora röda fläcken, avbildad av Cassini-rymdfarkosten.

Nedslag på Jupiter

 

1994 slog en komet som fick namnet Comet Shoemaker-Levy 9 ner på Jupiter och bröts itu av Jupiters gravitation.

Händelsen blev mycket uppmärksammad då det var den första direkta observationen av en utomjordisk kollision på en annan kropp därute. Nedslaget var så kraftfullt att det lämnade spår i månader i Jupiters stora röda fläck.

Sedan dess har astronomer observerat flera objekt som påverkat Jupiter vid nedslag och det förväntas att sådana nedslag sker hela tiden (även om de inte observeras). Senast uppmärksammade nedslag skedde den 13 september 2021 och observerades av flera astronomer runt om i världen. Bilder av nedslaget togs av medlemmar av Société Lorraine d'Astronomie (SLA) i Frankrike. Utöver där rapporterades även nedslaget bland annat av den brasilianske amatörastronomen Jose Luis Pereira och bekräftades en dag senare av Harald Paleske från Langendorf, Tyskland. Kollisionen observerades även oberoende av varandra av två team av franska amatörastronomer med SLA. Enligt ett uttalande från SLA.

Troligen är nedslag inget ovanligt däruppe bara man har koll på månar och planeter ser vi säkert fler (min anm.). Även på Jorden sker ju då och då nedslag och ljusfenomen ses.

Bild vikipedia Jupiter.

En amatörastronom har upptäckt en ny måne runt Jupiter

 

"Jag är stolt över att kunna säga att detta är den första planet eller måne som upptäckts av en amatörastronom!" säger Ly som upptäckte denna minimåne. Månen ingår i en grupp av 22 andra små månar som kretsar runt Jupiter i motsatt riktning mot övriga månar runt Jupiter. En grupp som tar cirka två år på sig att runda Jupiter. Månen är ännu namnlös. Troligen finns fler oupptäckta månar som enbart har en storlek av några 100 meter i diameter.

Förra året upptäckte Edward Ashton, Matthew Beaudoin och Brett J. Gladman (University of British Columbia, Kanada) cirka fyra dussin objekt så små som 800 meter i diameter. Dock följde de inte dem tillräckligt länge för att bevisa att föremålen var månar. Men från deras preliminära observationer föreslog de att Jupiter kan ha cirka 600 satelliter (månar) med minst 800 meters diameter. Utvecklingen av större och känsligare teleskop kommer att skapa möjlighet till nya upptäckter, säger Tholen.

Bild från https://skyandtelescope.org/ . Varför inte ge den mu upptäckta månen namnet Ly då upptäckarens namn är detta.

Från bildtexten beskriver jag följande utöver vad där står ” Jupiter har 79 erkända månar av International Astronomical Union's Minor Planet Center, men en amatörastronom har just upptäckt en till (visas inte här på bilden). De flesta av planetens  månar (lila, blå) kretsar relativt nära Jupiter, medan de  månar (röda) som kretsar i motsatt riktning än Jupiter kretsar längre ut. Ett undantag är Valetudo (grön), en måne som upptäcktes 2018 som  finns långt utom Jupiter.

Carnegie Inst. för vetenskap / Roberto Molar Candanosa”